Trägen vinner! Om laxfiske i Ljungan på mitt sätt

Jag är egentligen ingen Ljunganfiskare, ändå älskar jag att fiska i Ljungan. En fuktig, dimmig gråmulen vindstilla höstmorgon i Ljungan när vattnet rinner oljeblankt och trögflytande fungerar som balsam för min själ. Eller en vårmorgon när kniporna flyger vårystra upp och ner längs älven, när sångsvanarna  sjunger sin klagosång mot en klarblå vårhimmel finns ingen bättre plats att vara på än längs Ljungans stränder.

'Den framgångsrike fiskaren anpassar utrustning och fiske till fiskevattnet. Den framgångsrike Ljunganfiskaren använder som regel långa spön och tunga linor som tar ner flugan till Ljungans djupare partier där de största laxarna och öringarna står. Utifrån det perspektivet är jag inte en framgångsrik fiskare. Jag har medvetet valt bort den flugfiskemetod som ger bäst förutsättningar för fångst, medvetet valt bort framgång. Varför? 

Långa spön och snabbsjunkande linor är ett tungt fiske. Det är tekniskt krävande som sliter på axlar och rygg. Mitt flugfiske är enklare. Korta spön, flytlinor med spetsar i olika sjunkhastighet gör det lättare för mig att komma in i rätt sinnesstämninging när jag fiskar. 

Drömma och stänga in mig i min bubbla. Bli hel.

Det handlar om varför jag fiskar. 

Självklart vill jag fånga fisk, men inte till vilket pris som helst. Jag vill fiska på mitt sätt, även när jag vet att det finns bättre metoder. Det är därför jag valt flugfisket. Eller om det kanske är flugfisket som valt mig? Mitt sätt att fiska passar för det mesta inte så bra för Ljungans laxar och havsöringar. Mitt fiske passar bättre i mindre och grundare vattendrag. 

Jag trivs ändå bra efter Ljungans stränder.

Jag väljer att fiska på de platser som är lite otiljängliga och därför inte fiskas så hårt. Att fiska på fisk som inte störts av fiskare ökar förutsättningarna för napp. Jag förbättrar mina odds genom att fiska tidiga mornar och genom att att att använda en uppblåsbar kanot för att nå de platser som är mer otillgängliga.

Rätt vad det är är förhållandena de rätta och oddsen på min sida. Det hände en helg för inte så länge sedan.

Gurkan och jag anländer till Allsta camping sent på fredag kväll. När vi installerat oss i husvagnen pumpar vi upp min uppblåsbara kanot. Den är nämligen nyckeln till vår strategi för helgen. Vi bägge är kompetenta laxfiskare även om ingen av oss har varit särskilt framgångsrika i Ljungan. Gurkan har fått ett par laxar, jag har aldrig fått en lax i Ljungan trots att jag fiskat efter lax här sedan tidigt 2000-tal.

Ljungan går låg, kanske det lägsta vattenstånd jag fiskat på. Ljungan brukar vara bäst om det är normalt eller något högre vattenstånd än normalt. Då brukar det vara trångt på de heta platserna. Förra helgen fiskade jag tillsammans med Peter på Persnacken. Vi såg en del fisk och jag är övertygad om att lågt vattenstånd kan betyda bra fiske på platser där det är drag i vattnet.

Vi kliver upp i gryningen, paddlar upp till Persnacken. Ett par fiskar visar sig. Jag börjar fisket vid nacken och Gurkan går upp till utloppet av Stocken. Första repan är resultatlös, vi byter plats. Jag byter spö från mitt 11 fots splitcane med flytbelly och sjunkåttaspets till ett enhands med switchhandtag och intermediatespets. Till fluga väljer jag en Thunder Spey som simmar fint i den lugna strömmen. Jag börjar mitt fiske. Vid Stocken fiskar en ensam flugfiskare. Han är högre upp än jag och vi stör inte varandra. Kasten går bra, jag går ner i varv. Att fiska på en sådan här sträcka där kasten är jämna, nästan mekaniska ger en närmast meditativ upplevelse. Ett kast, tre steg framåt, ett nytt kast försiktiga rörelser i fluglinan med pekfingret, kropp, själ och omgivning smälter ihop till ett. Bubblan sluts. Strax nedströms ett stenblock grundar det upp och jag vadar ut så att jag når strömkanten där jag vet att det står fisk. Peter hade ett napp här förra helgen. Strömmen rinner sakta, nästan så sakta att jag tappar kontakten med flugan. Jag har hittat en bra kombo i mitt gamla 9.6 fots Sage SP+, en lätt skagitklump och en lång intermediatespets. Kasten går bra, tafsen sträcker ut i nästan varje kast. Det är viktigt att fiska med sträckt tafs, särskilt i långsamt strömmande vatten. Med sträckt tafs fiskar flugan direkt när den landat.

Fiskaren på andra sidan jobbar sig nerströms. 

En stöt i linan! Var det lax, öring eller kanske harr? Jag gör några till kast innan jag tar nästa steg framåt. Inget händer. Jag fortsätter mitt metodiska kastande nerströms. När jag passerar en björk som ramlat ut i vattnet drar det till i linan. Fast fisk! Jag höjer spöt och fisken gör en kort rusning. Marquisen knarrar förvånat. Känslan när en fisk hugger och gör den första rusningen är själva grejen med lax och havsöringsfiske. Den känslan tillsammans med känslan av befrielse när fisken är landad. 

Jag känner direkt att den här fisken är min. Det är som om spöt och linan talar om för mig att jag kan ta det lugnt. Eller om det är fiskens rörelser. Det är en märklig känsla. Samtidigt som adrenalinet pumpar är jag kolugn inombords. Det är en ganska liten fisk och jag kan styra den utan problem. Jag bestämmer mig för att landa den på den sandrevel som på grund av lågvattnet ligger på land. Jag ropar på Gurkan, han kommer springande. 


Jag strandar fisken. När jag först skymtade den såg den ut som en öring, men det är en lax. En vackert färgad hanlax på 65 cm. Min första ljunganlax! Lyckan blir dubbel när Gurkan berättar att han fått en lax på 75 cm nere på nacken. En magisk början på helgen. Innan dagen är slut har Gurkan fått ytterligare två laxar samt två små blanköringar. Vi tappar en varsin fisk på Allstanacken under kvällsfisket.

Söndag morgon. Vi paddlar upp till Bordet. Förhoppningen är att någon öring ska bita. Bordet är ett hotspot för öring. Jag börjar fisket med mitt elvafots splitcanespö, sjunktrespets och en liten Red Francis. Röd sägs vara en bra höstfärg. Jag har bytt ut de skalade hackelstammarna i originalmönstret mot vildsvinsborst. Om det påvekar fiskens huggvillighet vet jag inte, men jag inbillar mig att borsten vibrerar bra i den svaga strömmen. Jag kliver i 50 meter ovanför vindskyddet och påbörjar mitt fiske. Det har ännu inte börjat att blåsa trots att prognosen talar om friska vindar. Jag är numera inte längre rädd för vinden när jag fiskar. Två veckor i Skottland och River Tay har lärt mig att hantera mycket svåra vindförhållanden. Allt handlar om att anpassa sina kast till rådande förhållanden och vid behov byta grepp från vänster upp till höger upp så att flugan och fluglinan inte blåser mot dig i framkastet. 

Det sliter till i linan. Fast fisk! Den känns ganska fin. Min första riktiga fisk på Mörnerrullen. Jag märker nästan direkt att bromssystemets grundinställning är fel. Mörnerrullen har två fördelar. Dels har den utväxling och dels reglerar man bromsen med veven när man drillar fisk. När systemet är rätt inställt är det i mina ögon en ypperlig lösning. Nu övervarar spolen när fisken drar ut lina. Det blir lite knepigt att drilla fisken eftersom jag saknar invevningskraft. Jag får pumpa in lina istället för att veva på vanligt sätt. 

Det blänker till i vattnet. En fin blanköring. Nervositeten infinner sig. Jag är långt ifrån lika trygg som igår. Troligtvis beror det på rullens allt för lösa broms och svaga invevningskraft samt att jag är långt ifrån lika trygg med havsöring som jag är med lax. Jag har genom åren tappat betydligt större andel av de öringar jag krokat jämfört med de laxar jag krokat. Varför vet jag inte. Gurkan hjälper mig att landa fisken. En vild havsöring på drygt 60 cm. 


Den största höstöring jag fångat med flugspö. Glädjen och lättnaden är stor. Jag stillar mina nerver fisken med kaffe och en chokladbit. Känslan av lycka övergår till en känsla av bekräftelse och stor tillfredställelse.

Tillfredställelsen handlar om att mitt sätt att fiska Ljungan fungerar när förhållandena är de rätta. Jag har medvetet valt att göra det svårare för mig än vad det behöver vara för att fånga lax eller öring i Ljungan och det har tagit mer än 15 år att fånga den första laxen. En fisk värd att vänta på. Även om jag alltid vill fånga fisk när jag fiskar väljer jag en smalare, svårare väg för mitt fiske. Ett medvetet val. Fisk till varjeprisstadiet har jag lämnat bakom mig.

Trägen vinner!

Laxfeber 2018. Varför fiskar jag lax?

På väg hem efter årets norska laxvecka. Som vanligt lämnar jag Orkladalen med blandade känslor. När fiskekompisarna åkt stannade jag kvar en stund i huset vi bott i under veckan. Det blev tyst och stilla. Det enda som hördes var ekot från en veckas laxfiske som långsamt ebbade ut. En stark känsla av melankoli infann sig. Den höll i sig hela resan hem och kommer att finnas kvar länge som någon slags sentimental känsla av saknad. Jag är nog inte hemma på riktigt förrän den känslan har släppt. 

Årets laxvecka ställde det mesta jag lärt mig om laxfiske på ända. Jag lärde mig det viktigaste om laxfiske långt innan jag började fiska lax av författaren och skribenten Mikael Engström. Bli inte förvånad om du inte får någon lax, bli förvånad om du lyckats fånga en var budskapet. Genom sina noveller och artiklar som många gånger andas leda och laxfiskeångest förberedde han mig på att laxfiske var det mentalt mest jobbiga fiske som finns. Jag minns särskilt en novell som heter Ett steg till (tror jag) där Engström fiskar i en tom älv och när det väl nappar tappar han fisken. Ingen tror honom eftersom älven är tom på fisk. Att fiska i en till synes fisktom älv med vetskapen om att det kan nappa i nästa kast eller kanske nästa år kräver ett pannben utöver det vanliga. Så har det med några undantag varit sedan 2004 då jag gjorde min första laxresa till Norge. En veckas ångest blandat med ett kamratskap där världen utanför knappt existerar gör gott för själen. Jag tror att det är omöjligt att förklara för den som aldrig fiskat lax.

Årets vecka gav 21 laxar fördelat på sex man. Fisket har varit så bra att det är svårt att finna rätt ord för att beskriva veckan. Därför tänker jag inte ens försöka. Det jag vet är att jag troligtvis aldrig mer kommer att uppleva något liknande. 

Fragment av veckan tillsammans med tidigare laxfisken är lättare att skriva om. Tankar och funderingar kring varför jag medvetet utsätter mig för alla känslor laxfisket skapar. Att laxfiske väcker känslor råder det ingen tvekan om. Jag har följt laxfisket länge, mycket längre än vad jag själv fiskat lax. Laxfebern stiger oss alla åt huvudet. Det kan vara mycket osunt, destruktivt som ett missbruk. Novellen Laxögat av Hans Lidman beskriver laxfiskets kval, dess galenskap.

Jag har lovat mig själv att knäppa fiskebilder ur ett lite annat perspektiv än bekräftelseselfies där en lycklig fiskare leende håller upp sin fångst. Ändå ser jag mig själv på sociala medier hållandes fiskar på ett sätt som egentligen är onödigt och dumt om fisken ska återutsättas. Ruset jag upplever när fisken är landad är starkare än mitt omdöme.  

Vad är det då som lockar? Förutom flykten från vardagen, laddningen av själens batterier ger laxfisket mig möjlighet att stuva om i livets ryggsäck, vilket gör den lättare att bära. Det har laxfisket gemensamt med i stort sett vilken hobby som helst. Laxfisket har något som ger det en ytterligare dimension. Det är mer än en hobby. Laxfisket har skapat en oro i själen som endast kan stillas genom att stå vid älven och kasta en fluga. Rätt vad det är tar en lax. Jag sökte den känslan långt innan jag blev laxfiskare och jag längtade intensivt efter ruset som Engström beskrev när en lax landats. Det var ruset som lockade mig och som fortfarande lockar som får mig att övervinna ångesten, tvivlen och ledan som är laxfiskarens vardag. Hugget och de första 10 sekunderna, den repa hugget gör i själen samt den helande känslan när fisken är landad. Känslan av lättnad och befrielse. Fulländning. Det är bland de starkaste känslor jag någonsin upplevt. Hela kroppen skakar, jag är fullständigt tom inombords, samtidigt är uppfylld av en eufori, nästan något gudomligt.

Mitt laxfiske är också en slags flykt in i en låtsasvärld som ibland känns viktigare än världen utanför. En laxfiskevecka innehåller ett helt liv komprimerat och kondenserat till en älv, till fiskevännerna och till laxen. Ett helt liv under en vecka. Laxen är som en drog som tar över ditt liv och gör allt annat mindre viktigt. Det enda som betyder något är att få fiska lax. Jag är långt ifrån ensam om att känna så. Det är nog därför laxfisket och laxen väcker så starka känslor. Känslor i stort och i smått. Allt från meningslösa diskussioner om fiskemetoder till rejäla bråk om regler, om vem som ska få fiska osv. Laxfisket har också pajat många relationer.

Jag har full förståelse för att en del av diskussionerna spårar ur. Laxen väcker starka känslor och påverkar oss ända in i märgen. Det är svårt att hålla en hälsosam distans till laxen och till laxfisket. Laxen har gett mig sår i själen som tagit lång tid att läka. Sår som kliar, sårskorpor som klösts bort. Sår som gett själen hårda fula ärr. Jag har ännu inte hämtat mig från laxfisket vi hade 2005 då jag fick min första lax. Den var dock enkel att fånga och gjorde inte så stort intryck på mig. Det var den andra laxen som fick mig fast. Den tog en ytligt fiskad Sunray Shadow i ett delfinvak och gjorde sedan en långrusning på kanske 80 meter. Efter en evighet, eller var det 20 minuter kunde Peter taila en nystigen tiokilos lax och jag var fast i laxfisketräsket. Sedan dess har det blivit minst en laxfiskevecka per år. Febern brinner inte lika hårt idag som de första åren, men den finns där hela tiden med sin flammande låga. 

Allt det här tänker jag på när jag sitter ensam på verandan till laxhuset innan jag gör en sista koll att inget är glömt. 

Resan hem kommer att vara lång och jobbig.

Fångstbegränsning i Klumpströmmen trots catch & release. Rätt eller fel?

Mars är på väg in i april. Flugfiskenerverna börjar vibrera i takt med vårsol och takdropp. Med det kommer också tankar och funderingar. Utvecklingen inom såväl fiske och fiskevård har de senaste åren gått otroligt snabbt, vilket är glädjande. 

Kvalitet är ett svårt och komplext begrepp. Vi har alla olika krav och behov vilket innebär att vi har lite olika syn på vad som är bra kvalitet när det gäller fiske. Stor fisk är ett kvalitetsbegrepp de flesta kan enas kring. Ett annat kvalitetsbegrepp kan vara avsaknad av trängsel. Är det trångt på fiskeplatserna väljer i alla fall jag att fiska någon annanstans. Däremot är det mycket trevligt att träffa andra fiskare byta några ord, kanske över en kopp kaffe innan innan skiljs åt för fortsatt fiske.

I Klumpströmmen som är en del av Bollnäsströmmarna har det hänt ganska mycket de senaste åren. I takt med att biotopvård och högre vintervattenföring ger resultat kommer fler att upptäcka denna stadsnära pärla. Det kan betyda ökad trängsel, ökat fisketryck och kanske sämre trivsel. Jag skulle vilja se ett regelverk för fisket i Klumpströmmen  som tar hänsyn till såväl fisken som de som fiskar. Jag vill inte se en begränsning av antalet fiskare, men jag är däremot inte främmande för ytterligare begränsningar i fisket. 

Det är redan 100% catch & release (c/r) i Klumpströmmen vilket är bra. Endast hullingfria krokar tillåts också. Många kanske menar att dessa regler räcker. Jag vill dock gå ett steg längre, nämligen att införa fångstbegränsning trots att c/r gäller. Varför då kan man ju undra? Jag ser flera orsaker. Vi fiskar för nöjes skull. Därför ställs det stora etiska krav på oss som fiskar. Vi ska behandla vårt byte med största hänsyn och respekt. Det är idag ingen större konst att fånga och återutsätta 20 harrar eller mer i Klumpströmmen. Det menar jag varken är att visa hänsyn eller respekt för fisken. Om man däremot inför en fångstbegränsning, säg 5 harrar över 30 cm per dag, sedan är fiskedagen över tror jag att det blir en annan typ av fiske i Klumpströmmen. Ett lugnare tempo där man fiskar mindre men spanar mer. Man inväntar kläckningar istället för att stressa fram napp med tjecknymfer och andra typer av förtyngda flugor. Mer kaffe, mer fiskesnack med kompisarna, mindre trängsel och ett lägre fisketryck trots fler fiskare. 

Jag kanske tänker fel när jag lyfter frågan om fångstbegränsning i Klumpströmmen trots att det redan idag är c/r-fiske med hullinglös krok? Eller så tänker jag rätt, men vi kanske ännu inte är mogna att ta det steget. Hur som helst vill jag har reaktioner och synpunkter på mina funderingar. 

Om drömmar, flugfisketidningars innehåll, och om nödvändigheten om att avslöja ett fiskevatten

Jag är en drömmare, kanske även i viss mening en romantiker. Flugfiske handlar för mig mer om drömmar än om att fånga drömfisken. Det är drömmarna som bär mig framåt. Det är drömmarna som gör att jag flugfiskar. Samtidigt som jag jagar drömfisken blir jag tom och vilse i själen när jag fångat en drömfisk. Jag fångade en drömfisk i somras. Har ännu inte hämtat mig. Drömfiskar ska nog vara drömmar.

Ju äldre jag blir desto mer kräsen blir jag när det gäller innehållet i flugfisketidningar. Det är ju inte så konstigt. Jag har flugfiskat i snart 40 år och därför läst varianter på de artiklar som idag publiceras både två och tre, ibland ännu fler gånger. När jag var yngre slukade jag allt. Det fanns ju så mycket nytt att ta in, så mycket att lära. Askarna fylldes med nya flugmönster, trender spanades in. Jag drömde om spön och rullar jag inte hade råd att köpa. Länge var bra spön dyra och vanligt folk fick nöja sig med billiga spön och linor med tveksamma egenskaper. Det första bra spöt jag hade råd att köpa var ett Loop för dryga tusenlappen. Ungefär samtidigt kom Strömsländan som också var ett för den tiden bra spö för pengarna. Vi pratar tidigt 90-tal. Dagens flugfiskare har det betydligt enklare när det gäller såväl utrustning som fiskevatten av god kvalitet. För min generation handlade flugfiske mer om drömmar än om att göra drömmarna verkliga. De flesta fiskevatten utom en handfull svårtillgängliga var så gott som utfiskade. Ville man få kilosfisk var det put & takevatten som gällde.

Idag är jag mer intresserad av att läsa fiskenoveller och reportage från olika vatten. Ett annat intresse jag har är flugfiskets historia, gamla flugmönster och splitcanespön, personer som påverkat flugfisket. Flugfiskelitteratur, helst gammal sådan. Det gör att antalet artiklar som väcker mitt intresse i dagens flugfisketidningar är ganska få. Det gör inte så mycket. Det räcker med en eller två bra artiklar i en tidning för att jag ska vara nöjd. Jag har funnit min flugfiskestig och vill ägna min tid till att utforska den. Jag är därför inte så intresserad av nya metoder, nya mönster, tjecknymfer, jiggflugor mm. Klassiska våt och torrflugor har blivit mitt sätt även om jag gillar en del moderna mönster som exempelvis Dyret och Thomas Roos nattsländor. Foamflugor finns också i min flugask. Våra flugfisketidningar är i mina ögon ändå bra. De håller en god balans mellan flugfiskets olika inriktningar. Flugfisket har ju utvecklats från att vara ganska smalt där laxartad fisk varit målet till en bred metod som riktar sig mot de flesta av de arter som finns i våra vatten. Även om jag är väldigt smal i mitt flugfiske anser jag att det är sund utveckling. Det är ju omöjligt att göra en fisketidning helt i min smak. Det är för få som skulle köpa en sådan tidning.

En fråga som debatterats så länge jag läst fisketidningar är frågan om det kloka i att skriva ut namnet på fiskevattnen i artiklarna. En del vatten är mycket känsliga och tål inte många besökare och hårt fisketryck. Många anser därför att det är bästa om dessa vatten hålls så hemliga som det går. Särskilt om de är vatten som ingår i vanliga fiskekort. Kvoterade vatten eller vatten som har särskilda fiskeregler är lättare att skriva om. Regelverket gör ju att fisketrycket ändå inte blir för högt i dessa vatten. I det senaste numret av Flugfiske i Norden var det en mycket intressant artikel om sightfishing i de övre delarna av Ljusnan. En i mina ögon mycket intressant artikel av flera skäl. Dels verkar själva metoden vara mycket spännande och dels väcker artikeln min reslust. Jag har under alla år främst varit en hemmafiskare. De enda egentliga fiskeresor jag gjort är laxfiskeresor. Lusten har på senare år väckts för fiskeresor efter harr och öring och då gärna fiske i gränslandet mellan skog och fjäll. 

Artikeln skapade en debatt på Facebook där Flugfiske i Norden fick en del kritik för att de publicerat artikeln. Kritik jag kan förstå men ändå inte delar. Den går ut på att det finns en risk att fisketrycket på den aktuella sträckan och på andra delar av övre Ljusnan blir för hårt och att fisken fiskas upp av kaggfiskare. Artikeln beskriver ett mycket svårt fiske där man endast får en chans att fånga öringen och därför tror jag inte att kaggfiskare gör sig omaket att fiska där. Dessutom har antalet kaggfiskare minskat. De flesta som idag läser Flugfiske i Norden och andra flugfisketidningar har en mycket god fiskemoral och därför återutsätter de flesta av de fiskar de fångar.

Jag menar trots att jag inte delar kritiken att fiskevattnet i fråga exponerades att man ska vara försiktig med att i detalj återge fiskevatten, särskilt känsliga vatten. Det är en debatt som kommer att fortgå så länge vi fiskar. Frågan man kan ställa sig är vad ska flugfisketidningarna skriva om om man exkluderade artiklar om intressanta fiskevatten? Ska man bara skriva om dyra kvoterade vatten som de flesta aldrig får råd att fiska i eller ska man bara skriva om redan kända vatten? Ett alternativ kan ju vara att skriva i novellform. Då är det ju upplevelsen som är i centrum, inte vattnet. Utmaningen då är att novellen måste hålla sådan kvalitet att den är en verklig läsupplevelse. Att skriva om fiske i novellform är svårt och det är endast ett fåtal som klarar av att göra det. 

Samma nummer av Flugfiske i Norden innehåller en novell, som är en av de starkaste jag läst på många år, Öringen som fick vara av Mikael Engström. Novellen visar att namnet på ån är oviktigt för att fiskelusten och drömmarna ska vakna. Det viktiga handlar om någonting annat. 

Jag tror inte att jag någonsin kommer att åka till övre Ljusnan på sightfishing efter skygg öring. Däremot är det inte omöjligt att jag utmanar mig själv och provar metoden i något annat vatten med klart vatten där man kan se öringarna och harrarna äta. Ett vatten hemligt för alla utom de invigda, de jag vågar lita på. Öringarna behöver inte vara stora, bara de är svårfångade. Så pass svårfångade att det går att berätta en god historia om dem. Flugfiske handlar om drömmar, inte om att fånga drömfisken. Drömfisken måste få förbli en dröm. Engström lät öringen vara. Det var troligen en drömöring.

Säsongsavslut i vemod

Säsongsavslut präglas av vemod. En säsong mindre kvar att fiska. Jag är i den åldern att jag har fler säsonger bakom mig än vad jag har framför mig. Döden finns inte längre bortom horisonten, den skymtas långt därframme. Hur många år håller rygg och axlar för det tyngre tvåhandsflugfisket? Trots vemodet finns en slags ro i själen som gör att det ändå känns skönt att lägga säsongen bakom mig. Jag har funnit min flugfiskestig, vilket skapat en frihetskänsla som är svår att sätta ord på.

Flugfiskeiskesommaren 2017 har haft några tydliga toppar, i övrigt är det helt andra erfarenheter jag tar med mig. Erfarenheter som handlar om tålamod, om att våga gå sin egen väg, priset för frihet. Erfarenheter som handlar om hur jag tappat lusten till fiske efter att ha haft upplevelser som tagit andan ur mig. Om hur lusten kommer tillbaka, med lite andra perspektiv på flugfisket. Tålamod är nog årets mantra.

Säsongen började mycket bra. Det blev ett nytt personligt rekord på havsöring (76 cm) i Harmångersån på premiärdagen. Sällan har en säsong börjat bättre!

Sista veckan i april for jag till Skottland för 5 dagars laxfiske i River Tay. En dröm jag haft i många år. Jag fick ingen lax, men en hel del andra härliga upplevelser. Jag fann även inspiration och nya stigar att vandra på. Människorna jag träffade runt River Tay har lämnat spår i min själ. Spår som gjort mig nyfiken. Nyfiken på Skottland och nyfiken på människans inre, på människans drivkraft.

Våren och sommaren kom aldrig igång, men jag fick en magisk kväll i Hans Lidmans Svartån och en för ån stor öring som efter en stunds smygfiske tog en torr Royal Coachman Fan Wing. En klassisk Hans Lidmanfluga. En kväll vars upplevelser mycket väl platsat i en Lidmannovell.

Årets Orklavecka gav nytt pb på lax, 13,75 kg fångad på mitt nya 11 fots splitcanespö signerat Ulf Löfdal. Den upplevelsen tillsammans med vårens och försommarens fina upplevelser gjorde mig mätt på fiske. Kände ingen fiskelust under juli. Vaknade till en sväng i augusti då vi tog husvagnen och åkte till Linsell. Halvbra fiske men uselt väder.

I mitten på september vaknade lusten till liv igen och här står jag nu, lätt vemodig med färre flugfiskesäsonger framför mig än vad jag har bakom mig.

Planeringen inför nästa säsong är redan igång. Harmångersån, River Tay, Orkla. Smygfiske efter öring i Hälsingeskogarna. Flugbindning, läsning av flugfiskelitteratur. Bok och redskapssamlande. Min stora idol, Thåström har släppt ett nytt album, Centralmassivet. I mina ögon hans främsta sedan Skebokvarnsvägen 2009. Från ”Låt det goda” hämtar jag några rader som kan sammanfatta  flugfiskesäsongen 2017.

”Titta aldrig bakåt Vänd dig aldrig om

Låt det goda rulla

Långsamt flyter floden

Långsamt flyter floden

Långsamt flyter floden

  Jag bara följde med”

Min nya rulle

Jag gillar enkel klassisk design. Enkel men välgenomtänkt design är en svår konst.

Design måste synka med funktion för att jag ska känna mig tilltalad. Idag är det för lätt att designa grejer. Designa har man visserligen alltid kunnat göra, men idag går det med hjälp av datorstyrda designprogram, maskiner och 3D-skrivare ganska enkelt att producera hur avancerad design som helst. Det syns på många flugrullar. De flesta flugrullar av kända märken som finns på marknaden idag är mycket bra rullar. Tyvärr är många överdesignade. Design utan funktion gör rullarna fula. Undantag finns. Danielssons rullar är väldesignade. Visions Tank har också en ren design. Hardys klassiker tillverkas fortfarande, liksom rena retrorullar med s-vev.

Min nya rulle, Mörner Salmon är synnerligen väldesignad. Den avancerade funktionen syns inte på den diskret designade rullen. Mörners gode vän Jan Wilsgaard (1930-2016) hjälpte honom med designen på rullen. Wilsgaard, mångårig chefsdesigner på Volvo där han designat samtliga modeller från Amazon till 850 utom P1800. Jag menar att det syns på rullen. Volvos modeller är kända för att vara sobert designade där funktionen byggts in i designen. Mörnerrullen har en mycket genomtänkt design från den lite matta aluminiumfärgen till vevens form och funktion. Det finns absolut ingenting på rullen som inte finns där av en anledning. Det ger rullen den rena och funktionella design som tilltalar mig. Rullen rymmer en WF 11 och 160 meter 30 lb:s backing. Den kommer att passa mitt 11 fots Salar Scandi splitcanespö perfekt. Det ska bli mycket intressant att fiska med rullen även om det kräver att jag ändrar mitt sätt att drilla fisk. Eftersom bromsen regleras av veven som dessutom är frikopplad från spolen behöver jag endast släppa veven när jag vill lätta på bromsen. Jag kommer inte heller inte längre oroa mig för att slå fingrar gula och blå av veven när en lax gör en plötslig rusning eftersom veven står still när fisken rusar.

Lite om Mörnerrullen
Det är 60-tal. Laxfiskaren Bengt Mörner är inte nöjd med de laxrullar som finns på marknaden. Tillsammans med Olof Johansson, sedermera mångårig redaktör för Fiskejournalen gör han en kravspecifikation över vilka funktioner som bör finnas på en laxrulle. Det viktigaste var att man snabbt skulle kunna släppa på bromsen om laxen rusade. Det minimerar risken för tafsbrott.


Samtidigt får inte bromsverkan minska för snabbt eftersom man då riskerar linresning och trassel som gör att spolen låser sig. Eftersom de menade att den funktionen bäst styrs med veven krävdes att veven var frikopplad när laxen rusade. Bromsen måste samtidigt bli starkare när man vevar annars slirar det när man vevar. Dessutom skulle rullen vara utväxlad. Det blev en svår prövning för Mörner att konstruera en rulle som levde upp till dessa specifikationer. Det tog honom sju år från idé till färdig produkt. Rullen tillverkades under två namn (Mörner och Orvis) mellan 3500 och 4000 ex under 70-talet. Mer om Bengt Mörner och hans rullar kan man läsa om i Flugfiske i Norden nr 2, 2008.

Det kan kännas lite märkligt att Mörners syn på hur en laxrulle ska vara konstruerad inte slagit nämnvärt i flugfiskevärlden. De fanns andra rullar med utväxling, men de försvann efter några år. Danielssons Control är den enda moderna rulle med samma funktioner jag känner till.


Är rullen för avancerad för den vanlige laxflugfiskaren eller är det så enkelt att vi flugfiskare är för konservativa? Hur som helst ska det bli mycket intressant att testa min Mörner Salmon under tuffa laxfiskeförhållanden.

Tillbaka till Ljungan.

Äntligen fanns det tid att ta en helg i Ljungan. Sommaren har ägnats åt en del annat än flugfiske där en resa till Skottland var höjdpunkten. Sista helgen i augusti var det äntligen dags. Har jobbat intensivt ett par veckor så det känns skönt att kunna varva ner med flugfiske och husvagnsliv. Husvagnen är ny. Det var efter en helg i Linsell hustrun och jag insåg att en lite större vagn gör husvagnslivet lite bekvämare. Det ösregnade hela helgen och därför var det för ruggigt att sitta i förtältet. Den gamla vagnen har fungerat väl när jag varit ensam eller när jag endast använt den att  äta och sova i. När vi är två var den lite för trång. Vår nya vagn, en Solifer 450 Artic årsmodell 86 är en dryg meter längre invändigt. Den är också bättre utrustad vilket gör den bekvämare.

Planen för helgen är tvåhandsfiske lördag och harrfiske söndag. När jag kommer upp till Allsta fiskecamp märker jag att midjeväskan med laxflugorna är kvar hemma. Tack och lov hittar jag en Sunray Shadow i bilen. Sett ur den positiva sidan får jag inga problem med flugvalet…

Kaffepaus på Allstaholmarna

Det är någonting meditativt med tvåhandsfiske. Kasten skapar en rytm som gör att världen krymper. Allt som stör stängs ute. Tvåhandskast skänker själen ro. Att det inte nappar gör inte så mycket. Målet med helgen är ro i själen samt Viforsens harrar.

Tillbaka till husvagnen tittar jag på en film, Där floden flyter fram. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen. Det som först fängslade mig var fisket. Långt senare förstod jag filmens kärna, nämligen: ”Varför är det så svårt att hjälpa dem som står oss närmast? Även om den som behöver hjälp inte tar emot det vi har att ge, kanske för att det vi har att ge inte är det som den behöver? Vi kan ändå älska dem, älska dem gränslöst och villkorslöst.”

Läser också senaste numret av Allt om flugfiske. Veckorna efter sommarledigheten har varit så intensiva att jag inte hunnit läsa den riktigt ordentligt. Det finns några riktigt intressanta artiklar, varav en inspirerar mig att testa vid harrfisket i Viforsen, en metod som kallas ”The dual”. Det är fiske med upphängare där torrflugan är upphängare och en nymf eller våtfluga fungerar som ändfluga.

På ledarsidan skriver chefredaktör Johan Klingberg en intressant text om trender inom flugfisket. Han skriver bland annat 
”En annan trend, betydligt mer filosofisk, är att allt fler flugfiskare både i USA och i Sverige i allt högre grad strävar efter en skön helhetsupplevelse. Under lång tid har ofta samtalen kring en lyckad fisketur kretsat till antalet fångade fiskar eller stora fiskar för den delen.// En god vän till mig gick under vår USA-resa ifrån ett ställe där stod fullt av vakande fisk. Han tyckte det var för enkelt, att fånga 20 regnbågar där var ingen match. Dessutom skulle han knappast minnas fler än tre-fyra av dem. Bättre då att leta upp en fisk som kräver lite utmaning, som om han lyckas lura den skulle ge ett skönt fiskeminne för livet” 

Det är ord som gläder mig. Jag har länge varit inne på samma resonemang. Med en filosofisk hållning till flugfiske får i alla fall jag en större behållning av mitt fiske. Det handlar inte bara om att fånga fisk, det handlar minst lika mycket om sättet fisken fångas på, den omgivande naturen mm. Att med en tjecknymf eller en tung guldskalle och en aggressivt taperad lina kötta upp 20-30 harrar i Viforsen är ingen konst. Jag vet för jag har gjort det många gånger. Jag ser det som en större upplevelse att fånga någon eller några av de större harrarna som står i gropen på nacken med korta uppströmskast och en fluga bunden av naturmaterial, kanske lätt förtyngd med koppartråd. Jag vet att en del av mina flugfiskebröder på grund av min syn på flugfiske ser mig som en snobb, en stofil som helst vill leva i svunna tider. Förutom att det inte är sant gör det mig ingenting. Håller de i sitt flugfiske kommer de själva att en dag rensa flugaskarna på tjecknymfer, tunga guldskallar, sqirmys, jiggys och allt vad de nya hypereffektiva flugmönstren heter och finna en annan väg i sitt fiske. De kommer att inse att flugfiske är så mycket mer än att till varje pris kötta upp fisk och lägga upp bekräftelseselfies på sociala medier. Jag är övertygade om att de liksom jag blev, en dag blir mätta på den sortens flugfiske. Det är en återvändsgränd, fast man inser det inte förrän man står där med snoken intryckt mot väggen. Jag fick näsan krossad av den väggen, vilket smärtade. Idag är jag trots allt glad över att jag sprang in i flugfiskevägen eftersom det tvingade mig att ifrågasätta mitt fiske, vilket i sin tur ledde in mig på den stig jag vandrar på idag. Den smala steniga och branta fiskestigen.

Söndag

Äter tidig frukost trots att det är harrfiske på menyn idag. Jag vill inte stressa. Stress och flugfiske är en dålig kombination. Strax efter åtta är jag på plats nere vid ön. Det vakar ganska bra trots att inga insekter syns på ytan. Bra läge för en dualrigg. En hjorthårspuppa får agera torrfluga och en Black peacock spider nymf och ändfluga. Jag ser ut en fisk och väntar in vaket innan jag lägger ut flugan. Efter några kast hamnar flugan rätt och fisken tar hjorthårspuppan med stor bestämdhet. Det är ingen stor fisk, kanske 25 cm men det känns ändå bra att dagen börjar med en landad fisk. En annan fisk vakar högre upp på ett lite krångligare ställe. Det krävs ett relativt långt kast och en kort drift innan flugan börjar dragga. 

Slurp! Fisken stiger direkt, jag är lite för snabb i mothugget och missar fisken. Efter det visar den sig inte trots att kasten landar där jag vill. Jag vevar in. Då ser jag att ändflugan är borta. Mothugget var för kraftigt! Vadar in till land, tar en kopp kaffe och försöker minnas vad som står i artikeln om dualrigg. Måste läsa om den när jag kommer tillbaka till husvagnen. Knyter på en Partridge & orange som ändfluga. Spanar in en fisk. Inget händer. Går ett pars steg uppströms. Väntar in ett vak och kastar ut. Smack! En större fisk tar. Den ställer sig direkt i starkströmmen nedanför gropen. Jag tvingar in den i bakvattnet där den gör ett par hopp. Då ser jag att den tagit ändflugan. Efter en liten stund har jag den i håven. Längden är ca 40 cm. 

Harr i sitt rätta element

Jag får några fler harrar innan jag packar ihop för dagen. De större fiskarna har samtliga tagit Black peacock & spider medan de mindre har tagit Hjorthårspuppan. Mycket intressant! Samtliga fiskar har tagit i tydliga vak så spidern kan inte ha fiskat särskilt djupt, troligtvis strax under vattenytan. Frågan är om det är tillfälligheter eller ett faktum att de mindre harrarna är mindre nogräknade och därför tog en flytande fluga trots att det inte var några insekter medan den större harren var präglad på nymfer som driftade strax under ytan? Hur som helst blir det fler fisketurer med dualrigg.

Dagens stora behållning var inte fisket och harrarna utan en sparvhök som landade på min stol vid stranden när jag fiskade 15 meter därifrån. Den satt där i ett par sekunder innan den flög vidare. När jag vadat iland ser jag att det ligger en Zulu silver på stolen. Den måste hamnat där när jag bytte fluga. Sparvhöken kanske såg flugans röda tag och blev nyfiken?

En sliten Black peacock & spider. Flugan för dagen