Havsöringsförbannelse i Laerdal

Det är i mitten av Augusti, vi är i norska Laerdalsälven på havsöringsfiske. Det är Svetsarn, Grodan, Fjällräven och jag. Vi är alla där av olika orsaker med en obändig pojkaktig fiskeiver som gemensam nämnare. Det är första gången Fjällräven fiskar havsöring i Norge. Han är egentligen fjällfiskare som helst tältar och jagar fjällupplevelser. Svetsarn och Fjällräven är arbetskamrater och Svetsarns lockande berättelser om dramatiska landskap och vilda lax och öringdrillar har lockat honom till att följa med. Grodan är en skicklig lax och öringfiskare som mest fiskat havsöring i Ljusne och i Ljungan. Vi fiskar också lax tillsammans i Orkla. Själv är jag förförd och förföljd av Mikael Engströms berättelser om nattfiske efter havsöring i norska klara älvar. Mörka fuktiga nätter, dramatiskt landskap, smygande svårt fiske med lätt utrustning och svarta siluettflugor. Dramatiska öringdrillar och själslig befrielse. Svetsarn och jag var här i fjol. Solen sken konstant i tre dagar och fullmånen skrämde bort varenda öring långt ut i Sognefjorden. Nu ser det bättre ut. Mulet och en del regn, men framför allt ingen fullmåne. Engström har lärt mig att fullmånen är havsöringsnattfiskarens värsta fiende. Den andra stora fienden är havsöringsfiskaren själv genom sitt uppträdande efter älven. Havsöringen är nog en av de mest nervösa och lättskrämda fiskar som finns och minsta felsteg i natten skrämmer öringarna. Jag och Svetsarn är mer laxfiskare. Grov utrustning, stora flugor och sjunklinor är vår normala arsenal. Nu är det enhands flyt eller intermideatelina, försiktiga kast och små flugor. Fjällräven är bättre utrustad, han är van smygfiske efter skygga fiskar.

 

 

Efter att ha passerat säkert tio vägarbeten är vi äntligen på plats i vår hytte vid älvkanten. Vi är uppspelta som barn inför det stundande fisket. Lax på dagen havsöring på natten är taktiken. Att vi varit vakna sen före fyra på morgonen tänker vi inte på nu. Fångstboken i hytten beskriver ett bra laxfiske de senaste dagarna. Nu jävlar ska de tas, laxarna som en gång gjort Laerdal världsberömd, som gjort att laxlorder fiskat här, som gjort att även den norska kungen varje år fiskar i den ljuvliga lilla älven. Poolerna på vår sträcka är snabba och korta, fina laxpooler, kanske inte helt optimalt för havsöring som hellre vill ha långsamt flytande pooler. Det finns en kurva längst ner på vår sträcka som är havsöringinbjudande.

 

Landskapet är dramatiskt. Älven är kristallklar och bergen är över tusen meter, kanske tvåtusen meter höga. Mordorkänslan som bergen utstrålar bekommer mig inte alls. Jag känner mig ödmjuk och liten, samtidigt som bergen gör mig trygg. Bergen är mina beskyddare, varken verkliga eller inbillade orcher når mig här. Bergen ser till att hålla dem borta.

 

Dag 1.

Fisket börjar kl 16.00. Älven är lika död som i fjol, trots att förhållandena är bättre i år. Två vak är allt jag ser den första kvällen. Har laxen simmat vidare uppströms? Kommer det nya steg under vår vistelse? En närmare studie av fångsrapporterna visar att fisk fångats med ungefär tre dagars mellanrum. Det skulle vara typiskt om det är en mellanperiod nu när vi är här. Svetsarn och Grodan får en varsin mindre öring. Jag är för trött för att fiska hela natten, det får bli gryningsfiske istället.

 

Dag 2.

Jag försover mig och vaknar först kvart över sju. Svetsarn är redan vid älven och har tappat en fisk i Home pool. Om det var en lax eller öring vet han inte, han gissar på öring. Frukosten åker ner snabbt och fisket börjar. Även jag har ett hugg i Homepool, sen är det lugnt. Tvivlet börjar gnaga. Är Laerdal för svår för oss? Vi är vana vid helt andra vatten, större älvar där vattnet är mindre klart och där fisken är mindre skygg. Fiskar vi på rätt plats vid fel tid? Fångstboken visar att vi är på rätt plats, i alla fall om man vill fiska lax. Jag är en van laxfiskare och är därför van att inte få fisk, men vid de vatten jag tidigare fiskat så har det alltid visat sig fisk, även om de inte huggit. Här ser man ingenting. Till och med i Ljungan ser man mer lax. Fisken finns kanske där men den visar sig inte, det är en ny upplevelse och laxkoman har hittat en väg in under skinnet på mig. Laxkoma är ett tillstånd som de flesta laxfiskare drabbas av. Man börjar tvivla på sig själv och sin förmåga att fiska. En del hämtar sig aldrig. De blir laxfiskeutbrända och kan aldrig mer fiska lax.

 

Jag ser till att vila ordentligt under dagen så att jag orkar med nattfiske. Det är ljuvligt att ligga vid älvstranden nere vid kurvan och lyssna på älven. Det känns som älven tar vägen genom kropp och själ och rensar mitt inre. Jag vaknar och laxkoman har runnit ur mig. Kvällen närmar sig, jag väljer Homepool för nattens övningar. Jag har alltid ångest över valen man tvingas till vid en laxälv. Vid harrfiske är det enklare. Där finns det tydliga huggperioder och man kan anpassa mat och vila till fiskens huggperioder. Vid lax och havsöringsfiske är jag alltid rädd att göra fel val. Fiska i fel pool, äta och sova vid fel tillfällen. Ikväll spelar valen ingen roll, min ångest rinner av mig. Jag fiskar på, smyger fram så försiktigt jag kan.

 

Det rycker till i spöt men fisken fastnar inte. Svetsarn ansluter och har inte känt något. Han fiskar pumphuspoolen ett par vändor innan vi bestämmer oss för att göra ett nytt försök med gryningsfisket.

 

 

 

 

Dag 3.

Mobiltelefonen väcker mig, det är kolsvart ute. Kokar en termos vatten till kaffe, ramlar på nyvakna steg till Homepool. Svetsarn går ner till kurvan. Stendött, jag bestämmer mig för att fiska av sträckan efter kurvan, varför vet jag inte. Svetsarn har inte känt något, jag smyger mig förbi. Det är smalt, klumpen och ett par meter skjutlina räcker. Finlir som passar mig perfekt. Jag fiskar med en speyhacklad svart fluga på sexans enkelkrok.

 

Enligt havsöringsexperterna är flugan för stor för små klara vatten. Jag väljer ändå att testa en lite större fluga eftersom det fortfarande är mörkt. Jag fiskar mig försiktigt neråt och strömmen planar ut. Det är en skarp kant mellan det knädjupa vattnet och det betydligt djupare strömfåran. Jag tror fisken ställer sig på den grunda läsidan av strömmen under natten och tidig morgon. Jag vadar därför mycket försiktigt, bara så att jag kan lägga tafsen i vattnet när jag gör mina underhandskast. Kastar man för långt här så fastnar flugan på den andra stranden. Trots att det fortfarande är ganska mörkt ser man gränsen mellan djupt och grunt vatten tydligt. Jag gör mina kast, tar försiktiga steg framåt. Kanske kommer flugan in för snabbt från den hårdare strömmen in mot grundare vatten? Jag mendar upp linan för att få ner farten på flugan. Molnen ligger som ett lock över älvdalen, bubblan sluts, älven tar vägen genom mitt inre.

När flugan passerar djupkanten stannar linan upp. Jag lyfter spöt och svaret kommer omedelbart. Ett bestämt gung och jag är tillbaka i verkligheten. Fisken står och stöter en kort stund och simmar sen sakta ut mot djupet. Tankarna far, hela mitt inre pumpar, fisken följer med några meter för att sedan ta tillbaka det jag lyckats veva in. Lax eller öring är frågan. Fisken vägrar visa sig, jag höjer pressen till vad mitt lätta spö klarar av. Då släpper det. Jag blir tom inombords, förbannar min otur. Att det ska vara så svårt!

 

Jag snubblar upp till Svetsarn på skakiga ben, förklarar vad som hänt, förbannar allt och alla, mest min otur eller klantighet. Morgonens första kaffe värmer trots att det egentligen inte är kallt.

Molnen ligger lågt, fjälltopparna syns inte. Efter kaffet byter jag och Svetsarn fiskeplats. Min stora svarta fluga simmar metodiskt genom kurvan, inte ett liv. Svetsarn kommer tillbaka, berättar att han haft en stöt, men att fisken aldrig fastnade. Det växer en klump av tvivel inom mig. Är det här verkligen mitt fiske? Laxfisket denna säsong har också varit uselt. Laxlusen dödar vildlaxen längs hela den norska kusten och det normalt svåra laxfisket har varit omöjligt. Dyrt är det också, klumpen växer. Det har blivit fullt dagsljus, dags för frukost. Kanske ger frukosten tillräckligt med energi till kropp och själ för att hålla klumpen i schack.

 

Vaknar efter en stunds förmiddagsvila. En kopp kaffe och fortsatt fiske. Ingen får någonting. Märkligt, det fångas fisk på annat håll i älven. Är det vår ovana som gör att vi inte får annat än småöringar. Klumpen växer, det gnager. Laxen biter ju normalt på dagen, varför biter de inte på våra flugor? Är vi på fel plats? Fångstboken säger att vi är på rätt plats. Under lunchen berättar Fjällräven om fjällfiske efter harr, öring och röding på ett sätt som gör att klumpen bara växer. Vita fenkanter, kläckningar, blodröda solnedgångar och väntan på vak. Torkat renkött och friskt kallt fjällvatten. Jävla Engström! När jag kommer hem säljer jag skiten, köper ett fjälltält och vandrar iväg. Jag är nog ingen havsöringsfiskare, kanske inte ens laxfiskare.   

I hytten har stugvärden satt upp korta meddelanden här och där. Jag börjar fundera. ”Laerdalslaksen trenger ro i det klara vattnet” står det på ett meddelande. Det är nog så, vi ger inte fisken ro. Måste fiska mer försiktigt, sluta stressa, göra mig osynlig, komma nära vatten och fisk utan att störa. Kanske är våra grejor för klumpiga? Underhandskasten kanske skrämmer? Jag biter ihop, tar nya tag.

 

Det är kväll. Dag och eftermiddag har passerat utan att något speciellt har hänt. Magen krånglar och läget börjar bli akut. Jag rusar till hytten över hängbron, halvspringer till hytten. Ser ingen av de andra, de måste vara nere vid kurvan. När behoven är uträttade går jag ner till Home pool.

Svetsarn drillar fisk! Äntligen! Fisken visar sig inte på en stund för att sedan göra en rusning nerströms som slutar i ett hopp. Lax! Laerdalslax, den magiska mytomspunna, den hett efterlängtade.
Bara den nu inte går genom tröskeln och fortsätter rusa nerströms. Risken finns då att linan går fast. Svetsarn låser ruller och fisken stannar mindre än en halvmeter från tröskeln. Sakta och metodiskt tvingar Svetsarn fisken uppströms och kampen fortsätter.

Den är urstark och vägrar ge sig. Svetsarn drillar hårt. Laxen ska återutsättas så det gäller att landa den snabbt. Jag ställer mig på knädjupt vatten och väntar. När jag greppar stjärtspolen är fisken helt lugn. Känslan som infinner sig är svår att beskriva.

Glädjen i Svetsarns ögon, lättnaden hos mig, känslan av att ingenting längre betyder något, att få leva vid en laxälv för alltid eller bara ett ögonblick. Harren, fjällen behövs inte längre. Jag vill leva detta livet! Tack Engström för att du lockade mig hit. Resten av kvällen går som i ett rus. Det spelar ingen roll att jag inte får någon fisk.

Dag 4.

Vaknar lätt, den står kvar och väntar på mig längst där nere. Självklart tar jag den, jag vet ju hur man gör. Svart speyhacklad enkelkroksfluga i storlek 6, bara att smyga på den. Morgonmörkret är perfekt, molnigt och grumligt i luften, klart som kranvatten i vattnet. Smaragdgrönt trots att gryningsljuset ännu inte tagit dalen i besittning. Märkligt, varför hugger den inte? Den kan väl inte vara skrämd i ett helt dygn? Klumpen börjar växa, tar en kopp kaffe, tvivlet gror. Var Svetsarns lax bara en turfisk? Har älven inte accepterat mig ännu? Kommer hon någonsin att acceptera mig? Är jag inte mogen för att fiska i laxlordernas och den Norska kungens vatten? Är jag hänvisad till mer enkla älvar för mitt fiske? Vad ska göra för att få älven att acceptera mig? Lax och havsöringsfiske är påfrestande för kropp och själ. Hopplösheten kan bytas i fullständig eufori på kortare tid än ögonblick. Ett jojo-fiske som kan knäcka det bästa självförtroende. Tålamod och försiktiga steg men framför allt tålamod.

 

Under dagen avbryter vi fisket för att studera den sträcka vi har till förfogande under vårt sista dygn i Laerdal. Sträckan ligger strax nedanför det naturliga vandringshindret för laxen och havsöringen. En vild och vacker plats som ligger nära en turistväg. Älven är förförisk och hoppets tänds. Det finns plats för två spön. Hur lägger vi upp fisket? Vi bestämmer oss för att dela upp tiden och fiska två och två. Jag frågar om jag får ta morgonpasset. Jag har en del ogjort med kurvan och ikväll är min sista chans.

 

Svetsarn och Grodan stannar kvar, Fjällräven och jag fiskar nya sträckan i morgon. Tillbaka i hytten blir det mat och vila innan kvällsfisket påbörjas. Jag fiskar från Homepool ner till kurvan. Går en runda i kurvan innan det börjar skymma. Har ännu inte bytt fluga, den svarta speyflugan i storlek 6 sitter fortfarande på. Vattnet strömmar ganska sakta genom kurvan. Varför vill de inte ha mina flugor? I Ljungan räknas en enkelkrok i storlek 6 som ganska liten, här är den kanske för stor. Jag tänker om. Fisken ska inte få se flugan för tidigt påstår de flesta erfarna. Den tappar intresset istället för att hugga. Har aldrig trott på det där, när vi fiskade i River Spey skördade våra stora tuber stora framgångar trots att den skotska laxen sägs vara nogräknad och helt inne på små flugor av skotsk eller engelsk modell. Spey har mörkare vatten och kanske accepterar fisken större flugor av det skälet? Jag byter till den minsta jag har i asken, en Stoats tail dubbelkrok i st 12.

 

Klumpen i magen är större än någonsin, tvivlet har gnagit sig in till mitt allra innersta. Trodde hålet skulle täppas till av Svetsarns lax. Hinnan den skapade var alltför tunn. Syran i klumpen fräter, jag går en runda, börjar i hårdvattnet i poolens inloppström. Kastar ganska långt. Efter inloppet planar vattnet ut, ytterkurvan är djup och man ser tydligt djupkanten. Det är där jag vill ha min fluga långsamt svävande, levande och förförisk. Det plaskar till långt därute, förstår inte riktigt vad som händer förrän det rycker till ordentligt i spöt.

 Klumpen är borta och ersatt av en lustfylld panikartad känsla. Fisken beter sig helt annorlunda än den jag tappade igår morse. Den måste bara landas. Det känns som mitt liv som lax och havsöringsfiskare hänger på den här fisken. Den gör några korta rusningar men vägrar att ge sig. Trots att jag känner att den inte är särskilt stor så är det svårt att vinna ens någon meter lina. Vilken styrka, vilken fisk! Till slut får jag in den på grunt vatten. Jag är livrädd, kroken är liten och min erfarenhet av dubbelkrokar är inte den bästa.

 

Till slut ligger den på fotsdjupt vatten, jag greppar den försiktigt, lossar kroken och skriker ut alla mina känslor. Jag är en havsöringsfiskare! Jag kan det här! Tack Laerdalsälven för att du gav mig denna fisk! Tack Engström! Det är en liten silverblank och svartprickig havsöring på kanske 50 cm. En fisk att vara stolt över. Klumpen är borta, jag kan åka hem och längta tillbaka. Jag går en runda till. Det rycker till i spöt en gång men fisken fastnar inte. Det gör inget, jag har fiskat klart för ikväll, egentligen också för denna resa.

 

Morgondagens pass i Langhölen är mest en transportresa till nästa säsong. Mörkret har lagt sig över dalen. Jag är hemma.

Laerdalslaxens naturliga vandringshinder