Smedmanspö och silkeslina

Sitter efter en liten å i Hälsinglands skogar. Parkerade bilen där vägen tog slut och vandrade en dryg kilometer in i skogen. Kaffet är kokat, jag skär ett par skivor torkat älgkött och spanar ut över ån. Mitt nya flugspö står lutar mot ett träd. Nordanvinden som plågat mig hela veckan fångas effektivt upp av skogen. Eftermiddagsvärmen är nästan tryckande. Solen skiner från en klarblå himmel.

Den här stunden är alla fisketurers bästa stund. Förväntningarna på att idag står alla stjärnor och planeter rätt. Idag kommer kläckningarna igång och öringen har bytt ut sin naturliga skygghet mot våryra. Jag sörplar på mitt kaffe och spanar ut över ån.

Kaffe och torkat kött. En oslagbar kombo

I måndags fick jag besked att min nya silkeslina från Phoenix är skickad. Jag beställde den för fem veckor sedan och fick besked att den ännu inte var tillverkad. Så kan det vara med hantverksmässigt tillverkade produkter. Ser fram emot att få hem linan, att jag kan testa den tillsammans med mitt nya Kullespö.

Både spö och rulle tillverkade i Dalarna

Härom dagen fick jag av en bekant som bygger splitcanespön ”receptet” på mitt Kullespö. Han är i sin tur bekant med den som övertog NIls Kulles spöbyggnadsutrustning inklusive arkivet över de spön Kulle byggt. Han tog en kopia av dokumentet och överlämnade det till mig när vi träffades på Hälsinglands bokmässa i Hudiksvall. Det visar att spöt byggdes åt Smedman och är för mig ett ovärdeligt dokument. Det innebär att jag kan låta renovera spöt om det någon gång skulle gå sönder.

Jag har ägnat en del tankemöda åt att välja rulle till mitt nya spö. Jag är ju i viss mån ganska snobbig. Det är därför viktigt att utrustningen är både snygg och funktionell. Rullen får gärna ha ett klassiskt utseende om den ska sitta på ett splitcanespö. Spö och rulle bildar ju en enhet som måste hänga ihop. Jag köpte under vintern några billiga rullar med klassiskt utseende på Tradera. Bland annat ett par som liknar en Medalist. En rulle vars utseende och enkla robusta funktion som tilltalar mig. En DAM, läckert rödbrunt eloxerad med ett behagligt tickande ljud på bromsen var också aktuell för det nya spöt. Men efter en del funderande blev det min Danielsson LW 4-Seven som silkeslinan spolades på. En rulle med ett ganska sobert och funktionellt utseende helt i min smak trots att den är modern i sin framtoning. Jag fick den i 40-årspresent och har använt den på tok för lite.

Det innebär att såväl spö som rulle är tillverkade i Dalarna. Små men viktiga detaljer i min värld.

Det är med darrande händer jag trär linan genom spöringarna på Kullespöt och knyter på en fluga på tafsen. 

Eftersom spöt har ägts av Rolf Smedman har jag bundit upp några påfågelnymfer som blir den första flugan jag ska fiska med spöt. När nattsländornas tid kommer tänker jag fiska med europatolvor. Bägge dessa flugor som kan sägas vara Smedmans signum. Han var ju den som introducerade Europa 12 i Sverige. Och Påfågelnymfen kom till när Smedman fiskade en våt Coachman. Fisket var bra och blev allt bättre när vingar och hackel lossnade från flugan.

Jag binder påfågelnymfen i tre varianter. Dels oförtyngd som Smedman band den och dels kopparförtyngd för att imitera en husmask.

Smedman skriver i boken Vill du fiska fluga att man kan fästa in några hackelstrån som stjärt och ett par varv hackel som ben. Jag har därför också bundit påfågelnymfen som spider med hackel från morkullans vinge. Egentligen ska man nog binda den med hönshackel i samma bruna nyans som hacklet på en Coachman, men jag är svårt förtjust i hackel från morkulla, rapphöna, and eller skogsfåglar och väljer ofta sådana till nymfer, spiders och våtflugor.

Påfågelnymf

För mig är det viktigt att ha ena benet i flugfiskets historia och samtidigt ha blicken stadigt fäst mot framtiden. Jag ser flugfiskets utveckling som en långsam, närmast evolutionär process där flugfiskets historia och tradition är utgångspunkten för dess utveckling. Ibland tar utvecklingen ett ordentligt steg framåt i form av kolfiberspön, linor i plast, eller storspoliga rullar. Dessa produkter gjorde flugfisket mer tillgängligt och framför allt billigare. 

Men ibland tar utvecklingen ett steg tillbaka och hittar på så sätt nya vägar framåt. Spön i splitcane och silkeslinor är exempel på detta. En ny generation skickliga spöbyggare har förnyat splicanespöt och nya förbättrade material i form av lim och lack har bidragit till att spöna blivit enklare att sköta. Den stora fördelen med ett canespö är att du kan få exakt de egenskaper du vill ha. Ett kolfiberspö är mer av en kompromiss eftersom det finns färre taperingar och därmed färre egenskaper att välja mellan. Även silkeslinan upplever en slags renässans. Fler och fler upptäcker silkeslinans fördelar. Jag har varit anhängare av splitcanespön och silkeslinor i över tio år och menar att dessa på flera områden är bättre än kolfiberspön och plastlinor. Silkeslinans största fördelar är att den saknar linminne samt att den är tunnare än en vanlig lina. Det innebär att den skär luften bättre, är enklare att underhandskasta och att den är lättare att kasta med precision. Dess nackdel är att den kräver mer underhåll i och med att den måste rengöras och torkas efter fisket, samt impregneras inför varje fisketur. Jag vet inte om jag ser det som nackdelar. Det har en avkopplande effekt på mig att pyssla med linan.

Inför denna säsong tänker jag testa flätade tafsar istället för taperade nylontafsar. De sägs vara bra eftersom de likt en silkeslina saknar minne och att de med impregnering flyter bra. 

Jag dricker upp den sista kaffeslurken, packar ihop mitt lilla gasolkök och påbörjar fisket. Som vanligt är kläckningarna sporadiska, några bäcksländor och mycket små grå dagsländor.

När flugan får fart av tafsen som sträcks hugger en öring

Smyger mig sakta nerströms längs en snabb fors och fiskar de små fickor som bildas i strömmen. Spöt och linan kastar väl i de korta och kontrollerade kasten som krävs. Påfågelnymfen byts ut mot en våt Coachman. Flugan som är ursprunget till Påfågelnymfen. Jag kommer fram till en hölja där strömmen planar ut i en grop. Det är enkelt att rulla ut flugan. Det virvlar till där flugan befinner sig. Fast fisk! En liten öring har tagit min Coachman. Första fisken på ny utrustning är alltid speciellt.

Jag fortsätter vandringen efter ån och kommer till ett lugnvatten. 30 meter ovanför nästa fors stannar jag till. Platsen ser spännande ut. Lite djupare, stenar och gropar som borde hålla fisk. Kaffe och sörgås. En liten öring simmar förbi, vilket skärper mina sinnen.  Efter 20 minuter vakar det snett uppströms. Jag smyger försiktigt i kastposition och väntar. Byter tillbaka till en påfågelnymf med hackel från morkulla. Väntar en halvtimme. Inga ytterligare vak. Väntar en kvart. Ser ett vak 25 meter nedströms. Smyger mig ner. Kryper fram i kastposition. Det vakar mellan två stenar. Ett försiktigt rollkast, flugan tas direkt av en öring. Den simmar direkt ut i mitten av ån och trasslar in sig i en gren. Jag vadar ut och trasslar loss tafsen. Öringen sitter kvar. Den är lite större än den förra, men fortfarande liten. Runt 25 cm och i fin kondition.

Två öringar fångade på Smedmanflugor på ett spö som ägts av Smedman. En mycket speciell känsla. Jag höjer min kåsa i en tyst hyllning till en av mina viktigaste förebilder inom flugfiske, som med sina natur och fiskeillustrationer i olika böcker tillsammans med Naturrutan på tv formade bidrog till att jag blev den flugfiskare jag är idag.

Mellan stenarna tog öringen min Påfågelnymf.

Silkeslinan motsvarar väl mina högt ställda förväntningar. Rullar ut korta kast med god kontroll. Även korta överhandskast kan utföras kontrollerat. Om den är bättre än mina gamla silkeslina låter jag vara osagt, men känslan efter första fisketuren är att linan håller premiumklass. Den flätade tafsen passar linan perfekt. Vi kommer att följas åt under många år Phoenixlinan och jag. Tillsammans med Smedmanspöt bildar den ett bra team med Menthorspöt från Löfdal. 

Sommarens äventyr får avgöra om det blir en till silkeslina från Phoenix eller om den italienska silkeslinan får tjänstgöra några år till.

Om förlorad våröringlycka

 Påskaftonens morgon är på väg att övergå i förmiddag.

Det är svalt och vindstilla. Solen syns som en rund lampa ovanför den mulna himlen. Sitter på strandbrinken med havsöringsfrossa. Jag väntar på att kokkaffet ska sjunka i pannan. Vårfåglarna sjunger och spelar för full hals. Rödhakens flöjtande,kvitttrande sång blandas med bofikens glada tillrop. Gärdsmyg och taltrast blandas med tjattret från knipor och änder. Men fågelsången når inte mitt öra. Den dämpas av mina grubblerier över min oförmåga att kroka våröring. Jag har nyss tappat en av åns större öringar.

Jag förbannar min förlorade våröringlycka!

Orm Tostesson återfann sin lycka när han fann den sanna tron. Hos Kristus återfann han Ylva och senare också Alamnsurs halsband. Lyckan räddade honom från Kung Svens försåtliga lönnmördare och innan sagan om Röde Orm var slut så bärgades också bulgarguldet från forsarna vid Dnejpr.

Jag slår upp kaffe i kåsan. Det är fullt av sump och jag häller tillbaka det i pannan så att det få sjunka till botten. Att koka kaffe är ett bra sätt att lugna ner sig efter en tappad fisk. Det går inte att stressa när man kokar kaffe. Sumpen måste sjunka innan man kan dricka det. Kaffekokning är därför mer än Lidmansk vildmarksromantik. Öringen högg vid stenarna ovanför suget som blir där vattnet drar ihop sig. Jag förstod på en gång att den skulle lossna. Vissa fiskar vet man att man aldrig landar. Det är som om ån prövar en och finner en ovärdig att landa en av dess invånare. Direkt efter hugget gick den upp i ytan. Jag fick in den ganska enkelt och såg att det var en fin fisk. En övervintrad på minst 70 cm. När jag försökte håva den skrämdes den av håven och gick loss. Och nu sitter jag här och väntar på att kaffet och öringfrossan ska sjunka undan.

Jag vet exakt när och varför min öringlycka försvann. Jag blev övermodig och slarvig. Det var för fem år sedan, efter några bra säsonger vid ån. En kylig aprilmorgon med hård vind och snöglopp tappade jag på samma plats som denna påskaftons morgon en öring som enligt Victor var minst 80 cm lång. Den gick till väders ett par gånger innan den lossnade. Den öringen är som fastetsad på min näthinna och har lagt sig som en förbannelse på min våröringsjäl. Sedan dess har det gått troll i mitt våröringfiske. Någon enstaka ströfisk är allt jag lyckats fånga under de senaste årens vårfiske.

Innan hade våröringfisket under ett antal år varit enkelt. Jag fick fisk nästan varje gång jag besökte ån. De flesta var ganska små, 1-1,5 kg blandat med några riktgt stora öringar. Den största var 76 cm. Oavsett vattentemp fiskade jag bra med flyt-intermediatelina. Det hade naturligtvis varit mer logiskt att fiska med sjunkspetsar, men eftersom jag avskyr att sätta mig i botten fiskar jag hellre lättare och missar en och annan köldstel våröring. När jag hade öringlyckan verkade det inte spela någon roll att jag egentligen fiskade med för lätta linor. Öringarna bet i mina flugor ändå.

Men det märkliga var att det bara var i ån som jag hade öringlycka. I Ljungan där jag fiskat många år fick jag mycket sällan någon våröring. Jag slutade därför att jaga våröring i älven och koncentrerade mitt fiske till ån. Ljungan blev min plats för höstfiske efter öring. Jag fiskade ån intensivt från premiären och de veckor innan vattnet blev för varmt och öringarna simmade ut i havet.

Sumpen har nu sjunkit till botten, jag fyller kåsan och skär ett par skivor av det torkade älgköttet jag fått av svärsonen. Det är perfekt saltat och smakar gudomligt tillsammans med kaffet.

Vi kom till ån på långfredagen, hustrun och jag. Hon fiskar inte med fluga, men trivs ändå att följa med på mina fisketurer. Fisket varvas med utflykter och på så sätt har vi en fin samvaro i husvagnen. Senare idag ska vi fara till ett par bekanta som har en stuga en bit bort. Grillat och kortspel står på menyn.

Tappade en fin fisk igår kväll. Den var på under ca tio sekunder och kändes rejält stor. Det kan visserligen lika gärna varit en id. De är inne för lek och hugger gärna på våra flugor. Det är stora fiskar, men ganska tröga och tråkiga att drilla.

Orm Tostesson förlorade sin lycka eftersom han tog till sig de gudar som fanns i de länder han hamnade i under sina äventyr. Han började sitt liv som asatroende. När han hamnade som årslav hos Alamansur blev han övertygad om att asagudarna övergivit honom. När befrielsen kom och han blev hirdman hos Alamansur krävdes det att han och hans män blev muslimer. Orm menade att det kunde vara praktiskt att hålla sig till de gudar som synes vara starkast och i Hispanien var Allah på den tiden den starkaste. Orm räddade vid ett tillfälle Alamansurs liv och fick då ett guldhalsband som belöning. När han efter att ha hämnats sin hövding Krok och tvingats fly återgick han till asatron, fann kärlek i kung Haralds dotter Ylva, gav henne halsbandet, förlorade henne och sin lycka. Vid härtåg till England fann han Gud, återfann Ylva och höll sig hädanefter till Kristus.

Att återfå öringlyckan verkar vara minst lika svårt. Det har blivit som en förbannelse. Var gick jag vilse? Vilka falska öringudar tillber jag? Hur ska jag finna den sanna tron och återfå min havsöringslycka?

Förnuftets röst menar att det nog inte handlar om lycka, utan en kombination av tålamod, tillfälligheter och tur. Och kanske inställning. Det som är stukat är nog inte min lycka, utan mitt självförtroende. Det är nog så att jag helt enkelt måste fånga en bättre öring på denna plats för att lyckan, eller självförtroendet ska återvända. Och då är det hårt arbete som gäller.

Förnuftets röst menar också att det var tillfälligheter, och inte tron på Kristus som även avgjorde Orm Tostessons lycka.

Jag häller upp det sista kaffet i kåsan, dricker ur och fortsätter fisket. 

Säsongspremiär 2025

 Klockradion råmar ilsket vid halvfem. 

Har som alltid inför det första fisket sovit oroligt. Termometern visar åtta minus. SMHI säger att det ska vara två minus vid ån. Kokar frukostgröten, brer ett par mackor som jag packar ner i ryggsäcken innan jag  beger mig till ån. Väl framme visar biltermometern två minus. SMHI hade rätt denna morgon. Hoppas de inte får rätt när det gäller vinden. Det ska blåsa friskt under dagen. Och vid fiske kommer vinden alltid från fel håll. Morgonens fiske handlar inte primärt om att fånga en havsöring, utan mer att få in känslan för fisket och att återfå en inre balans efter en lång vinter. Jag avslutade förra säsongen redan i augusti. Jag kände mig färdig efter ett mycket fint havsöringsfiske i Vefsna. Under vintern har längtan efter ån växt sig allt starkare. Jag måste helt enkelt iväg trots dåliga förutsättningar.

Ån är liten, jag väljer därför mitt gamla 10 fots Blue Linespö med ombyggt handtag. Ett spö jag trivs med men fiskar allt för sällan pga att det passar bäst just för små vatten. Till det spöt har jag en Danielsson LW 4/7 som jag fick i 40-årspresent. Även den används för lite trots att den kanske är den bästa rullen jag äger. Kanske ska jag byta lina på den och använda den till harr och öringfiske? 

När det gäller spön och rullar trivs jag med de jag har trots att dagens moderna spön har mycket bättre prestanda. Jag har insett att jag inte blir en bättre fiskare om jag byter ut mina lax och öringspön mot modernare och bättre modeller. De spön jag har var ju bland det bästa på marknaden när de var nya och de är naturligtvis lika bra idag. Och att det inte sitter i utrustningen. Därför funkar mina gamla spön utmärkt. För denna å är mitt 10 fots Blue Line utmärkt. För Harmångersån och Testeboån har jag två spön. Ett elvafots hembygge med switchklinga från Pär Palm och ett 12,6 fots LTS Explosive Light.

Efter en kortare vandring når jag mitt första fiskeställe. Jag skrämmer iväg en handfull gäss och två svanar som skränande lämnar ån. Det flyter iskristaller i vattnet och spöringarna fryser av vattnet från linan. Det gör inte så mycket eftersom ån är så liten att det räcker att kasta ut klumpen. Långsamt och köldstelt som de öringar som ån hyser fiskar jag mig nerströms. Solen gör tappra försök att värma den kylslagna morgonen, men den försvinner snart bakom molnen och ersätts av en isande elak vind som biter i kind och händer. Tyvärr fick SMHI rätt även med den prognosen. Jag fiskar en stund till innan jag kokar en panna kaffe och äter min macka. 

Vinden ökar i styrka och gör det svårt att kasta. Jag går upp till en mer vindskyddad del av ån där det finns ett par små men fina höljor. I skydd av vinden är det trots kylan riktigt behagligt. Efter första rundan tar jag en längre kaffepaus och njuter av den numera ganska sköna förmiddagen. Det gäller att vara bra klädd vid vårfiske. Underställ och ett lager till innan fiberpälsbyxor, skjorta, ulltröja och jacka innanför vadare och ytterplagg. Sedan i fjol har jag också ett flytunderställ för extra trygghet om olyckan skulle vara framme. Apropå kläder så är ju även dagens fiskekläder mycket bättre än gårdagens. När jag började fanns det förutom fiskevästar inga fiskekläder, utan enbart fritidskläder som Fjällrävens Grönlandsjacka och vanliga regnrockar om det regnade. De första vadarjackorna var av oljeimpregnerad bomull och användes främst av laxfiskare. Läste i Fiskejournalen/Allt om flugfiske en artikel om vadarjackor och vilka krav man som flugfiskare ska ställa på en bra jacka. Den ska skydda mot väder och vind, vara bekväm osv. Artikelförfattaren skriver om en modern jacka i bomull som ska alla dessa egenskaper. Den säljs för dyra pengar av ett skotskt företag. Han skriver också hur skönt det är att slippa gamla tiders tunga stinkande oljerockar. Jag tänker hur olika vi ser på saker. Jag trivs mycket bra i min tunga vadarjacka i oljeimpregnerad bomull och njuter av doften från oljan som håller regnet borta. Jag känner mig liksom ombonad i den tunga vadarjackan på ett sätt som en modern funktionell jacka inte kan erbjuda mig. Men om sanningen ska fram så använder jag den inte när det regnar mycket. Då har jag istället en modern lättvikts regnjacka. Men under vår och höst är den oljeimpregnerade vadarjackan min favorit som används när vädret tillåter. 

Jag är även noga med mina huvudbonader. En skotskrutig mössa i ull är vår och höstfavoriten. När det blivit varmare ersätts den av en mycket sliten linnekeps. Den borde egentligen bytas ut, men jag har inte hittat någon jag trivs i lika bra. Kanske köper jag linnetyg och försöker att ersätta det slitna tyget? Kepsens foder är ju i bra skick. När jag fiskar harr och öring har jag hatt. Brättet gör att det inte ramlar ner skräp innanför kragen när jag tar mig genom snår på väg till och från mina åar. Dessutom är ett hattbrätte bra de gånger fisket kräver myggnät. 

Jag är nog vad man kan kalla Old School när det gäller flugfiske. Många års flugfiske har tillsammans med med erfarenhet och intresse för flugfiskets historia mejslat fram en egen stil avseende kläder och utrustning. Flugfisket är ju brett när det gäller såväl fiske som utrustning och accessoarer. Man kan som flugfiskare vara lite som man vill utan att det gör något. Man kan välja att finna sin egen flugfiskestig att vandra på eller följa i andras fotspår. Det är nog friheten som flugfisket erbjuder som hållit mig kvar i alla år. Det och det faktum att man aldrig blir fullärd som flugfiskare. Jag är hur som helst glad över att ha flugfiskat så pass länge att jag hittat den utrustning och stil som passar mig, mitt fiske och min smak. Har jag varit ny inom flugfisket hade jag troligen gått vilse bland labyrinterna av spön, rullar och annan utrustning.  Dagens utbud av riktigt bra grejor är näst intill oändligt och det känns som om de flesta som ger råd om utrustning på sociala medier är kopplat till eller sponsrad av något varumärke. Det är nog därför lätt att gå vilse. Dessutom verkar det gå mode i vilka varumärken som gäller. Nya prylar varje år verkar vara målet. Fast så har det nog alltid varit. Flugfiskemodet har ändrats beroende på hur flugfiskets hjältar utrustat sig och jag är själv starkt präglad av Smedman, Lidman, Westrin och de andra som fanns i min värld när jag formades som flugfiskare.

Jag går en sista runda, hälsar på några andra fiskare som är på väg nerströms innan jag packar ihop och beger mig hemåt. 

Åns vänliga brus är bland det mest pulssänkande ljud jag vet. Det tillsammans med en fluglinas rytmiska väsande på dess färd över vattenytan är som balsam för själen. Jag har fått säsongens viktiga första ensamma timmar vid ån. Nästa helg är det premiär i Harmångersån. En annan slags premiär. En premiär med många människor, efterlängtade återseenden, fiskeljug och förhoppningsvis en havsöring som biter min popsiclefluga.

Om konsten att vänta

Läser ofta gamla Flugfiske i Norden. Det finns mycket nytt att finna i tidningar och böcker man tidigare läst. Det beror på att jag utvecklats som människa och flugfiskare. Tidigare var jag mer intresserad av teknik, utrustning och hur man fångar stora fiskar. Det som intresserar mig idag ögnade jag förr oftast snabbt igenom. Ibland känns det som att jag aldrig sett dessa artiklar tidigare. Jag fastnar i en ledare av Thommy Gustafsson (5-6, 2007) med rubriken ”Konsten att vänta”. Den beskriver hur viktig väntan och tålamod är i fisket. Om att inte bli för ivrig när fisken väl är på gång. Den får mig att reflektera över mitt eget fiske, om all den väntan man genomlevt under sitt fiskeliv. Och min otålighet som förstört fina fiskeupplevelser.

Tålamod är viktigt om man ska lyckas fånga de riktigt svåra fiskarna. Bristen på tålamod är en av mina svagheter som fiskare. Det tog mig många år att nå den insikten, och ännu fler år att lära mig att vänta. Jag lär mig fortfarande. Min iver är ofta starkare än min klokskap.

När man fiskar lax handlar en stor del av väntan om att kasta i en till synes tom älv. Ett kast, ett par steg framåt i en slags ändlös, nästan mardrömslik upprepning. Laxen kan ju få för sig att ta flugan nästan när som helst, ofta helt utan förvarning. Huggperioden pågår under en halvtimme eller en timme i bästa fall några gånger under en laxvecka. Men oftast är det endast en fisk som hugger. Det är kanske annat för de laxfiskare som har möjlighet att tillbringa längre tid efter en älv än vad de flesta av oss kan göra. Vi har vår fasta vecka och då finns inget annat att göra än att kasta, vänta, kasta, vänta, äta och sova i ett slags mardrömslikt rus. En stor del av laxfiskeångesten handlar om rädslan att sova bort veckans få och korta huggperioder.

Harr och öringfiske är ur det perspektivet mycket enklare. Det går skapligt bra att lära sig fiskens huggperioder. Det är ju främst bytets rytm som avgör. Antingen genom att sländor kläcker eller att löja och annan småfisk visar tecken på aktivitet. Det innebär att mat och sovtider kan planeras bättre än vid laxfiske. Men trots det gäller det att lära sig tålamod och väntan. Det är ju inte bara att plaska ut i ån när fisken börjat att vaka, eller när man ser andra tecken på aktivitet.

Konsten att vänta handlar också om en slags inre resa. Om att släppa taget om vardagen, att komma ner i varv. Att så att säga bli ett med naturen. Att bli accepterad av naturens alla väsen. Det är först då du lyckas att fånga den där riktigt svåra fisken. Och det kanske är den inre resan som är det viktiga, själva anledningen till att jag är flugfiskare?

Att i iver rusa ut i vattnet och intensivt vardagsstressat kasta på de vak man ser är sällan rätt melodi. Det är även sällan rätt att försöka sig på de längsta och krångligaste kasten. Även det tog tid att lära sig. Jag var ofta missnöjd med utrustningen. Ett nytt spö som kastar längre, en ny lina som bättre kan utnyttja spöts egenskaper trodde jag länge var vägen till framgång. Sen hör jag Gunnar Westrin i filmen Rostu hävda att han tar de flesta större fiskarna på kast mellan åtta-tolv meter!

Numera börjar jag de flesta fisketurer med att koka en panna kaffe när jag kommer fram till ån. Kokkaffe är en bra metod att komma ner i varv. De går ju inte att dricka förrän sumpen sjunkit till botten. Det är alltså inte Lidmanromantik eller för att kokkaffe skulle vara godare som är anledningen till att jag kokar mitt kaffe. Det är för att tygla min fiskeiver. Kamera, kikare och anteckningsbok är också bra hjälpmedel. Om man är intresserad av naturen kring ån bidrar det till konsten att vänta.

Och det är kanske så att uttern som en försommarkväll simmade under vattnet mot mig och stack upp huvudet bara en meter från mig var en större upplevelse än en än att fånga den öring jag väntade på. Eller järphönan som försökte locka mig bort från sina kycklingar. Eller den gången en älgko gick ner för att dricka 25 m uppströms där jag satt i väntan på kvällens kläckning. Ingen av dessa gånger fick jag någon fisk, men upplevelser som för evigt etsat sig fast i mitt inre. Flugfiske är ju så mycket mer än att enbart fånga fisk. 

Det är när man ger sig tid att vänta de största upplevelserna infinner sig. 

Min bästa tid är nu!

 Kvicksilvret visar femton minus. Fast numera är det bytt mot en digital variant. Fjärrstyrd med tre givare så att jag kan jämföra temperaturen på olika sidor av huset. Så här års är skillnaderna små, max en grad. Annat är det framåt mars, då det kan skilja uppemot tjugo grader mellan sol och skugga. Jag sitter bekvämt tillbakalutad i min fåtölj och läser gamla årgångar av Flugfiske i Norden. 

Drömmer mig bort till ljuva försommarkvällar, till julis sena nattländekläckningar. Till laxnackar i norska drömälvar. Läser Lidman och längtar till gamla tiders svartåar med kvarnar, timmerrännor och gulbukar på halvannat kg. 

Nostalgin flödar!

Men om sanningen ska fram är min bästa tid nu! Jag är snart 60 år och har sedan några år hittat bort från de trygga hemmavattnen som varit min tillflykt när omvärlden kommit allt för nära. 

Jag gjorde några misslyckade fiskeresor när jag var drygt 20 år. Tror att dessa gjorde att jag höll mig hemma under många år. Till trakterna runt Idre/Särna och Härjedalen. Kallt, ruggigt och dåligt fiske. Klumpströmmen, Bollnäsströmmarna och Galvån fiskade på den tiden bättre. Regelbundna inplanteringar av regnbåge och öring av skaplig storlek höll mig hemma. Jag fiskade abborre, gädda, gös, lake mm. Skaffade trollingbåt och blev ganska duktig på gäddtrolling. Vann några tävlingar. Några år efter att man slutat plantera regnbåge i Ljusnan började jag att fiska lax. Blev som besatt. Allt tid kretsade runt laxfiske. Alla pengar gick till dyr utrustning och resor till Norge. Laxen högg ganska sällan, men när den väl gjorde det var det värt varenda nedlagd krona.

Fiskade harr i Viforsen under juli/augusti, havsöring vår och höst.

Jag började fiska i Hans Lidmans Svartån på vårar och försomrar. Kokade kaffe, drömde och fick en och annan öring. Aldrig några stora.

Tiden räckte inte till. Sålde båten och gäddfiskeutrustningen och blev flugfiskare på heltid. Drömde drömmar och mardrömmar. Tappade lusten för tjeckjnymf trots att jag fick bra med fisk. Började om. Köpte splitcanespö och silkeslina. Våtflugor och flugfisket historia.

Började hitta hem.

Sen kom pandemin och satte stopp för norgefisket under att par år. Laxen började släppa greppet om mig. Skogen lockade allt mer. Taggiga mossbelupna granar och knotiga tallar lockade. Skogens alla dofter. Lavskrika och järpe.

Åkte till Börtnan. Hade ett magiskt harrfiske. Blev fast.

Min bästa tid är nu.

Jag läser och drömmer. Om nästa sommar. Och nästsästa. Om ögonblick av nåd. Det livet lärt mig är att ta vara på de korta ögonblick då allt stämmer. Men också att ge mig hän även när det verkar svårare. En dag vid skogsån är alltid bättre än en dag hemma. Att det behövde ta 45 års flugfiske innan jag hittade vägen in mot flugfiskets innersta väsen kan synas obegripligt. Men det är sådan jag är. Ibland måste det få ta sin tid.

Galvån är förlorad pga småsinta människors attityder. Jag bröt mot oskrivna regler genom att utmana byns informella maktstrukturer. Jag ville återställa ån mot deras vilja. De förklarade med önskad tydlighet att jag inte var välkommen att fiska i ån. Och om man inte är välkommen håller man sig borta.

Jag sörjer Galvån.

Jag fiskar knappt i Klumpströmmen och Bollnäsströmmarna numera. Trots att fisket stundtals är bra. Jag drar till skogs. Till svåra åar utan fisk. Eller till Jämtland.

Kokar mitt kaffe. Spanar efter fisk. Anpassar mig till skogens rytm. Läser, drömmer.

Min bästa tid är nu.