Harmångersån 2022. Tankar och grubblerier

Det sägs att man blir mer morgonpigg ju äldre man blir. Det känns inte så när jag vaknar av klockradions ilskna siren halvfyra. Det tar en stund att skaka av sig nattsömnen och vakna till. Fruckostmackor fixades kvällen innan och äts tillsammans med kaffet i bilen. Åldern gör att jag sedan något år är beroende av blodtrycks och blodfettsmedicin. Det är för tidigt att ta dagens dos, därför får tabletterna följa med och intas efter ån. Upp till Arbrå för att hämta Gurkan, innan bilen styrs mot Strömsbruk.

Bilen parkeras och utrustningen sätts ihop. Jag hejar på bekanta och obekanta ansikten. Stämningen är förväntansfull. Hoppas att jag kan börja på någon av mina favoritplatser.

Premiärmorgon

Jag kan ibland känna avundsjuka gentemot de som som har större bredd i sitt sportfiske. Något jag inte längre fixar. Även jag fiskade en gång i stort sätt allt, brukade samtliga metoder utom specimenmete. Säsongerna flöt in i varandra. Till slut blev det för mycket. Det var flera skäl till att jag tappade lusten, men det viktigaste är nog att de flesta sportfiskemetoder handlar till störst del om att fånga så stor fisk som möjligt med mer och mer sofistikerade metoder, med ett tydligt prestationskrav. Det blev helt enkelt för krångligt och det tog för mycket av min tid. Dessutom blev prestationskravet en stressfaktor. En gäddtur sågs exempelvis som misslyckad om man inte fångade en fisk på metern. 

Flugfiske är i mina ögon så mycket mer. Det är för det första i grunden ett enkelt fiske. Ett spö, en lina, en rulle och en fluga. Mer behövs inte. Det går sedan att variera detta fiske i det oändliga utan att enkelheten tappas bort. Med det sagt menar jag inte att det är enkelt att fånga fisk med fluga, tvärtom. Själva grejen med sportfiske är ju att göra det svårare än vad det behöver vara att fånga fisken. Sporten ligger att inom givna ramar hitta den bästa metoden att fånga fisken. Även om jag självklart vill fånga stora fiskar kan jag ha ett jättefint fiske efter sillstor öring i någon av Hälsinglands skogsåar. Det är det enkla i flugfisket tillsammans med flugfiskelitteraturen fascinerar. Övrigt fiske känns krångligt och kräver en massa olika grejor. Båtar, ekolod, kilovis med beten av olika modeller, beten som är svåra att tillverka själv. Put & takefiske efter fångstfärdig fisk där krav på stora fiska har gått över styr. När jag var liten var en röding på sju hekto från Bolletjärn en troféfisk. Idag ska den inplanterade fiske helst väga över två kilo för att räknas. 

Jag skakar av mig känslan av avundsjuka. Valet att begränsa mig till att enbart fiska med fluga är mitt eget och jag ångrar inte en dag att jag slutat fiska gädda, gös, abborre mm och att jag numera endast sporadiskt besöker p/t-vatten. Den inre splittring jag kunde känna förr är borta. Jag är mer harmonisk idag.

Tillbaka till Harmångersån

Planeringen för säsongen började när förra säsongen slutade. Nya erfarenheter läggs till gamla och omvandlas till planer och strategier till nästa säsong. Fjolåret började bra, med fint flyt i fisket fram till dess min drömöring klev av en morgon med blåst och snöglopp. Därefter tog det stopp. Jag hamnade i ett bakvatten där jag blev kvar hela säsongen. En lax i Vefsna var undantaget. 

Jag har under några år testat att fiska med varianter av klassiska flugmönster. Ullsocken har gått bra, men också en variant av Hans Lidmans favoritfluga Tippet & Silver. Till denna säsong kommer jag att att fortsätta på det spåret. Klassiska mönster bundna för att passa förhållandena i Harmångersån. Nackdelen med de flugor jag bundit hittills är att de är bundna för de mer strömmande delarna av ån. Till denna säsong har jag även bundit upp flugor i mjukare material som simmar fint i de mer lugnflytande delarna av ån. Wolly Buggers på lätt streamerkrok, kaninhårsstreamers, steelheadflugan Popsicle, ett mönster jag fann i en gammal Flugfiske i Norden, men även moderna flugor som intruders och liknande. Förutom att flugorna ska simma fint vill jag även att de ska vara lättkastade. Skönhet och harmoni viktiga komponenter i mitt flugfiske. Kasten ska vara harmoniska och välbalanserade. Jag har inte lärt mig att utföra harmoniska kast med tunga flugor. Det blir slängigt, obalanserat utan harmoni.

Posicle. En nyhet i min flugask inför denna säsong

Har i vinter även byggt ihop ett nytt spö. Ett elvafots switchspö i klass 7. Det var inte planerat. Suget efter att bygga ihop ett spö slog till och jag hittade en klinga hos Pär Palm som kändes rätt. Egentligen ett onödigt köp, men eftersom vårfisket i Harmångersån tillhör mina favoritfisken är det viktigt med prylar som funkar. Jag har nu sex spön i längderna 9.6-12 fot enbart till detta fiske. Förhoppningsvis blir mitt nya Harmångersån switch # 7 ett favoritspö för kommande vårar. 

En id i troféstorlek (55 cm och full i rom) blev dagens bästa fisk 

Även om fisket brukar vara bäst under premiärhelgen trivs jag bäst när premiärnerverna lugnat ner sig och man faller in i en slags vardagslunk. En dag utan fisk behöver inte vara en misslyckad fiskedag, men skulle det aldrig nappa vore det ju meningslöst att ta med sig spöt. Jag vill ju fånga en fisk då och då. Känslan i kroppen när fisken tar flugan är bland de härligaste känslor jag vet. Morgnar är min bästa tid. Nattens väsen lämnar ån och dess omgivning, gryningstimmens stillhet skänker balans i en av vardagsintensitetens höga tempo lätt stressade själ. Jag behöver dessa morgnar. 

Jag tänker lägga ner mer tid på kvällsfiske denna säsong. Vet inte om sen kväll är en bra tid för vårens öringar. Jag har inte lagt ner särskilt mycket tid på kvällsfiske under tidigare säsonger, därför är jag nyfiken på om sent kvällsfiske kan funka.

Målet för säsongen är detsamma som för tidigare säsonger, en stor blänkare. Med stor menar jag en fisk på minst 70 cm.

Premiärgrubbel

 Långfredag brukar innebära säsongspremiär med flugspö. Det är då Harmångersån brukar öppna.  En å där jag trivs ypperligt. Fina platser att fiska, trevliga människor och relativt goda chanser till fin fisk.

I år är premiären framflyttad pga vattenbrist i ån. Snösmältningen är ännu inte igång och kraftverket tar det vatten som finns. Det är i mina ögon mycket märkligt att man 2022 fortfarande tillåter vattenkraft i så små vattendrag som Harmångersån. Det pratas hela tiden om behovet av omställning, men känslan jag har är att i Sverige ställer man inte om energiproduktion. Man bygger istället ut och behåller energiproduktion där skadorna för miljön vida överstiger samhällsnyttan. Småskalig vattenkraft är ett tydligt exempel på det.

Jag åker istället söderut till Testeboån. En å jag aldrig fiskat havsöring i tidigare, men har besökt ån av nyfikenhet utan fiskegrejor för många år sedan. Innan jag åker söker jag efter tips. Jag kollar kartor efter vägar som kan ta mig till på kartan intressanta ställen. Har fiskekompisar som fiskat i ån som också tipsat om ställen som kan vara intressanta.

Parkerar bilen vid en vändplan. Tanken var att jag skulle åka ända upp till E4:an men förra veckans snöfall ligger fortfarande kvar. Jag går därför den sista biten. Har under många år varit nyfiken på sträckorna ovan och nedanför E4-bron. Varje gång jag åkt förbi har jag tänkt att här skulle man fiska. Efter en kvarts promenad står jag nu uppströms bron och spanar ut över ån. Platsen ser onekligen intressant ut, aningen bökig att fiska av eftersom träd hänger ut över ån och försvårar kastningen. Reagerar också över det mörka vattnet. Betydligt mer färgad än både Ljungan och Harmångersån. Jag knyter därför på en orange tubfluga med en del flash. Reglerna säger hullinglös krok eller krok med intryckt hulling. Har förberett ett antal enkelkrokar som egentligen är för karpfiske. Korta svarta krokar som sitter fint på tuben.

Det mörka vattnet gör det också knepigt att vada. Glömde vadarstaven hemma. Jag trasslar mig därför försiktigt ner från iskanten och påbörjar mitt fiske. Strömmens tryck mot låren, kastens närmast meditativa rytm och vårfåglarnas sång gör att bullret från E4:an nästan försvinner. Jag tänker att strömmens tryck mot baksidan av låren nästan känns som en försiktig massage. Ett slags inre harmoni infinner sig. Balansen mellan spö och lina gör att den för linklassen relativt stora flugan ändå flyger ut bra. Den har en så kallad turbokon, något jag egentligen inte gillar, men som sägs bidra till att flugan simmar fint och får en bra volym i vattnet. Utan denna kon kan det mjuka materialet i flugan sjunka ihop i strömmen. Om det stämmer vet jag inte, flugan simmar hur som helst fint.

Efter några rundor ovanför och nedanför bron byter jag plats. Det är lite trasslig att ta sig fram på vissa ställen, men jag har inte bråttom. Trassliga platser betyder ofta färre fiskare, färre fiskare betyder ostörd fisk. Ostörd fisk ger större chans till napp.

Den sista platsen jag fiskar är vacker, nästan parklik och jag fiskar den av det skälet. Den ligger lättillgängligt nära vägen och besöks av många, så här gäller det nog att vara först på plats. Jag träffar Bernt Moberg och vi pratar en stund om ån och hur enkelt det egentligen är att återställa ån. Han berättar om elfisken där det på enstaka lokaler har en riktigt fin täthet av både årsyngel och tvåsomriga stirr av lax och havsöring. Om bara kraftverken i ån kunde försvinna och ån återställas efter flottningen skulle fler sådana platser skapas.  Ån har en enorm potential. Han säger att samtliga kraftverk i Testeboån från källa till hav har samma installerade effekt som ett modernt vindkraftverk. Jag tänker på samhällsnytta i förhållande till miljöskada. All elproduktion innebär en belastning för miljön, men om ett vindkraftverk kan ersätta produktionen från 8-10 mil å så är alternativet i mina ögon självklart. Miljöskadorna i ett helt vattensystem är ofattbart mycket större än miljöpåverkan från ett vindkraftverk. Tyvärr tänker inte lagstiftarna på det sättet. De sitter fast i ett gammaldags tänk, starkt påverkade av en vattenkraftlobby som inte bryr sig särskilt mycket om miljön. Det är den storskaliga vattenkraften som är viktig för landets elproduktion. Den småskaliga kan avvecklas till förmån för livet i och kring vattendragen och enkelt ersättas med el från sol eller vind.

Jag packar ihop. Kropp och själ mår bra efter en dag vid ån. Nya erfarenheter läggs till de gamla. Tips jag snappat upp från fiskare jag träffat ger inspiration till fler besök. Forsärlan, min nya favorit och följeslagare vid detta fiske har gjort mig sällskap under en stor del av dagen. Det är en minst lika stor och hoppfull glädjespridare som sin kusin sädesärlan. Knipan har börjat sina högljudda vårlekar, gräsänderna snattrar och på avstånd hörs tranor ropa.

Våren, och med det en ny fiskesäsong med drömmar och besvikelser är äntligen här!