Lax v/s harr. Om flugfiske med helt olika temperament

Många som inte fiskar, eller som fiskar lite tror att fiske är fiske. Jag menar att det är fel. Sportfiske är nästan lika brett som idrott. Varje gren av sportfiskets träd ställer särskilda krav på såväl fiskare som utrustning. Det går därför inte att jämföra spinnfiske efter gädda med flugfiske efter harr. Det går inte heller att jämföra flugfiske efter harr med flugfiske efter lax trots att det är flugfiske. Med denna text försöker jag beskriva skillnaderna mellan laxflugfiske och harrfiske, vilket är det fiske som är mitt och som jag kan bäst. 

Laxfiske dag ett. Lördag eftermiddag

Anländer till gården. Vi bor i ett eget hus på en bondgård. Packar ur bilen, hälsar på fiskekamraterna som kommit från olika delar av landet. Träffar dem bara i samband med laxfiske. Fiskesnacket är igång. Grejorna ställs iordning, poolerna lottas. Vi pratar om årets uppgång av lax i älven, vattenstånd, vattentemperatur, hur det afrikavarma vädret påverkar möjligheterna, flugval och linval. Det varma vattnet indikerar flytlina och små flugor trots att det fortfarande är juni. Stämningen är på topp. Poolerna lottas. Vi fiskar parvis de tre poolerna i sextimmarspass, innan det är dags för byte. Vi gör också upp schemat över vem som är ansvarig för maten respektive dag. I vårt gäng äter vi gemensam mat kl 16.00 och vi har en varsin dag att ansvara för. När vi är klara åker vi till våra pooler och börjar fisket. Ingen fisk visar sig, ingen fisk nappar. Men det är lugnt, det är ju bara lördag. Vi har hela veckan på oss. Laxfiske är ju laxfiske. Förvänta dig inte att det ska nappa, bli istället förvånad om det nappar. Det är bara att stålsätta sig. Ett kast, ett par steg framåt, nytt kast. Efter sex timmar byter vi till nästa pool. Där ser vi en lax, men den vägrar att nappa. Ett kast, två steg. Nytt kast. Laxveckan är inledd.

Fiska koncentrerat, men ändå avslappnat så ökar chansen till napp 

Harrfiske dag ett, fredag eftermiddag.

Anländer till ån några timmar innan vi har tillgång till stugan. Stugan ligger enskilt efter ån. Det är i princip fyra sängar, en gasolspis, en öppen spis och ett dass. Passar oss perfekt. Det är mitt första besök vid denna å så jag ägnar ett par timmar åt att rekognosera olika fiskeplatser. Hur de ser ut i jämförelse med de inre bilder jag har efter att ha läst om ån och fått tips av fiskekompisar. Jag har förberett mig noga genom att läsa på om ån, vilka sländor som är vanliga, vilket vattenföring som är bra och fått tips om såväl fiskeplatser som fiskemetoder. Ån rinner genom kalkrika marker och har stora bestånd av dagsländor. Jag ser många dagsländor av olika sort, men även en och annan nattslända. Åns harrar sägs vara svåra att locka med torrfluga eftersom det finns mycket mat vid botten och under vattnet. Om det stämmer återstår att se. Jag har strategin klar för mig. Trots tips på många ställen väljer jag att koncentrera mig på ett fåtal platser, lära känna åns rytm under dygnets alla timmar och på så sätt få en bild över kläckningar, huggperioder och vad harren kan tänkas att äta. Tacklar upp två spön. Ett för våtfluga/torrfluga och ett för tjecknymf. De tips jag fått rekommenderar tjecknymf i strömmarnas djupgropar. Det ska ge större fisk än torrfluga och våtfluga. Jag börjar trots det med en March Brown i storlek 14 och en Partridge & Orange som upphängare. Mest för att känna mig för. Ett par timmar senare har jag fått en handfull harrar och tre små öringar. Några av harrarna håller för mig godkänd storlek.

Laxfiske dag två.

Fiskade till fyra inatt. Med tanke på värmen är det nog rätt både för fisken och för fiskaren. Såg en del fisk, men ingen vill hugga. Det fångas en del fisk i älven, men inga mängder. Fångstrapporterna ger inga besked om när på dygnet fisket är som bäst, men mest fisk tas dagtid. Kanske för att fler fiskar dag? Orkla sägs ju vara en dagälv. Känner ingen oro. Det är ju trots allt enbart söndag och väderprognosen visar att svalare och ostadigare väder är på väg in. Håller fast vid strategin att fiska med mindre flugor. Ljusare flugor under dagen och mörka under natten. Ett kast, två steg. Nytt kast.

Harrfiske dag två

Fiskade till halvtre inatt, med ett uppehåll mellan kl tio och halvett. Väntade in en av fiskekompisarna. Fått harr med jämna mellanrum på March Brown. Kompisarna har haft ungefär lika bra fiske med sina favoritflugor. Det vakade mer under sen kväll och natt, och harren verkade ta något som ligger i ytfilmen eller strax under ytan. Jag fettade in tafsen och bytte till en fluga som ligger i ytfilmen. Fick några fina harrar. 

Påbörjar dagens fiske sen förmiddag. Sporadiska vak. Fiskar trots det tjecknymf. Känner mig ringrostig och obekväm. Jag slutade tjecknymfa för många år sedan eftersom jag ansåg att det var för enkelt att fånga Viforsens största harrar. Ett kort kast snett uppströms, ett Liesenrings lift och en harr på 40 cm eller mer var krokad. Nu är det svårare och resultatet är skralt. Får ett par stycken. Byter till våtfluga och March Brown. Universalflugan som beroende på storlek och hur den fiskas kan imitera det mesta som harren äter. Får några harrar till innan vi åker till stugan för lunch och vila. Det sena kvällsfisket är bra. Vi tar rätt på en matharr. När jag rensar den är magen full av grus, vilket indikerar att den ätit husmaskar, dvs nattsländelarver. Tjecknymf borde med andra ord vara rätt metod. Trots det lyckas vi bäst med flugor som ligger i ytfilmen eller strax därunder.

Trots att många danicor flöt förbi ratades dessa av harren

Laxfiske dag tre

Stendött! Ingen får något. Kanske någon har haft en dragning i linan. Tvivel börjar gro. Känslan av hopplöshet infinner sig. Har vi kommit fel, mellan laxstegen? Kommer det att hända något med vattnet som lockar fisken att röra på sig? De fiskar som vi ser verkar simma igenom våra pooler utan att stanna. Då blir fisket svårt. Det krävs en enorm tur om man ska lyckas lägga flugan mitt framför laxen. Oftast blir det bakom eller för långt framför. Vi fiskar på. Känner viss oro över att hopplöshetskänslan kommer så tidigt in på veckan. Laxfiske handlar ju mångt och mycket om att hålla den känslan borta, borra ner huvudet och fiska på. Ett kast, två steg framåt. Nytt kast i en slags oändlig repetition. 

Sent på kvällen får Peter en hona på 88 cm. Äntligen! Tvivlen skingras och hoppet återkommer. Varför den högg går inte att svara på. Var det flugan, fiskedjupet eller råkade flugan bara landa på rätt ställe vid rätt tidpunkt? Det känns ändå logiskt att det är Peter som bryter isen, han har en otrolig förmåga att hitta sätt att få laxen att hugga.

Harrfiske dag tre.

Fiskade till midnatt. Börjar se ett mönster i huggperioderna. Korta huggperioder under förmiddag och eftermiddag. Ganska dött mitt på dagen, tidig eftermiddag, tidig kväll och sedan en tydligare och längre huggperiod sent på kvällen. Tillbringar en hel del tid efter ån, spanande efter sländor, kläckningar, spinners och tecken på aktivitet från fisken. Blir sakta men säkert ett med min omgivning. Skogens och åns väsen börjar visa sig. Orrhönan som spelar skadad och riktar min uppmärksamhet bort från hennes kycklingar. Renen som går och stökar på andra sidan ån. Åns fåglar som inte längre skräms av min närvaro. Funderar över hur jag ska fiska. Tjecknymf ger varken mer eller större fisk, men känns trots det som den mest logiska metoden dagtid. Samtidigt känner jag att jag kan vänta in huggperioderna och ta fisken med våtfluga, nymf eller med torrfluga. Jag fångar kanske inte åns största fiskar, men de jag får är tillräckligt fina för att bjuda upp en bra dans i det klara vattnet. Jag har egentligen också ”fel” utrustning för att tjecknymfa. Mitt vanliga niofotsspö är egentligen för kort och mina djupnymfer är nog inte de rätta. Behöver ett längre spö för att kunna fiska djupnymfen som jag vill, lite som bäckmete. Funderar över om jag till nästa sommar ska skaffa ett tjecknymfspö med tillhörande lina som ett komplement till den utrustning jag har? Känner mig kluven. Jag trivs ju utomordentligt med det traditionella flugfisket med spö i splitcane och lina av silke. Korta kast, god kontroll och inget krångel. Tjecknymf innebär kanske större fisk, men också mer krångel i form av fler bottennapp och tappade flugor. Men framför allt, tappad rytm i fisket. Risken finns också att rovfiskaren i mig väcks till liv om jag börjar fiska med det mer effektiva tjecknymferna.

Laxfiske dag fyra

Fortfarande dött. Var gårdagens fisk en turfisk? Eller var den ett tecken på att något är på gång? Vädret börjar bli mer laxlikt. Mulet, svalare och regnskurar, vilket känns hoppfullt. Mixtrar med flugor och linor. Fiskar flugan snabbt över poolernas kända ståndplatser utan resultat. Testar små flugor, stora flugor, ljusa och mörka flugor. Hopplösheten börjar övergå i ångest. Det är som om jag inte längre har det pannben som krävs. Är pannben något man måste träna sig till och sedan underhålla, eller är det en egenskap man föds med? Är pannbenet det som utmärker en laxfiskare? Innan pandemin och uppehållet i norgefisket det innebar hade jag ett pannben som tålde långa perioder utan hugg. Nu känns det som om jag tappat den förmågan. Det är en mental kraftansträngning att kliva ut i älven. Ett kast, två steg, nytt kast börjar kännas som en mara. En sån där dröm där man sitter fast i en händelse utan att kunna ta sig därifrån. Som Måndag hela veckan. Rent intellektuellt vet jag att att jag kan det här, att tiden talar till min fördel. Varje kast är ett kast närmare nästa lax. Men inom mig pågår ett krig. Ett krig med osäker utgång. För varje kast jag gör, inför varje steg jag tar argumenterar tvivlaren i mig att jag borde lägga ner laxfisket och ägna mig åt annat. Det sliter för hårt på kroppen, på plånboken, men kanske allra mest på själen. Laxfiske är just nu som tortyr. Det bryter ner mig både kroppsligt och mentalt. Hade jag varit ensam hade jag packat ihop grejorna och åkt hem för att aldrig mer återvända. Tur att jag har mina kompisar. Det är de som får mig att att fortsätta. Laxfiske är i den meningen ett lagarbete.

På kvällen får Jens en mindre lax. Hoppet tänds åter, men lågan flammar svagt och tveksamt.

En bit in i veckan spanar vi ut över älven med tomma blickar

Harrfiske dag fyra

Vaknar utvilad. Fiskade till elvatiden igår kväll. Tog det lugnt och valde att fiska på de som visade sig. Satt långa perioder och bara spanade ut över ån. En fisk vakade högt upp i strömmen. Jag vadade försiktigt ut och kastade ut min nattsländepuppa av flytande chenille, hardubbing och rapphönshackel. Fisken tog direkt drog ut i hårdströmmen innan den lossnade. Fiskade därefter på ett par fiskar som vakade vid andra strandens strömkant. Det var svårt att få flugan att flyta rätt och jag gav upp efter ett tag. Satte mig istället vid strandkanten och väntade. En liten fisk vakade en spölängd ut. Jag lade ut flugan och den tog direkt. Harren visade sig vara större än vad jag trodde och bjöd upp till en lustiger dans innan jag hade den i håven. Jag valde att sluta fiska trots att vaken duggade tätt i strömmen. Att fortsätta fiska hade känts som rovfiske, vilket i mina ögon är en av sportfiskets största dödssynder. Trots catch & release menar jag att man ska fiska återhållsamt. Såväl ån, dess varelser som människan mår bättre av att man tar det lugnt. Även om c/r är skonsamt blir fisken stressad och för min del räcker det med att få några bättre fiskar per dag än att av ren girighet ägna sig åt rovfiske de gånger ån är generös med att bjuda på sitt överflöd. Bättre att njuta av vakfesten från stranden. Det är Gunnar Westrin som genom sina böcker och artiklar lärt mig att njuta av naturen vid harrfiske, att fisket är så mycket mer än att maskinfiska när fisken är aktiv. 

Jag vaknar och känner mig fortfarande mätt. Väljer att istället för fiske att åka efter ån och leta efter intressanta fiskeplatser och ställen där jag kan stå med husvagn. Åker sedan hem utvilad med kropp och själ i total balans.

Harrfiske i en vacker omgivning

Laxfiske dag fem

Fiskade till runt midnatt utan resultat. Ångesten börjar bli outhärdlig. Det blir allt svårare att göra rundorna i älven. Bara att bita ihop och slita på. Det är som att jobba vid ett löpande band på ackord. Man måste sluta sig i sin bubbla, sluta tänka och bara jobba på till arbetsdagen är slut. Eller att lördagen ska komma då det är skiftbyte i form av att nästa gäng kommer. Målbilden börjar att skifta från att fånga en lax till att härda ut. Byter flugor och fastnar för en Pot Belly Pigliknande tub på ca 4 cm. Vid halvåttatiden på kvällen stannar flugan till i sin oändliga loop. Bottennapp tänker jag och höjer spöt. Svaret blir två försiktiga dragningar. Jag utbrister med förvåning i rösten ”Fisk?” Laxen svarar med en kortare rusning. Jag vadar iland och börjar drilla. Jag känner mig som pånyttfödd. Tvivlet, frustrationen och ångesten är som borblåst. Jag drillar laxen med självförtroende samtidigt som hela kroppen skakar och benen känns som gelé. Den följer med snällt i början. När den kommer in på grunt vatten vaknar den till liv. Den gör ett par rusningar innan den ligger i håven.

En våg av lättnad, glädje och bekräftelse sköljer över mig. Jag har fortfarande förmågan att fånga lax, mitt pannben verkar hålla för laxfiske. Självförtroendet är tillbaka! 

Peter fångar en lax till. Mats får en sista kvällen. Jag och Tomas tappar en varsin innan veckan är slut. Jag är helt slut såväl fysiskt som mentalt. Veckan är äntligen över. Under hemresan börjar drömmarna om nästa års laxvecka. Erfarenheterna från den här veckan blir en styrka inför kommande laxfisken. Hopplösheten, frustrationen och ångesten är som bortglömd.

Sammanfattning

Laxfiske är i en slags teoretisk mening enklare än harrfiske. Det är relativt lätt att läsa en ström och att få en bild av laxens ståndplatser i en pool. Laxfiskets grundregler är enkla. Kallt och högt vatten fiskas med stora flugor, sjunklina och långsamt fiskade flugor. Det gäller att fiska flugan nära laxen. I takt med att vattnet blir varmare kan man minska flugornas storlek och fiska med lättare linor samt att fiska flugan snabbare. Det är viktigt att behärska utrustning. Tafsen måste vara sträckt när flugan landar. På så sätt fiskan flugan under hela kastet. Sen gäller det att kasta, ta sina steg framåt och göra nästa kast och att vänta på att laxen ska bita, vilket den gör ytterst sällan. Man kan variera fisket, men behålla fokus på grundreglerna. Därför är uthållighet, pannben och förmåga att kasta energieffektivt laxflugfiskarens viktigaste förmågor. Den som har dålig teknik får ofta problem med ryggen. Flugbyten, linbyten och annat handlar mer om psykologi än något annat. En normal laxvecka brukar jag få upp till tre laxar. Ibland tidigt under veckan, ibland senare. Anledningen till att jag inte får fler stavas främst pengar. De pooler som ger mest lax kostar mer än vad jag vill lägga ut. Då får jag istället nöja mig med att kanske var femte år ha ett riktigt bra laxfiske, dvs de år vår vecka träffar ett av älvens större steg av lax. Det gäller därför att under tröga perioder hålla kvar fokus på att laxfiske egentligen är ganska enkelt.

Harrfisket är i teorin svårare, trots att jag ofta fångar fler harrar under första timmen vid ån än vad jag gör under en hel vecka vid laxälven. Det handlar om att lära sig var och när harren äter, vilka insekter den äter vid olika tider på dygn och säsong och därigenom hitta den metod och den fluga som för stunden kan locka harren till hugg. Det gäller också att lära sig var i ån den större harren finns under olika tider på säsongen. Torrflugefiske är roligast, men faktum är att det mesta harren äter är nymfer och larver som lever på botten eller under vattenytan. Därför är det mest logiskt att fiska nymf eller våtfluga. Visst kan det vara frustrerande när harren ratar allt du erbjuder den, men du vet var den finns och att nästa dag kanske den äter något du kan imitera. Presentation och rätt storlek av flugan är enligt min erfarenhet viktigare än mönstret. Rätt presentation kan vara svårt att lära sig. Kläcker dagsländor är det viktigt att flugan flyter opåverkad på vattenytan. Den mer aktiva nattsländan kräver ibland en mer rörlig presentation. Vid nymffiske finns olika tekniker för att imitera nymfens betende, vilket kräver träning och koncentration. Enklast är traditionellt våtflugefiske, där flugan kastas ut snett nedströms och strömmen sätter fart på flugan, eller så mendar man upp eller ner beroende på hur snabbt man vill att flugan ska simma genom strömmen. 

I praktiken är laxflugfiske bland det svåraste du kan ge dig in på. Den främsta anledningen är att den ytterst sällan nappar. Laxfiske kräver en stark tilltro till din förmåga att fiska. Behärskar du din utrustning och har läst vattnet rätt hugger laxen förr eller senare. Du kan läsa dig till hur man ska fiska både lax och harr. Det är när teorin ska omsättas till praktisk handling svårigheterna uppstår. Det du läst dig till verkar inte funka. Laxen biter inte, trots att du gör allt rätt. Trots att dina flugor är bundna efter laxhjältarnas instruktioner och har material som laxhjältarna menar har närmast magiska egenskaper att få flugan att simma på rätt sätt och även avger för laxen särskilt lockande ljudvågor.  Du börjar tvivla på dig själv och när tvivlet slagit rot är det svårare att fiska bra. Varje kast är ett kast närmare nästa lax och fiskar du med självförtroende får du mer fisk. Varför går inte att förklara, men mina år som laxfiskare har gett mig den erfarenheten. Eftersom ingen egentligen vet varför laxen nappar har det utvecklats diverse mer eller mindre märkliga teorier kring laxfisket. De flesta av dessa teorier saknar grund och har egentligen inget annat syfte än att inge hopp och och hålla demonerna borta så att du orkar med laxfiskets ofta händelselösa vardag.

Harrfisket är betydligt enklare att omsätta teori till verklighet eftersom fisket bedrivs mot fisk som äter. Vad harren äter är ofta enkelt att finna ut. Antingen genom att studera vilka sländor som finns på vattenytan eller i luften eller genom att sila strömmens vatten genom ett litet nät, se vad som fastnar i nätet och därefter anpassa flugval och presentation till de för tillfället rådande förhållandena. Vakar harren fiskar man torrfluga, kläckare eller våtfluga/nymf strax under vattenytan. Vakar ingen fisk fiskar man våtfluga eller förtyngda nymfer. Händer inget räcker det ofta att vänta någon eller några timmar på nästa huggperiod. Den större fiskarna står i selen eller i strömmens djupaste gropar, de mindre i strömmens grundare delar.

Laxfiske är som att gå till jobbet, hårt vardagsslit som ibland belönas med en lax. Det sker visserligen i en vacker omgivning, men oftast nära en hårt trafikerad bilväg. En omgivning jag inte vill vara utan. Hade det enbart handlat om laxen hade jag ju fiskat i Älvkarleby eller någon annan bra betongälv. Efter några dagar hör du inte längre trafiken och landskapet njuter du bara av under de första ivriga dagarna av en laxvecka. När du slutit dig i din bubbla ser du bara strömmens eviga rörelse. När du vilar rör sig träden på andra sidan älven på samma sätt som strömmen. Harrfiske är mer naturromantik. Kokkaffe över öppen eld, kläckande sländor, fågelsång och rödflammande solnedång över en stilla och sagolikt vacker å.

När laxen till slut hugger är varenda dag, vecka, ibland år utan napp bortglömt. Helt plötligt njuter du av det dramatiska landskapet, av det klara vattnet av strandskator och vadarfåglar. Av örnen och falken som häckar på bergets brantaste stup. Laxen är värd all väntan. 

För mig är en viktig del i laxfisket fiskekompisarna. Utan mina goda vänner, de som jag bara träffar vid lax och havsöringsfiske hade jag aldrig fiskat lax. Jag behöver kamratskapet, fiskesnacket och stunderna i laxhuset för att orka en hel laxvecka. Jag kan känna viss avund över de som kan fiska lax ensamma. De måste ha ett pannben som den värsta vasaloppsåkare. Harrfisket är ett fiske som jag lika gärna bedriver ensam som tillsammans med fiskekamrater. Att sitta ensam vid ån och vänta in nästa huggperiod är som att meditera. Man försvinner in i sig själv samtidigt som man utvecklar en god känsla för åns och naturens skiftningar. Det kan vara att sädesärlan eller andra fåglar börjar flyga över vattenytan, att storskraken plötsligt börjar jaga mer aktivt. Tecken på att fisken börjar bli aktiv. De små nyansskillnaderna kan vara svårare att uppmärksamma när man har god samvaro med en eller flera fiskekompisar.

Jag behöver både laxfisket och harrfisket för att fungera som människa. Jag behöver känna laxfiskets ångest. Den testar mina gränser, gör mig mentalt starkare medan harrfiskets mer harmoniska temperament skänker balans i min kropp och ro i min själ. 

För en utomstående är det flugfiske, men för mig är det två helt olika fisken där den enda likheten är att det är flugfiske i den bemärkelse att linan fungerar som kastvikt.

The North Country fly. Kan flugfisketraditionen från norra England funka på mina harrar?

 Det finns smala intressen, sen finns det smala intressen.

Deltog på ett zoomevent om North Country och spiderflugor igår kväll som kvalar in i den senare kategorin. Värd för eventet var Robert Smith, författaren av boken The North Country flies, Yorkshires soft hackle tradition.

Mycket kretsade kring två böcker, Brook & river trouting av Edmonds & Lee samt North Country flies av Pritt, hur dessa tänkte och filosofin bakom de mjukhacklade flugorna. Men också till andra mer okända personer, deras anteckningar om de flugor de fiskade med. Frågan att ställa sig är hur en 200-årig flugfisketradion från norra England kan utveckla mitt flugfiske för harr i de älvar jag fiskar i? En hel del skulle det visa sig.

Det handlar som jag ser det om ett tänk, en filosofi om flugfiske, flugbindning, om de insekter som uppträder i de vatten man fiskar. Jag tillhör de som tror att presentationen är viktigare än att presentera en så exakt imitation av den insekt fisken äter. Rätt storlek och rätt form på flugan är naturligtvis viktig, men sättet du fiskar den på är avgörande.

Jag har nyutgåvor av de bägge böckerna och även Robert Smiths bok. Intressant är att flugorna i Brook & River trouting och North Country flies är fetare bundna än dagens motsvarigheter. Det går också att se att flera flugor har klippta hackel. Enligt Robert Smith var de Skues som började med att binda sina nymfer med enbart två varv hackel och med tunnare kroppar. Apropå Skues så menar Smith att de mjukhacklade north countryflugorna inte ska fiskas som nymfer. De representerar kläckare, puppor, färdigutvecklade sländor, men även dränkta landinsekter. De ska därför fiskas i de övre vattenlagren, medan nymfer fiskas djupare.  

Nu börjar det närma sig mitt fiske efter harr, företrädesvis under nattsländetid. Mjukhacklade flugor rätt fiskade kan imitera nattsländepuppor och kläckta nattsländor som drunknat. 

När Robert Smith nämnde att det var vanligt att klippa hacklen på undersidan och platta till dem i syfte att de skulle imitera ben och vingar på en kläckande dagslända började jag att tänka på flugbindaren Oscar Fick från Hede. Även han klippte ”borsten” på de flugor han band och sålde. Finns det likheter mellan Fick och andra svenska allmogeflugfiskare och traditionen från Yorkshire och norra England? Det kanske gör det. Flugfisket är ju betydligt äldre än vi tror. Såväl i norra England som i Sverige användes inte flugspön eller fluglinor av den typ vi känner idag. Oscar Fick hade ett långt metspö som han monterat en rulle på. Linor och tafsar av flätat hästtagel var vanliga. Dessa var svåra att kasta med, vilket gjorde att man metade sina flugor.

Jag behöver läsa om Helge Jonssons bok om Oscar Fick och Hedeflugorna innan jag fortsätter att binda mina mjukhacklade flugor för säsongens harrfiske. Hedeflugorna var ju flugor som fiskades i de vatten jag fiskar i. Kanske kan de ge kunskap jag behöver för att anpassa Yorkshires flugmönster till mina åar och älvar, till de insekter som lever där? Jag behöver också lära mig att binda vissa mönster baklänges så att de så att säga får rätt form i vattnet utifrån hur kläckande nattsländepuppor kan se ut och uppträda. Jag har också ett par ”moderna” böcker om mjukhacklade flugor som kan vara värda att bläddra i. Vilka av yorkshiretraditionens mönster kan användas för att imitera kläckande nattsländor och hur ska man fiska dem på bästa sätt?

En helt ny och mycket spännande värld öppnar sig när man skrapar på ytan på det som vid en första anblick är ett tämligen smalt intresse!

Två napp i Stjørdal

 ”Undrar om man kommer åt fisken från den andra sidan”? Jag frågar Tomas sedan han berättat att fisken följer bergällen på andra sidan på sin väg upp till älvens lekområden. 

Det är måndag och vi fiskar Stjørdalsälven.  Andra halvan av augusti. Fisket är trögt, för att inte säga omöjligt. Vi har fiskat sedan i lördags utan att känna något. Laxkoman har börjat att smyga sig in under huden. Innan pandemin var det lättare att hålla den i schack. Kanske är förmågan att hålla ångesten i schack en färskvara som måste underhållas? Mina fyra dagar i Vefsna ett par veckor tidigare var tuffa. Högt vatten, femtonfotare och tunga linor har satt sig på min hjärna. Jag blev rejält osams med femtonfotarn. Kasten funkade inte och frustrationen växte. Märkligt eftersom det funkade så bra de år jag haft spöt. Jag köpte det för att kunna fiska Gropen i Orkla bättre. Har fiskat med spöt två höstar i Ljungan och då har det funkat bra. 

Problemen med spöt började redan i Orkla. Men då var de hanterbara eftersom jag nådde dit jag ville. I Vefsna blev det en slags mental tvärnit. Jag tar i för mycket vilket gör att jag slarvar med stoppen i fram och bakkast. Jag tappar tajming och kasten dör. Orsaken är att klumpen är tung, jag tvingas ta i och kasten blir dåliga. Ska jag fiska femtonfot måste jag träna mer. Både kastteknik och rygg. Det där vet jag, men när jag ska omsätta teori till praktik vid älven tar det stopp. Jag sliter och drar, ryggen pajar och humöret sjunker. Kortare spön är enklare att hantera. Favoriten för stor lax är mitt elvafots splitcanespö. Där sitter linbågarna fint och tafsen sträcker. Här i Stjørdal ligger femtonfotarn kvar i tuben och stiger inte vattnet blir den kvar där. Jag fiskar istället med mitt elvafots switschspö och min tolvsexa i klass 7. Rygg, axlar och humör mår bättre av det.

Vi har sett en del fisk. De flesta har visat sig utanför kastavstånd. Att fiska från andra sidan kräver att man följer järnvägen en knapp km. Det känns inte så lockande eftersom det är trångt bredvid järnvägsbanken om ett tåg skulle komma. ”Man kanske kan kolla tågtidtabellen” säger någon. Jag laddar hem tågtidtabellen och ser att finns gott om tid att ta sig till bäckutloppet på andra sidan mellan de glest gående tågen mot Storlien. 

Förmiddagen ägnas åt att fiska järnvägssidan.

Vid bäckutloppet finns en liten yta där vi slår läger. Stefan går uppströms och jag är nyfiken på den korta sträckan nedströms bäcken. Går det att vada eller måste man fiska från hällarna? Jag fiskar mig neråt. Första biten går bra att vada. När man närmar sig den första hällen blir det djupare och jag måste kliva upp på hällen. Sedan tar det stopp. Hällen är för brant.

Vattnet är lågt, runt tjugo kubik. Soligt väder gör att jag fiskar med en vitvingad fluga på åttans enkelkrok och flytsjunkettlina. Jag vill att flugan ska bryta den lite snabbare ytströmmen, men ändå fiska ganska snabbt. En nedströms mendning sätt fart på flugan.

Dagarna i Vefsna gnager och gör att hopplösheten sakta gnager sig in i mitt inre. Sträckorna vi har är fina och borde hålla lax. Trots det vägrar den fisk vi ser att nappa. Vi behöver regn och fisk som stiger. Då kan det hända grejer.

Vid andra rundan visar sig en färgad fisk på min sida älven. Jag kliver i och fiskar mig neråt. Fiskar förbaskat fint med switchspöet. Spöts djupa aktion sänker tempot i kasten. Främre och bakre stoppen blir naturliga så länge jag låter bli att ta i för att nå de där extra kastlängderna jag ändå aldrig når. Linbågarna är smala, vassa och fina.

Plötsligt stramar det till i linan. Jag lyfter spöt. Det gungar i några sekunder innan laxen lossnar. Jag skriker ut min besvikelse. 

Därefter sköljer en våg av lyckokänslor över mig. Känslor svåra att beskriva. Jag får svårt att andas. Efter uppförsbacken i Vefsna och den tröga starten här i Stjørdal var det den kick kropp och själ behövde. Jag har inte tappat förmågan att få laxen att ta mina flugor. Trots att den lossnade sköljer ett lyckorus över mig. Jag måste sätta mig ner och få ordning på mitt inre innan jag kan fortsätta mitt fiske.

Eftermiddag

Vattnet är lägre än i morse. Saghölen ser giftig ut. Stefan går upp till gränsen och fiskar sig neråt. En kopp kaffe innan fisket börjar. Det lägre vattnet gör att jag kan börja fisket några meter ovanför vindskyddet. Det finns en sten på den andra sidan som ser ut som en bra ståndplats för fisk innan de ger sig av vidare uppströms. Det är den jag vill fiska av snett uppifrån. Min tanke är att flugan ska svepa över den blankfläck som finns hitom stenen. Jag fiskar med min tolvsexa, flytintermediatelina och en liten svart långvinge. Flugan hinner knappt landa förrän slingan ilsket slits ur handen på mig. Linan pekar 45 grader neråt när jag ser en blank lax göra två snabba höga hopp innan spöt rätar ut sig. Jag hinner inte reagera förrän det är över. 

Lyckoruset sköljer över mig än en gång. ”Jag kan det här” skriker jag över älven. 

Två kast senare känner jag en stöt. Sen ingenting på resten av veckan. 

Laxfiske i en liten ask. 

Laxångest i Stjördal

 Laxen är som ett väsen, eller kanske mer som en demon som tar över din själ och gör den rastlös och orolig. Att bekämpa den är mycket svårt. Den äter sig in i din vardag. Allt du gör syftar till att finna möjligheter att fiska lax.

Jag funderar mycket på varför jag lägger så mycket tid på laxen. Harr och öringfisket är ju egentligen mer logiskt och mer meningsfullt. Dessutom är det mer avkopplande. Visst kan det vara frustrerande att inte lyckas lura någon när det vakar för fullt. Men att jämföra den med ångesten över det hopplösa i att i dagar göra kast efter kast och veta att det är meningslöst går inte. Du vet att du i bästa fall kan få ett par hugg under en normalvecka. Hugg som med lite tur ger en krokad lax. Lade jag samma tid på harr eller öringfiske skulle jag med stor sannolikhet vara mer framgångsrik. Jag har också en stark längtan till de fjällnära skogarna och dess åar. Till de knotiga och av tiden krökta tallarna. Till de lavhängda spretiga och taggiga granarna. Jag vill sugas in i de motsträviga och täta skogarna. Till skogens och myrens tunga dofter. Där känner jag mig hemma.

Det går att tänka så i teorin, men i verkligheten är det omöjligt. Demonen inom dig tvingar dig till laxälven, till de meningslösa kasten. Ett kast, tre steg framåt dag ut och dag in. Oavsett väder. Du förbannar den brännande solen och längtar efter mulna regniga dagar. Du förbannar regnet som trots dyra märkesjackor i premiumklass letar sig igenom det vattentäta andastyget. Du sliter på eftersom demonen tvingar dig att göra det. Nästa kast tar den. Byt fluga eller sjunkspets så händer det. Det är som forna tiders ritualer för goda skördar eller för god jaktlycka. Men inget annat händer än att en lax visar sig när du fiskat förbi dess ståndplats. Tre steg framåt, ett kast. Kasten börjar att krångla eftersom du egentligen inte är intresserad av att lägga tid på att bli en kastmaskin. Du vet vad som krävs, men saknar förmåga att bygga upp tillräckligt med pannben för att lägga ner hundratals, kanske tusentals timmar för att få perfekta linbågar som tar flugan de där extra metrarna där laxen står eftersom dina plaskkast har tryckt dem mot den andra stranden. Ditt pannben klarar endast av ett kast, tre steg.

Du tänker att Stjørdal i augusti egentligen passar dig perfekt. Lagom stor älv för den lätta utrustningen. Switschspöt eller tolvsexan i klass sju. Spön som inte krånglar utan som skickar ut fina linbågar som sträcker tafsen. Spön som gör att ryggen håller. Spön för grils och mellanlax. De laxar du helst vill fånga. Fiske dagtid, sova på natten. Ett kast, tre steg. Bara laxen vill bita.

Tänker på senaste numret av Flugfiske i Norden och Ockulta laxdagboken av Mikael Engström. Det bästa jag läst på länge om laxfisket. Om besattheten, om ångesten men också om känslan av befrielse när en lax är landad. Jag önskar att jag kunde finna orden som sätter laxfiskets alla känslor på pränt. Engström är nog den främsta. Kanske bättre än Lidman. Jag känner igen mig i Engströms texter om laxfiske. De är inte vackra, men laxfisket är inte heller vackert. Älvens enformigt lockande ton. Det är enformigt, närmast maniskt. Det var dock Lidman som var först med att beskriva laxångest. Laxögat och Laxen i Erkikulpen. Så långt från harr och öringlyrik man kan komma. Torrflugefisket är ett naturromantiskt fiske. Vackra sländor som dansar, kokkaffe och vakande fisk på en oljeslät vattenyta. Rödflammande himmel i solnedgång. Laxfisket är raka motsatsen och kan därför inte jämföras med harr och öringfisket.

Du tänker att du måste ge offergåvor till älven. Något fint och värdefullt. Något som är en del av din själ. Kanske ett blodsoffer. Vad som helst för att få laxen att bita på dina flugor. Du tänker på Röde Orm som förlorade sin lycka och tvingades att överge de gamla gudarna och underkasta sig kristendomen för att återfå lyckan. Eller på Koskela som bar på en inre vrede mot den makt som skickat ut honom i kriget, men som trots det trivdes i armén och gjorde sin plikt utan att tveka. Men som dog på krigets sista dag. Om det meningslösa i att fortsätta. Demonen äter upp dig bit för bit och du låter dig bli uppäten eftersom belöningen gör dig odödlig för en kort stund. Längtan efter odödlighet är så stark att du är beredd att göra vad som helst. Utom att fiska i betongälvar, eller med spinnspö. Ett kast, tre steg är den rytm som som gjort dig beroende. 

När säsongen är slut har du trots allt fått en slags inre lugn som håller demonen fjättrad för en tid. En tid för reflektion och drömmar. Men också en tid där demonen inte är lika stark. En tid då den kanske kan bekämpas på allvar och fjättras med naturlyriska drömmar om snyftande vak på sel och nackar i rödflammigt motljus. Om Lidmanöringar i bortglömda åar. Tankar om evigheten som Thoreau beskriver den, och som kanske är orsaken till att jag fiskar med fluga: 

”Tiden är inget annat än strömdraget som jag fiskar i. Jag dricker av vattnet, men samtidigt som jag dricker ser jag den sandiga botten och upptäcker hur grunt det är. Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar.”

Bergsklättrarlaxfiske i Vefsna

 ”Om jag inte får en laxresa om året skulle jag gå sönder.” 

Orden är från en av mina laxfiskekompisar. Jag förstår honom. Jag känner på samma sätt. Jag måste helt enkelt utsätta mig för laxfiske för att fungera som människa.

Denna gång går färden mot Vefsna en stor älv i Nordlands fylke. En älv som på högt vatten kommer att visa sig vara för stor för mig. Det är min tredje tripp till Vefsna och den andra till Fallan som är namnet på platsen vi ska fiska. Har varit där ifjol med gott resultat.

På vägen upp pratar vi mycket om förväntningarna på veckan. Förra året fiskade vi två och en halv dag. Vi fick en varsin lax och ett par mindre havsöringar. Det har skapat förväntningar om ett bra fiske samtidigt som vi vet att laxfiske är lite som ett lotteri. Tekniskt sätt är det i teorin ganska enkelt. Du läser vattnet och fiskar platser där laxen vilar kortare eller längre tid på väg mot sina lekplatser. Laxen visar sig ganska ofta, så det är lätt att få en bild över hur du ska fiska en pool. En god kastteknik som innebär att tafsen är sträckt när flugan landar är i mina ögon viktigare än flugmönstret. Detta trots att flugan är det som får laxen att nappa. Har du en dålig teknik hjälper det inte om du har vackra välbundna flugor som i färg och storlek matchar det som gör att laxen lockas att nappa.

Bli inte förvånad om du blir utan, bli förvånad om du får någon! Det är kanske den viktigaste sanning jag lärt om laxfiske. Det var författaren Mikael Engström som lärde mig det och mycket annat av det viktigaste om laxfiske långt innan jag började min laxfiskeresa. Jag präglades tidigt djupt av mystiken i laxfisket. Jag läste Gerald Kuss humoristiska böcker där många berättelser kretsade kring laxfisket på Irland. Jag läste om flugor, spön, linor, speykast och om alla skrivna och oskrivna regler kring laxfiske till den milda grad att det dröjde in på 2000-talet innan jag vågade skaffa tvåhandsspö och börja utöva sporten. Jag vågade helt enkelt inte börja tidigare. Jag kände ingen som fiskade tvåhands som kunde introducera mig till laxfiskevärlden. Därför var min mentala tröskel allt för hög. 

Det jag sökte var den laxfiskeångest Engström skrev om. Om långa dagar utan minsta hugg. Om att gå sina rundor trots att allt verkar hopplöst. Om att övervinna de demoner som drar en till stugvärme, tv och alkohol. Om att träna upp pannbenet till en nivå som närmar sig galenskap. Om  värk i axlar och rygg. Om av fotsvett halvt upplösta fötter efter en vecka i vadarbyxor. Om en mage som kraschar av dålig mat och för lite sömn. Novellen Ett steg till från Engströms bok Längtans öring har präglat mig hårt. 

Jag läste även Lidmans feberdrömmar om laxfiske. Laxögat och Den stora i Erkkikulpen. Belöning i form av landad lax var enligt såväl Engström som Lidman värd såväl smärta som ångest. Kort sagt, jag visste vad jag gav mig in på redan när jag köpte mitt första tvåhandsspö för mer än tjugo år sedan.

Måndag.

Vi är tre förväntansfulla laxfiskare som anländer till Fallan sent under måndag eftermiddag. Vattnet är högt och väderprognosen säger regn. Stigande älv. Oron är trots det inte särskilt stor. Vi träffade några fiskare ifjol som berättade att Fallan fiskar bra på tvåhundra kubik och mer. Prognosen är därför lika god som förväntningarna är höga på ett fint fiske.

Vefsna från vår hytte i Fallan

Tisdag.

Klockan ställs på fyra och planen är att först undersöka om drömpoolen fiskar bra på högt vatten. Vandringen dit är tuff, betydligt tuffare än vad jag minns. Uppför på en smal stig och sedan brant nerför. Så brant att vi valt att ha spöna i sina sockor för minska risken för spöbrott. När vi kommer fram känner vi inte igen poolen. Flödet är 190 kubik och stigande. Vi fiskar ett par timmar i det tilltagande regnet, dricker kaffe under tarpen jag tagit med som regnskydd innan vi går tillbaka till nacken. Stigen tillbaka är i regnet ännu tuffare. Lera och blöta rötter gör att det är ännu lättare att tappa fotfästet på den branta stigen.

Lägerplatsen vid drömpoolen. Tarpen fungerar som regnskydd

Drömpoolen på 190 kubik. För mycket vatten för oss.

Det visar sig fisk på nacken och på sträckan ovanför nacken. Det går bättre att fiska än ifjol då vattnet var lägre. Då dog strömmen och flugan simmade dåligt. Nu drar det bättre. Regnet tilltar och vattnet stiger över tvåhundra kubik. Eftersom vattnet är högt fiskar jag främst med mitt femtonfotsspö. Det är det spö jag kastar längst med, men också det spö jag har svårast att hantera. Det är tungt att under långa pass hantera ett långt spö med tunga linor när min teknik är bristfällig. Helst fiskar jag med mitt elvafots splitcanespö. Då funkar mina kast bäst. Linbågarna är hyfsat smala och flugan landar med sträckt tafs så som jag vill ha det. Tyvärr blir kasten aningen för korta nu när det är mycket vatten i älven. Laxen går längre ut och då krävs att jag använder mitt femtonfotsspö. 

Oskar tappar en grilse på nacken under förmiddagen. Vattnet fortsätter att stiga. Innan kvällen närmar det sig trehundra kubik och fortsätter att stiga. Det blir svårare och svårare att fiska eftersom stranden försvinner och det blir svårare att vada så att det går att kasta. Oskar ringer runt lite och får tips om att ett annat vald fiskar bra på högt vatten. Han föreslår att vi löser kort där och hoppas på lägre vatten till torsdagen. Peter och han gör så medan jag tvekar. Jag tvekar och vill invänta hur mycket vattnet stiger. 

Onsdag.

Fyrahundra kubik, men regnet har lugnat ner sig efter en mycket regnig natt. Även jag löser ett kort och vi åker ned till det andra valdet. Vi parkerar vid järnvägen, följer en stig går under järnvägen via en gallerbro i en bäck och kommer fram till platsen vi planerar att fiska. Ett långt grusöra med en fin strömkant som löper efter nästan hela grusörat. Sträckan börjar vid en kraftig fors och avslutas vi en nacke. Det är brett men strömmen säger att laxen troligtvis väljer vår sida. Första repan och inget händer. Vi ser en fisk på andra sidan när Peter går sin första runda.

Nästan omedelbart höjer han spöt. Fast fisk! Han drillar den, men den lossnar strax innan den är klar för landning. Oskar går ner mot järnvägsbron, får en grilse och en havsöring på drygt tre kg. Skönt att  det börjar lossna. Vattnet stabiliseras under dagen och börjar sakta att sjunka undan. 

Vi åker tillbaka till stugan för en bit mat. Kvällspasset blir på den övre delen av dagens sträcka. Vi träffar ett par andra fiskare som var här i fjol på lägre vatten. De beskriver att det finns en del gropar där fisken kan vila, samt att de ännu inte fått någon fisk. Det är en fin ström som är relativt enkel att fiska. Tyvärr går fisken längre ut även här och jag får jobba hårt för att försöka nå ut med mina kast. Peter krokar en stor fisk som efter ett par hopp lossnar. Hoppande fisk är en fara. Det är vid hopp och vid landning som risken att tappa fisken är som störst. 

Torsdag.

Vi vaknar utan väckarklocka. Vattnet har sjunkit och sträckan på andra sidan ovanför nacken är ledig. Det får bli dagens första försök. Tar enbart med femtonfotarn. Det börjar kännas i ryggen, men jag måste använda den för att försöka nå ut till fisken, men också för att kunna kasta tyngre linor. 

Laxen får simma tillbaka efter några snabba bilder.

Vi går en liten omväg till vindskyddet i början på sträckan för att inte skrämma de fiskar som kan stå närmare land. Första uppförsbacken innan vi når stigen är tuff. Jag börjar med att fiska en sjunkett-tvåspets och har ett napp på min första runda. Även Peter har ett napp. Jag byter till en T-tiospets för att kunna fiska djupare. Peter krokar en fisk  och efter tre tappade får han äntligen en lax på land! 95 cm och silverblank. Lyckan är total. Jag går några rundor utan resultat innan vardagen gör sig påmind. En del ärenden relaterade till mina politiska uppdrag måste hanteras. Eftersom 4G-mottagningen är synnerligen svajig är det telefon som gäller. Då krokar Peter sin andra fisk. Jag meddelar att jag måste ringa upp om en liten stund eftersom jag måste håva en lax. Peters andra fisk är ungefär lika lång men betydligt mer kompakt och därför också större. Eftersom den ska återutsättas väger vi den inte. Några snabba kort och fisken får simma tillbaka. Samtidigt får en spinnfiskare på andra sidan en lax som Oskar håvar. En fin fisk på mellan fem och sex kg. En stund senare får Peter sin tredje lax. En liten på ett par kg. När det är dags för mat fiskar Oskar på. Han ska åka hem på fredagen och vill utnyttja fisketiden maximalt. Har tappar en fin fisk på ungefär samma ställe där Peter fått sina. Samtliga har nappat längre ut än vad jag kan kasta. Inget att göra något åt, det är bara att gilla läget, fiska på och hoppas att vattnet sjunker så att jag kan fiska den pool jag fick fisk på ifjol. Där räcker min förmåga och de kastlängder jag klarar.

Fredag. 

Oskar åker innan vi vaknat. Vi börjar dagen på en av de övre sträckorna där Peter fick en fisk ifjol. Vattenståndet är fortfarande högt, men sjunkande och ligger nu under tvåhundra kubik. Sträckan är fin och de heta platserna är utanför en klipphäll. Där ligger det en större sten där det sägs samlas lax. Det ligger också en del mindre stenar, vilket blankfläckar på vattenytan indikerar. Blankfläckar är intressanta ställen att fiska av. Fiskar även denna plats med femtonfotarn. Ryggen börjar nu att protestera på allvar. Det stramar i ryggmusklerna och smärtar mellan skulderbladen. Men eftersom långa kast krävs har jag inget annat val än att bita ihop och fiska på. Peter tappar en fisk en bit ovanför de heta platserna och lite senare får han en mycket vacker silverblank havsöring på ca 75 cm. Inom mig börjar frustrationen att växa. En frustration som riskerar att gnaga sönder självförtroendet och göda tvivel om min egen förmåga. Laxflugfiskefiske handlar enligt mig om främst två saker. En god teknik och ett gott självförtroende. Når du bara laxens ståndplatser med din fluga kommer du förr eller senare att få en fisk. Antingen i nästa kast, eller nästa år. Det gäller att fiska flugan snabbt så att laxen blir antingen nyfiken eller irriterad och därför hugger. Den frustration som nu börjar växa inom mig handlar om min oförmåga, eller rättare sagt mitt ointresse för träning. Jag är helt enkelt inte intresserad av att använda dyrbar fisketid till att träna på att kasta med mitt femtonfotsspö. Om jag ska bli bättre krävs att jag tar hjälp av någon instruktör som är beredd att lägga ner mycket tid på att träna mig i kastteknik. Det är alltså jag själv som sätter begränsningar på min förmåga, vilket gör att frustrationen börjar gro. Jag vet av erfarenhet att det bara är att bita ihop och fiska på. Eftersom jag inte når fisken kan jag lika gärna försöka jobba med min teknik. Ta i mindre, göra tydligare och högre stopp i bakkasten och låta spöt jobba istället för rygg och armar. Det går bra en stund, kasten känns bättre, men är trots det för korta. 

På fredagsförmiddagen fiskade vi en av de övre sträckorna på Fallan.

Vi avbryter fisket för mat vid stugan. Efter maten kollar vi vattenståndet. Flödet är nu runt 170 kubik och vi bestämmer oss för att göra mardrömsvandringen till min drömpool. Där kan jag fiska mitt elvafotsspö, vila ryggen en aning och bättra på mitt stukade sjävförtroende. 

Det stramar rejält i benen och pulsen närmar sig snabbt max när jag går till min drömpool. Först en tuff stigning på vägen, sedan några korta men branta stigningar på stigen innan det planar ut en stund för sedan avslutas klätterväggsbrant nerför. Poolen fiskar bättre än i tisdags men vattnet är fortfarande aningen för högt. Jag fiskar nu enbart med mitt elvafots splitcanespö. Ansträngningen är jämfört med femtonfotarn minimal. Inga onödiga plask från linan, inte heller några extra omtag för att ladda spöt och kasta i rätt riktning. Smala fina linbågar som avslutas med ett bra sträck i tafsen. Jag njuter till fullo och mitt dåliga självförtroende är som bortblåst. Längs ner i poolen där jag fick en fisk ifjol stramar det till i linan, men fisken fastnar inte. Just nu gör det inte så mycket. Känslan är tillbaka. 

Vi fiskar ett par timmar för att sedan avsluta vårt fiske på varsin sida om nacken. De fiskar som visar sig vill i vanlig ordning inte nappa.

Lördag.

Stugan städas inför hemfärden. 

Vår stuga. Notera uppförsbacken. Synonymt för Fallan är alla uppförsbackar. Kände mig mer som en bergsklättrare än en flugfiskare.  

I bilen fortsätter fiskesnacket. Vägen mot Sverige är stundtals lika smal som en svensk cykelbana. Trots det är hastighetsbegränsningen 80 och norrmännen håller ofta den hastigheten. Hjärtat far upp och ner i halsgropen vid möten. Vid ett tillfälle kör en stor traktor med släp nästan ifrån oss på den smala vägen.

Vägar smala som cykelbanor.

Vi pratar om prioriteringar, om hur svårt det är att hinna med både laxfiske och fiske efter harr och öring. Jag vill gärna göra en resa till ett bättre harr och öringvatten, men helst inte på fjället utan i den fjällnära skogen. Anledningen är vinden. Jag avskyr kombinationen vind och flugfiske. De gånger jag provat fjällfiske har det blåst bort. Trots att fjällen är storslagna och bländande vackra fiskar jag hellre nedanför trädgränsen där skogen ger ett bättre skydd mot vinden. Kanske jag en dag prioriterar bort en av mina laxfiskeresor till förmån för en mer seriös harr eller öringresa till ett kvoterat vatten. I en framtid där behovet av laxfiske inte är lika stort. Kanske kommer en dag då jag inte behöver den laxångest och frustration som håller demonerna på plats. Där behovet istället kan stillas i en slags naturromantisk balans. Vakande fisk i motljus, kaffeeld och ensamhet. Fiska enbart när fisken vakar istället för laxfiskets malande monotoni. 

Lärdomen efter veckan är att fiska inom mina begränsningar. Att mina fiskekompisar lyckades bättre berodde denna gång främst på att de kastar bättre, dvs längre än vad jag gör. Även om älven fiskade bättre på det högre vattenståndet hjälper inte det om jag inte når fisken. Jag behöver fiska i mindre älvar eller på sträckor där fisken går närmare land där jag kan fiska med de spön jag hanterar bra. Att försöka lära mig att hantera mitt femtonfotsspö lika bra som mina fiskekompisar har jag varken tid eller ro till att lära mig. Det kräver tid till träning. Tid som jag idag inte har och som därför skulle stjäla dyrbar fisketid. 

En annan lärdom är att kanske tänka om när jag planerar mitt laxfiske inför kommande säsonger. Att bli bättre på att välja älvar eller sträckor som passar min förmåga, dvs som kan fiskas med kortare spön och normallånga kast. Vilka veckor vi kan fiska kan vara svårt att styra. Det ska passa med semester, planer med familjen och annat. Istället för att boka boende och sträckor i tid och hoppas på bra förhållanden kanske vi ska vänta in i det sista och lösa kort med kort varsel på tillgängliga sträckor där förhållandena för stunden är de bästa och hoppas att boendet löser sig. Eller i sista hand ta med husvagnen. Lite senare på säsongen brukar det vara enklare att få tag på fiskekort även på ganska attraktiva sträckor. 

Trots att jag inte lyckades fånga någon lax har resan varit bra. Jag trivs bra med mina fiskekompisar, vilket är mycket viktigt när man ska leva tätt ihop och när laxångesten kan lägga sig som en tät dimma inombords. Det är nog också så att de fisken där man misslyckas med att fånga fisk är de mest lärorika. När man fångar fisk är ju livet enkelt, det liksom rullar på utan några gupp eller gropar i vägen. Det är resorna utan fisk som sätter fart på tankeverksamheten. Vad det enbart tillfälligheter som gjorde att jag blev utan fisk? Vilka lärdomar har jag gjort? Om mina tankar och funderingar efter denna resa leder till nya insikter och nya sätt att planera kommande laxfisken vet jag inte idag. Att ändra något som är invant och bekvämt är svårt och kräver insikt. Jag är hur som helst glad att jag har en resa kvar, nämligen till Stjørdalsälven om någon vecka. Där vet jag att jag når laxen med mina kast. Är vattenståndet normalt behövs inte femtonfotarn. Kommer det bara lax till våra sträckor kommer vi att få fisk!

Postpandemilaxfiske

 Efter två års frånvaro kan vi äntligen återse den vackraste nacke jag någonsin fiskat lax från. Jag hoppas att veckan i Orkla ska ge mig den energi såväl kropp som själ behöver återfå efter den intensiva tid och det tunga ansvar pandemiåren har inneburit. Att ha det högsta  ansvaret för länets sjukvård under delar av pandemin har varit mycket intressant och givande samtidigt som det har inneburit ett ständigt stresspåslag. Har rätt beslut fattats vid rätt tillfälle och därmed minskat död och lidande? Har vi kunnat ge personalen bättre förutsättningar? Har vi utifrån den kunskap som fanns vid varje enskilt tillfälle kunnat fatta andra beslut? Det är svårt att säga, men jag vet att alla på olika sätt gjort sitt yttersta under pandemin och mer kan man inte begära. Jag vet också att lärdomarna pandemin gett är viktiga att ta med sig in i framtiden.

Det var därför med en blandning av lättnad och förväntan jag satte mig i bilen mot Orkla och Øyas vackra nacke. Trots att andra pooler på vår sträcka sträcka gett mig fler laxar under de år jag fiskat Orkla är det Øyas nacke jag längtar till. Tomas och Peter hämtade upp mig denna gång. Hoppas att resan upp är den omställning från vardagen jag behöver för att komma in i rätt stämning. Den stämning som är förutsättning för att komma in i den laxfiskelunk som är ett av skälen till att jag fiskar lax. En lunk som gör att livet går på sparlåga samtidigt som man balanserar på en knivsegg. Förväntningar byts till hopp som övergår i förtvivlan och till sist i missmod. En vecka som bryter ner och bygger upp.

Øyas vackra nacke

Laxfiske kan inte jämföras med något annat fiske jag känner till. Att jaga harr och öring är något helt annat. Det är ett mer stillsamt och romantiskt fiske. Vakande fisk, små fina vattendrag. Kokkaffe, törvedsbrasa, motljus och meditation. Laxfiske är hårt arbete som sliter på kropp och själ. Du vet redan innan att du med lite tur kan få en eller två fiskar under veckan under förutsättning att du är beredd att utmana hopplösheten att fiska i en tom älv, att ha pannben som Charlotte Kalla, att aldrig ge upp. Att gå runda efter runda med vetskapen att laxen kan hugga i nästa kast. Eller nästa år. Eller nästa efter det. Laxfiske är som att vara dömd till hårt straffarbete. Drömmen om att rymma från fångenskapen är det som håller dig uppe. Ibland uppenbarar sig möjligheten och du tar tillfället i akt och rymmer. Du gör det trots att du vet att du snart blir infångad och är tillbaka i bojorna och dina rundor. 

Jag har längtat så intensivt efter att få utsätta mig för detta!