tisdag 22 september 2020

Flaxlax!

 Som vid allt fiske kräver lax och havsöringsfiske stor skicklighet om man ska vara framgångsrik. Du behöver kunna läsa vattnet och på så sätt få en bild av var i älven fisken har sina stånd och viloplatser vid olika vattenstånd och vid olika vattentemperaturer. Du behöver ta hänsyn till väder och vind och du behöver naturligtvis kunna hantera din utrustning. Att lära sig att kasta så att tafsen sträcker är enligt mig det viktigaste när det gäller kastteknik. Sträckt tafs är viktigare än långa kast. Med sträckt tafs fiskar flugan omedelbart när den landat. En dåligt sträckt tafs gör att flugan inte börjar att fiska förrän tafsen sträckts. Det är särskilt viktigt vid sjunklinefiske.


Det räcker dock inte enbart med skicklighet. Du behöver också ha en rejäl portion tur. Laxen och havsöringen hugger ganska sällan och du behöver vara på rätt plats när fisken vill ta din fluga. Apropå flugor så vete tusan om flugmönstret är jätteviktig eller om du kan ha i stort sätt vilken fluga som helst? Jag lutar åt det senare. Flugans storlek och färg kan vara viktig, men det finns nog inga supermönster som är bättre än andra. De laxar och havsöringar jag fått har varit på en mängd olika flugor och mina favoritmönster har ändras genom åren.


Tillbaka till det här med tur. Tur är något som kommer och går. Därför gäller det att fiska mycket. Då är chansen större att du är på rätt ställe när turen står på din sida. Här följer en liten berättelse om hur taskiga omständigheter med hjälp av en rejäl portion tur gav en fiskeupplevelse utöver det vanliga.


Jag hade en långhelg i Ljungan. Kombinerade fiske med att ha ett par möten. En av fördelarna med coronan är att vi har fler möten via länk. Det gör att man kan sitta lite var som helst när man har sitt möte. Det enda man behöver säkerställa är att det finns en tillräckligt bra uppkoppling. Kom onsdag kväll och fiskade Klaras. Ett bra havsöringsställe om det går rätt vatten. Nu drog det tillräckligt för att kunna fiska. En ganska elak vind gjorde att min kastteknik sattes på prov.


Torsdag morgon och klockan är ställd på halvfem. Vinden är lika hård som igår. Kanoten upp till Stocken. Planen är att börja där och fiska mig neråt mot campingen innan det är dags för mat. Stannar till på Klaras och gör en runda. Gryningen där är magisk. En havsörn svävar över älven. Paddlar vidare uppströms i den hårda vinden. Inser att Stocken nog är för svår för min kastteknik. Jag har vid ett antal tillfällen satt flugor i handen, i kepsen och i örat när vinden legat på som den gör denna morgon. Stannar därför vid Persnacken. Där går det hjälpligt att kasta. Efter ett par händelslösa timmar ger jag upp och paddlar nerströms. På södra sidan mellan Klaras och Allstaforsen finns några korta men spännande fiskeplatser. Dessa är otillgängliga och svåra att nå utan båt. Jag brukar beta av dem om vattnet är rätt. Nu är vattnet rätt, dessutom ger den branta skogsbeklädda brinken bra skydd för vinden.


Man brukar prata om Pathagorva som en fluga för Ljungan. Det är en variant av den klassiska Thunder & Lightning. Jag väljer en Thunder & Lightning, rundbunden på en waddingtonshank. En fluga jag fick min första ljunganlax på. Fångar den lax fångar den nog också havsöring. En djup, tung ström talar för att det kan stå havsöring på platsen. När jag kommer till en ofiskad plats börjar jag alltid mitt fiske med mitt elvafots Salar Scandi. Ett splitcanespö byggt av Ulf Löfdal. Flytklump och sjunktrespets är en bra kombo till det spöt. Nästa runda blir med mitt femtonfots GLX som kastar längre och klarar tyngre spetsar.


Jag börjar mitt fiske. Nästan omedelbart drar det till och en härlig tyngd känns i spöt när jag lyfter det. Kan det vara en öring som äntligen nappat? Fisken känns skaplig och den följer med bra när jag börjar kampen. Plötsligt vänder den och gör en ganska lugn rusning ut mot älvens mitt. Då känner jag att det inte handlar om en öring utan att det är en av Ljungans bättre laxar som tagit min fluga. Mitt canespö har en bra ryggrad och det har aldrig bottnat trots att jag fått lax på nästan fjorton kilo på spöt. Jag tar därför fisken så hårt det bara går. Ska man återutsätta fisken är det bra om man kan hålla fighten så kort som möjligt.


Fisken visar sig! Mitt hjärta stannar till! Det är en mycket stor lax! Om jag lyckats att landa den är det troligtvis nytt personligt rekord. Det tar några ögonblick att få tillbaka nerverna på rätt ställe och fortsätta att fighta laxen stenhårt. Alaskahårt som Rolf Smedman skulle ha sagt. Åtminstone sade han så när han tappade en storröding i tv-programmet Naturrutan. Att vara Alaskahård är närmast självklart i Smedmans Ljungan. Laxen är inne tre gånger innan jag lyckas att lägga handen runt stjärtspolen. Handen når inte runt, men jag har ett tillräckligt bra grepp. En vacker laxhona med perfekta proportioner. Fet, välväxt och utan tecken på den sjukdom som slagit hårt mot Ljungans bestånd av lax och öring de senaste åren. Det första jag gör är att klippa av tafsen. Om laxen får för sig att simma iväg har jag ingen chans att hålla den. Att klippa av tafsen är en säkerhetsåtgärd. Jag vill ju inte att den ska simma iväg med mitt favoritspö. Jag mäter den mot mitt flugspö och den sträcker sig till drygt halva tejpningen av den första skarven. Splitcanespöt har splitsade skarvar som jag tejpar ihop. Därefter lossar jag flugan som sitter som berget en bit bakom den ena mungipan. När flugan är lossad tar jag några snabba bilder medan laxen återhämtar sig.



Den simmar iväg och hela jag skakar när jag äntligen kan slappna av. Tårarna är nära. Jag sätter mig ner, häller upp en kopp kaffe i ett försök att få mina nerver i ordning. Jag förvånas över min förmåga att under kampen stänga ute nerver och känslor och helt och hållet kunna fokusera på att drilla fisken. Det är nog 15 års erfarenhet av laxfighter som lärt mig att hålla fokus.


Först nu tar jag fram måttbandet och mäter längden mot märket på spöt. 109 cm! Enligt Ljungans längd-vikttabell innebär det en vikt på 15.669 kg. Nytt personligt rekord med nästan två kg!


Det var långhelgens enda napp. Anledningen till att jag valde att fiska platsen var vinden. Vinden och att det gick tillräckligt med vatten. Ren och skär tur med andra ord.


En flaxlax!   

söndag 13 september 2020

Kärleken till ett spö

 Det började i storstaden för många år sedan. När jag mötte dig för första gången såg jag hur vacker du är, men skönhet är inte allt. Du kändes tillgjord och ytlig. Det gick något år. Nästa gång vi träffades var i Uppsala. Du lockade och pockade, men jag var inte övertygad om att du var något för mig trots att jag gillar den stil du representerar. Klassisk och tidlös. Efter det fanns du i mitt inre, lite som Thåströms Fan fan fan. Thåström har rätt. Det skulle vart du.


Den tredje gången vi sågs föll jag till föga och nästan ett år senare flyttade du hem till mig och sedan dess har kärleken växt till något som närmast kan liknas vid ett beroende. 


Det handlar naturligtvis om ett flugspö. Närmare bestämt ett handbyggt Salar Scandi, 11 fot för klass 9. Byggt i splitcane av den skicklige spöbyggaren Ulf Löfdal. Det är mitt favoritspö för lax och havsöringsfiske i lite större älvar. För Harmångersån tycker jag att det är för stort. Där fiskar jag helst spön i klass sju eller åtta. Ju mer jag fiskar med det desto bättre blir det. Fina tighta linbågar, kast som sträcker ut tafsen bra.


Är det verkligen motiverat att fiska tvåhands splitcane? Jag trodde inte det innan jag skaffade spöt. Jag trodde det skulle vara tungt och svajigt och att jag knappast skulle orka fiska med det en hel dag. Än mindre en norgevecka. Mina förutfattade meningar kom på skam. Visst är spöt tungt i handen, men när man fiskar försvinner en del av tyngden och jag besväras aldrig av vikten när jag fiskar. Spöt är relativt snabbt och långt ifrån någon svajmast. Obelastat kan det upplevas lite som en påk. När man kastar byter det skepnad och blir ordentligt rappt. Det kräver bra timing i kasten för att komma till sin rätt, men när man hittat rytmen upplever jag det som lättkastat.



Spöt är en fröjd att drilla stor fisk med. Det har en ryggrad som verkar ha hur mycket kraft som helst. Har drillat lax upp till 14 kg utan att spöt bottnat trots hård ström. Jag upplever det som att det är lättare att ta kommandot i en laxfight med Salar Scand än med något annat spö jag äger. Fisken tröttas snabbt och effektivt, vilket är viktigt vid c/r.

 


Fiskade Allstanackens södra sida i Ljungan i fredagskväll i hopp om att få någon av Ljungans större havsöringar. Har alltid varit nervös att en lax ska ta flugan och rusa nerför forsen. Det är mycket besvärligt att följa efter och jag har hört många berättelser om laxar som förlorats när de rusat utför forsen. Öringen brukar göra en kortare rusning, sen står den mest och bökar. Jag hade två spön med. Ett femtonfots Loomis GLX och mitt elvafots Salar Scandi. GLX:n var laddad med en flytsjunktvå belly och en 18 fots sjunk fyra-sexspets. Nacken är djup och ibland behöver man komma ner lite. Scandi Salar är utrustad med en flytbelly och en sjunktrespets. Börjar med Scandi Salar, sedan GLX. Inget händer och det är inte heller någon fisk som visar sig. Det kläcker kanelbruna nattsländor och harren vakar sporadiskt. På min andra runda med Salar Scandi hakar en tjugocentimeters öring fast. Jag drar in den, släpper tillbaka den och fortsätter mitt fiske. När kastet gått ungefär halvvägs suger det och rullen skriker till. Mitt i älven hoppar en lax ungefär tio meter uppströms där linan från spöt träffar vattenytan. Mitt inre är för en kort stund i kaos. Hur tusan ska jag hålla den kvar på nacken? Linan pekar nedströms och fisken har parkerat där den landade efter hoppet. Jag spänner upp linan och påbörjar fighten på allvar. Efter kort, men brutal fight kan jag lossa kroken ur en välfödd, lite gråaktig laxhona på 93 cm. Den visade aldrig några tendenser att gå utför forsen. När den rusade var det antingen rakt ut eller uppströms. Det var tack vare ryggraden i spöt som fighten blev relativt kort. Så fort laxen rusade kunde jag köra med stenhård broms på min Mörnerrulle. Har efter några laxdrillar lärt mig uppskatta den enligt många känsliga Mörnerrullens bromssystem där jag kan reglera bromsen med veven. Om rullen underhålls enligt Mörner rekommendationer tror jag att den inte kommer att svika mig. Med hård broms och rejäl ryggrad i spöt tröttnar laxen snabbt och återhämtningen sker också snabbt.

Efter att ha följt laxens färd tillbaka till Allstanackens djup tar jag dig, mitt älskade Salar Scandi i ett försiktigt och kärleksfullt grepp, lyfter på hatten till laxen som tack för en härlig fight. Än en gång har du visat att jag gjorde rätt den gången när jag med viss tvekan bad Ulf Löfdal bygga dig åt mig.