Premiärgrubbel

 Långfredag brukar innebära säsongspremiär med flugspö. Det är då Harmångersån brukar öppna.  En å där jag trivs ypperligt. Fina platser att fiska, trevliga människor och relativt goda chanser till fin fisk.

I år är premiären framflyttad pga vattenbrist i ån. Snösmältningen är ännu inte igång och kraftverket tar det vatten som finns. Det är i mina ögon mycket märkligt att man 2022 fortfarande tillåter vattenkraft i så små vattendrag som Harmångersån. Det pratas hela tiden om behovet av omställning, men känslan jag har är att i Sverige ställer man inte om energiproduktion. Man bygger istället ut och behåller energiproduktion där skadorna för miljön vida överstiger samhällsnyttan. Småskalig vattenkraft är ett tydligt exempel på det.

Jag åker istället söderut till Testeboån. En å jag aldrig fiskat havsöring i tidigare, men har besökt ån av nyfikenhet utan fiskegrejor för många år sedan. Innan jag åker söker jag efter tips. Jag kollar kartor efter vägar som kan ta mig till på kartan intressanta ställen. Har fiskekompisar som fiskat i ån som också tipsat om ställen som kan vara intressanta.

Parkerar bilen vid en vändplan. Tanken var att jag skulle åka ända upp till E4:an men förra veckans snöfall ligger fortfarande kvar. Jag går därför den sista biten. Har under många år varit nyfiken på sträckorna ovan och nedanför E4-bron. Varje gång jag åkt förbi har jag tänkt att här skulle man fiska. Efter en kvarts promenad står jag nu uppströms bron och spanar ut över ån. Platsen ser onekligen intressant ut, aningen bökig att fiska av eftersom träd hänger ut över ån och försvårar kastningen. Reagerar också över det mörka vattnet. Betydligt mer färgad än både Ljungan och Harmångersån. Jag knyter därför på en orange tubfluga med en del flash. Reglerna säger hullinglös krok eller krok med intryckt hulling. Har förberett ett antal enkelkrokar som egentligen är för karpfiske. Korta svarta krokar som sitter fint på tuben.

Det mörka vattnet gör det också knepigt att vada. Glömde vadarstaven hemma. Jag trasslar mig därför försiktigt ner från iskanten och påbörjar mitt fiske. Strömmens tryck mot låren, kastens närmast meditativa rytm och vårfåglarnas sång gör att bullret från E4:an nästan försvinner. Jag tänker att strömmens tryck mot baksidan av låren nästan känns som en försiktig massage. Ett slags inre harmoni infinner sig. Balansen mellan spö och lina gör att den för linklassen relativt stora flugan ändå flyger ut bra. Den har en så kallad turbokon, något jag egentligen inte gillar, men som sägs bidra till att flugan simmar fint och får en bra volym i vattnet. Utan denna kon kan det mjuka materialet i flugan sjunka ihop i strömmen. Om det stämmer vet jag inte, flugan simmar hur som helst fint.

Efter några rundor ovanför och nedanför bron byter jag plats. Det är lite trasslig att ta sig fram på vissa ställen, men jag har inte bråttom. Trassliga platser betyder ofta färre fiskare, färre fiskare betyder ostörd fisk. Ostörd fisk ger större chans till napp.

Den sista platsen jag fiskar är vacker, nästan parklik och jag fiskar den av det skälet. Den ligger lättillgängligt nära vägen och besöks av många, så här gäller det nog att vara först på plats. Jag träffar Bernt Moberg och vi pratar en stund om ån och hur enkelt det egentligen är att återställa ån. Han berättar om elfisken där det på enstaka lokaler har en riktigt fin täthet av både årsyngel och tvåsomriga stirr av lax och havsöring. Om bara kraftverken i ån kunde försvinna och ån återställas efter flottningen skulle fler sådana platser skapas.  Ån har en enorm potential. Han säger att samtliga kraftverk i Testeboån från källa till hav har samma installerade effekt som ett modernt vindkraftverk. Jag tänker på samhällsnytta i förhållande till miljöskada. All elproduktion innebär en belastning för miljön, men om ett vindkraftverk kan ersätta produktionen från 8-10 mil å så är alternativet i mina ögon självklart. Miljöskadorna i ett helt vattensystem är ofattbart mycket större än miljöpåverkan från ett vindkraftverk. Tyvärr tänker inte lagstiftarna på det sättet. De sitter fast i ett gammaldags tänk, starkt påverkade av en vattenkraftlobby som inte bryr sig särskilt mycket om miljön. Det är den storskaliga vattenkraften som är viktig för landets elproduktion. Den småskaliga kan avvecklas till förmån för livet i och kring vattendragen och enkelt ersättas med el från sol eller vind.

Jag packar ihop. Kropp och själ mår bra efter en dag vid ån. Nya erfarenheter läggs till de gamla. Tips jag snappat upp från fiskare jag träffat ger inspiration till fler besök. Forsärlan, min nya favorit och följeslagare vid detta fiske har gjort mig sällskap under en stor del av dagen. Det är en minst lika stor och hoppfull glädjespridare som sin kusin sädesärlan. Knipan har börjat sina högljudda vårlekar, gräsänderna snattrar och på avstånd hörs tranor ropa.

Våren, och med det en ny fiskesäsong med drömmar och besvikelser är äntligen här!