Jag har inte pimpelfiskat på många år.
Främsta skälet är nog brist på fiskekamrater. När farsan blev för gammal och fick svårt att gå långa sträckor tappade jag lusten. Tappade även kontakten med fiskekompisen Lasse. Sen spelade det också in att den inplanterade fisken kan vara uppfödd på fiskmjöl från Östersjöns överfiskade bestånd av strömming. Ett överfiske jag menar borde stoppas omedelbart.
Men nu sitter jag på Lillsiktensjön, någon mil utanför byn Hemling i hjärtat av Ångermanland och väntar på startskottet. Det är runt nollan och ett snöfall som närmar sig slask. En byig, lite elak vind förstärker den ruskväderkänsla som är mitt favoritväder för rödingfiske. Det är sjöns inplanterade rödingar som lockar. Det är svärsonen som släpat mig tillbaka till isen. Förra säsongspremiären på sjön gav mig rödingar på uppemot 1,9 kg. Fina fiskar.
Jag ser mig omkring och konstaterar att utvecklingen har sprungit ifrån mig vad gäller utrustning. På min tid (om man nu kan säga så) hade vi börjat att experimentera med mjukare spön och tunnare linor för att kunna fiska med lättare beten. Mormyskor istället för tunga rödingblänken och klumpiga pimpelspön. Att drilla fisken mot spöt är betydligt mer utmanande än dra upp den med linan som då var det brukliga vid pimpelfiske. Den inplanterade fisken började växa i storlek och grövre linor och kraftigare krokar krävdes om man skulle kunna landa fisk med vanlig pimpelutrustning. Vi byggde våra mjuka spön själva, eller så fiskade vi med Wigglers mjuka mormyskaspön. Det var lite bökigt att drilla fisk med spö och en enkel pimpelrulle, med det var ändå bättre jämfört med att fiska med traditionell pimpelutrustning. Det hade börjat komma pimpelspön med haspelrulle, men dessa hade för grov och okänslig klinga för mormyskafiske. Jag byggde mina spön på Wigglers klinga, men bytte till större ringar och handtag, och använde en UL-haspelrulle. Då fick jag en mjuk slirbroms och utväxling, vilket underlättade drillningen av fisken. Jag fiskade med små momyskor och blinkpirk och en tunn lina. Det sista året jag vinterfiskade kom det ut en pimpelrulle med utväxling som jag ansåg passa bra på mitt nätta pimpelspö. Mina spön är egentligen för veka, de är anpassade till storleken på fisken som fanns förr, när en kilosfisk ansågs som stor. Idag är det en dussinfisk, närmast en besvikelse om man inte får någon större.
 |
| Ekolod är ett måste för dagens pimpelfiskare |
Idag finns fina spön med haspel rulle eller pimpelrulle med utväxling och slirbroms att köpa som funkar även för mormyskafiske. Även en hel massa olika modeller av blinkpirkar, vilket jag försett mig med. Men det räcker inte där. De bullrande motorborrarna har ersatts av tysta, men dyra eldrivna diton. Ekolod för att lokalisera fisken och isfisketält med kamin så att man kan mysa under svinkalla blåsiga vinterdagar.
Apropå blinkpirkar så har utvecklingen gått framåt även där. Från den första primitiva Siljablink, som var en grå cylinder i vilken det fanns en batteridriven diod som blinkade med ett svagt vitt sken till dagens smidiga som tänds vid kontakt med vatten. Siljablinken måste man skruva isär och sätta igång genom att vrida batterihållaren. Synnerligen primitivt med dagens mått mätt men en revolution när den kom.
Jag känner mig som ett forminne med mina hemsnickrade spön, min egengjorda skrylla och min gamla handvevade isborr. Svärsonen har ekolod och eldriven isborr. Och en pulka för att få med alla grejor.
 |
| Även isfisketält börjar bli vanliga |
Hål borras, ekoloden startas, kaffe och glögg dricks i väntan på startskottet för fisket.
 |
| Fornminne som fyller sin funktion. |
Startskottet ljuder och med stor förväntan släpper jag ner min rigg i Lillsiktens klara vatten. En liten mormyska med den minsta lockblinken jag hittat. Jag börjar en halvmeter ovanför botten på ca 4 meters djup.
 |
| Pimpelfiske är lika mycket samvaro som fiske |
Isfisket är till skillnad mot det flugfiske jag bedriver lika mycket för mysig samvaro som själva fisket. Jag flugfiskar gärna ensam, bland det bästa jag vet är att i ensamhet vandra efter en å, stanna till vid intressanta ställen och vänta in fisken. Bli ett med ån, och den omgivande naturen. Det ger en slags inre rening. Det här är raka motsatsen. Smockfullt med folk på isen. Buller från isborrar, ett ständigt snackande om stort och smått, under tröga perioder studsar fiskeljuget fram över isen och skapar en fin gemenskap. Trots att jag egentligen är ganska folkskygg när jag fiskar trivs jag med trängseln på isen.
Jag är glad att svärsonen lockat mig tillbaka ut på isen.
