Är det över?

I backspegeln ser jag Orkladalen sakta försvinna. Backen efter bron i Svorkmo är brant. Bilen får jobba hårt, det är som om ett gummiband vill dra tillbaka bilen till den prunkande dalen. Men gummibandet brister och bilen verkar nästan vara lättad när den får sträcka ut efter klättringen. 

Jag har en blandning av oro och lättnad i kroppen.

Är det över nu efter mer än 20 års stundtals desperat jakt efter lax?

Det började nog med pandemin och stängda gränser. Jag tvingades då söka efter något annat. Och fann nya dimensioner i det harrfiske jag alltid sysslat med. Hittade Börtnan, trivdes mycket bra med det mer avslappnade harrfisket. Ett periodvis svårt och krävande fiske, men befriat från laxfiskets ångest. 

Husvagnslivets långsamma lunk.

Vägen är smal och kurvig. Svorksjoens camping passeras, Gåsbakken likaså innan vi styr upp på E6:an mot Støren.

Jag var 38 år när jag åkte på min första laxresa till Norge. 

Det tog sin tid, trots att jag under många år drömt om flugfiske efter lax. Efter att ha läst Mikael Engströms berättelser om laxfisket väcktes en stark längtan. Jag är sådan som flugfiskare. Min själ kräver tid. När fördämningen väl brustit väller det fram, den innerliga önskan jag burit på under många år. Det som lockade var förutom de norska älvarna den ångest och hopplöshet som verkade vara grunden i laxfisket. Laxögat och Den stora i Erkkikulpen av Lidman. Engströms berättelser om det hopplösa i att fiska lax. Ett kast-två steg i en närmast mardrömsliknande loop. Men också euforin och befrielsen när laxen till slut tar flugan. 

Det var något som drog, en lockelse att utforska mitt inre genom ångesten och hopplösheten i laxfisket: 

Och laxfiskarens mantra: 

”Bli inte förvånad om du blir utan, bli förvånad om du får en lax” 

Fisket är för mig så mycket mer än att med spö och krok finna bästa metoden för att fånga det tänkta bytet. Det gäller särskilt laxfisket, där fisket, väntan på det förlösande hugget blir en slags yoga, rytmen i kastandet, ett kast-två steg blir i det närmast en meditativ sysselsättning som rensar kropp och själ.

Det är därför jag fiskar med flugspö. Hade det enbart handlat om att fånga fisk hade spinnspöt varit med på mina laxresor. Men spinnfiske finner jag tråkigt och enahanda.

Jag minns första resan till Orkla. Det var 2004 och vi fiskade Ramloan sent i juli. Sam, Peter A, Henry och jag. Allt var nytt och spännande och förväntningarna var på topp. Jag hade inte ett napp på hela veckan. Henry fick en grilse. Trots det var det något som fastnade. Det fanns ett bottenlöst hål i min själ som jag var övertygad om att laxfiskets ångest på något märkligt sätt hindrade från att växa och förtära mig.

Men innan dess, Älvkarleby runt 94. Tappade en storlax på spinnfluga. En brutal fisk som drog ut halva spolen innan den rätade kroken. Försökte bromsa spolen på Ambassadeuren med tummen. Brännmärket satt kvar länge. Men spinnflugfisket var enahanda, tråkigt och konstlat. Jag tröttnade efter bara något år.

Vägen slingrar sig fram genom Gaulas dalgång. Rognes, Singsås, Almås, Haltdalen. Kända platser för laxfiskare. Jag har aldrig fiskat i Gaula och kommer nog aldrig att göra det.

2005. 

Nedre Ekli v 24. Träffade Tomas L och Peter D för första gången. Vi kom att fiska ihop av och till under de dryga 20 år som gått sedan dess. Det inte Mikael Engstöm lärt mig genom sina berättelser lärde Tomas och Peter D mig mer handgripligt. Allt från kastteknik, till fluglinor och flugor. Fick min första lax på första rundan. 6,2 kg silver. Innan jag fattat vad som hänt hade Peter tailat den. Är det inte svårare än så minns jag att jag med förvåning tänkte.

Första mötet med Tomas. Den gigantiska laxen klev av. Hur stor var den? Minst femtonplus! Vi pratar om den fortfarande.

Det var nästa lax som gjorde mig till laxfiskare. Tisdag kväll runt 22.30. Trots högt vatten fiskade jag i-lina och en stor Sunray shadow. En lax tog flugan i ett delfinvak och drog iväg 80 meter. Råden från kamraterna haglade, men jag hörde ingenting. En bubbla hade slutit sig runt mig. Panik rådde. Ett adrenalinpåslag gjorde mig hög som ett hus. Laxen vägde 10 kg. Jag visste nu vad jag sökte. Att ingen ångest i världen kunde få mig att sluta. Jag var fast som i ett beroende.

Senare den sommaren fick jag ett sms från Henry som var i Namsen. Beskedet att han fått tre laxar gjorde mig darrig och kallsvettig. Abstinens helt enkelt. Jag var nära att packa bilen och dra iväg.

Det blev ytterligare två år på Nedre Ekli. Och en lax. Ny i gänget var Christian som ganska snart blev min bästa fiskekompis.

2008 när vi fiskade i Namsen ringer Peter D. Han hade fått nys på ett intressant fiske i Orkla. Tre vald som skulle vara bra. Sex spön. V 26 var ledig. Jag tackade ja utan att tveka. Sedan dess har jag fiskat dessa vald v 26 vecka varje år förutom pandemiåren och 2024 då Orkla stängde pga dålig uppgång på fisk.

Passerar Ålen, svänger av mot Glåmos och Brekken. Vägen ringlar sig runt Aursunden. Vid Brekken svänger vi mot Sverige. Jag tänker mer på harrfiske än på laxfiske.

Åren går, nya ansikten kommer och går i laxgänget. Vi fiskar de tre sträckorna två och två i sextimmarspass. Kärnan är jag och bröderna T, Tomas och Jens. Gurkan hoppar av eftersom han fått tag på en fin sträcka i Gaula. Christian hoppar av av andra skäl. Tomas och Peter fiskar de år de är lediga. Sist in i gänget är Mats och Stefan. Stefan blir min parhäst. Jag trivs bra med honom.

Midsommarafton 2024 runt kl 17.00.

Bilen packad inför årets orklaresa. Slösurfar på sociala medier. 

Orkla stänger från och med söndag! 

Ringer Kvam som har fisket. Han har inte hört något, men bekräftar efter att ha undersökt saken att det stämmer. Vi får pengarna tillbaka. Men inga pengar i världen kan ersätta en laxfiskevecka med de bästa fiskekamrater man kan ha! 

Oskar ringer. Åk till Vefsna tipsar han. Den är öppen och laxen har börjat att stiga. Jag åker inte. Jag fiskar inte lax ensam. Kompisarna och kamratskapet är grejen med en laxvecka. Istället packar jag om bilen, kopplar på husvagnen och åker till Börtnan. Stefan och Gurkan hänger på. Fint harrfiske inklusive en magisk kväll vid en sjönacke. Hålet i själen krymper.

Jag ägnar mer och mer tid att söka harr i Jämtland. Hålet i själen täpps igen allt mer. Det verkar som om jag inte längre behöver den ångest laxfisket frigör. De senaste åren är den utbytt mot en känsla av långtråkighet. Jag har kommit på mig själv med att sitta i vindskyddet och drömma om harrfiske istället för att fundera över taktik och flugval för laxen.

Väntan

2025. Stefan får två laxar. Jag blir utan. Känner ingen ångest över det, mer en känsla av likgiltighet. Men jag gläds med Stefan. Han har jobbat hårt och förtjänar dessa laxar mer än någon annan av oss.

2026. Ett år som måste gå till historien som den sämsta juni någonsin. Det har fångats färre laxar under hela juni än vad det gör en normal junivecka. Trots det finns inget av ångesten och frustrationen över att inte få någon lax. Det jag känner är närmast likgiltighet.

Tänndalen, Funäsdalen, Sveg, Kårböle, Färila, Järvsö, Vallsta, Arbrå. 

Hemma.

Hålet i själen är läkt. Dags att vända blad?

Om jag slutar med laxfisket kommer jag att sakna fiskevännerna mer än jag kommer att sakna laxen. Samvaron och snacket runt middagsbordet. Historierna, samma varje år, men ändå nya. Kamratskapet. Om det är över vet jag inte, men känslan att det är så finns. Harren lockar. Men också augustifisket efter havsöring i norska Vefsna.

Dramatik!

Kvar finns en önskan att skriva en bok om min tid som laxfiskare. Antingen i novellform eller som roman där jag blandar fantasi med verkliga händelser. Hemingway, Kerstin Ekman, Väinö Linna och Susanna Alakoski är tillsammans med Mikael Engström de som inspirerar mig. Engström skrev ett kapitel i Älven rinner genom allt om laxfiske där Dantes Inferno var artikelns röda tråd. Blev så tagen av den att jag köpte Olof Lagerkrantz bok om Den Gudomliga komedin. Efter det har Dante dykt upp i många andra sammanhang. Jag måste nog skaffa boken och djupstudera den. Skildringen av ångest och människans inre resa mot frihet och upplysning stämmer väl in på det laxfiske jag ägnat mig åt sedan 2004. Kanske kan jag nu lämna Inferno och bege mig vidare mot Skärselden för att till slut släppas in i Paradiset?

Jag vet ungefär vad jag vill berätta. Och varför, men inte hur.

I mitt inre viskar Thåström: 

”Titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om. Långsamt flyter floden.”