Lax v/s harr. Om flugfiske med helt olika temperament

Många som inte fiskar, eller som fiskar lite tror att fiske är fiske. Jag menar att det är fel. Sportfiske är nästan lika brett som idrott. Varje gren av sportfiskets träd ställer särskilda krav på såväl fiskare som utrustning. Det går därför inte att jämföra spinnfiske efter gädda med flugfiske efter harr. Det går inte heller att jämföra flugfiske efter harr med flugfiske efter lax trots att det är flugfiske. Med denna text försöker jag beskriva skillnaderna mellan laxflugfiske och harrfiske, vilket är det fiske som är mitt och som jag kan bäst. 

Laxfiske dag ett. Lördag eftermiddag

Anländer till gården. Vi bor i ett eget hus på en bondgård. Packar ur bilen, hälsar på fiskekamraterna som kommit från olika delar av landet. Träffar dem bara i samband med laxfiske. Fiskesnacket är igång. Grejorna ställs iordning, poolerna lottas. Vi pratar om årets uppgång av lax i älven, vattenstånd, vattentemperatur, hur det afrikavarma vädret påverkar möjligheterna, flugval och linval. Det varma vattnet indikerar flytlina och små flugor trots att det fortfarande är juni. Stämningen är på topp. Poolerna lottas. Vi fiskar parvis de tre poolerna i sextimmarspass, innan det är dags för byte. Vi gör också upp schemat över vem som är ansvarig för maten respektive dag. I vårt gäng äter vi gemensam mat kl 16.00 och vi har en varsin dag att ansvara för. När vi är klara åker vi till våra pooler och börjar fisket. Ingen fisk visar sig, ingen fisk nappar. Men det är lugnt, det är ju bara lördag. Vi har hela veckan på oss. Laxfiske är ju laxfiske. Förvänta dig inte att det ska nappa, bli istället förvånad om det nappar. Det är bara att stålsätta sig. Ett kast, ett par steg framåt, nytt kast. Efter sex timmar byter vi till nästa pool. Där ser vi en lax, men den vägrar att nappa. Ett kast, två steg. Nytt kast. Laxveckan är inledd.

Fiska koncentrerat, men ändå avslappnat så ökar chansen till napp 

Harrfiske dag ett, fredag eftermiddag.

Anländer till ån några timmar innan vi har tillgång till stugan. Stugan ligger enskilt efter ån. Det är i princip fyra sängar, en gasolspis, en öppen spis och ett dass. Passar oss perfekt. Det är mitt första besök vid denna å så jag ägnar ett par timmar åt att rekognosera olika fiskeplatser. Hur de ser ut i jämförelse med de inre bilder jag har efter att ha läst om ån och fått tips av fiskekompisar. Jag har förberett mig noga genom att läsa på om ån, vilka sländor som är vanliga, vilket vattenföring som är bra och fått tips om såväl fiskeplatser som fiskemetoder. Ån rinner genom kalkrika marker och har stora bestånd av dagsländor. Jag ser många dagsländor av olika sort, men även en och annan nattslända. Åns harrar sägs vara svåra att locka med torrfluga eftersom det finns mycket mat vid botten och under vattnet. Om det stämmer återstår att se. Jag har strategin klar för mig. Trots tips på många ställen väljer jag att koncentrera mig på ett fåtal platser, lära känna åns rytm under dygnets alla timmar och på så sätt få en bild över kläckningar, huggperioder och vad harren kan tänkas att äta. Tacklar upp två spön. Ett för våtfluga/torrfluga och ett för tjecknymf. De tips jag fått rekommenderar tjecknymf i strömmarnas djupgropar. Det ska ge större fisk än torrfluga och våtfluga. Jag börjar trots det med en March Brown i storlek 14 och en Partridge & Orange som upphängare. Mest för att känna mig för. Ett par timmar senare har jag fått en handfull harrar och tre små öringar. Några av harrarna håller för mig godkänd storlek.

Laxfiske dag två.

Fiskade till fyra inatt. Med tanke på värmen är det nog rätt både för fisken och för fiskaren. Såg en del fisk, men ingen vill hugga. Det fångas en del fisk i älven, men inga mängder. Fångstrapporterna ger inga besked om när på dygnet fisket är som bäst, men mest fisk tas dagtid. Kanske för att fler fiskar dag? Orkla sägs ju vara en dagälv. Känner ingen oro. Det är ju trots allt enbart söndag och väderprognosen visar att svalare och ostadigare väder är på väg in. Håller fast vid strategin att fiska med mindre flugor. Ljusare flugor under dagen och mörka under natten. Ett kast, två steg. Nytt kast.

Harrfiske dag två

Fiskade till halvtre inatt, med ett uppehåll mellan kl tio och halvett. Väntade in en av fiskekompisarna. Fått harr med jämna mellanrum på March Brown. Kompisarna har haft ungefär lika bra fiske med sina favoritflugor. Det vakade mer under sen kväll och natt, och harren verkade ta något som ligger i ytfilmen eller strax under ytan. Jag fettade in tafsen och bytte till en fluga som ligger i ytfilmen. Fick några fina harrar. 

Påbörjar dagens fiske sen förmiddag. Sporadiska vak. Fiskar trots det tjecknymf. Känner mig ringrostig och obekväm. Jag slutade tjecknymfa för många år sedan eftersom jag ansåg att det var för enkelt att fånga Viforsens största harrar. Ett kort kast snett uppströms, ett Liesenrings lift och en harr på 40 cm eller mer var krokad. Nu är det svårare och resultatet är skralt. Får ett par stycken. Byter till våtfluga och March Brown. Universalflugan som beroende på storlek och hur den fiskas kan imitera det mesta som harren äter. Får några harrar till innan vi åker till stugan för lunch och vila. Det sena kvällsfisket är bra. Vi tar rätt på en matharr. När jag rensar den är magen full av grus, vilket indikerar att den ätit husmaskar, dvs nattsländelarver. Tjecknymf borde med andra ord vara rätt metod. Trots det lyckas vi bäst med flugor som ligger i ytfilmen eller strax därunder.

Trots att många danicor flöt förbi ratades dessa av harren

Laxfiske dag tre

Stendött! Ingen får något. Kanske någon har haft en dragning i linan. Tvivel börjar gro. Känslan av hopplöshet infinner sig. Har vi kommit fel, mellan laxstegen? Kommer det att hända något med vattnet som lockar fisken att röra på sig? De fiskar som vi ser verkar simma igenom våra pooler utan att stanna. Då blir fisket svårt. Det krävs en enorm tur om man ska lyckas lägga flugan mitt framför laxen. Oftast blir det bakom eller för långt framför. Vi fiskar på. Känner viss oro över att hopplöshetskänslan kommer så tidigt in på veckan. Laxfiske handlar ju mångt och mycket om att hålla den känslan borta, borra ner huvudet och fiska på. Ett kast, två steg framåt. Nytt kast i en slags oändlig repetition. 

Sent på kvällen får Peter en hona på 88 cm. Äntligen! Tvivlen skingras och hoppet återkommer. Varför den högg går inte att svara på. Var det flugan, fiskedjupet eller råkade flugan bara landa på rätt ställe vid rätt tidpunkt? Det känns ändå logiskt att det är Peter som bryter isen, han har en otrolig förmåga att hitta sätt att få laxen att hugga.

Harrfiske dag tre.

Fiskade till midnatt. Börjar se ett mönster i huggperioderna. Korta huggperioder under förmiddag och eftermiddag. Ganska dött mitt på dagen, tidig eftermiddag, tidig kväll och sedan en tydligare och längre huggperiod sent på kvällen. Tillbringar en hel del tid efter ån, spanande efter sländor, kläckningar, spinners och tecken på aktivitet från fisken. Blir sakta men säkert ett med min omgivning. Skogens och åns väsen börjar visa sig. Orrhönan som spelar skadad och riktar min uppmärksamhet bort från hennes kycklingar. Renen som går och stökar på andra sidan ån. Åns fåglar som inte längre skräms av min närvaro. Funderar över hur jag ska fiska. Tjecknymf ger varken mer eller större fisk, men känns trots det som den mest logiska metoden dagtid. Samtidigt känner jag att jag kan vänta in huggperioderna och ta fisken med våtfluga, nymf eller med torrfluga. Jag fångar kanske inte åns största fiskar, men de jag får är tillräckligt fina för att bjuda upp en bra dans i det klara vattnet. Jag har egentligen också ”fel” utrustning för att tjecknymfa. Mitt vanliga niofotsspö är egentligen för kort och mina djupnymfer är nog inte de rätta. Behöver ett längre spö för att kunna fiska djupnymfen som jag vill, lite som bäckmete. Funderar över om jag till nästa sommar ska skaffa ett tjecknymfspö med tillhörande lina som ett komplement till den utrustning jag har? Känner mig kluven. Jag trivs ju utomordentligt med det traditionella flugfisket med spö i splitcane och lina av silke. Korta kast, god kontroll och inget krångel. Tjecknymf innebär kanske större fisk, men också mer krångel i form av fler bottennapp och tappade flugor. Men framför allt, tappad rytm i fisket. Risken finns också att rovfiskaren i mig väcks till liv om jag börjar fiska med det mer effektiva tjecknymferna.

Laxfiske dag fyra

Fortfarande dött. Var gårdagens fisk en turfisk? Eller var den ett tecken på att något är på gång? Vädret börjar bli mer laxlikt. Mulet, svalare och regnskurar, vilket känns hoppfullt. Mixtrar med flugor och linor. Fiskar flugan snabbt över poolernas kända ståndplatser utan resultat. Testar små flugor, stora flugor, ljusa och mörka flugor. Hopplösheten börjar övergå i ångest. Det är som om jag inte längre har det pannben som krävs. Är pannben något man måste träna sig till och sedan underhålla, eller är det en egenskap man föds med? Är pannbenet det som utmärker en laxfiskare? Innan pandemin och uppehållet i norgefisket det innebar hade jag ett pannben som tålde långa perioder utan hugg. Nu känns det som om jag tappat den förmågan. Det är en mental kraftansträngning att kliva ut i älven. Ett kast, två steg, nytt kast börjar kännas som en mara. En sån där dröm där man sitter fast i en händelse utan att kunna ta sig därifrån. Som Måndag hela veckan. Rent intellektuellt vet jag att att jag kan det här, att tiden talar till min fördel. Varje kast är ett kast närmare nästa lax. Men inom mig pågår ett krig. Ett krig med osäker utgång. För varje kast jag gör, inför varje steg jag tar argumenterar tvivlaren i mig att jag borde lägga ner laxfisket och ägna mig åt annat. Det sliter för hårt på kroppen, på plånboken, men kanske allra mest på själen. Laxfiske är just nu som tortyr. Det bryter ner mig både kroppsligt och mentalt. Hade jag varit ensam hade jag packat ihop grejorna och åkt hem för att aldrig mer återvända. Tur att jag har mina kompisar. Det är de som får mig att att fortsätta. Laxfiske är i den meningen ett lagarbete.

På kvällen får Jens en mindre lax. Hoppet tänds åter, men lågan flammar svagt och tveksamt.

En bit in i veckan spanar vi ut över älven med tomma blickar

Harrfiske dag fyra

Vaknar utvilad. Fiskade till elvatiden igår kväll. Tog det lugnt och valde att fiska på de som visade sig. Satt långa perioder och bara spanade ut över ån. En fisk vakade högt upp i strömmen. Jag vadade försiktigt ut och kastade ut min nattsländepuppa av flytande chenille, hardubbing och rapphönshackel. Fisken tog direkt drog ut i hårdströmmen innan den lossnade. Fiskade därefter på ett par fiskar som vakade vid andra strandens strömkant. Det var svårt att få flugan att flyta rätt och jag gav upp efter ett tag. Satte mig istället vid strandkanten och väntade. En liten fisk vakade en spölängd ut. Jag lade ut flugan och den tog direkt. Harren visade sig vara större än vad jag trodde och bjöd upp till en lustiger dans innan jag hade den i håven. Jag valde att sluta fiska trots att vaken duggade tätt i strömmen. Att fortsätta fiska hade känts som rovfiske, vilket i mina ögon är en av sportfiskets största dödssynder. Trots catch & release menar jag att man ska fiska återhållsamt. Såväl ån, dess varelser som människan mår bättre av att man tar det lugnt. Även om c/r är skonsamt blir fisken stressad och för min del räcker det med att få några bättre fiskar per dag än att av ren girighet ägna sig åt rovfiske de gånger ån är generös med att bjuda på sitt överflöd. Bättre att njuta av vakfesten från stranden. Det är Gunnar Westrin som genom sina böcker och artiklar lärt mig att njuta av naturen vid harrfiske, att fisket är så mycket mer än att maskinfiska när fisken är aktiv. 

Jag vaknar och känner mig fortfarande mätt. Väljer att istället för fiske att åka efter ån och leta efter intressanta fiskeplatser och ställen där jag kan stå med husvagn. Åker sedan hem utvilad med kropp och själ i total balans.

Harrfiske i en vacker omgivning

Laxfiske dag fem

Fiskade till runt midnatt utan resultat. Ångesten börjar bli outhärdlig. Det blir allt svårare att göra rundorna i älven. Bara att bita ihop och slita på. Det är som att jobba vid ett löpande band på ackord. Man måste sluta sig i sin bubbla, sluta tänka och bara jobba på till arbetsdagen är slut. Eller att lördagen ska komma då det är skiftbyte i form av att nästa gäng kommer. Målbilden börjar att skifta från att fånga en lax till att härda ut. Byter flugor och fastnar för en Pot Belly Pigliknande tub på ca 4 cm. Vid halvåttatiden på kvällen stannar flugan till i sin oändliga loop. Bottennapp tänker jag och höjer spöt. Svaret blir två försiktiga dragningar. Jag utbrister med förvåning i rösten ”Fisk?” Laxen svarar med en kortare rusning. Jag vadar iland och börjar drilla. Jag känner mig som pånyttfödd. Tvivlet, frustrationen och ångesten är som borblåst. Jag drillar laxen med självförtroende samtidigt som hela kroppen skakar och benen känns som gelé. Den följer med snällt i början. När den kommer in på grunt vatten vaknar den till liv. Den gör ett par rusningar innan den ligger i håven.

En våg av lättnad, glädje och bekräftelse sköljer över mig. Jag har fortfarande förmågan att fånga lax, mitt pannben verkar hålla för laxfiske. Självförtroendet är tillbaka! 

Peter fångar en lax till. Mats får en sista kvällen. Jag och Tomas tappar en varsin innan veckan är slut. Jag är helt slut såväl fysiskt som mentalt. Veckan är äntligen över. Under hemresan börjar drömmarna om nästa års laxvecka. Erfarenheterna från den här veckan blir en styrka inför kommande laxfisken. Hopplösheten, frustrationen och ångesten är som bortglömd.

Sammanfattning

Laxfiske är i en slags teoretisk mening enklare än harrfiske. Det är relativt lätt att läsa en ström och att få en bild av laxens ståndplatser i en pool. Laxfiskets grundregler är enkla. Kallt och högt vatten fiskas med stora flugor, sjunklina och långsamt fiskade flugor. Det gäller att fiska flugan nära laxen. I takt med att vattnet blir varmare kan man minska flugornas storlek och fiska med lättare linor samt att fiska flugan snabbare. Det är viktigt att behärska utrustning. Tafsen måste vara sträckt när flugan landar. På så sätt fiskan flugan under hela kastet. Sen gäller det att kasta, ta sina steg framåt och göra nästa kast och att vänta på att laxen ska bita, vilket den gör ytterst sällan. Man kan variera fisket, men behålla fokus på grundreglerna. Därför är uthållighet, pannben och förmåga att kasta energieffektivt laxflugfiskarens viktigaste förmågor. Den som har dålig teknik får ofta problem med ryggen. Flugbyten, linbyten och annat handlar mer om psykologi än något annat. En normal laxvecka brukar jag få upp till tre laxar. Ibland tidigt under veckan, ibland senare. Anledningen till att jag inte får fler stavas främst pengar. De pooler som ger mest lax kostar mer än vad jag vill lägga ut. Då får jag istället nöja mig med att kanske var femte år ha ett riktigt bra laxfiske, dvs de år vår vecka träffar ett av älvens större steg av lax. Det gäller därför att under tröga perioder hålla kvar fokus på att laxfiske egentligen är ganska enkelt.

Harrfisket är i teorin svårare, trots att jag ofta fångar fler harrar under första timmen vid ån än vad jag gör under en hel vecka vid laxälven. Det handlar om att lära sig var och när harren äter, vilka insekter den äter vid olika tider på dygn och säsong och därigenom hitta den metod och den fluga som för stunden kan locka harren till hugg. Det gäller också att lära sig var i ån den större harren finns under olika tider på säsongen. Torrflugefiske är roligast, men faktum är att det mesta harren äter är nymfer och larver som lever på botten eller under vattenytan. Därför är det mest logiskt att fiska nymf eller våtfluga. Visst kan det vara frustrerande när harren ratar allt du erbjuder den, men du vet var den finns och att nästa dag kanske den äter något du kan imitera. Presentation och rätt storlek av flugan är enligt min erfarenhet viktigare än mönstret. Rätt presentation kan vara svårt att lära sig. Kläcker dagsländor är det viktigt att flugan flyter opåverkad på vattenytan. Den mer aktiva nattsländan kräver ibland en mer rörlig presentation. Vid nymffiske finns olika tekniker för att imitera nymfens betende, vilket kräver träning och koncentration. Enklast är traditionellt våtflugefiske, där flugan kastas ut snett nedströms och strömmen sätter fart på flugan, eller så mendar man upp eller ner beroende på hur snabbt man vill att flugan ska simma genom strömmen. 

I praktiken är laxflugfiske bland det svåraste du kan ge dig in på. Den främsta anledningen är att den ytterst sällan nappar. Laxfiske kräver en stark tilltro till din förmåga att fiska. Behärskar du din utrustning och har läst vattnet rätt hugger laxen förr eller senare. Du kan läsa dig till hur man ska fiska både lax och harr. Det är när teorin ska omsättas till praktisk handling svårigheterna uppstår. Det du läst dig till verkar inte funka. Laxen biter inte, trots att du gör allt rätt. Trots att dina flugor är bundna efter laxhjältarnas instruktioner och har material som laxhjältarna menar har närmast magiska egenskaper att få flugan att simma på rätt sätt och även avger för laxen särskilt lockande ljudvågor.  Du börjar tvivla på dig själv och när tvivlet slagit rot är det svårare att fiska bra. Varje kast är ett kast närmare nästa lax och fiskar du med självförtroende får du mer fisk. Varför går inte att förklara, men mina år som laxfiskare har gett mig den erfarenheten. Eftersom ingen egentligen vet varför laxen nappar har det utvecklats diverse mer eller mindre märkliga teorier kring laxfisket. De flesta av dessa teorier saknar grund och har egentligen inget annat syfte än att inge hopp och och hålla demonerna borta så att du orkar med laxfiskets ofta händelselösa vardag.

Harrfisket är betydligt enklare att omsätta teori till verklighet eftersom fisket bedrivs mot fisk som äter. Vad harren äter är ofta enkelt att finna ut. Antingen genom att studera vilka sländor som finns på vattenytan eller i luften eller genom att sila strömmens vatten genom ett litet nät, se vad som fastnar i nätet och därefter anpassa flugval och presentation till de för tillfället rådande förhållandena. Vakar harren fiskar man torrfluga, kläckare eller våtfluga/nymf strax under vattenytan. Vakar ingen fisk fiskar man våtfluga eller förtyngda nymfer. Händer inget räcker det ofta att vänta någon eller några timmar på nästa huggperiod. Den större fiskarna står i selen eller i strömmens djupaste gropar, de mindre i strömmens grundare delar.

Laxfiske är som att gå till jobbet, hårt vardagsslit som ibland belönas med en lax. Det sker visserligen i en vacker omgivning, men oftast nära en hårt trafikerad bilväg. En omgivning jag inte vill vara utan. Hade det enbart handlat om laxen hade jag ju fiskat i Älvkarleby eller någon annan bra betongälv. Efter några dagar hör du inte längre trafiken och landskapet njuter du bara av under de första ivriga dagarna av en laxvecka. När du slutit dig i din bubbla ser du bara strömmens eviga rörelse. När du vilar rör sig träden på andra sidan älven på samma sätt som strömmen. Harrfiske är mer naturromantik. Kokkaffe över öppen eld, kläckande sländor, fågelsång och rödflammande solnedång över en stilla och sagolikt vacker å.

När laxen till slut hugger är varenda dag, vecka, ibland år utan napp bortglömt. Helt plötligt njuter du av det dramatiska landskapet, av det klara vattnet av strandskator och vadarfåglar. Av örnen och falken som häckar på bergets brantaste stup. Laxen är värd all väntan. 

För mig är en viktig del i laxfisket fiskekompisarna. Utan mina goda vänner, de som jag bara träffar vid lax och havsöringsfiske hade jag aldrig fiskat lax. Jag behöver kamratskapet, fiskesnacket och stunderna i laxhuset för att orka en hel laxvecka. Jag kan känna viss avund över de som kan fiska lax ensamma. De måste ha ett pannben som den värsta vasaloppsåkare. Harrfisket är ett fiske som jag lika gärna bedriver ensam som tillsammans med fiskekamrater. Att sitta ensam vid ån och vänta in nästa huggperiod är som att meditera. Man försvinner in i sig själv samtidigt som man utvecklar en god känsla för åns och naturens skiftningar. Det kan vara att sädesärlan eller andra fåglar börjar flyga över vattenytan, att storskraken plötsligt börjar jaga mer aktivt. Tecken på att fisken börjar bli aktiv. De små nyansskillnaderna kan vara svårare att uppmärksamma när man har god samvaro med en eller flera fiskekompisar.

Jag behöver både laxfisket och harrfisket för att fungera som människa. Jag behöver känna laxfiskets ångest. Den testar mina gränser, gör mig mentalt starkare medan harrfiskets mer harmoniska temperament skänker balans i min kropp och ro i min själ. 

För en utomstående är det flugfiske, men för mig är det två helt olika fisken där den enda likheten är att det är flugfiske i den bemärkelse att linan fungerar som kastvikt.

The North Country fly. Kan flugfisketraditionen från norra England funka på mina harrar?

 Det finns smala intressen, sen finns det smala intressen.

Deltog på ett zoomevent om North Country och spiderflugor igår kväll som kvalar in i den senare kategorin. Värd för eventet var Robert Smith, författaren av boken The North Country flies, Yorkshires soft hackle tradition.

Mycket kretsade kring två böcker, Brook & river trouting av Edmonds & Lee samt North Country flies av Pritt, hur dessa tänkte och filosofin bakom de mjukhacklade flugorna. Men också till andra mer okända personer, deras anteckningar om de flugor de fiskade med. Frågan att ställa sig är hur en 200-årig flugfisketradion från norra England kan utveckla mitt flugfiske för harr i de älvar jag fiskar i? En hel del skulle det visa sig.

Det handlar som jag ser det om ett tänk, en filosofi om flugfiske, flugbindning, om de insekter som uppträder i de vatten man fiskar. Jag tillhör de som tror att presentationen är viktigare än att presentera en så exakt imitation av den insekt fisken äter. Rätt storlek och rätt form på flugan är naturligtvis viktig, men sättet du fiskar den på är avgörande.

Jag har nyutgåvor av de bägge böckerna och även Robert Smiths bok. Intressant är att flugorna i Brook & River trouting och North Country flies är fetare bundna än dagens motsvarigheter. Det går också att se att flera flugor har klippta hackel. Enligt Robert Smith var de Skues som började med att binda sina nymfer med enbart två varv hackel och med tunnare kroppar. Apropå Skues så menar Smith att de mjukhacklade north countryflugorna inte ska fiskas som nymfer. De representerar kläckare, puppor, färdigutvecklade sländor, men även dränkta landinsekter. De ska därför fiskas i de övre vattenlagren, medan nymfer fiskas djupare.  

Nu börjar det närma sig mitt fiske efter harr, företrädesvis under nattsländetid. Mjukhacklade flugor rätt fiskade kan imitera nattsländepuppor och kläckta nattsländor som drunknat. 

När Robert Smith nämnde att det var vanligt att klippa hacklen på undersidan och platta till dem i syfte att de skulle imitera ben och vingar på en kläckande dagslända började jag att tänka på flugbindaren Oscar Fick från Hede. Även han klippte ”borsten” på de flugor han band och sålde. Finns det likheter mellan Fick och andra svenska allmogeflugfiskare och traditionen från Yorkshire och norra England? Det kanske gör det. Flugfisket är ju betydligt äldre än vi tror. Såväl i norra England som i Sverige användes inte flugspön eller fluglinor av den typ vi känner idag. Oscar Fick hade ett långt metspö som han monterat en rulle på. Linor och tafsar av flätat hästtagel var vanliga. Dessa var svåra att kasta med, vilket gjorde att man metade sina flugor.

Jag behöver läsa om Helge Jonssons bok om Oscar Fick och Hedeflugorna innan jag fortsätter att binda mina mjukhacklade flugor för säsongens harrfiske. Hedeflugorna var ju flugor som fiskades i de vatten jag fiskar i. Kanske kan de ge kunskap jag behöver för att anpassa Yorkshires flugmönster till mina åar och älvar, till de insekter som lever där? Jag behöver också lära mig att binda vissa mönster baklänges så att de så att säga får rätt form i vattnet utifrån hur kläckande nattsländepuppor kan se ut och uppträda. Jag har också ett par ”moderna” böcker om mjukhacklade flugor som kan vara värda att bläddra i. Vilka av yorkshiretraditionens mönster kan användas för att imitera kläckande nattsländor och hur ska man fiska dem på bästa sätt?

En helt ny och mycket spännande värld öppnar sig när man skrapar på ytan på det som vid en första anblick är ett tämligen smalt intresse!

Två napp i Stjørdal

 ”Undrar om man kommer åt fisken från den andra sidan”? Jag frågar Tomas sedan han berättat att fisken följer bergällen på andra sidan på sin väg upp till älvens lekområden. 

Det är måndag och vi fiskar Stjørdalsälven.  Andra halvan av augusti. Fisket är trögt, för att inte säga omöjligt. Vi har fiskat sedan i lördags utan att känna något. Laxkoman har börjat att smyga sig in under huden. Innan pandemin var det lättare att hålla den i schack. Kanske är förmågan att hålla ångesten i schack en färskvara som måste underhållas? Mina fyra dagar i Vefsna ett par veckor tidigare var tuffa. Högt vatten, femtonfotare och tunga linor har satt sig på min hjärna. Jag blev rejält osams med femtonfotarn. Kasten funkade inte och frustrationen växte. Märkligt eftersom det funkade så bra de år jag haft spöt. Jag köpte det för att kunna fiska Gropen i Orkla bättre. Har fiskat med spöt två höstar i Ljungan och då har det funkat bra. 

Problemen med spöt började redan i Orkla. Men då var de hanterbara eftersom jag nådde dit jag ville. I Vefsna blev det en slags mental tvärnit. Jag tar i för mycket vilket gör att jag slarvar med stoppen i fram och bakkast. Jag tappar tajming och kasten dör. Orsaken är att klumpen är tung, jag tvingas ta i och kasten blir dåliga. Ska jag fiska femtonfot måste jag träna mer. Både kastteknik och rygg. Det där vet jag, men när jag ska omsätta teori till praktik vid älven tar det stopp. Jag sliter och drar, ryggen pajar och humöret sjunker. Kortare spön är enklare att hantera. Favoriten för stor lax är mitt elvafots splitcanespö. Där sitter linbågarna fint och tafsen sträcker. Här i Stjørdal ligger femtonfotarn kvar i tuben och stiger inte vattnet blir den kvar där. Jag fiskar istället med mitt elvafots switschspö och min tolvsexa i klass 7. Rygg, axlar och humör mår bättre av det.

Vi har sett en del fisk. De flesta har visat sig utanför kastavstånd. Att fiska från andra sidan kräver att man följer järnvägen en knapp km. Det känns inte så lockande eftersom det är trångt bredvid järnvägsbanken om ett tåg skulle komma. ”Man kanske kan kolla tågtidtabellen” säger någon. Jag laddar hem tågtidtabellen och ser att finns gott om tid att ta sig till bäckutloppet på andra sidan mellan de glest gående tågen mot Storlien. 

Förmiddagen ägnas åt att fiska järnvägssidan.

Vid bäckutloppet finns en liten yta där vi slår läger. Stefan går uppströms och jag är nyfiken på den korta sträckan nedströms bäcken. Går det att vada eller måste man fiska från hällarna? Jag fiskar mig neråt. Första biten går bra att vada. När man närmar sig den första hällen blir det djupare och jag måste kliva upp på hällen. Sedan tar det stopp. Hällen är för brant.

Vattnet är lågt, runt tjugo kubik. Soligt väder gör att jag fiskar med en vitvingad fluga på åttans enkelkrok och flytsjunkettlina. Jag vill att flugan ska bryta den lite snabbare ytströmmen, men ändå fiska ganska snabbt. En nedströms mendning sätt fart på flugan.

Dagarna i Vefsna gnager och gör att hopplösheten sakta gnager sig in i mitt inre. Sträckorna vi har är fina och borde hålla lax. Trots det vägrar den fisk vi ser att nappa. Vi behöver regn och fisk som stiger. Då kan det hända grejer.

Vid andra rundan visar sig en färgad fisk på min sida älven. Jag kliver i och fiskar mig neråt. Fiskar förbaskat fint med switchspöet. Spöts djupa aktion sänker tempot i kasten. Främre och bakre stoppen blir naturliga så länge jag låter bli att ta i för att nå de där extra kastlängderna jag ändå aldrig når. Linbågarna är smala, vassa och fina.

Plötsligt stramar det till i linan. Jag lyfter spöt. Det gungar i några sekunder innan laxen lossnar. Jag skriker ut min besvikelse. 

Därefter sköljer en våg av lyckokänslor över mig. Känslor svåra att beskriva. Jag får svårt att andas. Efter uppförsbacken i Vefsna och den tröga starten här i Stjørdal var det den kick kropp och själ behövde. Jag har inte tappat förmågan att få laxen att ta mina flugor. Trots att den lossnade sköljer ett lyckorus över mig. Jag måste sätta mig ner och få ordning på mitt inre innan jag kan fortsätta mitt fiske.

Eftermiddag

Vattnet är lägre än i morse. Saghölen ser giftig ut. Stefan går upp till gränsen och fiskar sig neråt. En kopp kaffe innan fisket börjar. Det lägre vattnet gör att jag kan börja fisket några meter ovanför vindskyddet. Det finns en sten på den andra sidan som ser ut som en bra ståndplats för fisk innan de ger sig av vidare uppströms. Det är den jag vill fiska av snett uppifrån. Min tanke är att flugan ska svepa över den blankfläck som finns hitom stenen. Jag fiskar med min tolvsexa, flytintermediatelina och en liten svart långvinge. Flugan hinner knappt landa förrän slingan ilsket slits ur handen på mig. Linan pekar 45 grader neråt när jag ser en blank lax göra två snabba höga hopp innan spöt rätar ut sig. Jag hinner inte reagera förrän det är över. 

Lyckoruset sköljer över mig än en gång. ”Jag kan det här” skriker jag över älven. 

Två kast senare känner jag en stöt. Sen ingenting på resten av veckan. 

Laxfiske i en liten ask. 

Laxångest i Stjördal

 Laxen är som ett väsen, eller kanske mer som en demon som tar över din själ och gör den rastlös och orolig. Att bekämpa den är mycket svårt. Den äter sig in i din vardag. Allt du gör syftar till att finna möjligheter att fiska lax.

Jag funderar mycket på varför jag lägger så mycket tid på laxen. Harr och öringfisket är ju egentligen mer logiskt och mer meningsfullt. Dessutom är det mer avkopplande. Visst kan det vara frustrerande att inte lyckas lura någon när det vakar för fullt. Men att jämföra den med ångesten över det hopplösa i att i dagar göra kast efter kast och veta att det är meningslöst går inte. Du vet att du i bästa fall kan få ett par hugg under en normalvecka. Hugg som med lite tur ger en krokad lax. Lade jag samma tid på harr eller öringfiske skulle jag med stor sannolikhet vara mer framgångsrik. Jag har också en stark längtan till de fjällnära skogarna och dess åar. Till de knotiga och av tiden krökta tallarna. Till de lavhängda spretiga och taggiga granarna. Jag vill sugas in i de motsträviga och täta skogarna. Till skogens och myrens tunga dofter. Där känner jag mig hemma.

Det går att tänka så i teorin, men i verkligheten är det omöjligt. Demonen inom dig tvingar dig till laxälven, till de meningslösa kasten. Ett kast, tre steg framåt dag ut och dag in. Oavsett väder. Du förbannar den brännande solen och längtar efter mulna regniga dagar. Du förbannar regnet som trots dyra märkesjackor i premiumklass letar sig igenom det vattentäta andastyget. Du sliter på eftersom demonen tvingar dig att göra det. Nästa kast tar den. Byt fluga eller sjunkspets så händer det. Det är som forna tiders ritualer för goda skördar eller för god jaktlycka. Men inget annat händer än att en lax visar sig när du fiskat förbi dess ståndplats. Tre steg framåt, ett kast. Kasten börjar att krångla eftersom du egentligen inte är intresserad av att lägga tid på att bli en kastmaskin. Du vet vad som krävs, men saknar förmåga att bygga upp tillräckligt med pannben för att lägga ner hundratals, kanske tusentals timmar för att få perfekta linbågar som tar flugan de där extra metrarna där laxen står eftersom dina plaskkast har tryckt dem mot den andra stranden. Ditt pannben klarar endast av ett kast, tre steg.

Du tänker att Stjørdal i augusti egentligen passar dig perfekt. Lagom stor älv för den lätta utrustningen. Switschspöt eller tolvsexan i klass sju. Spön som inte krånglar utan som skickar ut fina linbågar som sträcker tafsen. Spön som gör att ryggen håller. Spön för grils och mellanlax. De laxar du helst vill fånga. Fiske dagtid, sova på natten. Ett kast, tre steg. Bara laxen vill bita.

Tänker på senaste numret av Flugfiske i Norden och Ockulta laxdagboken av Mikael Engström. Det bästa jag läst på länge om laxfisket. Om besattheten, om ångesten men också om känslan av befrielse när en lax är landad. Jag önskar att jag kunde finna orden som sätter laxfiskets alla känslor på pränt. Engström är nog den främsta. Kanske bättre än Lidman. Jag känner igen mig i Engströms texter om laxfiske. De är inte vackra, men laxfisket är inte heller vackert. Älvens enformigt lockande ton. Det är enformigt, närmast maniskt. Det var dock Lidman som var först med att beskriva laxångest. Laxögat och Laxen i Erkikulpen. Så långt från harr och öringlyrik man kan komma. Torrflugefisket är ett naturromantiskt fiske. Vackra sländor som dansar, kokkaffe och vakande fisk på en oljeslät vattenyta. Rödflammande himmel i solnedgång. Laxfisket är raka motsatsen och kan därför inte jämföras med harr och öringfisket.

Du tänker att du måste ge offergåvor till älven. Något fint och värdefullt. Något som är en del av din själ. Kanske ett blodsoffer. Vad som helst för att få laxen att bita på dina flugor. Du tänker på Röde Orm som förlorade sin lycka och tvingades att överge de gamla gudarna och underkasta sig kristendomen för att återfå lyckan. Eller på Koskela som bar på en inre vrede mot den makt som skickat ut honom i kriget, men som trots det trivdes i armén och gjorde sin plikt utan att tveka. Men som dog på krigets sista dag. Om det meningslösa i att fortsätta. Demonen äter upp dig bit för bit och du låter dig bli uppäten eftersom belöningen gör dig odödlig för en kort stund. Längtan efter odödlighet är så stark att du är beredd att göra vad som helst. Utom att fiska i betongälvar, eller med spinnspö. Ett kast, tre steg är den rytm som som gjort dig beroende. 

När säsongen är slut har du trots allt fått en slags inre lugn som håller demonen fjättrad för en tid. En tid för reflektion och drömmar. Men också en tid där demonen inte är lika stark. En tid då den kanske kan bekämpas på allvar och fjättras med naturlyriska drömmar om snyftande vak på sel och nackar i rödflammigt motljus. Om Lidmanöringar i bortglömda åar. Tankar om evigheten som Thoreau beskriver den, och som kanske är orsaken till att jag fiskar med fluga: 

”Tiden är inget annat än strömdraget som jag fiskar i. Jag dricker av vattnet, men samtidigt som jag dricker ser jag den sandiga botten och upptäcker hur grunt det är. Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar.”