Man behöver
inte åka långt ut i skog och
mark för att få fina
naturupplevelser. Tidigt om mornarna kan även
staden erbjuda fina upplevelser. Jag åker
ner till älven
innan solen går
upp en tidig lördagmorgon. Det enda som minner om fredagskvällens festande är en ensam polisbil
som åker in
till stationen efter den sista rundan för
natten. Där älven rinner ut i sjön kan man om våren ha ett riktigt
bra fiske efter den öring
som kraftbolaget planterar ut som kompensation för
vild öring och
lax som kraftverken utrotat. Om mornarna är
man oftast ensam vid älven.
Nattens ro är kvar i kroppen, vilket gör
att sinnena är
känsliga för naturens alla nyanser,
nyanser jag är
beroende av att se och känna
för att må bra. Jag parkerar
bilen vid hotellet, går
ner till grillplatsen, sätter
ihop mitt spö och knyter på en
rostbrun kaninhårstreamer.
Innan jag börjar
mitt fiske tar jag en kopp kaffe. Jag blickar ut över
älven, det är ljust, solen är på väg upp. Uttern visar
sig vid strandkanten på
den lilla ön
uppströms
spegeldammen. Den hör
mig när jag
skramlar med termosen, dyker och försvinner
spårlöst under
vattenytan. Ett gräsandpar
flyger iväg och längre
ut på sjön kämpar några kanadagäss om reviret. Det
slutar med att en av gässen
flaxar iväg i
ett fasligt kacklande.
Jag dricker upp mitt kaffe och påbörjar
mitt fiske. Luften värms
upp snabbt trots att det är
i början på maj. Staden sover
i den tidiga morgonen, det är
stilla, mina tankar tar mig tillbaka i tiden. Staden försvinner och fram träder en samling byar
med bondgårdar
och bördiga fält. Det är midsommar och byn
väntar på årets första laxsteg.
Laxfisket i älven
har anor från
Gustav Vasas dagar. Laxnot och fällor är
lagade, fiskarlagen väntar.
Rykten säger
att lax börjat
fångas i fällorna nedströms Marmen. Då är laxen här inom några dagar. Årets fångst av braxen är nedsaltad i stora
tunnor. Braxen är
tillsammans med gröt,
bröd och strömming stapelfödan för
traktens befolkning. Laxen är
för värdefull för byborna. Den säljs tillsammans med
smör och andra
värdefulla
varor till huvudstadens välbärgade invånare. Vårfloden har varit lång och hög, både älven och sjön har stigit långt över sina breddar.
En del bönder
har fått hämta det sista av
fjolårets hö från ladorna med båt.
En välklädd herre på morgonpromenad
stannar till. Han tittar nyfiket på
mitt spö,
mina flugor och mina i hans tycke märkliga
kläder. Det är första gången han träffar en flugmetare
säger han. Han
har läst att
fiske med fluga är
en populär
sport bland engelsk adel och borgarklass. Vi sätter
oss på en
stock och han berättar
om att han är
nyinflyttad till byn som ligger närmast
kyrkbyn. Han har hört
att en järnväg ska byggas från huvudstaden genom
landskapet och vidare norrut. Byarnas placering på
näset
mellan älvens
utlopp i sjön
och den mindre älvens
utlopp i samma sjö gör att byarnas
mycket väl kan
utvecklas till en knutpunkt för
handel och industriproduktion nu när
järnvägen kommer att
byggas. Han drömmer
om att byarna kan växa
ihop till en liten stad. Han ser pappersbruk, sågverk,
verkstäder och handel skapa ett nytt välstånd till landet och
till landskapet. Jordbruk kommer alltid att vara grunden för landskapets försörjning, men han är
övertygad om att de nya näringarna
är framtiden. Han
berättar också att en del av hans
vänner och affärsbekanta betraktar
honom som lite stollig som har sådana
tankar. Mannen tackar för
samtalet och fortsätter
sin morgonpromenad. Jag ropar efter honom, vill veta hans namn. Collini, svarar
han.
Jag vadar ut i älven
och återupptar
mitt fiske. Tankarna går
till den underlige mannen med sina stora tankar om framtiden. Det rycker till i
spöt och
virveln där
flugan nyss simmade tar mig tillbaka till nutid. Fisken är stark, kan det vara en av de få vilda öringar som simmar i
sjön och nu
letat sig upp till älvutloppet?
Det skimrar till av violett i vattnet.
En regnbåge? Sådana ska inte längre
finnas i älven. Jag håvar
fisken, fin och stark men ändå inte på riktigt. Jag rensar
fisken, dricker upp det sista av mitt termoskaffe. Tankarna går till mannen jag
nyss träffat, hans
dröm, hans vision
om framtiden. Vi fick vår
stad, staden och fabrikerna gav oss välfärd. Fabrikerna som
nu är borta förgiftade älven, sågverket är sedan länge rivet, på platsen står idag ett hotell. Järnvägen finns kvar, även handeln.
Kraftverken i älven
har utrotat laxen, den vilda öringen
och ålen.
Utrotade
är också smittkoppor och
tbc. Människor
dör inte längre i lunginflamation
och andra vanliga sjukdomar, våra
barn får en
bra utbildning. Industrisamhället
har varit bra för
oss människor,
men obarmhärtig
mot naturen. Med den kunskap vi har idag vet vi att det kunde ha gjorts bättre, men hade vi några val då när framtiden var
ljus och resurserna tycktes oändliga?
Idag vet vi bättre
och kan återställa en del av den
skada vi ställt
till med och lära
oss att leva endast av den ränta
naturen så generöst ger oss. Vågar vi ta steget?
Eller har även
vi förgiftats
av konsumtionssamhällets
berusande hets?
Staden Collini drömde
om och grundade börjar
vakna till liv, naturens väsen
drar sig tillbaka. Jag avslutar mitt fiske och känner
stor tacksamhet för
morgonens upplevelser. Spillrorna av den en gång
mäktiga älven ger mig
andrum, håller
mig vid liv.