Ännu en säsong att lägga till handlingarna.
Med det inleds en period av dysterhet, eller melankoli. Jag får dessutom allt svårare att anpassa mig till övergången till vintertid. Det är brutalt att bli golvad av mörkret sista helgen i oktober. Det vore bättre om vintertiden börjar en månad tidigare. Eftersom jag älskar ljusa sommarkvällar tillhör jag det fåtal som uppskattar systemet med sommartid. Hur som helst är det trots allt skönt att ta en paus från flugfisket och ägna tid åt att summera, drömma och planera om framtida fisken. Det är ju ingen egentlig paus. Det är mer av en vinterfas.
Samtidigt som jag drömmer och planerar förmörkas himlen av det faktum att det blir färre säsonger kvar ju äldre jag blir. Nu har jag blivit så pass gammal att jag kan skönja slutet. I bästa fall har jag femton till tjugo år kvar som flugfiskare. Drömmarna är lika starka som förr, vilket ibland skapar en känsla av panik. Kommer jag att hinna med allt jag drömmer om? När jag var yngre hade jag inte tid att förverkliga mina drömmar. Nu när jag är äldre och har tid oroas jag trots det över att hinna med att förverkliga mina drömmar.
Trots paniken har det hittills varit ganska skönt att bli äldre. Oron i kroppen minskar, demonerna är lättare att tygla och kroppen klarar fortfarande det jag vill göra. Även om jag börjat skönja visst motstånd. Blodtrycksmedicin och tabletter mot högt kolesterol är tydliga ålderstecken. Läsglasögon som blivit permanenta glasögon är ett annat.
Åldern gör också att bekanta namn börjar dyka upp i lokaltidningens dödsannonser, främst skolkamraters föräldrar. Det gör mig medveten om livets skörhet och hur viktigt det är att ta vara på sina drömmar. Jag är inte rädd för döden. Döden är den eviga vilan och själva målet med livet. Livets stora kamp handlar om kampen för frihet och att samtidigt vara en god medmänniska. Döden är den totala friheten. Det sorgliga med döden är de som lämnas kvar ensamma med sin sorg. Vissa av den dödes demoner finner ibland plats hos de efterlevande.
Sorg är ett svagt försvar mot demoner.
För den som dör än nog döden vacker och behaglig. Jag tänker mig döden som en tidig höstmorgon efter Ljungan. Jag packar ryggsäcken med sotpannan, mackor, mitt spö och mina flugaskar, tar kanoten och paddlar målmedvetet uppströms in i den vita trygga dimman.
In i evigheten.
Att få möta evigheten efter en å eller en älv är det slut jag hoppas få. Att dö nyfiken och full av drömmar är en nåd att stilla be om. Att lik min mor tyna bort i demensens dimma där drömmarna sakta men obönhörligt liksom poleras bort av demensens gnagande på själen är något som framkallar ångestliknande känslor.
Jag vill inte kalla mig kristen. Däremot är jag säker på att det finns någon form av gudsliknande existens. Jag har under många år varit mycket arg på Gud. Arg för att han kanske inte finns. Arg för hans oförmåga att ge människan de verktyg som behövs för att hitta en bot på demens och barncancer. Det finns ingen anledning för Gud att straffa barn och deras familjer. Det finns heller ingen anledning för Gud att straffa människor som min mor med demens. Hon som var den bästa av mödrar, gjorde aldrig något ont, tvärtom. Hon strävade på utan att vara någon till last, utan att göra särskilt stort väsen av sig.
Om Gud ville straffa hennes familj genom att ge henne demens är Gud ond, vilket jag betvivlar. Det är därför mer sannolikt att han inte finns. Jesus har däremot funnits och hans budskap var ett kärleksbudskap. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och en del andra samfund gör mycket gott och är många människors största hopp i livet.
Samtidigt finns det en bit av mig som trots allt tror att Gud i någon form finns. Jag lyssnade på en radiogudstjänst för ett tag sedan. Temat för gudstjänsten var änglar. Brevskrivare och andra beskrev hur änglar på olika sätt uppenbarat sig för dem. Då slog det mig att en högre makt, kanske Gud en gång placerade en ängel vid min sida. När livet var nattsvart för många år sedan uppenbarade sig denna ängel och har sedan dess aldrig vikit från min sida. Om inte Gud skänkt mig denna ängel hade nog aldrig dessa rader skrivits. För det är jag oändligt tacksam.
Kanske Gud trots mina tvivel finns, men med begränsad makt över människan? Makt att hjälpa människor genom att erbjuda dem änglar, makt eller möjlighet att erbjuda människan vägledning, men utan makt att ge människan verktyg att bota sjukdomar, förhindra krig eller hejda det skenande klimatet. Sånt måste människan fixa på egen hand. Frågan är om Gud erbjuder sina änglar även till de som inte bekänner sig som troende eller kristna? Det verkar vara så eftersom en ängel under mer än trettio år vandrat vid min sida utan några som helst motkrav från Gud.
Tillbaka till flugfisket.
Drömmen om en äkta Lidmanöring har de senaste åren växt sig allt starkare. En Lidmanöring är en fisk på ”halvannat kilo” fångad i en bortglömd skogså, nödvändigtvis inte i Hälsingland utan i trakter eller i miljöer där Hans Lidman fiskade. Den gångna säsongen har gett mig en del uppslag, men jag hann inte utforska de åar som kan hysa Lidmanöringar. Har lyssnat på en intervju med Lidman där han beskriver att han kunde ägna flera dagar åt att försöka fånga en större öring. Lidman säger i intervjun att han inte längre fiskar i Hälsinglands åar eftersom de stora öringarna är borta. De kanske var borta, men jag är säker på att en och annan är tillbaka av den enkla anledningen att de glömts bort. Tid är nog en del av tricket. När jag väl funnit rätt å, måste jag ge den tid. Det kan ta tid innan en å öppnar sig för en besökare och visar upp sina skatter och tid är det vi kanske har minst av i det moderna högintensiva samhället. Lidman hade den tiden. Att vara på rätt plats i rätt tid när en Lidmanöring lämnar sjön för att vandra till ån och läppja sländor. Kanske kan drömmen om en Lidmanöring gå i uppfyllelse först när jag blivit pensionär och har mer tid?
Hur kan då säsongen summeras? Har jag lärt mig något att ta med till kommande säsonger? Vilka drömmar har säsongen skapat
Vi köpte en ny husvagn, vilket gett mig och familjen bättre förutsättningar för samvaro och fiske. Hustrun är ingen flugfiskare, men trivs i skog och mark. Framför allt så trivs vi i varandras sällskap. Husvagnen. kompletterades med solceller. Det ger frihet att undvika campingar. Jag föredrar fricamping framför campingplatser, förutom Allsta fiskecamp där jag stortrivs.
Våren i Harmångersån var fin. Jag fick inte jättemycket fisk, men hade ett bra fiske. Fiske handlar ju om så mycket mer än att fånga fisk. Stämningen efter ån är vänlig. Jag fick några fiskar, varav två var minnesvärda. Drömmen om en stor vårblänkare lever vidare. Jag hade den krokad i våras och var säker på att den äntligen kunde landas när den klev av. Minst 80 cm enligt Victor som såg fisken när den hoppade. Stora havsöringar är något annat än Lidmanöringar. De är för lätta att fånga.
Försommarfisket i Hälsinglands skogar var sådär. Dåligt med fisk och lite kläckningar. Några minnesvärda kvällar tar jag med mig till framtiden. Jag minns särskilt min jakt på en öring som tog två kvällar att fånga. Den var av ordinär bäcköringstorlek, men omständigheten kring fångsten gör den minnesvärd. Att sitta och vänta in rätt tillfälle att lägga ut flugan är svårt. Det är ofta lättare att knyta på en förtyngd nymf och locka fisken till hugg. Det gör jag sällan numera. Standardflugan är en våt March Brown i storlek 14. Fiskad på eller strax under ytan imiterar den det mesta öringen äter i de åar jag fiskar.
Marsfjällen under sommarens kallaste och blåsigaste vecka gav mersmak. Den knotiga, motsträviga fjällnära skogen och de åar som besöktes kändes som hemma trots dåligt väder och halvtaskigt fiske. Jag har funnit en helt ny värld att utforska! Kanske kan drömmen om en Lidmanöring bli sann i någon av Marsfjällens åar? Hans Lidman fiskade för övrigt i Marsfjällen på 40-talet, vilket man kan läsa om i Fjällfisken hugger.
Det blev en laxvecka i Norge till slut. Fyra dagar i ett regnigt och en flommande Stjørdalsälv. Fina sträckor men ingen fisk. Sedan tre dagar i Vefsna som gav en liten havsöring och en 5-6 kilos laxhona.
Ljunganhösten blev en tillbakagång till en mer normalt svårfiskad älv efter några säsonger med bra flyt i fisket. Mer vatten och färre fisk som steg jämfört med de senaste åren. Kanske står fisken på andra ställen än de jag lärt mig fiska? De jag träffade efter älven har samma erfarenheter. En av ljunganrävarna jag träffade menade att han endast fått en fjärdedel så många öringar som en vanlig säsong. Trots det vill jag inte kalla höstsäsongen misslyckad. Jag trivs efter älven, har mått bra och har lärt mig en hel del om höstfiske och om fiskare. Erfarenheter jag tar med mig till kommande säsonger.
En sak som slår mig när jag tänker tillbaka på den gångna säsongen är att jag börjar tröttna på alla vackra bilder med tillhörande naturlyriska texter. Detta trots att jag är en naturromantiker av stora mått och aldrig tröttnar på Hans Lidmans naturromantiska fiskenoveller, eller på filmklassikern Där floden flyter fram som är fullproppad med vackra naturlyriska flugfiskebilder.
I Lidmans texter finns mer än naturlyrik. En svärta, en ton av saknad, av ensamhet som var som ett ok trots att det var i ensamheten Lidman tycktes finnas ro. Naturlyriska bilder och texter måste nog innehålla stänk av annat än längtan för att tilltala mig. Det är något jag eftersträvar i sökandet efter ett eget språk i det jag skriver. Det är svårt. Tipset jag fått är att läsa mycket, gärna litteraturens klassiker. Jag kompletterar det genom att lyssna på Thåström, Freddie Wadling, olika tolkningar av Dan Andersson, Stefan Sundström, Allan Edwall mm. Någonstans där finns orden, språket jag söker.
Det är nytt och lärorikt att ibland stanna upp och blicka tillbaka.
