Vårmorgon i staden

Man behöver inte åka långt ut i skog och mark för att få fina naturupplevelser. Tidigt om mornarna kan även staden erbjuda fina upplevelser. Jag åker ner till älven innan solen går upp en tidig lördagmorgon. Det enda som minner om fredagskvällens festande är en ensam polisbil som åker in till stationen efter den sista rundan för natten. Där älven rinner ut i sjön kan man om våren ha ett riktigt bra fiske efter den öring som kraftbolaget planterar ut som kompensation för vild öring och lax som kraftverken utrotat. Om mornarna är man oftast ensam vid älven. Nattens ro är kvar i kroppen, vilket gör att sinnena är känsliga för naturens alla nyanser, nyanser jag är beroende av att se och känna för att må bra. Jag parkerar bilen vid hotellet, går ner till grillplatsen, sätter ihop mitt spö och knyter på en rostbrun kaninhårstreamer. Innan jag börjar mitt fiske tar jag en kopp kaffe. Jag blickar ut över älven, det är ljust, solen är på väg upp. Uttern visar sig vid strandkanten på den lilla ön uppströms spegeldammen. Den hör mig när jag skramlar med termosen, dyker och försvinner spårlöst under vattenytan. Ett gräsandpar flyger iväg och längre ut på sjön kämpar några kanadagäss om reviret. Det slutar med att en av gässen flaxar iväg i ett fasligt kacklande.

 

Jag dricker upp mitt kaffe och påbörjar mitt fiske. Luften värms upp snabbt trots att det är i början på maj. Staden sover i den tidiga morgonen, det är stilla, mina tankar tar mig tillbaka i tiden. Staden försvinner och fram träder en samling byar med bondgårdar och bördiga fält. Det är midsommar och byn väntar på årets första laxsteg. Laxfisket i älven har anor från Gustav Vasas dagar. Laxnot och fällor är lagade, fiskarlagen väntar. Rykten säger att lax börjat fångas i fällorna nedströms Marmen. Då är laxen här inom några dagar. Årets fångst av braxen är nedsaltad i stora tunnor. Braxen är tillsammans med gröt, bröd och strömming stapelfödan för traktens befolkning. Laxen är för värdefull för byborna. Den säljs tillsammans med smör och andra värdefulla varor till huvudstadens välbärgade invånare. Vårfloden har varit lång och hög, både älven och sjön har stigit långt över sina breddar. En del bönder har fått hämta det sista av fjolårets hö från ladorna med båt.

En välklädd herre på morgonpromenad stannar till. Han tittar nyfiket på mitt spö, mina flugor och mina i hans tycke märkliga kläder. Det är första gången han träffar en flugmetare säger han. Han har läst att fiske med fluga är en populär sport bland engelsk adel och borgarklass. Vi sätter oss på en stock och han berättar om att han är nyinflyttad till byn som ligger närmast kyrkbyn. Han har hört att en järnväg ska byggas från huvudstaden genom landskapet och vidare norrut. Byarnas placering på näset mellan älvens utlopp i sjön och den mindre älvens utlopp i samma sjö gör att byarnas mycket väl kan utvecklas till en knutpunkt för handel och industriproduktion nu när järnvägen kommer att byggas. Han drömmer om att byarna kan växa ihop till en liten stad. Han ser pappersbruk, sågverk, verkstäder och handel skapa ett nytt välstånd till landet och till landskapet. Jordbruk kommer alltid att vara grunden för landskapets försörjning, men han är övertygad om att de nya näringarna är framtiden. Han berättar också att en del av hans vänner och affärsbekanta betraktar honom som lite stollig som har sådana tankar. Mannen tackar för samtalet och fortsätter sin morgonpromenad. Jag ropar efter honom, vill veta hans namn. Collini, svarar han.

 

Jag vadar ut i älven och återupptar mitt fiske. Tankarna går till den underlige mannen med sina stora tankar om framtiden. Det rycker till i spöt och virveln där flugan nyss simmade tar mig tillbaka till nutid. Fisken är stark, kan det vara en av de få vilda öringar som simmar i sjön och nu letat sig upp till älvutloppet? Det skimrar till av violett i vattnet.

 

En regnbåge? Sådana ska inte längre finnas i älven. Jag håvar fisken, fin och stark men ändå inte på riktigt. Jag rensar fisken, dricker upp det sista av mitt termoskaffe. Tankarna går till mannen jag nyss träffat, hans dröm, hans vision om framtiden. Vi fick vår stad, staden och fabrikerna gav oss välfärd. Fabrikerna som nu är borta förgiftade älven, sågverket är sedan länge rivet, på platsen står idag ett hotell. Järnvägen finns kvar, även handeln. Kraftverken i älven har utrotat laxen, den vilda öringen och ålen.

 

Utrotade är också smittkoppor och tbc. Människor dör inte längre i lunginflamation och andra vanliga sjukdomar, våra barn får en bra utbildning. Industrisamhället har varit bra för oss människor, men obarmhärtig mot naturen. Med den kunskap vi har idag vet vi att det kunde ha gjorts bättre, men hade vi några val då när framtiden var ljus och resurserna tycktes oändliga? Idag vet vi bättre och kan återställa en del av den skada vi ställt till med och lära oss att leva endast av den ränta naturen så generöst ger oss. Vågar vi ta steget? Eller har även vi förgiftats av konsumtionssamhällets berusande hets?

 

Staden Collini drömde om och grundade börjar vakna till liv, naturens väsen drar sig tillbaka. Jag avslutar mitt fiske och känner stor tacksamhet för morgonens upplevelser. Spillrorna av den en gång mäktiga älven ger mig andrum, håller mig vid liv.