Nybörjarfjällfiske. En vecka i Marsfjällen

Jag har en lite komplicerad relation till fjällvärlden. Jag har alltid sett mig själv som en skogsmänniska. Fjällen har aldrig lockat. I alla fall inte på det sättet att det tänts en eld av längtan inom mig. Orsaken är vädret. Eller främst vinden. Det har alltid varit dåligt väder med regn, rusk och starka vindar de fåtal gånger jag besökt fjällvärden. Det har dämpat min lust till fjällfiske. Viforsen med sitt harrfiske har tillfredställt mitt behov av enhandsfiske efter fin harr. Jag är nog också mer av en lax och havsöringsfiskare än en en harr och öringfiskare även om jag ägnar en del tid åt det fisket. Pandemin har dock begränsat möjligheterna till laxfiske i Norge och suget efter laxfiske i de norrländska älvarna har aldrig riktigt kommit. Lusten till fjällfiske började därför gro redan förra vintern. 

När jag fiskar lax är blåst och regn sällan något problem. Bara att klä sig och lära sig att bemästra olika kasttekniker som hanterar blåsten.

Det borde väl vara samma sak vid enhandsfiske? Bara att klä sig och att anpassa sitt fiske efter vädret. Naturligtvis är det så, men genom mitt sätt att fiska har jag begränsat mig. Vid enhandsfiske vill jag ha bra yttre förutsättningar. Svaga vindar, kläckningar och fiske efter vakande fisk. Vill man kunna fiska i fjällen måste man nog tänka om. Man får inte låta sig luras av alla fina klipp på Youtube med fina förhållanden och stora fiskar. De perfekta kvällarna är för få och ska man pricka in allt på önskelistan krävs pengar, tur eller tid. 

Denna text handlar om en vecka i Marsfjällen tillsammans med familjen. Hustru, dotter och svärson. Dotter som hustru ville inte fiska så planen var dagsturer till intressanta platser med under dagarna och fiske under kvällarna. Svärsonen visste om en bra plats att ställa husvagnen och planen började sättas i vintras. Jag läste på om fjällfiske, vilka flugor som gällde, vilka vattendrag förutom ån där husvagnen ska stå som kan vara intressanta att fiska i. I mitt bakhuvud fanns Hans Lidmans Fjällfisken hugger från 1948. Några kapitel i den boken utspelar sig i den trakt vi tänkt att fiska i. Jag läste dessa kapitel och tog med boken. Kanske det går att fiska i samma vatten där Lidman en gång fiskat?

Marsfjällen!

Lördag

”Det vakar” ropar svärsonen upphetsat när vi går ner till ån för att se hur den ser ut. Vi har nyss kommit till platsen och husvagnen måste ställas i ordning för en veckas boende. Jag går de tjugo metrarna till ån och ser vakringar sakta försvinna ovanför en sten. Vattnet rinner sakta, det verkar vara en aning lågt. Inom någon minut bryts vattenytan av ytterligare et vak på samma plats. Jag ser ingen slända på vattenytan. Undrar vad de tar? ”Vi måste ställa ordning vagnen innan vi kan börja fiska” svarar jag svärsonen. ”Vi har hela veckan på oss”.

Vi har lämnat högsommaren bakom oss. I Vilhelmina bytte jag skjortsen och den kortärmade skjortan mot långbyxor och långärmad skjorta. Det friskar i ordentligt i vindbyarna. Solen värmer trots det och svetten sprutar innan förtältet är uppsatt. Det är för övrigt första gången jag sätter upp förtältet till vår nya husvagn. Har haft lite ångest över det. Mina erfarenheter av förtält är inte de bästa. Nu har jag en instruktion att följa, bra hjälp från svärsonen och det går förvånansvärt bra att sätta upp det. Behöver bara göra några omtag eftersom jag i vanlig ordning läst instruktionen slarvigt.

Ovanför stenen står en fisk som gäckade oss hela veckan.
Så fort vi började fiska slutade den att vaka!

Fisken ovanför stenen slutar naturligtvis att vaka när fisket sent om sider kan börja. Ån är som död! Svärsonen vadar över till andra sidan, men kommer snabbt tillbaka. En björn som visslat på sina ungar bakom honom gjorde att han tog det säkra före det osäkra och vadade tillbaka.

Söndag

Mulet och svalt, vinden tilltar i styrka. Vi gör en kortare vandring uppströms ån och finner spännande forsar, höljor och mindre sel. Planen blir att fiska sträckan under kvällen. Under dagen besöker vi Litsforsen, Trappstegsforsen och Marsliden. Förutom Hans Lidman och Fjällfisken hugger har ju författaren Bernard Nordh skildrat nybyggarlivet i Marsliden. Vi besöker den första stuga som byggdes vid Marsliden av nybyggaren Pålsson. 

Vackra partier av ån uppströms husvagnen

Skogsnycklar, Fläcknycklar, Jungfru Marie nycklar.
Buden var många bland mina botaniskt kunniga vänner

Stenigt och vackert!

Efter maten fiskar vi den sträcka vi vandrat efter under förmiddagen. En hel del mindre öring och en del harr. Två harrar fick följa med hem som nattvickning. Det är första gången jag äter harr. I vintras var jag på en hälsokontroll efter tjat från fader och syskon. Då passade jag på att göra ett allergitest. Jag har ju varit fiskallergiker och därför inte kunnat äta den fisk jag fångat. Testet gav inget utslag på fisk och min allergi har troligen växt bort. Det är ändå ganska nervöst när jag tar den första tuggan. Det får räcka så utifall att jag skulle få en reaktion. De övriga i sällskapet äter  upp resten av fångsten. Inget hände och jag somnar lycklig. Trots halvdassigt fiske är det en av mitt livs bästa dagar.

Måndag

Kallt och blåsigt.

Dimforsen, Fatmomakke och Satsfjället besöks. Hans Lidman fiskade i Satsån, men vädret var sådant att vi struntade att gå ner till ån. Dimforsen är ett mäktigt vattenfall och nedströms riktigt luktade det storöring. Vi pratar om att fiska Kultsjöån någon dag, men det blir aldrig så. Tiden räcker inte till och sedan är det ganska många fiskare efter ån. Vi fiskar helst ostörda. 

Fatmomakke

Dimforsen

Står det större öring nedanför forsen?

Fatmomakke

Kvällen är kall och blåsig. Istället för fiske blir det fiskefilm i husvagnen. Innan vi lägger oss vid tolvtiden går vi ner till ”homepool”. Där vakar det. Vi bestämmer oss för att under morgondagen trotsa vinden och fiska sen kväll när den lagt sig någorlunda. Kanske kan det kläcka någon slända då.

Tisdag

Under dagen åker vi till Kittelfjäll. Fjällfisken hugger är med som guide. Vid Grönfjäll stannar vi till och frågar lite om fisket, får en del tips och bestämmer oss för att om någon dag fiska samma sträcka som Lidman och Elvén gjorde 1947. Sträckan från första selet nedströms Borkasjön till det första vattenfallet. Där fick de under tre timmars fiske 45 fina harrar, vilka skänktes till värdinnan, fru Näslund i boendet de hyrt. Det var andra tider. Idag tar riktiga sportfiskare enbart upp den fiska man kan äta färsk. Resten släpps tillbaka.

Kvällsfisket sker nedströms husvagnen. Ån är vacker med korta forsar och fina lugnvatten mellan forsarna. Lite kämpig terräng. Ett och annat vak ger ett hum om var fisken står. Två harrar får följa med hem. Vägen hem blir över myren där såväl älgspår och björnspår är relativt färska.

Kvällsmaten på gång!

Onsdag

Fiskonfallet och sju forsar i Klimpjäll blir dagens utflykt. Fortfarande kallt och blåsigt. Köper en ny kniv med skaft av masur och horn. Den matchar rullfästet på mitt splitcanespö.

På kvällen fortsätter fisket nedströms husvagnen där vi slutade på tisdagkvällen. Sporadiska vak, knappt några kläckningar. Få men större harr fångas. Samtliga släpptes tillbaka.

Torsdag

Vojmån från Björnselet till första fallet. Samma sträcka Hans Lidman och Stig Elvén fiskade 1947. Som Lidmannörd är det en särskild känsla att vandra och fiska i hans fotspår och känna igen platser han skrivit om. Det kläcker små dagsländor trots att det är kallt och blåser en elak vind. Småöringen är periodvis ordentligt på hugget och det är en bra dag trots att största fisken inte är större än 25 cm. 

Vojmån

Fina Elda höll oss sällskap efter Vojmån

Björnselet Vojmån

Fredag

Stekenjokk och Gaustafallet är dagens utflykt. Saxån passeras och den väcker en önskan om att fiska där. Kanske nästa år?

Gaustafallet

Äntligen lite skönare vindar! Kanske kläckningarna kommer igång under kvällen? Vi fiskar oss neråt och fisket är periodvis riktigt bra även om det mest är mindre fisk som tar våra flugor. En harr på dryga 30 cm är kvällens största fisk.

En liten öring som gör skäl för sitt latinska namn Trutta!

Här står ett par harrar

Vilka blev nattvickning och pålägg på frukostmackan!

Summering av veckan

Veckan har varit lärorik. Jag är fortfarande inte i balans med min relation med fjällvärlden, men veckan har givit mersmak. Likheterna med laxfisket finns där. Gilla läget och nödvändigheten av tålamod är kanske de största likheterna. Som vid laxfiske tar det tid att lära sig att bli vän med en å eller ett område. Man kan naturligtvis köpa sig tid genom att fiska på de mest populära ställena, snappa upp ett och annat av de fiskare man träffar, inte krångla till det genom att begränsa flugvalen och sättet att fiska. Men jag gillar att krångla till det, även om det gör det svårare att fånga troféfiskarna. Mitt mål är egentligen att förenkla mitt fiske, att skala bort allt som är onödigt, sånt som stör. Det kan i vissa lägen krångla till det om man till varje pris vill fånga fisk. Jag har hur som helst fått en bättre bild över vilka flugor som funkat under veckan, vilket gör att jag vet vilka mönster jag ska binda upp under vintern. Det blir en blandning av spiders av klassiskt snitt och moderna mönster som Dyret, Superpuppan och olika foampuppor som blir stommen i nästa års flugask. Kanske tar jag med mitt lilla switchspö för storöringjakt i Kultsjöån. Då blir det Wolly Buggers och andra streamers som gäller.

Den obligatoriska bilden på Trappstegsforsen

Att kombinera fiske med andra aktiviteter var också något som kändes helt rätt. Det finns så mycket mer att uppleva än enbart fiske under en vecka i fjällvärlden.

 

Hjärna mot instinkter. En envig i två akter

Människans hjärna väger knappt ett och ett halvt kilo. Öringens sägs vara stor som ett knappnålshuvud. Trots det är öringen ibland mycket svår att överlista. Här följer en berättelse i två akter om konsten att locka skogsåns skyggaste varelse att stiga till min fluga.

Första akten

Den senaste veckan har varit afrikavarm med tryckande högsommartemeperaturer. På tisdagen passerade en åskfront. Temperaturen föll närmare tio grader och ett skyfall fyllde källare och vägtunnlar med vatten. Det föll runt 30 mm regn på en dryg timme. Onsdagen var också relativt sval. En tanke föddes. Regnmängderna och svalare väder kanske har satt fart på skogsöringarna? Den senaste tidens värme har omöjliggjort fiske i de små åar jag tillbringar försomrarna vid.

Färden mot ån går igenom ett vattensjukt landskap. De mindre bäckarna svämmar över sina bräddar med ärtsoppeliknande vatten. Kyrktjärn är så full av vatten att den översvämmar landsvägen. Känner ett styng av oro. Kommer åns vatten också vara så färgat att fiske är omöjligt? 

Kvällen är sval och när jag kommer till ån ser jag till min glädje att den knappt är färgad alls. Sländor kläcker. Jag vandrar till en av mina favorithöljor. En öring vakar regelbundet. Jag går en bit uppströms, vadar över ån och vandrar tillbaka. Tanken är att jag ska inta en position bakom en buske och där vänta in öringen. Innan jag nått busken snubblar jag till och blir tvungen att sätta ner en fot i vattenbrynet. Öringen slutar att vaka. Jag sätter mig bakom busken och väntar. Fyrtiofem minuter går. Jag tar en kopp kaffe. Det går ytterligare an halvtimme.

Se där! En öring vakar två spölängder nedströms den plats det först vakade på. Är det samma fisk? Blev den så pass skrämd att den bytt plats, eller är det två olika fiskar? Jag väntar en stund innan jag gör ett kast. Fisken slutar att vaka. Jag vevar in. Väntar tålmodigt bakom den skyddande busken. En och en halv timme senare kommer kalldimman. Jag ger upp och åker hem.

Åns öringar är små. Ändå är de skygga som om de vore kilosfiskar i ginklara kalkströmmar. Kanske finns kilosfisk i ån. Fisk som ännu inte anser mig värdig. Mängden sländor och de fåtal öringar jag fångat har varit i fin kondition, vilket talar för att ån borde hysa större fiskar. Jag är för otålig och stör den sköra balansen i ån genom mitt sätt att uppträda. Kanske handlar det mer om mig än om öringen? 

Känner viss frustration under hemresan. Trodde jag lärt mig detta fiske. Att med ålder kommer tålamod. Att inte lägga ut flugan förrän fisken i höljan är trygg och inte ser mig eller inte störs av min närvaro. Helt klart är jag inte riktigt där. I teorin vet jag hur jag ska uppträda vid ån, men när jag ser ett vak är det som om min hjärna slutar att fungera.

Väl hemma läser jag Mikael Engström och Hans Lidman. Tänk som en naturfotograf skriver Engström om öringfiske i skogsåar. Hitta en plats som ser intressant ut. En plats som borde hålla öring. Sätt dig att vänta. Det kanske inte räcker med en kväll. Det kanske var förra veckan kläckningarna var på sådan nivå att öringen lämnat sin ståndplats för att beta av de sländor som i strid ström då passerade. Därför menar Engström att man måste ge intressanta platser tid.

Lidman skriver att öringen måste vaka sig trygg, eller snarare rusig innan man kan lägga ut flugan och förmå den att låta sig luras av falsariet. 

Ett och ett halvt kilo hjärnkapacietet mot ett knappnålshuvud. 100 miljarder hjärnceller som skickar signaler som blir till information och intryck i 300 km/tim mellan hjärnans olika synapser borde spöa knappnålshuvudet alla dagar i veckan. Ändå vinner öringen.

300 km/tim kanske gör oss fartblinda. Eller ger oss ett extremt tunnelseende. Det kanske är därför vi trots 100 miljarder hjärnceller saknar förmåga till långsiktigt tänkande och därför förstör naturen så som vi gör. Som om vi fortfarande är grottmänniskor som  kämpar för att överleva idag och i morgon. Som om nästa år och nästa generation aldrig kommer. Det är som om öringen med sin knappnålsstora hjärna är klokare än vi människor eftersom den använder sin anpassningsförmåga till att såväl överleva för dagen som att övervintra. Som om knappnålshjärnan är bättre programmerad när det gäller konsekvenstänk. Vad vet jag? Det jag vet är att jag behöver omsätta det jag vet om öringfiske till praktisk handling, vilket främst handlar om tålamod.

Andra akten

Kvällen efter sitter jag åter vid höljan. Taktiken är att vara på plats innan öringen börjar vaka. Då är det lättare att smyga till rätt kastposition utan att skrämma fisken. Ån är liten och höljorna små. Ovanför vattenytan flyger massor av insekter. Jag ser dock ännu inga sländor på vattenytan. Ingen fisk vakar.

Det går någon timme innan de första sländorna visar sig. Gul forsslända, en och annan danica och en mörkare slända i samma storlek som gul forsslända. 

Efter en stund vakar en öring. Jag väntar. Den vakade endast en gång. 

Det går en timme. Längst ner i höljan, under en gren vakar en öring. När den vakat regelbundet bestämmer jag mig mig för att göra ett försök. Jag smyger mig sakta fram, ett halvt steg i taget för att inte skrämma den. Det tar en stund att komma på plats. 

Öringen fortsätter att vaka. Den verkar ta kläckande sländor. En våt March Brown är valet för kvällen. Den borde kunna imitera de sländor jag sett. Ett kort krångelkast krävs för att jag ska kunna lägga min fluga rätt så att den driver in naturligt under grenen. 

Första kastet blir för kort. Nästa kast går bättre. När flugan driver in under grenen skvätter det till. Jag höjer spöt och öringen är krokad. En kort kamp och kvällen är fulländad. Öringen är som alla skogsöringar bländande vacker med sin kantarellgula buk som övergår i grönt mot ryggen. En och annan rubinröd prick förgyller den i övrigt svartprickiga dräkten.

Jag avbryter fisket. Dels börjar kalldimma lägga sig över ån och dels har jag lyckats i det jag föresatt mig. Då räcker det med en fisk, även om den var långt ifrån en skrytfisk. Jag lämnar ån rik på upplevelser och med tillfredsställelsen över att ettochetthalvt kilo hjärna till slut lyckades besegra ett knappnålshuvud.

En av åns sländor har satt sig på taket på min bil

En erfarenhet jag kommer att ha nytta av om jag någon gång hittar en troféöring i någon av mina skogsåar.