Om favoritplatser. Del två. Hans Lidmans Svartån

Jag har svårt att tänka mig ett mer mytomspunnet vatten än Svartån. Den mystiska, mytiska lilla hälsingeån Hans Lidman gjorde odödlig genom sina böcker. Ån som egentligen inte finns, men ändå rinner där i gränslandet mellan dröm och verklighet och som kartan heter Mållångsboån. 

Hans Lidmans Svartån 

Jag har under några år ägnat en del försomrar åt att fiska i den del av Mållångsboån som kallas Hans Lidmans Svartån. Inte för att den håller mycket fisk utan kanske främst för drömmen om det fulländade flugfisket. Jag vet att det simmar fiskar på uppemot kilot i ån även om de fiskar jag fångar sällan överstiger 30 cm. När jag fiskar i Hans Lidmans Svartån får jag fullt utlopp för mina naturromantiska böjelser. 




Jag använder mitt 7.6 fots splitcanespö, signerat Löfdal, silkeslina, en Hardy LRH Lightweightrulle och klassiska våt och torrflugor. Ibland fiskar jag med en kopia på ett av Lidmans flugspön.

Splitcanespö och Hardyrulle. Tidlös design.

Jag har också en särskild fiskehatt för Svartån. En gammal slokhatt som jag anpassat till mina behov och min smak, genom att göra brättet något smalare samt ersatt hattmandet med ett i läder. Hatt är att föredra när man fiskar efter åar där skogen växer tät. Hattbrättet hindrar skräp från den ibland täta skogen man måste forcera att falla ner i nacken, vilket lätt kan hända om man istället bär keps. Jag föredrar också Fjällrävens Grönlandsjacka framför min vanliga Vision fiskejacka trots att den egentligen är mer praktisk och har för fisket bättre fickor. Grönlandsjackan känns för detta fiske mer bekväm. Dessutom prasslar den mindre.

Hans Lidmans Svartån har många fina platser där man kan sitta och spana efter vak eller bara drömma om hur ån en gång i tiden såg ut och de öringar som en gång simmade i ån. Åns mest legendariska plats, den gamla kvarnen är sedan länge förstörd av dammen som reglerar sjön Mållången. Det var där Lidman vid sitt första besök i ån fick 5 öringar som tillsammans vägde 8 kg.

Min absoluta favoritplats i ån är selet uppströms Kvarndammen längs ner på sträckan. Där har jag funnit en björkstam att sitta på och där har jag min lilla lägerplats. Platsen ger en bra överblick. Jag kan spana efter vak, sjöfågel och andra av skogens varelser. En gång hade jag sällskap av en av åns bävrar. På Hans Lidmans tid fanns inga bävrar i ån. De var utrotade. 

Jag möter sällan andra fiskare i Hans Lidmans Svartån. Det är lite på två sätt. Ån är svår och kanske håller den för lite fisk och för få stora fiskar för att tillfredsställa många av dagens skickliga men också bortskämda flugfiskare. Det är som om Gimån vid Stavre är normen för hur ett bra flugfiskevatten ska vara. I Hans Lidmans Svartån är en åttahektos en drömfisk. Samtidigt som det är ganska skönt att kunna fiska utan att bli störd av andra fiskare är det lite synd att fler inte fiskar i Hälsinglands bortglömda smååar. De är små pärlor av fina naturupplevelser.

Tillbaka till min favoritplats och mitt fiske i ån. Jag brukar parkera vid sträckens nedre del promenera till Svartåfallet, koka kaffe, varva ner och påbörja mitt fiske där. Sedan fiskar jag mig nedströms för att avsluta vid Kvarndammen. Jag packar en lite mindre ryggsäck jämfört med när jag fiskar i Harmångersån eller i Ljungan. Ett spö, en flugask, kaffepannan och gasolbrännaren samt lite fika. Kaffevattnet tar jag från ån. Vadarbyxorna lämnar jag hemma. Istället använder jag vadarsövlar som är bekvämare att använda när jag rör mig och inte behöver vada särskilt djupt.

Min lägerplats vid selet ovan Kvardammen

När jag kommer till selet ovanför Kvarndammen kokar jag återigen kaffe och äter min medhavda smörgås. Det kan gå lång tid innan jag gör något kast. Jag spanar istället efter vak eller andra tecken på att öringen är aktiv. Vissa kvällar blir det inget kast vid Kvarndammen. När det vakar gäller det att ta det lugnt och planera kasten med omsorg. Öringarna är skygga och lättskrämda. 




När jag bestämt mig för vilken fisk jag ska försöka fånga smyger jag mig försiktigt till rätt position för att göra mina kast. Därefter väntar jag till öringen vakar regelbundet. Först då lägger jag ut min fluga. 

En bra kväll vid Hans Lidmans Svartån är en kväll då jag känner att jag smälter ihop med omgivningen och blir en del av ån och dess omgivningar. Det har kanske hänt en handfull gånger under de år jag fiskat i ån.

Jag tänker mycket på Lidman när jag fiskar i ån. Inte bara på det fiske Lidman beskriver i sina noveller utan också på de människor han skriver om. Vid Kvarndammen tänker jag mycket på novellen Mjölnarens hölja som handlar om den tvära och lite kantige mjölnaren som flytt vardagens prövningar och funnit en fristad i kvarnen vid forsen. Om hur Lidman irriterat sig på mjölnarens latfiske med utställt spö och hur han lurar mjölnaren att han tagit en tvåkilos öring i mjölnarens hölja när han egentligen fångade den i en annan hölja. Och hur Lidman fick dåligt samvete eftersom hans spratt verkade ta livsluften ur mjölnaren. Som om Lidman tagit med sig vardagens orättvisor till mjölnarens paradis. Mjölnaren var ju kvarnforsens skickligaste fiskare fram till kvällen då Lidman spelade mjölnaren sitt spratt. Vad som hände med mjölnaren berättar inte Lidman.

Är det Kvarndammen som är mjölnarens hölja i Lidmans novell?

Om favoritplatser

Varje fiskevatten har sina favoritplatser. Eftersom vi människor är olika är också våra favoritplatser olika. Det finns olika favoritplatser beroende på vad man är ute efter. Är det fiskeljug och skön samvaro kan ett vindskydd, ett bord eller någon annan naturlig samlingsplats vara en given favorit. Jag vill för det mesta ha lugn och ro när jag fiskar och därför styrs mina val av favoritplatser av behovet av lugn och ro. Sedan kommer frågan om att de håller fisk. Det betyder att mina favoritplatser sällan är vattendragets hetaste fiskeplats. En bra fiskeplats håller inte bara fisk. Den lockar också till sig en hel del folk. Jag kan uppleva det som trångt och lite stressigt på dessa platser. Det betyder för min del att jag snabbt fiskar av vattendragets hetaste platser och sedan beger jag mig till min favoritplats där jag slår läger för dagen. Där fäller jag ut min stol, kokar mitt kaffe och äter min mat. Där kan jag sitta långa stunder och filosofera för mig själv, göra några anteckningar i min fiskedagbok, kanske ta några bilder om någon fågel simmar förbi. 

Många jag träffar verkar ha en annan filosofi när de fiskar. De fiskar snabbt och effektivt av de heta platserna, har en liten ryggsäck där en kaffetermos och en macka får plats. Min ryggsäck är tyngre och välfylld med trivsel. De får säkert mer fisk än vad jag får. För mig räcker det med att få en fisk då och då. Mitt sätt att fiska och mina val av fiskeplatser och fiskevatten speglar väl det jag vill få ut av mitt fiske.

Jag tänkte ägna några bloggar åt att beskriva mina favoritplatser i de vatten jag fiskar och vad det är som gjort att jag fastnat för dessa platser.

I Harmångersån har jag två favoritplatser. Den ena är bänkarna och borden vid parkeringen. Där kan jag sitta och ljuga en stund, särskilt om Harry och Gunnar är på plats. Två genuint trevliga och duktiga fiskare. Jag lär mig mycket om fisket i ån under dessa pratstunder. Min andra favoritplats är på nederändan av ön vid bågskyttebanan. Inte åns hetaste plats men med lite tur kan man lura en och annan öring där. Eftersom jag tillbringar mest tid där är det också den plats som gett mig flest öringar. Platsen är i mina ögon perfekt för en lägerplats. En liten gräsfläck som är plan nog för min stol och för mitt lilla gasolkök. Jag kokar nämligen alltid mitt kaffe på gasolkök när jag inte kan göra upp en kaffeeld. Kommer det någon annan fiskare så fiskar den ofta av sträckan ganska snabbt. Harmångersån har en kort fiskesträcka och när öringen är inne är det ofta trångt på de heta platserna. Min favoritplats blir då en slags vrå där jag inte ser trängseln. Jag kokar mitt kaffe och studerar såväl fiskare som naturen. Hur fiskar de andra min favoritplats? Kan jag lära något av dem? Tar en bild, gör kanske en notering. Spanar, filosoferar. En viktig del i mitt fiske är filosoferandet. Det tar mig långt bort från min vardag. Batterier laddas. Kommer någon bekant förbi kan det bli en trevlig pratstund. Jag brukar då bjuda på kaffe.

Min favoritplats ger också en bra överblick över främst fågellivet efter ån. Nedströms blir ån bred och lugnflytande. Änder och andra fåglar syns tydligt. Med lite tur flyger havsörnen förbi.

En dag efter ån är ofta givande och lärorik även om jag blir utan fisk. En dag där jag fångar fisk är naturligtvis en ännu bättre dag.

Om sportfiskemässan och kommers

I helgen var det den årliga sportfiskemässan. Denna gång i Jönköping. Lite för långt att åka, därför stannar jag hemma. Valde att åka på föredrag i Svärdsjö med Leif Milling istället.

Min relation till mässor är kluven. Det är och ena sidan trevligt att träffa folk, snacka fiske, fånga upp trender och på det stora hela få en energikick inför stundande säsong. Viktiga föredrag om miljö och vattenfrågor. Opinionsbildning och folkbildning. Och andra sidan känns all kommers oerhört tråkig. Ständigt nya prylar och nya trender som gör att de grejer man har plötligt inte längre fungerar. I alla fall inte om man ska tro reklamen. Allt ackompanjerat av hög musik med tung basgång.

Min dröm är en mässa utan hög musik och utan kommers. En stillsam mässa som handlar om inre värden, där landets skickligaste fiskare resonerar om stort och smått inom fisket. Om miljö, klimat och hållbarhet. Om varför vi fiskar och hur fisket utvecklats mm. En mässa utan flugbindargata men med föredrag av skickliga flugbindare som resonerar och visar upp sin flugbindning via storskärm. 

Igår var jag till Svärdsjö och lyssnade på fotografen Leif Milling. Han förmedlade en del av det jag efterfrågar, en föreläsning om fiske som handlar om mycket mer än fiske. Om vänskap, om nyfikenhet, om hur ett äventyr kan inledas genom att våga ställa frågor till främlingar. Om varför vi fiskar. Om livet.

Den sista öringen. En framtidssaga

Det är med stor svårighet Juha får ut flugan. Kasten är inte längre lika precisa som de en gång var. Inte konstigt eftersom han passerat åttio. De är ändå tillräckligt bra för att den gamla silkeslinan ska landa spikrakt på den släta vattenytan. Den långa tafsen ligger ringlad som en orm på vattenytan och gör att flugan kan flyta opåverkad en god stund innan strömmen rätat ut tafsen och ett nytt kast måste göras.

Det är mellan hägg och syrén. Solen är på väg att försvinna bakom bergen på andra sidan sjön. Rocken har kläckt under dagen och nu flyter det spinners på den oljesläta vattenytan. Den senaste timmen har en öring vakat sporadiskt på nacken vid sjöutloppet. Det är den Juha siktat in sig på.

Kastet skrämmer fisken. Juha vevar in, vadar iland, sätter sig på en stock, tänder en kaffeeld och kokar sitt kaffe. Han blickar ut över den långsamt strömmande vattenytan. Det syns inte ett spår efter dammen som en gång låg tjugo meter nerströms och effektivt hindrade sjöns fåtaliga öringar att nå ån. Bron som ligger där är byggd i sten i gammal stil vilket gör att den smälter väl in i omgivningen. 

Det fräser till i elden när kaffet kokar över. Juha lyfter bort pannan från elden. Doften av rök och kaffe kittlar hans näsborrar. Han sluter ögonen och minns första gången han var här. Det var på den mörka tiden när dammen ännu fanns kvar. Han var runt tjugo år och metade med långspö och mask direkt nedanför dammluckorna. Det brukade alltid stå en fin öring där och det var spännande att försöka landa den i den hårda strömmen. 

Han flyttade från stan till byn när han var tio år. Byn blev snabbt hans hem även om relationen till byn och dess invånare blev knepig redan från början. Byns normer gjorde att han aldrig passade in. Fotboll och slagsmål gav status i skolan. Han var liten och klen, dessutom dålig på fotboll. Han blev alltid vald sist när det spelades fotboll på rasterna och på idrottslektionerna. Skolan i stan var enklare. Där var det klassens lag mot den andra klassens lag på rasternas fotbollsmatcher. Alla fick vara med och ingen blev vald sist. I byskolan var vardagen hårdare. Ån och naturen blev hans tillflykt när skolkamraterna och ensamheten blev för påfrestande. När han flyttade hemifrån blev det till en lägenhet i stan. Att flytta tillbaka till byn var aldrig aktuellt trots att han än idag betraktar den som sitt hem.

De första åren fiskade han nere i byn. Det var först i mopedåldern han började fiska i åns övre delar. Först med toppknutet och mask, senare med fluga. När han fick körkort och bil började han fiska den översta sträckan från sjön till gränsen mellan fiskevårdsområdena. Fisket var periodvis bra eftersom fiskevårdsföreningarna planterade ut fisk. Det tog därför ganska många år innan Juha insåg att ån var sjuk. Flottledsrensningen hade omformat ån från ett levande vattendrag med stor mångfald av miljöer fulla av liv till en steril grund och rytande kanal där timmerstockarna snabbt kunde ta sig från skogen till sågverken och massafabrikerna. Dammarna och kraftverken hindrade effektivt fiskens möjligheter att fritt vandra i ån, vilket tillsammans med den kanalliknande fåran utarmade livet i ån. Juha engagerade sig i arbetet för att rädda ån. Han ville ge tillbaka en del av det ån gett honom i hans yngre år. Han närde en dröm att bosätta sig vid huset där vägen slutar och tillbringa återstoden av sitt liv efter ån, ett liv i bättre samklang med naturen än det liv han då levde. 

Det blev aldrig så.

Viljan att rädda ån skapade spänningar i byn. En del markägare menade att en återställning av ån skulle orsaka översvämningsskador på deras marker. De fanns också de som hävdade att kraftverken efter ån var miljövänliga och därför nödvändiga att bevara. Hårda hotfulla ord utväxlades på möten där återställningen diskuterades. Starka motkrafter sattes i rörelse. Vissa bybor gjorde det tydligt för Juha att han inte hade något i byn eller efter ån att göra. Såren från barndomen slets upp. Han lämnade ån. 

Ån restaurerades och livet återvände. Översvämningarna blev färre eftersom återställningen gjorde att vattnet fick mer plats i sin naturliga fåra och de gånger ån svämmade över blev det inte särskilt dramatiskt. Byn blommade upp när åns återhämtning uppmärksammades över hela landet. Fisketurister och andra naturintresserade började besöka ån. I takt med att fler och fler insåg det rätta med att tänka långsiktigt och hållbart ändrades också jord och skogsbruket efter ån. Gamla diken lades igen, vilket ledde till att sediment och näringsämnen stannade kvar i skogen och på åkrarna istället för att sköljas ut i bäckar och diken för att till sist hamna i ån. Igenläggningen av dikena gjorde att bäckarna som rinner ut i ån numera håller vatten hela sommaren. Där lever nu en del av åns öringar de första åren av sina liv väl skyddade. Efter något år vandrar de ut i ån. Det finns också en stam öring som lever sitt vuxna liv i sjön. Dessa öringar leker i ån och inte i bäckarna som åns stationära öringar gör. Även harren har gynnats av att ån har restaurerats. Den kan nu vandra fritt mellan ån och sjön, vilket gjort att det idag finns mer och större harr i hela systemet. I och med att mer vatten blev kvar i markerna stabiliserades också grundvattnet och det har inte varit låga grundvattennivåer på många år trots torra somrar. Fågellivet efter ån blomstrar eftersom återställningen gjorde att sländor och andra insekter återkom i stora mängder.

För en kort stund smakar kaffet beskt. Juha har inte glömt den bittra striden. Såren blev djupa. Inte ens när när de hårdast protesterande markägarna insåg att de haft fel gav de honom eller ån ett erkännande. De fortsatte istället att baktala honom. Trots exilen fortsatte han sitt engagemang för ån. Hans miljöengagemang gjorde honom rikskänd. En ny lag tillkom som förbjöd småskalig vattenkraft och möjliggjorde att dammar vid sjöutlopp kunde rivas och vattendragen återställas. Spillror av öringbestånd återhämtade sig snabbt. Genom att lagra överskottsenergi vid energiproduktion med hjälp av batterier och vätgas som används vid el och värmeproduktion via bränsleceller minskade behovet av korttidsreglering av älvarna. Solenergi blev den billigaste produktionsmetoden och miljöanpassning av vattenkraften började efter några år ses som en självklarhet eftersom kunderna hellre valde elleverantörer som tog sitt miljöansvar. Elbolagen har numera mest företag som kunder eftersom de flesta privatpersoner är helt självförsörjande på el och värme genom att solcellsanläggningar och energilagring för villor och flerfamiljshus blivit billiga och mycket effektiva. Älven ån rinner ut i återställdes. De nedersta kraftverken revs och fiskvägar skapades förbi de andra kraftverken. Laxen och havsöringen återvände till åns nedre delar. Ål, flodpärlmussla och flodkräfta har blivit mer vanliga i åns avrinningsområde.

Rykten började gå att striden egentligen handlade om att några fastighetsägare hade gratis el från kraftverken i ån och att de inte ville mista den förmånen om kraftverken revs. Sanningshalten i dessa rykten kunde dock aldrig klarläggas.

Idag är alla gamla markägare borta. Den som låg bakom de flesta ryktena mot Juha dog i vintras. Han bestämde sig då för att begrava sin egen bitterhet tillsammans med sin främste antagonist. Han gick på begravningen och lade en March Brown på hans kista som en slags förlåtande gest. Att förlåta befriade Juha från den bitterhet som i åratal grumlat hans sinne. 

Det var också förlåtelse som krävdes för att Juha skulle kunna återvända till ån. Förlåtelse och tid. Nu sitter han här med sin kaffekopp, den av bleckplåt med katter på han köpte i Prag för många år sedan. Den är lite sliten, men katterna är kvar, de som följt med honom på fisketurer de senaste trettio åren. På tafsen sitter en Royal Coachman Fan Wing, en fluga han band i en annan tid enkom för detta tillfälle. Han kunde i sin vildaste fantasi inte tro att det skulle ta så många år innan han skulle knyta på just den här flugan på tafsen. 

Han tog den gamla vägen till ån, den som kräver någon kilometers promenad efter ån innan man kommer till sjöns utlopp. Det var med blandade känslor han tog vägen genom byn. Ärren i själen gjorde sig påminda, hjärtat slog intensivt under färden genom byn. Inte förrän han parkerat bilen på vändplanen där vägen tar slut var han någorlunda i balans. Det var ändå värt ansträngningen. Det kändes viktigt att få se hur ån återhämtat sig efter återställningen, hur vattnet stannar upp och bildar djupa höljor där öringen om kvällarna vakar, hur sidofårorna och bäckarna erbjuder den mindre öringen skydd mot predatorer. Hur forsens hårda vrål från tiden före återställningen ersatts av en mer levande melodi med varierat tempo. 

Öringen börjar återigen vaka. Juha väcks ur sina tankar av ljudet när den sörplar i sig en döende slända från den släta vattenytan. Han dricker lugnt upp sitt kaffe, greppar spöt, smyger försiktigt i position och låter den vaka sig trygg innan han lägger ut sin fluga på vattenytan. 

Flugan landar ett par meter ovanför den plats där öringen vakar. Den närmar sig smärtsamt sakta, sakta. Öringen stiger sävligt men bestämt och suger i sig flugan med ett närmast sörplande ljud. Juha höjer sitt spö och fisken krokas. Den svarar med en lång rusning ut mot sjön och tryggheten. Den gamla Hardyrullen skriker desperat ut sin ängslan. Öringen stannar och kampen börjar. Jag är starkare än du muttrar han. Kanske inte starkare, men mer erfaren och mer envis. Trots erfarenheten från många fångade fiskar dunkar hjärtat hårt i bröstet. Adrenalinet pumpar. Hans något krumma kroppshållning utstrålar tålamod. Hans inre skakar av känslor. 

Juha har väntat i hela sitt liv på det här ögonblicket.

Öringen börjar visa tecken på trötthet. Det är nu det gäller. Juha lösgör håven från sitt fäste på ryggen. Med viss svårighet glider öringen ner i håvmaskorna. Juha går ner på knä i vattnet, släpper sitt spö, klipper av tafsen innan han lyfter upp öringen ur håvnätet. Flugan sitter väl förankrad i ena mungipan. Han beundrar dess skönhet, den leopardprickiga gulblanka sidan, den korta kompakta spolformade kroppen. Öringen glider ur hans händer när han faller framåt i vattnet. Juha omfamnas av det varma ljuset som omger honom när sjöutloppets svala vatten sluter sig om hans gamla kropp.

Juha är fri.

Trägen vinner! Om laxfiske i Ljungan på mitt sätt

Jag är egentligen ingen Ljunganfiskare, ändå älskar jag att fiska i Ljungan. En fuktig, dimmig gråmulen vindstilla höstmorgon i Ljungan när vattnet rinner oljeblankt och trögflytande fungerar som balsam för min själ. Eller en vårmorgon när kniporna flyger vårystra upp och ner längs älven, när sångsvanarna  sjunger sin klagosång mot en klarblå vårhimmel finns ingen bättre plats att vara på än längs Ljungans stränder.

'Den framgångsrike fiskaren anpassar utrustning och fiske till fiskevattnet. Den framgångsrike Ljunganfiskaren använder som regel långa spön och tunga linor som tar ner flugan till Ljungans djupare partier där de största laxarna och öringarna står. Utifrån det perspektivet är jag inte en framgångsrik fiskare. Jag har medvetet valt bort den flugfiskemetod som ger bäst förutsättningar för fångst, medvetet valt bort framgång. Varför? 

Långa spön och snabbsjunkande linor är ett tungt fiske. Det är tekniskt krävande som sliter på axlar och rygg. Mitt flugfiske är enklare. Korta spön, flytlinor med spetsar i olika sjunkhastighet gör det lättare för mig att komma in i rätt sinnesstämninging när jag fiskar. 

Drömma och stänga in mig i min bubbla. Bli hel.

Det handlar om varför jag fiskar. 

Självklart vill jag fånga fisk, men inte till vilket pris som helst. Jag vill fiska på mitt sätt, även när jag vet att det finns bättre metoder. Det är därför jag valt flugfisket. Eller om det kanske är flugfisket som valt mig? Mitt sätt att fiska passar för det mesta inte så bra för Ljungans laxar och havsöringar. Mitt fiske passar bättre i mindre och grundare vattendrag. 

Jag trivs ändå bra efter Ljungans stränder.

Jag väljer att fiska på de platser som är lite otiljängliga och därför inte fiskas så hårt. Att fiska på fisk som inte störts av fiskare ökar förutsättningarna för napp. Jag förbättrar mina odds genom att fiska tidiga mornar och genom att att att använda en uppblåsbar kanot för att nå de platser som är mer otillgängliga.

Rätt vad det är är förhållandena de rätta och oddsen på min sida. Det hände en helg för inte så länge sedan.

Gurkan och jag anländer till Allsta camping sent på fredag kväll. När vi installerat oss i husvagnen pumpar vi upp min uppblåsbara kanot. Den är nämligen nyckeln till vår strategi för helgen. Vi bägge är kompetenta laxfiskare även om ingen av oss har varit särskilt framgångsrika i Ljungan. Gurkan har fått ett par laxar, jag har aldrig fått en lax i Ljungan trots att jag fiskat efter lax här sedan tidigt 2000-tal.

Ljungan går låg, kanske det lägsta vattenstånd jag fiskat på. Ljungan brukar vara bäst om det är normalt eller något högre vattenstånd än normalt. Då brukar det vara trångt på de heta platserna. Förra helgen fiskade jag tillsammans med Peter på Persnacken. Vi såg en del fisk och jag är övertygad om att lågt vattenstånd kan betyda bra fiske på platser där det är drag i vattnet.

Vi kliver upp i gryningen, paddlar upp till Persnacken. Ett par fiskar visar sig. Jag börjar fisket vid nacken och Gurkan går upp till utloppet av Stocken. Första repan är resultatlös, vi byter plats. Jag byter spö från mitt 11 fots splitcane med flytbelly och sjunkåttaspets till ett enhands med switchhandtag och intermediatespets. Till fluga väljer jag en Thunder Spey som simmar fint i den lugna strömmen. Jag börjar mitt fiske. Vid Stocken fiskar en ensam flugfiskare. Han är högre upp än jag och vi stör inte varandra. Kasten går bra, jag går ner i varv. Att fiska på en sådan här sträcka där kasten är jämna, nästan mekaniska ger en närmast meditativ upplevelse. Ett kast, tre steg framåt, ett nytt kast försiktiga rörelser i fluglinan med pekfingret, kropp, själ och omgivning smälter ihop till ett. Bubblan sluts. Strax nedströms ett stenblock grundar det upp och jag vadar ut så att jag når strömkanten där jag vet att det står fisk. Peter hade ett napp här förra helgen. Strömmen rinner sakta, nästan så sakta att jag tappar kontakten med flugan. Jag har hittat en bra kombo i mitt gamla 9.6 fots Sage SP+, en lätt skagitklump och en lång intermediatespets. Kasten går bra, tafsen sträcker ut i nästan varje kast. Det är viktigt att fiska med sträckt tafs, särskilt i långsamt strömmande vatten. Med sträckt tafs fiskar flugan direkt när den landat.

Fiskaren på andra sidan jobbar sig nerströms. 

En stöt i linan! Var det lax, öring eller kanske harr? Jag gör några till kast innan jag tar nästa steg framåt. Inget händer. Jag fortsätter mitt metodiska kastande nerströms. När jag passerar en björk som ramlat ut i vattnet drar det till i linan. Fast fisk! Jag höjer spöt och fisken gör en kort rusning. Marquisen knarrar förvånat. Känslan när en fisk hugger och gör den första rusningen är själva grejen med lax och havsöringsfiske. Den känslan tillsammans med känslan av befrielse när fisken är landad. 

Jag känner direkt att den här fisken är min. Det är som om spöt och linan talar om för mig att jag kan ta det lugnt. Eller om det är fiskens rörelser. Det är en märklig känsla. Samtidigt som adrenalinet pumpar är jag kolugn inombords. Det är en ganska liten fisk och jag kan styra den utan problem. Jag bestämmer mig för att landa den på den sandrevel som på grund av lågvattnet ligger på land. Jag ropar på Gurkan, han kommer springande. 


Jag strandar fisken. När jag först skymtade den såg den ut som en öring, men det är en lax. En vackert färgad hanlax på 65 cm. Min första ljunganlax! Lyckan blir dubbel när Gurkan berättar att han fått en lax på 75 cm nere på nacken. En magisk början på helgen. Innan dagen är slut har Gurkan fått ytterligare två laxar samt två små blanköringar. Vi tappar en varsin fisk på Allstanacken under kvällsfisket.

Söndag morgon. Vi paddlar upp till Bordet. Förhoppningen är att någon öring ska bita. Bordet är ett hotspot för öring. Jag börjar fisket med mitt elvafots splitcanespö, sjunktrespets och en liten Red Francis. Röd sägs vara en bra höstfärg. Jag har bytt ut de skalade hackelstammarna i originalmönstret mot vildsvinsborst. Om det påvekar fiskens huggvillighet vet jag inte, men jag inbillar mig att borsten vibrerar bra i den svaga strömmen. Jag kliver i 50 meter ovanför vindskyddet och påbörjar mitt fiske. Det har ännu inte börjat att blåsa trots att prognosen talar om friska vindar. Jag är numera inte längre rädd för vinden när jag fiskar. Två veckor i Skottland och River Tay har lärt mig att hantera mycket svåra vindförhållanden. Allt handlar om att anpassa sina kast till rådande förhållanden och vid behov byta grepp från vänster upp till höger upp så att flugan och fluglinan inte blåser mot dig i framkastet. 

Det sliter till i linan. Fast fisk! Den känns ganska fin. Min första riktiga fisk på Mörnerrullen. Jag märker nästan direkt att bromssystemets grundinställning är fel. Mörnerrullen har två fördelar. Dels har den utväxling och dels reglerar man bromsen med veven när man drillar fisk. När systemet är rätt inställt är det i mina ögon en ypperlig lösning. Nu övervarar spolen när fisken drar ut lina. Det blir lite knepigt att drilla fisken eftersom jag saknar invevningskraft. Jag får pumpa in lina istället för att veva på vanligt sätt. 

Det blänker till i vattnet. En fin blanköring. Nervositeten infinner sig. Jag är långt ifrån lika trygg som igår. Troligtvis beror det på rullens allt för lösa broms och svaga invevningskraft samt att jag är långt ifrån lika trygg med havsöring som jag är med lax. Jag har genom åren tappat betydligt större andel av de öringar jag krokat jämfört med de laxar jag krokat. Varför vet jag inte. Gurkan hjälper mig att landa fisken. En vild havsöring på drygt 60 cm. 


Den största höstöring jag fångat med flugspö. Glädjen och lättnaden är stor. Jag stillar mina nerver fisken med kaffe och en chokladbit. Känslan av lycka övergår till en känsla av bekräftelse och stor tillfredställelse.

Tillfredställelsen handlar om att mitt sätt att fiska Ljungan fungerar när förhållandena är de rätta. Jag har medvetet valt att göra det svårare för mig än vad det behöver vara för att fånga lax eller öring i Ljungan och det har tagit mer än 15 år att fånga den första laxen. En fisk värd att vänta på. Även om jag alltid vill fånga fisk när jag fiskar väljer jag en smalare, svårare väg för mitt fiske. Ett medvetet val. Fisk till varjeprisstadiet har jag lämnat bakom mig.

Trägen vinner!

Laxfeber 2018. Varför fiskar jag lax?

På väg hem efter årets norska laxvecka. Som vanligt lämnar jag Orkladalen med blandade känslor. När fiskekompisarna åkt stannade jag kvar en stund i huset vi bott i under veckan. Det blev tyst och stilla. Det enda som hördes var ekot från en veckas laxfiske som långsamt ebbade ut. En stark känsla av melankoli infann sig. Den höll i sig hela resan hem och kommer att finnas kvar länge som någon slags sentimental känsla av saknad. Jag är nog inte hemma på riktigt förrän den känslan har släppt. 

Årets laxvecka ställde det mesta jag lärt mig om laxfiske på ända. Jag lärde mig det viktigaste om laxfiske långt innan jag började fiska lax av författaren och skribenten Mikael Engström. Bli inte förvånad om du inte får någon lax, bli förvånad om du lyckats fånga en var budskapet. Genom sina noveller och artiklar som många gånger andas leda och laxfiskeångest förberedde han mig på att laxfiske var det mentalt mest jobbiga fiske som finns. Jag minns särskilt en novell som heter Ett steg till (tror jag) där Engström fiskar i en tom älv och när det väl nappar tappar han fisken. Ingen tror honom eftersom älven är tom på fisk. Att fiska i en till synes fisktom älv med vetskapen om att det kan nappa i nästa kast eller kanske nästa år kräver ett pannben utöver det vanliga. Så har det med några undantag varit sedan 2004 då jag gjorde min första laxresa till Norge. En veckas ångest blandat med ett kamratskap där världen utanför knappt existerar gör gott för själen. Jag tror att det är omöjligt att förklara för den som aldrig fiskat lax.

Årets vecka gav 21 laxar fördelat på sex man. Fisket har varit så bra att det är svårt att finna rätt ord för att beskriva veckan. Därför tänker jag inte ens försöka. Det jag vet är att jag troligtvis aldrig mer kommer att uppleva något liknande. 

Fragment av veckan tillsammans med tidigare laxfisken är lättare att skriva om. Tankar och funderingar kring varför jag medvetet utsätter mig för alla känslor laxfisket skapar. Att laxfiske väcker känslor råder det ingen tvekan om. Jag har följt laxfisket länge, mycket längre än vad jag själv fiskat lax. Laxfebern stiger oss alla åt huvudet. Det kan vara mycket osunt, destruktivt som ett missbruk. Novellen Laxögat av Hans Lidman beskriver laxfiskets kval, dess galenskap.

Jag har lovat mig själv att knäppa fiskebilder ur ett lite annat perspektiv än bekräftelseselfies där en lycklig fiskare leende håller upp sin fångst. Ändå ser jag mig själv på sociala medier hållandes fiskar på ett sätt som egentligen är onödigt och dumt om fisken ska återutsättas. Ruset jag upplever när fisken är landad är starkare än mitt omdöme.  

Vad är det då som lockar? Förutom flykten från vardagen, laddningen av själens batterier ger laxfisket mig möjlighet att stuva om i livets ryggsäck, vilket gör den lättare att bära. Det har laxfisket gemensamt med i stort sett vilken hobby som helst. Laxfisket har något som ger det en ytterligare dimension. Det är mer än en hobby. Laxfisket har skapat en oro i själen som endast kan stillas genom att stå vid älven och kasta en fluga. Rätt vad det är tar en lax. Jag sökte den känslan långt innan jag blev laxfiskare och jag längtade intensivt efter ruset som Engström beskrev när en lax landats. Det var ruset som lockade mig och som fortfarande lockar som får mig att övervinna ångesten, tvivlen och ledan som är laxfiskarens vardag. Hugget och de första 10 sekunderna, den repa hugget gör i själen samt den helande känslan när fisken är landad. Känslan av lättnad och befrielse. Fulländning. Det är bland de starkaste känslor jag någonsin upplevt. Hela kroppen skakar, jag är fullständigt tom inombords, samtidigt är uppfylld av en eufori, nästan något gudomligt.

Mitt laxfiske är också en slags flykt in i en låtsasvärld som ibland känns viktigare än världen utanför. En laxfiskevecka innehåller ett helt liv komprimerat och kondenserat till en älv, till fiskevännerna och till laxen. Ett helt liv under en vecka. Laxen är som en drog som tar över ditt liv och gör allt annat mindre viktigt. Det enda som betyder något är att få fiska lax. Jag är långt ifrån ensam om att känna så. Det är nog därför laxfisket och laxen väcker så starka känslor. Känslor i stort och i smått. Allt från meningslösa diskussioner om fiskemetoder till rejäla bråk om regler, om vem som ska få fiska osv. Laxfisket har också pajat många relationer.

Jag har full förståelse för att en del av diskussionerna spårar ur. Laxen väcker starka känslor och påverkar oss ända in i märgen. Det är svårt att hålla en hälsosam distans till laxen och till laxfisket. Laxen har gett mig sår i själen som tagit lång tid att läka. Sår som kliar, sårskorpor som klösts bort. Sår som gett själen hårda fula ärr. Jag har ännu inte hämtat mig från laxfisket vi hade 2005 då jag fick min första lax. Den var dock enkel att fånga och gjorde inte så stort intryck på mig. Det var den andra laxen som fick mig fast. Den tog en ytligt fiskad Sunray Shadow i ett delfinvak och gjorde sedan en långrusning på kanske 80 meter. Efter en evighet, eller var det 20 minuter kunde Peter taila en nystigen tiokilos lax och jag var fast i laxfisketräsket. Sedan dess har det blivit minst en laxfiskevecka per år. Febern brinner inte lika hårt idag som de första åren, men den finns där hela tiden med sin flammande låga. 

Allt det här tänker jag på när jag sitter ensam på verandan till laxhuset innan jag gör en sista koll att inget är glömt. 

Resan hem kommer att vara lång och jobbig.

Fångstbegränsning i Klumpströmmen trots catch & release. Rätt eller fel?

Mars är på väg in i april. Flugfiskenerverna börjar vibrera i takt med vårsol och takdropp. Med det kommer också tankar och funderingar. Utvecklingen inom såväl fiske och fiskevård har de senaste åren gått otroligt snabbt, vilket är glädjande. 

Kvalitet är ett svårt och komplext begrepp. Vi har alla olika krav och behov vilket innebär att vi har lite olika syn på vad som är bra kvalitet när det gäller fiske. Stor fisk är ett kvalitetsbegrepp de flesta kan enas kring. Ett annat kvalitetsbegrepp kan vara avsaknad av trängsel. Är det trångt på fiskeplatserna väljer i alla fall jag att fiska någon annanstans. Däremot är det mycket trevligt att träffa andra fiskare byta några ord, kanske över en kopp kaffe innan innan skiljs åt för fortsatt fiske.

I Klumpströmmen som är en del av Bollnäsströmmarna har det hänt ganska mycket de senaste åren. I takt med att biotopvård och högre vintervattenföring ger resultat kommer fler att upptäcka denna stadsnära pärla. Det kan betyda ökad trängsel, ökat fisketryck och kanske sämre trivsel. Jag skulle vilja se ett regelverk för fisket i Klumpströmmen  som tar hänsyn till såväl fisken som de som fiskar. Jag vill inte se en begränsning av antalet fiskare, men jag är däremot inte främmande för ytterligare begränsningar i fisket. 

Det är redan 100% catch & release (c/r) i Klumpströmmen vilket är bra. Endast hullingfria krokar tillåts också. Många kanske menar att dessa regler räcker. Jag vill dock gå ett steg längre, nämligen att införa fångstbegränsning trots att c/r gäller. Varför då kan man ju undra? Jag ser flera orsaker. Vi fiskar för nöjes skull. Därför ställs det stora etiska krav på oss som fiskar. Vi ska behandla vårt byte med största hänsyn och respekt. Det är idag ingen större konst att fånga och återutsätta 20 harrar eller mer i Klumpströmmen. Det menar jag varken är att visa hänsyn eller respekt för fisken. Om man däremot inför en fångstbegränsning, säg 5 harrar över 30 cm per dag, sedan är fiskedagen över tror jag att det blir en annan typ av fiske i Klumpströmmen. Ett lugnare tempo där man fiskar mindre men spanar mer. Man inväntar kläckningar istället för att stressa fram napp med tjecknymfer och andra typer av förtyngda flugor. Mer kaffe, mer fiskesnack med kompisarna, mindre trängsel och ett lägre fisketryck trots fler fiskare. 

Jag kanske tänker fel när jag lyfter frågan om fångstbegränsning i Klumpströmmen trots att det redan idag är c/r-fiske med hullinglös krok? Eller så tänker jag rätt, men vi kanske ännu inte är mogna att ta det steget. Hur som helst vill jag har reaktioner och synpunkter på mina funderingar.