Packar bilen, kopplar på husvagnen och ger mig av till Ljungan. Lämnar enhandsgrejorna hemma trots att harrfisket kan vara mycket bra under hösten. Jag älskar denna älv. Särskilt om hösten. Varför jag gör det saknar rationell förklaring. Jag har aldrig varit särskilt framgångsrik när det gäller havsöringen. Får någon fisk då och då, men har aldrig fått någon troféfisk. Jag vet att dessa finns där. Jag vet också ungefär var i älven de finns. Ändå väljer jag oftast bort dessa ställen, vilket naturligtvis varken är klokt eller rationellt. Jag har ju en dröm att få en blank höstöring på minst fem kilo.
Jag kommer fram under tidig kväll. Ställer i ordning husvagnen, sätter ihop mina spön och pumpar kanoten. Kanoten ger mig frihet att fiska på de ställen jag trivs att vara på. De flesta framgångsrika ljunganfiskare betar av de heta platserna med några snabba rundor per plats. Det är nog så man ska göra om man vill vara framgångsrik. Jag väljer att fiska färre ställen, men platser som är sällan besökta. Kanoten är då till stor hjälp. Är jag ensam kan jag fiska ett par rundor, låta vattnet vila för att sedan gå ytterligare ett par rundor. Så håller jag på till dess att det är dags att åka till husvagnen för att äta. Efter maten byter jag plats.
Mobilens väckarklocka väcker mig klockan fem. Det är dimmigt, men inte så kallt. Jag har inte särskilt bråttom. Jag behöver numera mer tid om morgnarna för att komma igång. Jag klarar inte längre av att hoppa i vadarna och hasta ut i älven så som jag gjorde förr. Det har väl med åldern att göra. Vill jag iväg tidigare måste jag ställa klockan ännu tidigare.
En fisk visar sig på nacken. Troligtvis en lax. Jag tar mitt för säsongen nya femtonfots GLX och går upp till utloppet av Stocken. Jag börjar mitt fiske. Kasttekniken känns sådär. Har heller ännu inte funnit den rätta kombinationen av klumpar som passar såväl spö som min kastteknik. De jag har funkar ganska bra, men jag vet att det finns bättre klumpar för mig. Jag skannar begagnatmarknaden efter klumpar i rätt längd och vikt. Då behöver det inte bli så dyrt att prova sig fram till rätt kombo.
Inget händer på hela dagen. Jag får visserligen harr på drygt 40 cm, men de räknas inte när jag fiskar öring. Jag paddlar tillbaka till husvagnen, äter middag, vilar en stund innan jag paddlar över till södra sidan av Allstanacken. Förutom en tjugo centimeters öring händer ingenting.
Söndagen är en repris på lördagen förutom att jag avbryter fisket vid lunch för att packa ihop och bege mig till vardagen för ett telefonmöte senare på eftermiddagen.
För mig handlar en helg i Ljungan om att finna en slags ro i själen, en inre balans som jag lättare når om jag fiskar i ett lågt tempo. Att fara runt på många olika platser ger förvisso mer fisk, men skänker inte samma ro. Jag får ju mina fiskar om de är på plats och är nappvilliga. Så pass duktig fiskare är jag. Jag kan trots att jag medvetet valt ett mindre effektivt sätt att fiska ibland känna viss avundsjuka på en del av de duktiga fiskare som får de fiskar jag drömmer om. Inte avundsjuka i negativ mening utan en slags positiv avundsjuka. Det kanske är fel att använda ordet avundsjuka, men jag finner inget annat ord. Jag gläds åt deras framgångar, är nyfiken på hur de fiskar och drömmer om lika fina fångster men förmår mig inte att fiska på samma sätt. Trots det lär jag mig en del av dem. Jag önskar ibland att jag hade mindre behov att att få ro i själen så att jag kunde ändra fokus i mitt fiske. Bli mer social, knyta kontakter, fiska de heta platserna, byta plats ofta. Få skryta lite istället för att skriva inåtvända texter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar