söndag 17 oktober 2021

Sentimental av ingenting

 Jag har en fallenhet för att bli sentimental. Korta ögonblick av längtan. Längtan efter en känsla av tillhörighet. Ögonblick då idealisten i mig inte var besviken. Jag är nog en större idealist än vad jag ibland vill erkänna. Idealist eftersom jag tror och hoppas att flugfiskare är mer eftertänksamma, människoälskande, kloka människor som värnar naturen mer än vad andra kanske gör. Därför blir jag besviken varje gång när jag upptäcker småsinthet, främlingsfientlighet, girighet och liknande hos flugfiskare. Jag vill inte tro att flugfiskare kan sjunka så lågt. Insikten om att flugfiskare är som folk är mest svider. Jag ser mig själv också som en nyfiken person. Nyfiken, samtidigt som jag betraktar mig som introvert. Där ligger nog grunden för min idealism. Det är nog min idealistiska ådra som gör att min flugfiskestig ser ut som den gör. Naturromantik, litteratur, klassiska våt och torrflugor.

När jag läser om synen på sentimentalitet framställs det ofta som en dålig egenskap. Att vara sentimental är något negativt, nästan beklämmande. En halvpackad äldre person som med tårfylld blick tänker tillbaka på tider när hen var ung och odödlig. I ordlistan beskrivs sentimental med ord som gråtmild, jolmig, hjärtnupen och lättrörd. Inte särskilt smickrande. Dessa sidor finns helt klart hos mig. Jag kan vara mycket lättrörd.








Jag ser hur som helst på sentimentalitet lite annorlunda. I rätt portion och rätt förpackat är jag övertygad om att det är nyttigt. Det kan till och med vara en drivkraft. Det är naturligtvis en balansgång. Ungefär som countrymusik. Är man för sentimental blir det bara en kladdig gegga.


Jag är däremot inte särskilt nostalgisk. Jag vill trots att jag gillar klassiska flugor, splitcanespön och Hardyrullar framåt. Trots att hellre läser Hans Lidman än tittar på Youtube. Skillnaden mellan mig och Lidman är att jag ser ljusare på framtiden. Jag är övertygad om att åar och älvar kommer att få tillbaka det liv som en gång fanns där. Den småskaliga vattenkraften har passerat bästföredatum för länge sedan. När fler inser det kommer de att förbjudas på samma sätt som annan miljöfarlig verksamhet förbjudits. 


En av få gånger när jag känner mig nostalgisk är på midsommarafton då jag drömmer mig tillbaka till min barndoms midsommarfiranden hos Sohléns. Det var lekar och fest med läsk och godis. Det var gemenskap. En tid som aldrig återkommer, men som jag varje midsommarafton längtar tillbaka till.


Ordboken beskriver nostalgi som en ve­modig men njutnings­fylld längtan hem eller till­baka till ngt förlorat särskilt om längtan till barn- och ungdomsmiljöer. Där är inte jag. Jag vill framåt. Förutom  på midsommarafton.





Min kärlek till splitcanespön, klassiska flugmönster och rullar med klassiskt utseende är främst estetiskt. Silkeslinan är trots att den kräver ständigt underhåll en bättre lina. Mjuk, följsam och helt utan linminne vilket innebär att den lägger sig spikrak på vattenytan. Dessutom är den helt stum. Utrustningen hjälper mig att komma ner i tempo när jag fiskar. Genom att koka kaffe på plats sänks tempot. Att med en kaffekopp i handen spana ut över en ström eller en sakta rinnande vattenyta är bland det mest avkopplande jag vet. Jag fångar inte särskilt mycket fisk numera. Att spana och i bästa fall upptäcka fisk har blivit viktigare än att till varje pris fånga fisk. Jag är övertygad om att jag fått mer fisk om det funnits guldskallar och andra kraftigt förtyngda nymfer i min flugask som jag kunnat använda när fisken står och trycker i sina gropar. Men jag har lämnat det fisket bakom mig. Idag fiskar jag helst efter fisk som vakar eller visar andra tecken på att de är aktiva. För att upptäcka de ibland försiktiga tecknen på att fisken är aktiv krävs att jag skakat av mig vardagen och anpassat mitt tempo till naturens tempo.



När en fisk tagit min fluga under dessa förhållanden och jag har den i håven kan känslan av sentimentalitet infinna sig. Öringen är sällan större än 30 cm. Det kan vara nära till tårar vid dessa tillfällen. Ganska löjligt egentligen. Men det är sådan jag har blivit.


Man blir sentimental av ingenting sjunger Thåström i Brev till 10 e våningen. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar