Två napp i Stjørdal

 ”Undrar om man kommer åt fisken från den andra sidan”? Jag frågar Tomas sedan han berättat att fisken följer bergällen på andra sidan på sin väg upp till älvens lekområden. 

Det är måndag och vi fiskar Stjørdalsälven.  Andra halvan av augusti. Fisket är trögt, för att inte säga omöjligt. Vi har fiskat sedan i lördags utan att känna något. Laxkoman har börjat att smyga sig in under huden. Innan pandemin var det lättare att hålla den i schack. Kanske är förmågan att hålla ångesten i schack en färskvara som måste underhållas? Mina fyra dagar i Vefsna ett par veckor tidigare var tuffa. Högt vatten, femtonfotare och tunga linor har satt sig på min hjärna. Jag blev rejält osams med femtonfotarn. Kasten funkade inte och frustrationen växte. Märkligt eftersom det funkade så bra de år jag haft spöt. Jag köpte det för att kunna fiska Gropen i Orkla bättre. Har fiskat med spöt två höstar i Ljungan och då har det funkat bra. 

Problemen med spöt började redan i Orkla. Men då var de hanterbara eftersom jag nådde dit jag ville. I Vefsna blev det en slags mental tvärnit. Jag tar i för mycket vilket gör att jag slarvar med stoppen i fram och bakkast. Jag tappar tajming och kasten dör. Orsaken är att klumpen är tung, jag tvingas ta i och kasten blir dåliga. Ska jag fiska femtonfot måste jag träna mer. Både kastteknik och rygg. Det där vet jag, men när jag ska omsätta teori till praktik vid älven tar det stopp. Jag sliter och drar, ryggen pajar och humöret sjunker. Kortare spön är enklare att hantera. Favoriten för stor lax är mitt elvafots splitcanespö. Där sitter linbågarna fint och tafsen sträcker. Här i Stjørdal ligger femtonfotarn kvar i tuben och stiger inte vattnet blir den kvar där. Jag fiskar istället med mitt elvafots switschspö och min tolvsexa i klass 7. Rygg, axlar och humör mår bättre av det.

Vi har sett en del fisk. De flesta har visat sig utanför kastavstånd. Att fiska från andra sidan kräver att man följer järnvägen en knapp km. Det känns inte så lockande eftersom det är trångt bredvid järnvägsbanken om ett tåg skulle komma. ”Man kanske kan kolla tågtidtabellen” säger någon. Jag laddar hem tågtidtabellen och ser att finns gott om tid att ta sig till bäckutloppet på andra sidan mellan de glest gående tågen mot Storlien. 

Förmiddagen ägnas åt att fiska järnvägssidan.

Vid bäckutloppet finns en liten yta där vi slår läger. Stefan går uppströms och jag är nyfiken på den korta sträckan nedströms bäcken. Går det att vada eller måste man fiska från hällarna? Jag fiskar mig neråt. Första biten går bra att vada. När man närmar sig den första hällen blir det djupare och jag måste kliva upp på hällen. Sedan tar det stopp. Hällen är för brant.

Vattnet är lågt, runt tjugo kubik. Soligt väder gör att jag fiskar med en vitvingad fluga på åttans enkelkrok och flytsjunkettlina. Jag vill att flugan ska bryta den lite snabbare ytströmmen, men ändå fiska ganska snabbt. En nedströms mendning sätt fart på flugan.

Dagarna i Vefsna gnager och gör att hopplösheten sakta gnager sig in i mitt inre. Sträckorna vi har är fina och borde hålla lax. Trots det vägrar den fisk vi ser att nappa. Vi behöver regn och fisk som stiger. Då kan det hända grejer.

Vid andra rundan visar sig en färgad fisk på min sida älven. Jag kliver i och fiskar mig neråt. Fiskar förbaskat fint med switchspöet. Spöts djupa aktion sänker tempot i kasten. Främre och bakre stoppen blir naturliga så länge jag låter bli att ta i för att nå de där extra kastlängderna jag ändå aldrig når. Linbågarna är smala, vassa och fina.

Plötsligt stramar det till i linan. Jag lyfter spöt. Det gungar i några sekunder innan laxen lossnar. Jag skriker ut min besvikelse. 

Därefter sköljer en våg av lyckokänslor över mig. Känslor svåra att beskriva. Jag får svårt att andas. Efter uppförsbacken i Vefsna och den tröga starten här i Stjørdal var det den kick kropp och själ behövde. Jag har inte tappat förmågan att få laxen att ta mina flugor. Trots att den lossnade sköljer ett lyckorus över mig. Jag måste sätta mig ner och få ordning på mitt inre innan jag kan fortsätta mitt fiske.

Eftermiddag

Vattnet är lägre än i morse. Saghölen ser giftig ut. Stefan går upp till gränsen och fiskar sig neråt. En kopp kaffe innan fisket börjar. Det lägre vattnet gör att jag kan börja fisket några meter ovanför vindskyddet. Det finns en sten på den andra sidan som ser ut som en bra ståndplats för fisk innan de ger sig av vidare uppströms. Det är den jag vill fiska av snett uppifrån. Min tanke är att flugan ska svepa över den blankfläck som finns hitom stenen. Jag fiskar med min tolvsexa, flytintermediatelina och en liten svart långvinge. Flugan hinner knappt landa förrän slingan ilsket slits ur handen på mig. Linan pekar 45 grader neråt när jag ser en blank lax göra två snabba höga hopp innan spöt rätar ut sig. Jag hinner inte reagera förrän det är över. 

Lyckoruset sköljer över mig än en gång. ”Jag kan det här” skriker jag över älven. 

Två kast senare känner jag en stöt. Sen ingenting på resten av veckan. 

Laxfiske i en liten ask. 

Laxångest i Stjördal

 Laxen är som ett väsen, eller kanske mer som en demon som tar över din själ och gör den rastlös och orolig. Att bekämpa den är mycket svårt. Den äter sig in i din vardag. Allt du gör syftar till att finna möjligheter att fiska lax.

Jag funderar mycket på varför jag lägger så mycket tid på laxen. Harr och öringfisket är ju egentligen mer logiskt och mer meningsfullt. Dessutom är det mer avkopplande. Visst kan det vara frustrerande att inte lyckas lura någon när det vakar för fullt. Men att jämföra den med ångesten över det hopplösa i att i dagar göra kast efter kast och veta att det är meningslöst går inte. Du vet att du i bästa fall kan få ett par hugg under en normalvecka. Hugg som med lite tur ger en krokad lax. Lade jag samma tid på harr eller öringfiske skulle jag med stor sannolikhet vara mer framgångsrik. Jag har också en stark längtan till de fjällnära skogarna och dess åar. Till de knotiga och av tiden krökta tallarna. Till de lavhängda spretiga och taggiga granarna. Jag vill sugas in i de motsträviga och täta skogarna. Till skogens och myrens tunga dofter. Där känner jag mig hemma.

Det går att tänka så i teorin, men i verkligheten är det omöjligt. Demonen inom dig tvingar dig till laxälven, till de meningslösa kasten. Ett kast, tre steg framåt dag ut och dag in. Oavsett väder. Du förbannar den brännande solen och längtar efter mulna regniga dagar. Du förbannar regnet som trots dyra märkesjackor i premiumklass letar sig igenom det vattentäta andastyget. Du sliter på eftersom demonen tvingar dig att göra det. Nästa kast tar den. Byt fluga eller sjunkspets så händer det. Det är som forna tiders ritualer för goda skördar eller för god jaktlycka. Men inget annat händer än att en lax visar sig när du fiskat förbi dess ståndplats. Tre steg framåt, ett kast. Kasten börjar att krångla eftersom du egentligen inte är intresserad av att lägga tid på att bli en kastmaskin. Du vet vad som krävs, men saknar förmåga att bygga upp tillräckligt med pannben för att lägga ner hundratals, kanske tusentals timmar för att få perfekta linbågar som tar flugan de där extra metrarna där laxen står eftersom dina plaskkast har tryckt dem mot den andra stranden. Ditt pannben klarar endast av ett kast, tre steg.

Du tänker att Stjørdal i augusti egentligen passar dig perfekt. Lagom stor älv för den lätta utrustningen. Switschspöt eller tolvsexan i klass sju. Spön som inte krånglar utan som skickar ut fina linbågar som sträcker tafsen. Spön som gör att ryggen håller. Spön för grils och mellanlax. De laxar du helst vill fånga. Fiske dagtid, sova på natten. Ett kast, tre steg. Bara laxen vill bita.

Tänker på senaste numret av Flugfiske i Norden och Ockulta laxdagboken av Mikael Engström. Det bästa jag läst på länge om laxfisket. Om besattheten, om ångesten men också om känslan av befrielse när en lax är landad. Jag önskar att jag kunde finna orden som sätter laxfiskets alla känslor på pränt. Engström är nog den främsta. Kanske bättre än Lidman. Jag känner igen mig i Engströms texter om laxfiske. De är inte vackra, men laxfisket är inte heller vackert. Älvens enformigt lockande ton. Det är enformigt, närmast maniskt. Det var dock Lidman som var först med att beskriva laxångest. Laxögat och Laxen i Erkikulpen. Så långt från harr och öringlyrik man kan komma. Torrflugefisket är ett naturromantiskt fiske. Vackra sländor som dansar, kokkaffe och vakande fisk på en oljeslät vattenyta. Rödflammande himmel i solnedgång. Laxfisket är raka motsatsen och kan därför inte jämföras med harr och öringfisket.

Du tänker att du måste ge offergåvor till älven. Något fint och värdefullt. Något som är en del av din själ. Kanske ett blodsoffer. Vad som helst för att få laxen att bita på dina flugor. Du tänker på Röde Orm som förlorade sin lycka och tvingades att överge de gamla gudarna och underkasta sig kristendomen för att återfå lyckan. Eller på Koskela som bar på en inre vrede mot den makt som skickat ut honom i kriget, men som trots det trivdes i armén och gjorde sin plikt utan att tveka. Men som dog på krigets sista dag. Om det meningslösa i att fortsätta. Demonen äter upp dig bit för bit och du låter dig bli uppäten eftersom belöningen gör dig odödlig för en kort stund. Längtan efter odödlighet är så stark att du är beredd att göra vad som helst. Utom att fiska i betongälvar, eller med spinnspö. Ett kast, tre steg är den rytm som som gjort dig beroende. 

När säsongen är slut har du trots allt fått en slags inre lugn som håller demonen fjättrad för en tid. En tid för reflektion och drömmar. Men också en tid där demonen inte är lika stark. En tid då den kanske kan bekämpas på allvar och fjättras med naturlyriska drömmar om snyftande vak på sel och nackar i rödflammigt motljus. Om Lidmanöringar i bortglömda åar. Tankar om evigheten som Thoreau beskriver den, och som kanske är orsaken till att jag fiskar med fluga: 

”Tiden är inget annat än strömdraget som jag fiskar i. Jag dricker av vattnet, men samtidigt som jag dricker ser jag den sandiga botten och upptäcker hur grunt det är. Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar.”

Bergsklättrarlaxfiske i Vefsna

 ”Om jag inte får en laxresa om året skulle jag gå sönder.” 

Orden är från en av mina laxfiskekompisar. Jag förstår honom. Jag känner på samma sätt. Jag måste helt enkelt utsätta mig för laxfiske för att fungera som människa.

Denna gång går färden mot Vefsna en stor älv i Nordlands fylke. En älv som på högt vatten kommer att visa sig vara för stor för mig. Det är min tredje tripp till Vefsna och den andra till Fallan som är namnet på platsen vi ska fiska. Har varit där ifjol med gott resultat.

På vägen upp pratar vi mycket om förväntningarna på veckan. Förra året fiskade vi två och en halv dag. Vi fick en varsin lax och ett par mindre havsöringar. Det har skapat förväntningar om ett bra fiske samtidigt som vi vet att laxfiske är lite som ett lotteri. Tekniskt sätt är det i teorin ganska enkelt. Du läser vattnet och fiskar platser där laxen vilar kortare eller längre tid på väg mot sina lekplatser. Laxen visar sig ganska ofta, så det är lätt att få en bild över hur du ska fiska en pool. En god kastteknik som innebär att tafsen är sträckt när flugan landar är i mina ögon viktigare än flugmönstret. Detta trots att flugan är det som får laxen att nappa. Har du en dålig teknik hjälper det inte om du har vackra välbundna flugor som i färg och storlek matchar det som gör att laxen lockas att nappa.

Bli inte förvånad om du blir utan, bli förvånad om du får någon! Det är kanske den viktigaste sanning jag lärt om laxfiske. Det var författaren Mikael Engström som lärde mig det och mycket annat av det viktigaste om laxfiske långt innan jag började min laxfiskeresa. Jag präglades tidigt djupt av mystiken i laxfisket. Jag läste Gerald Kuss humoristiska böcker där många berättelser kretsade kring laxfisket på Irland. Jag läste om flugor, spön, linor, speykast och om alla skrivna och oskrivna regler kring laxfiske till den milda grad att det dröjde in på 2000-talet innan jag vågade skaffa tvåhandsspö och börja utöva sporten. Jag vågade helt enkelt inte börja tidigare. Jag kände ingen som fiskade tvåhands som kunde introducera mig till laxfiskevärlden. Därför var min mentala tröskel allt för hög. 

Det jag sökte var den laxfiskeångest Engström skrev om. Om långa dagar utan minsta hugg. Om att gå sina rundor trots att allt verkar hopplöst. Om att övervinna de demoner som drar en till stugvärme, tv och alkohol. Om att träna upp pannbenet till en nivå som närmar sig galenskap. Om  värk i axlar och rygg. Om av fotsvett halvt upplösta fötter efter en vecka i vadarbyxor. Om en mage som kraschar av dålig mat och för lite sömn. Novellen Ett steg till från Engströms bok Längtans öring har präglat mig hårt. 

Jag läste även Lidmans feberdrömmar om laxfiske. Laxögat och Den stora i Erkkikulpen. Belöning i form av landad lax var enligt såväl Engström som Lidman värd såväl smärta som ångest. Kort sagt, jag visste vad jag gav mig in på redan när jag köpte mitt första tvåhandsspö för mer än tjugo år sedan.

Måndag.

Vi är tre förväntansfulla laxfiskare som anländer till Fallan sent under måndag eftermiddag. Vattnet är högt och väderprognosen säger regn. Stigande älv. Oron är trots det inte särskilt stor. Vi träffade några fiskare ifjol som berättade att Fallan fiskar bra på tvåhundra kubik och mer. Prognosen är därför lika god som förväntningarna är höga på ett fint fiske.

Vefsna från vår hytte i Fallan

Tisdag.

Klockan ställs på fyra och planen är att först undersöka om drömpoolen fiskar bra på högt vatten. Vandringen dit är tuff, betydligt tuffare än vad jag minns. Uppför på en smal stig och sedan brant nerför. Så brant att vi valt att ha spöna i sina sockor för minska risken för spöbrott. När vi kommer fram känner vi inte igen poolen. Flödet är 190 kubik och stigande. Vi fiskar ett par timmar i det tilltagande regnet, dricker kaffe under tarpen jag tagit med som regnskydd innan vi går tillbaka till nacken. Stigen tillbaka är i regnet ännu tuffare. Lera och blöta rötter gör att det är ännu lättare att tappa fotfästet på den branta stigen.

Lägerplatsen vid drömpoolen. Tarpen fungerar som regnskydd

Drömpoolen på 190 kubik. För mycket vatten för oss.

Det visar sig fisk på nacken och på sträckan ovanför nacken. Det går bättre att fiska än ifjol då vattnet var lägre. Då dog strömmen och flugan simmade dåligt. Nu drar det bättre. Regnet tilltar och vattnet stiger över tvåhundra kubik. Eftersom vattnet är högt fiskar jag främst med mitt femtonfotsspö. Det är det spö jag kastar längst med, men också det spö jag har svårast att hantera. Det är tungt att under långa pass hantera ett långt spö med tunga linor när min teknik är bristfällig. Helst fiskar jag med mitt elvafots splitcanespö. Då funkar mina kast bäst. Linbågarna är hyfsat smala och flugan landar med sträckt tafs så som jag vill ha det. Tyvärr blir kasten aningen för korta nu när det är mycket vatten i älven. Laxen går längre ut och då krävs att jag använder mitt femtonfotsspö. 

Oskar tappar en grilse på nacken under förmiddagen. Vattnet fortsätter att stiga. Innan kvällen närmar det sig trehundra kubik och fortsätter att stiga. Det blir svårare och svårare att fiska eftersom stranden försvinner och det blir svårare att vada så att det går att kasta. Oskar ringer runt lite och får tips om att ett annat vald fiskar bra på högt vatten. Han föreslår att vi löser kort där och hoppas på lägre vatten till torsdagen. Peter och han gör så medan jag tvekar. Jag tvekar och vill invänta hur mycket vattnet stiger. 

Onsdag.

Fyrahundra kubik, men regnet har lugnat ner sig efter en mycket regnig natt. Även jag löser ett kort och vi åker ned till det andra valdet. Vi parkerar vid järnvägen, följer en stig går under järnvägen via en gallerbro i en bäck och kommer fram till platsen vi planerar att fiska. Ett långt grusöra med en fin strömkant som löper efter nästan hela grusörat. Sträckan börjar vid en kraftig fors och avslutas vi en nacke. Det är brett men strömmen säger att laxen troligtvis väljer vår sida. Första repan och inget händer. Vi ser en fisk på andra sidan när Peter går sin första runda.

Nästan omedelbart höjer han spöt. Fast fisk! Han drillar den, men den lossnar strax innan den är klar för landning. Oskar går ner mot järnvägsbron, får en grilse och en havsöring på drygt tre kg. Skönt att  det börjar lossna. Vattnet stabiliseras under dagen och börjar sakta att sjunka undan. 

Vi åker tillbaka till stugan för en bit mat. Kvällspasset blir på den övre delen av dagens sträcka. Vi träffar ett par andra fiskare som var här i fjol på lägre vatten. De beskriver att det finns en del gropar där fisken kan vila, samt att de ännu inte fått någon fisk. Det är en fin ström som är relativt enkel att fiska. Tyvärr går fisken längre ut även här och jag får jobba hårt för att försöka nå ut med mina kast. Peter krokar en stor fisk som efter ett par hopp lossnar. Hoppande fisk är en fara. Det är vid hopp och vid landning som risken att tappa fisken är som störst. 

Torsdag.

Vi vaknar utan väckarklocka. Vattnet har sjunkit och sträckan på andra sidan ovanför nacken är ledig. Det får bli dagens första försök. Tar enbart med femtonfotarn. Det börjar kännas i ryggen, men jag måste använda den för att försöka nå ut till fisken, men också för att kunna kasta tyngre linor. 

Laxen får simma tillbaka efter några snabba bilder.

Vi går en liten omväg till vindskyddet i början på sträckan för att inte skrämma de fiskar som kan stå närmare land. Första uppförsbacken innan vi når stigen är tuff. Jag börjar med att fiska en sjunkett-tvåspets och har ett napp på min första runda. Även Peter har ett napp. Jag byter till en T-tiospets för att kunna fiska djupare. Peter krokar en fisk  och efter tre tappade får han äntligen en lax på land! 95 cm och silverblank. Lyckan är total. Jag går några rundor utan resultat innan vardagen gör sig påmind. En del ärenden relaterade till mina politiska uppdrag måste hanteras. Eftersom 4G-mottagningen är synnerligen svajig är det telefon som gäller. Då krokar Peter sin andra fisk. Jag meddelar att jag måste ringa upp om en liten stund eftersom jag måste håva en lax. Peters andra fisk är ungefär lika lång men betydligt mer kompakt och därför också större. Eftersom den ska återutsättas väger vi den inte. Några snabba kort och fisken får simma tillbaka. Samtidigt får en spinnfiskare på andra sidan en lax som Oskar håvar. En fin fisk på mellan fem och sex kg. En stund senare får Peter sin tredje lax. En liten på ett par kg. När det är dags för mat fiskar Oskar på. Han ska åka hem på fredagen och vill utnyttja fisketiden maximalt. Har tappar en fin fisk på ungefär samma ställe där Peter fått sina. Samtliga har nappat längre ut än vad jag kan kasta. Inget att göra något åt, det är bara att gilla läget, fiska på och hoppas att vattnet sjunker så att jag kan fiska den pool jag fick fisk på ifjol. Där räcker min förmåga och de kastlängder jag klarar.

Fredag. 

Oskar åker innan vi vaknat. Vi börjar dagen på en av de övre sträckorna där Peter fick en fisk ifjol. Vattenståndet är fortfarande högt, men sjunkande och ligger nu under tvåhundra kubik. Sträckan är fin och de heta platserna är utanför en klipphäll. Där ligger det en större sten där det sägs samlas lax. Det ligger också en del mindre stenar, vilket blankfläckar på vattenytan indikerar. Blankfläckar är intressanta ställen att fiska av. Fiskar även denna plats med femtonfotarn. Ryggen börjar nu att protestera på allvar. Det stramar i ryggmusklerna och smärtar mellan skulderbladen. Men eftersom långa kast krävs har jag inget annat val än att bita ihop och fiska på. Peter tappar en fisk en bit ovanför de heta platserna och lite senare får han en mycket vacker silverblank havsöring på ca 75 cm. Inom mig börjar frustrationen att växa. En frustration som riskerar att gnaga sönder självförtroendet och göda tvivel om min egen förmåga. Laxflugfiskefiske handlar enligt mig om främst två saker. En god teknik och ett gott självförtroende. Når du bara laxens ståndplatser med din fluga kommer du förr eller senare att få en fisk. Antingen i nästa kast, eller nästa år. Det gäller att fiska flugan snabbt så att laxen blir antingen nyfiken eller irriterad och därför hugger. Den frustration som nu börjar växa inom mig handlar om min oförmåga, eller rättare sagt mitt ointresse för träning. Jag är helt enkelt inte intresserad av att använda dyrbar fisketid till att träna på att kasta med mitt femtonfotsspö. Om jag ska bli bättre krävs att jag tar hjälp av någon instruktör som är beredd att lägga ner mycket tid på att träna mig i kastteknik. Det är alltså jag själv som sätter begränsningar på min förmåga, vilket gör att frustrationen börjar gro. Jag vet av erfarenhet att det bara är att bita ihop och fiska på. Eftersom jag inte når fisken kan jag lika gärna försöka jobba med min teknik. Ta i mindre, göra tydligare och högre stopp i bakkasten och låta spöt jobba istället för rygg och armar. Det går bra en stund, kasten känns bättre, men är trots det för korta. 

På fredagsförmiddagen fiskade vi en av de övre sträckorna på Fallan.

Vi avbryter fisket för mat vid stugan. Efter maten kollar vi vattenståndet. Flödet är nu runt 170 kubik och vi bestämmer oss för att göra mardrömsvandringen till min drömpool. Där kan jag fiska mitt elvafotsspö, vila ryggen en aning och bättra på mitt stukade sjävförtroende. 

Det stramar rejält i benen och pulsen närmar sig snabbt max när jag går till min drömpool. Först en tuff stigning på vägen, sedan några korta men branta stigningar på stigen innan det planar ut en stund för sedan avslutas klätterväggsbrant nerför. Poolen fiskar bättre än i tisdags men vattnet är fortfarande aningen för högt. Jag fiskar nu enbart med mitt elvafots splitcanespö. Ansträngningen är jämfört med femtonfotarn minimal. Inga onödiga plask från linan, inte heller några extra omtag för att ladda spöt och kasta i rätt riktning. Smala fina linbågar som avslutas med ett bra sträck i tafsen. Jag njuter till fullo och mitt dåliga självförtroende är som bortblåst. Längs ner i poolen där jag fick en fisk ifjol stramar det till i linan, men fisken fastnar inte. Just nu gör det inte så mycket. Känslan är tillbaka. 

Vi fiskar ett par timmar för att sedan avsluta vårt fiske på varsin sida om nacken. De fiskar som visar sig vill i vanlig ordning inte nappa.

Lördag.

Stugan städas inför hemfärden. 

Vår stuga. Notera uppförsbacken. Synonymt för Fallan är alla uppförsbackar. Kände mig mer som en bergsklättrare än en flugfiskare.  

I bilen fortsätter fiskesnacket. Vägen mot Sverige är stundtals lika smal som en svensk cykelbana. Trots det är hastighetsbegränsningen 80 och norrmännen håller ofta den hastigheten. Hjärtat far upp och ner i halsgropen vid möten. Vid ett tillfälle kör en stor traktor med släp nästan ifrån oss på den smala vägen.

Vägar smala som cykelbanor.

Vi pratar om prioriteringar, om hur svårt det är att hinna med både laxfiske och fiske efter harr och öring. Jag vill gärna göra en resa till ett bättre harr och öringvatten, men helst inte på fjället utan i den fjällnära skogen. Anledningen är vinden. Jag avskyr kombinationen vind och flugfiske. De gånger jag provat fjällfiske har det blåst bort. Trots att fjällen är storslagna och bländande vackra fiskar jag hellre nedanför trädgränsen där skogen ger ett bättre skydd mot vinden. Kanske jag en dag prioriterar bort en av mina laxfiskeresor till förmån för en mer seriös harr eller öringresa till ett kvoterat vatten. I en framtid där behovet av laxfiske inte är lika stort. Kanske kommer en dag då jag inte behöver den laxångest och frustration som håller demonerna på plats. Där behovet istället kan stillas i en slags naturromantisk balans. Vakande fisk i motljus, kaffeeld och ensamhet. Fiska enbart när fisken vakar istället för laxfiskets malande monotoni. 

Lärdomen efter veckan är att fiska inom mina begränsningar. Att mina fiskekompisar lyckades bättre berodde denna gång främst på att de kastar bättre, dvs längre än vad jag gör. Även om älven fiskade bättre på det högre vattenståndet hjälper inte det om jag inte når fisken. Jag behöver fiska i mindre älvar eller på sträckor där fisken går närmare land där jag kan fiska med de spön jag hanterar bra. Att försöka lära mig att hantera mitt femtonfotsspö lika bra som mina fiskekompisar har jag varken tid eller ro till att lära mig. Det kräver tid till träning. Tid som jag idag inte har och som därför skulle stjäla dyrbar fisketid. 

En annan lärdom är att kanske tänka om när jag planerar mitt laxfiske inför kommande säsonger. Att bli bättre på att välja älvar eller sträckor som passar min förmåga, dvs som kan fiskas med kortare spön och normallånga kast. Vilka veckor vi kan fiska kan vara svårt att styra. Det ska passa med semester, planer med familjen och annat. Istället för att boka boende och sträckor i tid och hoppas på bra förhållanden kanske vi ska vänta in i det sista och lösa kort med kort varsel på tillgängliga sträckor där förhållandena för stunden är de bästa och hoppas att boendet löser sig. Eller i sista hand ta med husvagnen. Lite senare på säsongen brukar det vara enklare att få tag på fiskekort även på ganska attraktiva sträckor. 

Trots att jag inte lyckades fånga någon lax har resan varit bra. Jag trivs bra med mina fiskekompisar, vilket är mycket viktigt när man ska leva tätt ihop och när laxångesten kan lägga sig som en tät dimma inombords. Det är nog också så att de fisken där man misslyckas med att fånga fisk är de mest lärorika. När man fångar fisk är ju livet enkelt, det liksom rullar på utan några gupp eller gropar i vägen. Det är resorna utan fisk som sätter fart på tankeverksamheten. Vad det enbart tillfälligheter som gjorde att jag blev utan fisk? Vilka lärdomar har jag gjort? Om mina tankar och funderingar efter denna resa leder till nya insikter och nya sätt att planera kommande laxfisken vet jag inte idag. Att ändra något som är invant och bekvämt är svårt och kräver insikt. Jag är hur som helst glad att jag har en resa kvar, nämligen till Stjørdalsälven om någon vecka. Där vet jag att jag når laxen med mina kast. Är vattenståndet normalt behövs inte femtonfotarn. Kommer det bara lax till våra sträckor kommer vi att få fisk!

Postpandemilaxfiske

 Efter två års frånvaro kan vi äntligen återse den vackraste nacke jag någonsin fiskat lax från. Jag hoppas att veckan i Orkla ska ge mig den energi såväl kropp som själ behöver återfå efter den intensiva tid och det tunga ansvar pandemiåren har inneburit. Att ha det högsta  ansvaret för länets sjukvård under delar av pandemin har varit mycket intressant och givande samtidigt som det har inneburit ett ständigt stresspåslag. Har rätt beslut fattats vid rätt tillfälle och därmed minskat död och lidande? Har vi kunnat ge personalen bättre förutsättningar? Har vi utifrån den kunskap som fanns vid varje enskilt tillfälle kunnat fatta andra beslut? Det är svårt att säga, men jag vet att alla på olika sätt gjort sitt yttersta under pandemin och mer kan man inte begära. Jag vet också att lärdomarna pandemin gett är viktiga att ta med sig in i framtiden.

Det var därför med en blandning av lättnad och förväntan jag satte mig i bilen mot Orkla och Øyas vackra nacke. Trots att andra pooler på vår sträcka sträcka gett mig fler laxar under de år jag fiskat Orkla är det Øyas nacke jag längtar till. Tomas och Peter hämtade upp mig denna gång. Hoppas att resan upp är den omställning från vardagen jag behöver för att komma in i rätt stämning. Den stämning som är förutsättning för att komma in i den laxfiskelunk som är ett av skälen till att jag fiskar lax. En lunk som gör att livet går på sparlåga samtidigt som man balanserar på en knivsegg. Förväntningar byts till hopp som övergår i förtvivlan och till sist i missmod. En vecka som bryter ner och bygger upp.

Øyas vackra nacke

Laxfiske kan inte jämföras med något annat fiske jag känner till. Att jaga harr och öring är något helt annat. Det är ett mer stillsamt och romantiskt fiske. Vakande fisk, små fina vattendrag. Kokkaffe, törvedsbrasa, motljus och meditation. Laxfiske är hårt arbete som sliter på kropp och själ. Du vet redan innan att du med lite tur kan få en eller två fiskar under veckan under förutsättning att du är beredd att utmana hopplösheten att fiska i en tom älv, att ha pannben som Charlotte Kalla, att aldrig ge upp. Att gå runda efter runda med vetskapen att laxen kan hugga i nästa kast. Eller nästa år. Eller nästa efter det. Laxfiske är som att vara dömd till hårt straffarbete. Drömmen om att rymma från fångenskapen är det som håller dig uppe. Ibland uppenbarar sig möjligheten och du tar tillfället i akt och rymmer. Du gör det trots att du vet att du snart blir infångad och är tillbaka i bojorna och dina rundor. 

Jag har längtat så intensivt efter att få utsätta mig för detta!

Drömmar om storfisk utan prestationskrav. En omöjlig kombination?

Fick en kommentar om min text om fisket och tankar från Harmångersån. Jag skriver där att jag tröttnat på tävlingsmomentet och jakten på storfisk, vilket är en av anledningarna till att jag idag nästa enbart fiskar med fluga och flugspö.

”Lite intressant dock att du motsätter dig jakten på stor fisk och prestationskrav, men har som målsättning att ta en fisk över 70 cm 😉”

En i mina ögon mycket klok reflektion. Det finns en motsättning i att och ena sidan vilja lämna storfiskhetsen och och andra sidan har som mål att fånga en riktigt stor fisk. Den motsättningen är så pass intressant att den kräver ett lite djupare resonemang, vilket denna text är ett försök till.

Låt mig börja med en tillbakablick över mitt liv som sportfiskare. 

Som så många andra i min generation började mitt fiske med ett metspö i bambu och ett rödvitt flöte. I mitt fall från bryggan vid den sommarstuga vi hade i Lillrösten. Det började tidigare än vad jag egentligen minns. Därför kan man säga att min passion för fiske alltid har funnits. När ett rödvitt flöte guppar till och sedan dyker händer något i mitt inre. Det liksom bubblar till av förväntning. Blandningen av förväntan och ångest när jag lyfter spöt för mothugg är densamma idag fast jag idag håller i ett flugspö. Är det drömfisken?

Efter några år fick jag ett kastspö och fick även på egen hand börja göra fisketurer. Minns inte hur gammal jag var men kanske runt 6-7 år. Det var till Björktjäratjärn jag åkte. På den tiden släppte man i öring och regnbåge där efter att tjärnen rotenonbehandlats. Där fick jag min första drömfisk, en öring som var 25 cm lång, vilket var minimimåttet på den tiden.

Vi flyttade till Röste, vilket närde nya fiskedrömmar. I Lillpölen som jag och min kompis Magnus kallade den lilla vattensamlingen på vänstra sidan vägen vid Dönje kraftverk fick jag min första gädda. Jag minns också den drömgädda på drygt fem kilo Magnus fick, en fisk som gjorde att vi hamnade i tidningen. En femkilos gädda var på den tiden en drömfisk om man var 10-12 år.

När jag fyllde tretton fick jag mitt första flugspö och började fiska i Galvån på allvar. Det stod inte på förrän jag fångat min första harr. Några år senare slog tonåren till med allt vad det innebar med ångest och vilsenhet. Jag fiskade inte så mycket under dessa år. Det var en av mina bästa vänner från den tiden Lars, eller Krulle som han kallades som hjälpte mig att hitta tillbaks till fisket.

Jag fiskade allt. Det var angling, lakpimpel, mete vid Ankdammen (Vågen), regnbåge och även en del flugfiske. Efter några år skaffade jag en båt som jag hade i Växsjön. Båten växte i storlek och i takt med den både fisken och mängden beten. Jag började tävla i trollingfiske, blev så pass duktig att vårt lag vann några trollingtävlingar. Gäddfiske flyttade fokus från drömfisken till tävlingshets.

En dag vid Ljungan hände något som förändrade mig och min syn på fiske. 

Det blev nästan som en livskris. Jag stod som vanligt utvadad i Viforsen och drog harr med ett slags tjecknymffiske, ett fiske som är mycket effektivt. Det har ju utvecklats ur tävlingsflugfiske. Ett kort uppströmskast och när den tunga nymfen nått rätt djup i gropen lät jag den stanna upp för att sedan stiga till ytan. Napp näsan varje gång. Var harren under 40 cm blev jag besviken. När jag tappat räkningen på hur många över 40 cm jag under kort tid fångat och släppt tillbaka fick jag en jäkla smäll. ”Vad fan håller du på med” minns jag att jag tänkte innan jag vadade i land, satte mig på en stock, hällde upp en kopp kaffe och började fundera. Där och då var det mycket nära att jag slutat med fiske. Det hade tappat sin mening. De känslor och de drömmar som föddes av ett rödvitt flötes lockande guppande hade bytts ut av en hets som lett till en slags prestationsångest.

Man kan säga att jag återföddes som flugfiskare den eftermiddagen. Numera handlar meningen med mitt fiske om att söka i mitt inre efter de känslor som väcktes på bryggan vid Lillrösten. Jag drömmer fortfarande om att fånga stora fiskar, men inte till vilket pris som helst. Det ska ske på mina och på naturens villkor. Jag vill inte tränga mig på fisken, utan söka upp den och närma mig den med respekt, på fiskens villkor. Det begränsar mig i val av utrustning. Borta är tjeknymferna, borta är trollingbåten, ekoloden, alla gäddbeten som var optimerade för att fånga storfisk och vinna tävlingar. Tävlingshetsen är utbytt mot tålamodet.

Vägvisare i mitt sökande efter drömfisken

Idag begränsar jag mig i mitt fiske på ett sätt som gör att det är svårt att nå mina mål. Det innebär att jag samtidigt vidgat min syn på vad som är en lyckad fiskedag. Det kan vara så mycket mer än fånga stor fisk. En lyckad dag handlar om helheten. Det kan vara ett samtal med någon man träffar efter ån, en naturupplevelse, att känna harmoni i kasten, att se fisk vaka mm. Men utan drömmen om en storfisk förloras meningen med fisket. Då kan jag lika gärna lämna flugspöt hemma och enbart ta med kameran.

Jag har för närvarande två riktigt starka drömmar. En är en blank havsöring på 70 cm eller mer och en handlar om att fånga en Lidmanöring. Blanköringen på 70 cm kommer jag förr eller senare att fånga i Harmångersån. Den är långt ifrån ouppnåelig. Det handlar om en kombination av tålamod och tur. Drömmen om en Lidmanöring är knepigare. En Lidmanöring är en öring på minst åtta hekto, fångad med en klassisk våt eller torrfluga i någon av Hälsinglands bortglömda åar. En öring som kanske inte ens finns.

March Brown. En fluga värdig en Lidmanöring.

Min ambition är att ha drömmar och mål som gör resan minst lika intressant som att nå målen och förverkliga mina drömmar, där det egentliga fokuset ligger på resan.

Harmångersån 2022. Tankar och grubblerier

Det sägs att man blir mer morgonpigg ju äldre man blir. Det känns inte så när jag vaknar av klockradions ilskna siren halvfyra. Det tar en stund att skaka av sig nattsömnen och vakna till. Fruckostmackor fixades kvällen innan och äts tillsammans med kaffet i bilen. Åldern gör att jag sedan något år är beroende av blodtrycks och blodfettsmedicin. Det är för tidigt att ta dagens dos, därför får tabletterna följa med och intas efter ån. Upp till Arbrå för att hämta Gurkan, innan bilen styrs mot Strömsbruk.

Bilen parkeras och utrustningen sätts ihop. Jag hejar på bekanta och obekanta ansikten. Stämningen är förväntansfull. Hoppas att jag kan börja på någon av mina favoritplatser.

Premiärmorgon

Jag kan ibland känna avundsjuka gentemot de som som har större bredd i sitt sportfiske. Något jag inte längre fixar. Även jag fiskade en gång i stort sätt allt, brukade samtliga metoder utom specimenmete. Säsongerna flöt in i varandra. Till slut blev det för mycket. Det var flera skäl till att jag tappade lusten, men det viktigaste är nog att de flesta sportfiskemetoder handlar till störst del om att fånga så stor fisk som möjligt med mer och mer sofistikerade metoder, med ett tydligt prestationskrav. Det blev helt enkelt för krångligt och det tog för mycket av min tid. Dessutom blev prestationskravet en stressfaktor. En gäddtur sågs exempelvis som misslyckad om man inte fångade en fisk på metern. 

Flugfiske är i mina ögon så mycket mer. Det är för det första i grunden ett enkelt fiske. Ett spö, en lina, en rulle och en fluga. Mer behövs inte. Det går sedan att variera detta fiske i det oändliga utan att enkelheten tappas bort. Med det sagt menar jag inte att det är enkelt att fånga fisk med fluga, tvärtom. Själva grejen med sportfiske är ju att göra det svårare än vad det behöver vara att fånga fisken. Sporten ligger att inom givna ramar hitta den bästa metoden att fånga fisken. Även om jag självklart vill fånga stora fiskar kan jag ha ett jättefint fiske efter sillstor öring i någon av Hälsinglands skogsåar. Det är det enkla i flugfisket tillsammans med flugfiskelitteraturen fascinerar. Övrigt fiske känns krångligt och kräver en massa olika grejor. Båtar, ekolod, kilovis med beten av olika modeller, beten som är svåra att tillverka själv. Put & takefiske efter fångstfärdig fisk där krav på stora fiska har gått över styr. När jag var liten var en röding på sju hekto från Bolletjärn en troféfisk. Idag ska den inplanterade fiske helst väga över två kilo för att räknas. 

Jag skakar av mig känslan av avundsjuka. Valet att begränsa mig till att enbart fiska med fluga är mitt eget och jag ångrar inte en dag att jag slutat fiska gädda, gös, abborre mm och att jag numera endast sporadiskt besöker p/t-vatten. Den inre splittring jag kunde känna förr är borta. Jag är mer harmonisk idag.

Tillbaka till Harmångersån

Planeringen för säsongen började när förra säsongen slutade. Nya erfarenheter läggs till gamla och omvandlas till planer och strategier till nästa säsong. Fjolåret började bra, med fint flyt i fisket fram till dess min drömöring klev av en morgon med blåst och snöglopp. Därefter tog det stopp. Jag hamnade i ett bakvatten där jag blev kvar hela säsongen. En lax i Vefsna var undantaget. 

Jag har under några år testat att fiska med varianter av klassiska flugmönster. Ullsocken har gått bra, men också en variant av Hans Lidmans favoritfluga Tippet & Silver. Till denna säsong kommer jag att att fortsätta på det spåret. Klassiska mönster bundna för att passa förhållandena i Harmångersån. Nackdelen med de flugor jag bundit hittills är att de är bundna för de mer strömmande delarna av ån. Till denna säsong har jag även bundit upp flugor i mjukare material som simmar fint i de mer lugnflytande delarna av ån. Wolly Buggers på lätt streamerkrok, kaninhårsstreamers, steelheadflugan Popsicle, ett mönster jag fann i en gammal Flugfiske i Norden, men även moderna flugor som intruders och liknande. Förutom att flugorna ska simma fint vill jag även att de ska vara lättkastade. Skönhet och harmoni viktiga komponenter i mitt flugfiske. Kasten ska vara harmoniska och välbalanserade. Jag har inte lärt mig att utföra harmoniska kast med tunga flugor. Det blir slängigt, obalanserat utan harmoni.

Posicle. En nyhet i min flugask inför denna säsong

Har i vinter även byggt ihop ett nytt spö. Ett elvafots switchspö i klass 7. Det var inte planerat. Suget efter att bygga ihop ett spö slog till och jag hittade en klinga hos Pär Palm som kändes rätt. Egentligen ett onödigt köp, men eftersom vårfisket i Harmångersån tillhör mina favoritfisken är det viktigt med prylar som funkar. Jag har nu sex spön i längderna 9.6-12 fot enbart till detta fiske. Förhoppningsvis blir mitt nya Harmångersån switch # 7 ett favoritspö för kommande vårar. 

En id i troféstorlek (55 cm och full i rom) blev dagens bästa fisk 

Även om fisket brukar vara bäst under premiärhelgen trivs jag bäst när premiärnerverna lugnat ner sig och man faller in i en slags vardagslunk. En dag utan fisk behöver inte vara en misslyckad fiskedag, men skulle det aldrig nappa vore det ju meningslöst att ta med sig spöt. Jag vill ju fånga en fisk då och då. Känslan i kroppen när fisken tar flugan är bland de härligaste känslor jag vet. Morgnar är min bästa tid. Nattens väsen lämnar ån och dess omgivning, gryningstimmens stillhet skänker balans i en av vardagsintensitetens höga tempo lätt stressade själ. Jag behöver dessa morgnar. 

Jag tänker lägga ner mer tid på kvällsfiske denna säsong. Vet inte om sen kväll är en bra tid för vårens öringar. Jag har inte lagt ner särskilt mycket tid på kvällsfiske under tidigare säsonger, därför är jag nyfiken på om sent kvällsfiske kan funka.

Målet för säsongen är detsamma som för tidigare säsonger, en stor blänkare. Med stor menar jag en fisk på minst 70 cm.

Premiärgrubbel

 Långfredag brukar innebära säsongspremiär med flugspö. Det är då Harmångersån brukar öppna.  En å där jag trivs ypperligt. Fina platser att fiska, trevliga människor och relativt goda chanser till fin fisk.

I år är premiären framflyttad pga vattenbrist i ån. Snösmältningen är ännu inte igång och kraftverket tar det vatten som finns. Det är i mina ögon mycket märkligt att man 2022 fortfarande tillåter vattenkraft i så små vattendrag som Harmångersån. Det pratas hela tiden om behovet av omställning, men känslan jag har är att i Sverige ställer man inte om energiproduktion. Man bygger istället ut och behåller energiproduktion där skadorna för miljön vida överstiger samhällsnyttan. Småskalig vattenkraft är ett tydligt exempel på det.

Jag åker istället söderut till Testeboån. En å jag aldrig fiskat havsöring i tidigare, men har besökt ån av nyfikenhet utan fiskegrejor för många år sedan. Innan jag åker söker jag efter tips. Jag kollar kartor efter vägar som kan ta mig till på kartan intressanta ställen. Har fiskekompisar som fiskat i ån som också tipsat om ställen som kan vara intressanta.

Parkerar bilen vid en vändplan. Tanken var att jag skulle åka ända upp till E4:an men förra veckans snöfall ligger fortfarande kvar. Jag går därför den sista biten. Har under många år varit nyfiken på sträckorna ovan och nedanför E4-bron. Varje gång jag åkt förbi har jag tänkt att här skulle man fiska. Efter en kvarts promenad står jag nu uppströms bron och spanar ut över ån. Platsen ser onekligen intressant ut, aningen bökig att fiska av eftersom träd hänger ut över ån och försvårar kastningen. Reagerar också över det mörka vattnet. Betydligt mer färgad än både Ljungan och Harmångersån. Jag knyter därför på en orange tubfluga med en del flash. Reglerna säger hullinglös krok eller krok med intryckt hulling. Har förberett ett antal enkelkrokar som egentligen är för karpfiske. Korta svarta krokar som sitter fint på tuben.

Det mörka vattnet gör det också knepigt att vada. Glömde vadarstaven hemma. Jag trasslar mig därför försiktigt ner från iskanten och påbörjar mitt fiske. Strömmens tryck mot låren, kastens närmast meditativa rytm och vårfåglarnas sång gör att bullret från E4:an nästan försvinner. Jag tänker att strömmens tryck mot baksidan av låren nästan känns som en försiktig massage. Ett slags inre harmoni infinner sig. Balansen mellan spö och lina gör att den för linklassen relativt stora flugan ändå flyger ut bra. Den har en så kallad turbokon, något jag egentligen inte gillar, men som sägs bidra till att flugan simmar fint och får en bra volym i vattnet. Utan denna kon kan det mjuka materialet i flugan sjunka ihop i strömmen. Om det stämmer vet jag inte, flugan simmar hur som helst fint.

Efter några rundor ovanför och nedanför bron byter jag plats. Det är lite trasslig att ta sig fram på vissa ställen, men jag har inte bråttom. Trassliga platser betyder ofta färre fiskare, färre fiskare betyder ostörd fisk. Ostörd fisk ger större chans till napp.

Den sista platsen jag fiskar är vacker, nästan parklik och jag fiskar den av det skälet. Den ligger lättillgängligt nära vägen och besöks av många, så här gäller det nog att vara först på plats. Jag träffar Bernt Moberg och vi pratar en stund om ån och hur enkelt det egentligen är att återställa ån. Han berättar om elfisken där det på enstaka lokaler har en riktigt fin täthet av både årsyngel och tvåsomriga stirr av lax och havsöring. Om bara kraftverken i ån kunde försvinna och ån återställas efter flottningen skulle fler sådana platser skapas.  Ån har en enorm potential. Han säger att samtliga kraftverk i Testeboån från källa till hav har samma installerade effekt som ett modernt vindkraftverk. Jag tänker på samhällsnytta i förhållande till miljöskada. All elproduktion innebär en belastning för miljön, men om ett vindkraftverk kan ersätta produktionen från 8-10 mil å så är alternativet i mina ögon självklart. Miljöskadorna i ett helt vattensystem är ofattbart mycket större än miljöpåverkan från ett vindkraftverk. Tyvärr tänker inte lagstiftarna på det sättet. De sitter fast i ett gammaldags tänk, starkt påverkade av en vattenkraftlobby som inte bryr sig särskilt mycket om miljön. Det är den storskaliga vattenkraften som är viktig för landets elproduktion. Den småskaliga kan avvecklas till förmån för livet i och kring vattendragen och enkelt ersättas med el från sol eller vind.

Jag packar ihop. Kropp och själ mår bra efter en dag vid ån. Nya erfarenheter läggs till de gamla. Tips jag snappat upp från fiskare jag träffat ger inspiration till fler besök. Forsärlan, min nya favorit och följeslagare vid detta fiske har gjort mig sällskap under en stor del av dagen. Det är en minst lika stor och hoppfull glädjespridare som sin kusin sädesärlan. Knipan har börjat sina högljudda vårlekar, gräsänderna snattrar och på avstånd hörs tranor ropa.

Våren, och med det en ny fiskesäsong med drömmar och besvikelser är äntligen här!