Höstlängtan

 Det är en vecka efter Hans Lidman Sällskapets årsmöte. En trevlig tillställning som pga pandemin var något rumphuggen detta år. Att träffa såväl välkända som nya ansikten är en av höstens höjdpunkter. Samtal om Lidman, men även en del fiskesnack skapar en längtan under årets mörkaste tid. Löven har fallit och med dem även höstens ljus och höstens alla färger. Det är mörkt, fuktigt och grått. Samtidigt är det en tid för längtan och drömmar.

Jag besökte ett par nya hälsingeåar under försommaren. Till dessa längtar jag tillbaka. Jag längtar också efter Svartån och hur den ser ut efter årets restaurering. Men mest av allt längtar jag efter ljuset, försommargrönskan, sländorna och fåglarna. Att sitta lutad mot en gran med flugspöt, kameran och anteckningsboken och låta tankarna flyga fritt utan att för den skull missa öringens ibland diskreta vak eller någon av skogens djur eller fåglar är bland det bästa jag vet. 

Fåglar har alltid fascinerat mig. När jag som tioåring flyttade till byn kunde jag ägna timmar åt att spana efter fåglar. Allt från tofsvipa och storspov till den vackra blå kärröken som under några korta vårveckor svävade som en osalig ande någon meter över de plöjda åkrarna. Morkullan under barndomens magiska försommarkvällar. Peter och jag låtsades att de var brevduvor som kom med meddelanden skrivna i chiffer när vi lekte krig och hans trädkoja var ett hemligt gömställe mitt i fiendeland. 

Gräsand i Svartån

Forsärlan är en ny bekantskap. Jag såg min första vid Svartån för kanske sju år sedan. Nu ser jag den även i Harmångersån och i Ljungan. Strömstaren, drillsnäppan, knipan, storskraken, sångsvanen, havsörnen, hackspetten. Listan kan göras lång på de fåglar jag längtar efter under höstens mörkaste tid.

Jag tänker på hur viktig litteratur är för mitt natur och flugfiskeintresse. Det räcker inte med att läsa flugfiskeböcker som handlar om utrustning och teknik. Ska man förstå flugfiskets innersta väsen måste man läsa skönlitteratur. Naturligtvis Hans Lidman. Men också Hemingway, Jack London, Thoreau och annan klassisk litteratur. Men också författare som man kanske inte förknippar med natur och miljö. Jag läser Väinö Linna, Susanna Alakoski, Per Anders Fogelström, Leif GW mfl. På senare år har jag fastnat för Ulf Lundells Vardagar 1 och två. Trean har jag ännu inte hunnit med. Gemensamt för den litteratur jag återkommer till är att den tar ställning, ofta för de svaga och utsatta. Jag söker nya författare att läsa, men landar ofta såsom mina flugval tillbaka i klassikerna eller i de klassiska berättelserna. Ibland berättad av nya röster. Vilka böcker finner jag denna vinter som stillar min längtan? Jag börjar känna mig redo för poesi. Främst Tranströmmer.

Flugfiskeböcker?

Jag har gått ner mig i Lidmans novell Nattens drottning från hans bok Det nappar i Svartån. Enligt Lidman heter flugan Light Teal & Silver, Red Hackle och ska vara av Hardy´s fabrikat. Har under några år sökt ursprunget till flugan. Hittar den inte i någon av de gamla hardykataloger jag har. Har av den anledningen köpt några gamla engelska flugfiskeböcker utan att ha funnit en bindbeskrivning. Däremot en del ledtrådar. I Handbok om sportfiske av Rudolf Hammarström från 1925 finns en kolorerad plansch med en fluga som heter Nattens Drottning, Light Teal & Silver, Red Hackle. Den är dock olik bilden i Lidmans novell. Benny Lindgren skriver i Sportfiskarna och livet under ytan att Hammarström hämtade planscherna i boken från Hardy. Mitt sökande fortsätter nog även denna vinter.

Min variant av Nattens Drottning

Jag binder inte så många flugor längre. Har hittat mina favoriter i de klassiska våt och torrflugorna och de enda jag binder är när jag behöver komplettera innehållet i min flugask. Det som tidigare var e trevlig vintersysselsättning är därför numera reducerat till enbart några timmar varje vinter.

Längtan till ån blir starkare och starkare för varje år. När jag var yngre handlade längtan mer efter fiske. Då funkade älvens eller tjärnens inplanterade regnbågar många gånger bättre än åns svåra öringar. Oron i kropp och själ stillades av fiskens ryckande i spöt. Nu är det ån och dess öringar. Egentligen ån och vaken. En vakande vildöring i en liten stilla flytande hälsingeå har skapat ett beroende hos mig vars abstinens är som svårast under årets mörkaste tid.

Varför fiskar jag? Hösttankar från Ljungan

 Packar bilen, kopplar på husvagnen och ger mig av till Ljungan. Lämnar enhandsgrejorna hemma trots att harrfisket kan vara mycket bra under hösten. Jag älskar denna älv. Särskilt om hösten. Varför jag gör det saknar rationell förklaring. Jag har aldrig varit särskilt framgångsrik när det gäller havsöringen. Får någon fisk då och då, men har aldrig fått någon troféfisk. Jag vet att dessa finns där. Jag vet också ungefär var i älven de finns. Ändå väljer jag oftast bort dessa ställen, vilket naturligtvis varken är klokt eller rationellt. Jag har ju en dröm att få en blank höstöring  på minst fem kilo.

Jag kommer fram under tidig kväll. Ställer i ordning husvagnen, sätter ihop mina spön och pumpar kanoten. Kanoten ger mig frihet att fiska på de ställen jag trivs att vara på. De flesta framgångsrika ljunganfiskare betar av de heta platserna med några snabba rundor per plats. Det är nog så man ska göra om man vill vara framgångsrik. Jag väljer att fiska färre ställen, men platser som är sällan besökta. Kanoten är då till stor hjälp. Är jag ensam kan jag fiska ett par rundor, låta vattnet vila för att sedan gå ytterligare ett par rundor. Så håller jag på till dess att det är dags att åka till husvagnen för att äta. Efter maten byter jag plats.

Mobilens väckarklocka väcker mig klockan fem. Det är dimmigt, men inte så kallt. Jag har inte särskilt bråttom. Jag behöver numera mer tid om morgnarna för att komma igång. Jag klarar inte längre av att hoppa i vadarna och hasta ut i älven så som jag gjorde förr. Det har väl med åldern att göra. Vill jag iväg tidigare måste jag ställa klockan ännu tidigare.

Morgondimman omsluter kanoten när jag paddlar uppför älven. Persnackens södra sida är målet för dagen. En av mina favoritplatser eftersom den är sällan besökt. Man behöver ha båt för att nå den. På själva nacken står det mer lax än havsöring, men jag har fått en del öring där. Utloppet ur Stocken är mer ett öringställe. Eller Bordet om jag paddlar dit. På väg mot Persnacken paddlar jag förbi en del fina öringställen, men dessa kräver mer vatten för att jag ska trivas där. Jag tycker att det är tråkigt när strömmen är för långsam och man måste fiska flugan genom att ta hem den. Väljer därför bort sådana ställen även om de kan hålla fin öring.

En fisk visar sig på nacken. Troligtvis en lax. Jag tar mitt för säsongen nya femtonfots GLX och går upp till utloppet av Stocken. Jag börjar mitt fiske. Kasttekniken känns sådär. Har heller ännu inte funnit den rätta kombinationen av klumpar som passar såväl spö som min kastteknik. De jag har funkar ganska bra, men jag vet att det finns bättre klumpar för mig. Jag skannar begagnatmarknaden efter klumpar i rätt längd och vikt. Då behöver det inte bli så dyrt att prova sig fram till rätt kombo. 

Inget händer på hela dagen. Jag får visserligen harr på drygt 40 cm, men de räknas inte när jag fiskar öring. Jag paddlar tillbaka till husvagnen, äter middag, vilar en stund innan jag paddlar över till södra sidan av Allstanacken. Förutom en tjugo centimeters öring händer ingenting.

Söndagen är en repris på lördagen förutom att jag avbryter fisket vid lunch för att packa ihop och bege mig till vardagen för ett telefonmöte senare på eftermiddagen.

För mig handlar en helg i Ljungan om att finna en slags ro i själen, en inre balans som jag lättare når om jag fiskar i ett lågt tempo. Att fara runt på många olika platser ger förvisso mer fisk, men skänker inte samma ro. Jag får ju mina fiskar om de är på plats och är nappvilliga. Så pass duktig fiskare är jag. Jag kan trots att jag medvetet valt ett mindre effektivt sätt att fiska ibland känna viss avundsjuka på en del av de duktiga fiskare som får de fiskar jag drömmer om. Inte avundsjuka i negativ mening utan en slags positiv avundsjuka. Det kanske är fel att använda ordet avundsjuka, men jag finner inget annat ord. Jag gläds åt deras framgångar, är nyfiken på hur de fiskar och drömmer om lika fina fångster men förmår mig inte att fiska på samma sätt. Trots det lär jag mig en del av dem. Jag önskar ibland att jag hade mindre behov att att få ro i själen så att jag kunde ändra fokus i mitt fiske. Bli mer social, knyta kontakter, fiska de heta platserna, byta plats ofta. Få skryta lite istället för att skriva inåtvända texter.

Fast utan behovet av ro i själen kanske jag inte skulle fiska Ljungan. Kanske inte ens fiska över huvudtaget...