Hjärna mot instinkter. En envig i två akter

Människans hjärna väger knappt ett och ett halvt kilo. Öringens sägs vara stor som ett knappnålshuvud. Trots det är öringen ibland mycket svår att överlista. Här följer en berättelse i två akter om konsten att locka skogsåns skyggaste varelse att stiga till min fluga.

Första akten

Den senaste veckan har varit afrikavarm med tryckande högsommartemeperaturer. På tisdagen passerade en åskfront. Temperaturen föll närmare tio grader och ett skyfall fyllde källare och vägtunnlar med vatten. Det föll runt 30 mm regn på en dryg timme. Onsdagen var också relativt sval. En tanke föddes. Regnmängderna och svalare väder kanske har satt fart på skogsöringarna? Den senaste tidens värme har omöjliggjort fiske i de små åar jag tillbringar försomrarna vid.

Färden mot ån går igenom ett vattensjukt landskap. De mindre bäckarna svämmar över sina bräddar med ärtsoppeliknande vatten. Kyrktjärn är så full av vatten att den översvämmar landsvägen. Känner ett styng av oro. Kommer åns vatten också vara så färgat att fiske är omöjligt? 

Kvällen är sval och när jag kommer till ån ser jag till min glädje att den knappt är färgad alls. Sländor kläcker. Jag vandrar till en av mina favorithöljor. En öring vakar regelbundet. Jag går en bit uppströms, vadar över ån och vandrar tillbaka. Tanken är att jag ska inta en position bakom en buske och där vänta in öringen. Innan jag nått busken snubblar jag till och blir tvungen att sätta ner en fot i vattenbrynet. Öringen slutar att vaka. Jag sätter mig bakom busken och väntar. Fyrtiofem minuter går. Jag tar en kopp kaffe. Det går ytterligare an halvtimme.

Se där! En öring vakar två spölängder nedströms den plats det först vakade på. Är det samma fisk? Blev den så pass skrämd att den bytt plats, eller är det två olika fiskar? Jag väntar en stund innan jag gör ett kast. Fisken slutar att vaka. Jag vevar in. Väntar tålmodigt bakom den skyddande busken. En och en halv timme senare kommer kalldimman. Jag ger upp och åker hem.

Åns öringar är små. Ändå är de skygga som om de vore kilosfiskar i ginklara kalkströmmar. Kanske finns kilosfisk i ån. Fisk som ännu inte anser mig värdig. Mängden sländor och de fåtal öringar jag fångat har varit i fin kondition, vilket talar för att ån borde hysa större fiskar. Jag är för otålig och stör den sköra balansen i ån genom mitt sätt att uppträda. Kanske handlar det mer om mig än om öringen? 

Känner viss frustration under hemresan. Trodde jag lärt mig detta fiske. Att med ålder kommer tålamod. Att inte lägga ut flugan förrän fisken i höljan är trygg och inte ser mig eller inte störs av min närvaro. Helt klart är jag inte riktigt där. I teorin vet jag hur jag ska uppträda vid ån, men när jag ser ett vak är det som om min hjärna slutar att fungera.

Väl hemma läser jag Mikael Engström och Hans Lidman. Tänk som en naturfotograf skriver Engström om öringfiske i skogsåar. Hitta en plats som ser intressant ut. En plats som borde hålla öring. Sätt dig att vänta. Det kanske inte räcker med en kväll. Det kanske var förra veckan kläckningarna var på sådan nivå att öringen lämnat sin ståndplats för att beta av de sländor som i strid ström då passerade. Därför menar Engström att man måste ge intressanta platser tid.

Lidman skriver att öringen måste vaka sig trygg, eller snarare rusig innan man kan lägga ut flugan och förmå den att låta sig luras av falsariet. 

Ett och ett halvt kilo hjärnkapacietet mot ett knappnålshuvud. 100 miljarder hjärnceller som skickar signaler som blir till information och intryck i 300 km/tim mellan hjärnans olika synapser borde spöa knappnålshuvudet alla dagar i veckan. Ändå vinner öringen.

300 km/tim kanske gör oss fartblinda. Eller ger oss ett extremt tunnelseende. Det kanske är därför vi trots 100 miljarder hjärnceller saknar förmåga till långsiktigt tänkande och därför förstör naturen så som vi gör. Som om vi fortfarande är grottmänniskor som  kämpar för att överleva idag och i morgon. Som om nästa år och nästa generation aldrig kommer. Det är som om öringen med sin knappnålsstora hjärna är klokare än vi människor eftersom den använder sin anpassningsförmåga till att såväl överleva för dagen som att övervintra. Som om knappnålshjärnan är bättre programmerad när det gäller konsekvenstänk. Vad vet jag? Det jag vet är att jag behöver omsätta det jag vet om öringfiske till praktisk handling, vilket främst handlar om tålamod.

Andra akten

Kvällen efter sitter jag åter vid höljan. Taktiken är att vara på plats innan öringen börjar vaka. Då är det lättare att smyga till rätt kastposition utan att skrämma fisken. Ån är liten och höljorna små. Ovanför vattenytan flyger massor av insekter. Jag ser dock ännu inga sländor på vattenytan. Ingen fisk vakar.

Det går någon timme innan de första sländorna visar sig. Gul forsslända, en och annan danica och en mörkare slända i samma storlek som gul forsslända. 

Efter en stund vakar en öring. Jag väntar. Den vakade endast en gång. 

Det går en timme. Längst ner i höljan, under en gren vakar en öring. När den vakat regelbundet bestämmer jag mig mig för att göra ett försök. Jag smyger mig sakta fram, ett halvt steg i taget för att inte skrämma den. Det tar en stund att komma på plats. 

Öringen fortsätter att vaka. Den verkar ta kläckande sländor. En våt March Brown är valet för kvällen. Den borde kunna imitera de sländor jag sett. Ett kort krångelkast krävs för att jag ska kunna lägga min fluga rätt så att den driver in naturligt under grenen. 

Första kastet blir för kort. Nästa kast går bättre. När flugan driver in under grenen skvätter det till. Jag höjer spöt och öringen är krokad. En kort kamp och kvällen är fulländad. Öringen är som alla skogsöringar bländande vacker med sin kantarellgula buk som övergår i grönt mot ryggen. En och annan rubinröd prick förgyller den i övrigt svartprickiga dräkten.

Jag avbryter fisket. Dels börjar kalldimma lägga sig över ån och dels har jag lyckats i det jag föresatt mig. Då räcker det med en fisk, även om den var långt ifrån en skrytfisk. Jag lämnar ån rik på upplevelser och med tillfredsställelsen över att ettochetthalvt kilo hjärna till slut lyckades besegra ett knappnålshuvud.

En av åns sländor har satt sig på taket på min bil

En erfarenhet jag kommer att ha nytta av om jag någon gång hittar en troféöring i någon av mina skogsåar.