Kärleken till ett spö

 Det började i storstaden för många år sedan. När jag mötte dig för första gången såg jag hur vacker du är, men skönhet är inte allt. Du kändes tillgjord och ytlig. Det gick något år. Nästa gång vi träffades var i Uppsala. Du lockade och pockade, men jag var inte övertygad om att du var något för mig trots att jag gillar den stil du representerar. Klassisk och tidlös. Efter det fanns du i mitt inre, lite som Thåströms Fan fan fan. Thåström har rätt. Det skulle vart du.

Den tredje gången vi sågs föll jag till föga och nästan ett år senare flyttade du hem till mig och sedan dess har kärleken växt till något som närmast kan liknas vid ett beroende. 

Det handlar naturligtvis om ett flugspö. Närmare bestämt ett handbyggt Salar Scandi, 11 fot för klass 9. Byggt i splitcane av den skicklige spöbyggaren Ulf Löfdal. Det är mitt favoritspö för lax och havsöringsfiske i lite större älvar. För Harmångersån tycker jag att det är för stort. Där fiskar jag helst spön i klass sju eller åtta. Ju mer jag fiskar med det desto bättre blir det. Fina tighta linbågar, kast som sträcker ut tafsen bra.

Är det verkligen motiverat att fiska tvåhands splitcane? Jag trodde inte det innan jag skaffade spöt. Jag trodde det skulle vara tungt och svajigt och att jag knappast skulle orka fiska med det en hel dag. Än mindre en norgevecka. Mina förutfattade meningar kom på skam. Visst är spöt tungt i handen, men när man fiskar försvinner en del av tyngden och jag besväras aldrig av vikten när jag fiskar. Spöt är relativt snabbt och långt ifrån någon svajmast. Obelastat kan det upplevas lite som en påk. När man kastar byter det skepnad och blir ordentligt rappt. Det kräver bra timing i kasten för att komma till sin rätt, men när man hittat rytmen upplever jag det som lättkastat.

Spöt är en fröjd att drilla stor fisk med. Det har en ryggrad som verkar ha hur mycket kraft som helst. Har drillat lax upp till 14 kg utan att spöt bottnat trots hård ström. Jag upplever det som att det är lättare att ta kommandot i en laxfight med Salar Scand än med något annat spö jag äger. Fisken tröttas snabbt och effektivt, vilket är viktigt vid c/r.

 

Fiskade Allstanackens södra sida i Ljungan i fredagskväll i hopp om att få någon av Ljungans större havsöringar. Har alltid varit nervös att en lax ska ta flugan och rusa nerför forsen. Det är mycket besvärligt att följa efter och jag har hört många berättelser om laxar som förlorats när de rusat utför forsen. Öringen brukar göra en kortare rusning, sen står den mest och bökar. Jag hade två spön med. Ett femtonfots Loomis GLX och mitt elvafots Salar Scandi. GLX:n var laddad med en flytsjunktvå belly och en 18 fots sjunk fyra-sexspets. Nacken är djup och ibland behöver man komma ner lite. Scandi Salar är utrustad med en flytbelly och en sjunktrespets. Börjar med Scandi Salar, sedan GLX. Inget händer och det är inte heller någon fisk som visar sig. Det kläcker kanelbruna nattsländor och harren vakar sporadiskt. På min andra runda med Salar Scandi hakar en tjugocentimeters öring fast. Jag drar in den, släpper tillbaka den och fortsätter mitt fiske. När kastet gått ungefär halvvägs suger det och rullen skriker till. Mitt i älven hoppar en lax ungefär tio meter uppströms där linan från spöt träffar vattenytan. Mitt inre är för en kort stund i kaos. Hur tusan ska jag hålla den kvar på nacken? Linan pekar nedströms och fisken har parkerat där den landade efter hoppet. Jag spänner upp linan och påbörjar fighten på allvar. Efter kort, men brutal fight kan jag lossa kroken ur en välfödd, lite gråaktig laxhona på 93 cm. Den visade aldrig några tendenser att gå utför forsen. När den rusade var det antingen rakt ut eller uppströms. Det var tack vare ryggraden i spöt som fighten blev relativt kort. Så fort laxen rusade kunde jag köra med stenhård broms på min Mörnerrulle. Har efter några laxdrillar lärt mig uppskatta den enligt många känsliga Mörnerrullens bromssystem där jag kan reglera bromsen med veven. Om rullen underhålls enligt Mörner rekommendationer tror jag att den inte kommer att svika mig. Med hård broms och rejäl ryggrad i spöt tröttnar laxen snabbt och återhämtningen sker också snabbt.

Efter att ha följt laxens färd tillbaka till Allstanackens djup tar jag dig, mitt älskade Salar Scandi i ett försiktigt och kärleksfullt grepp, lyfter på hatten till laxen som tack för en härlig fight. Än en gång har du visat att jag gjorde rätt den gången när jag med viss tvekan bad Ulf Löfdal bygga dig åt mig.