Ensamhet. Frihet och förbannelse

Vaknar ensam en tisdagsmorgon. Hustrun är hos dottern och barnbarnen i Ö-vik. Jag åker dit på fredag när arbetsveckan är över. Ensamheten skaver. Bland det bästa jag vet är att vakna tidigt och lyssna på hustruns trygga snusningar. Jag brukar ligga kvar en stund innan jag lämnar nattens samvaro, kliver upp och njuter av morgonens stillhet. I ensamhet låta natten långsamt rinna ur kropp och själ, kanske skriva ner de morgontankar som fortfarande är rena innan jag äter frukost och dagen kan börja. De morgnar det är tyst i sovrummet kommer ensamhetens obehag smygande. Det finns ett skav som är svårt att sätta ord på. Jag saknar henne. 

 Ensamheten är tveeggad. Himmel och helvete på samma gång. Jag dras till ensamheten samtidigt som den skrämmer mig. Thåström, Johnny Cash, Dan Andersson, Susanna Alakoski, Hemingway och Hans Lidman är några av mina favoriter inom musik och litteratur. Det som de har gemensamt är att de på olika sätt berör ensamhet. 

 Hans Lidman beskriver ofta ensamheten som något som befriar, något att längta till. Jag kan känna igen mig i denna längtan, även om Lidmans behov av ensamhet var betydligt större än mitt. Titlar som Vandring till Ensamhetens å, Vid oändlighetens gräns träffar mitt hjärta med full kraft och väcker en längtan. En längtan till ensamhetens stillhet. Till skogens och åns läkande kraft. Lidman skriver i Möte vid Svarttjärn:

 ”Aftonen var vemodigt vacker. Bergen sköt upp likt skyddande fjällbranter, och skogen stod marig och lågvuxen, tätt blandad med silvergråa torrakar. En del var halvkvävda av svart hårlav, och på myrens små spretiga torrakar lyste den giftigt gröna varglaven. Ensamheten kändes trygg och rogivande - det var som om jag satt vid den orörda vildmarkens yttersta utpost.” 

 ”Ensamheten kändes trygg och rogivande”. 

 Lidman fångar med några få ord vad jag söker när jag i ensamhet vandrar efter en skogså, en stig, eller när jag sitter vid en skogstjärn med en kaffeeld. Det trygga läkande vemodet. 

 När jag läser Lidman från de tidigaste berättelserna från Hälsinglands skogar där ensamheten ofta beskrivs som en frihet till de senare böckerna med berättelser från Nordkalotten, där ensamheten är betydligt mörkare, närmast desperat, är det lätt att börja fundera om inte Lidman till slut förtärdes av ensamhet. Att det som en gång varit en frihet, en tillflyktsort förändrades, och till slut förvandlades till ett ångestdrivande beroende. 

 I ”Brandvakt” skriver Lidman: ”De där som dansar och har sig i branten, de som aldrig når upp till mej, de är egendomliga - så där i början. Jag vet ju att det är bara stubbar och sloktallar, döda eller så gott som döda. Men när jag ser att de får liv, när jag känner en samhörighet med dem, även om det är ett svalg emellan oss, då bli de olustiga. Då blir de människor, kamrater som inte längre vill vid mej. Och då blir jag förbannad. Då får jag stark lust att ta yxan och rusa ner till dem, hugga bort dem, göra slut på dansen och hela det där djävla spektaklet. Då vill jag vara ifred, vara ensam i min ensamhet.” Berättelsen beskriver hur brandvakten Antti förtärs av ensamhet i sin lilla brandvaktarstuga på toppen av ett fjäll. Om hur människor han litat på svikit. 

Trots det stannar han kvar i stugan och sjunker djupare ner i den sjukdom som ensamheten göder för att till sist slå till med full kraft. Jag kan känna igen mig även i detta. I ensamhetens trygga famn minskar risken för svek. I ensamhetens jordmån kan även ångestens frön börja gro. 

Flugfiske, ett sätt för mig att både läka och förebygga. Jag är lite som tjuren Ferdinand, som hellre sitter under sin korkek och luktar på blommorna istället för att leka med de andra små tjurarna. Så har jag varit så länge jag kan minnas. Det är som om jag skyr den gemenskap stora kompisgäng skänker, kollektivet i en hejarklack, eller i att flugfiska som alla andra. Jag trivs bäst i ensam eller i mindre sällskap. Det är som att jag ser anpassning till andra som en slags underkastelse, en begränsning av min frihet. Priset jag får betala är ensamhet, vilket jag hittills menar att min frihet, min integritet har varit värd. 

 När jag fiskar är ensamheten ofta en av mina bästa vänner. Det är befriande skönt att i ensamhet sakta vandra efter en å. Hitta en plats där jag kan koka mitt kaffe, vänta in fisken. Låta ån och dess omgivning omsluta mig, hela mig och för en stund befria mig från vardagens alla krav och måsten. Ge mig tid att gå ner i varv. Ensamheten ger mig också frihet att fiska på det sätt jag själv vill. Det finns inga andra fiskare att ta hänsyn till. Om jag så önskar kan jag vänta vid en hölja i timmar på att en fisk ska visa sig. Det blir ett fiske där jag istället för att tränga mig på bjuds in att fiska på naturens villkor. Jag ser det som ett privilegium att ha den tiden, att ha den möjligheten. 

 Samtidigt som jag har ett behov av att ensam vandra efter en å med ett flugspö är mina fiskekompisar mina bästa vänner. 

Att fiska tillsammans med en god vän skänker en samvaro jag uppskattar och har ett stort behov av. Det är otvunget och befriande. Ibland pratar vi om stort och smått när vi fikar, äter eller sitter vid stranden och väntar på att fisken ska nappa. Och ibland sitter vi helt tysta. En slags tyst gemenskap. Jag anser att jag funnit en bra balans mellan vardagens möten med människor, den gemenskap det innebär och behovet av att i ensamhet vandra och fiska efter en skogså. 

Om några år går jag i pension. Hur ser jag på behovet av återhämtning då, när behovet av att dra mig tillbaka till skogens och åns läkande ensamhet minskar? Kommer ensamheten då att bli den mara som red Antti i brandvaktarsugan? Samma ensamhet många idag lever med utan att vi vill se varken dem eller deras ensamhet? Eller kommer jag att finna sammanhang där jag känner att jag passar in. Där jag får den dos av gemenskap och samhörighet vi alla behöver för att må bra? Ensamheten är min trognaste vän och samtidigt min värsta demon som väntar på att förgöra mig.