Långa bollar på Bengt. Om behovet av långa kast

Om du vill kasta riktigt långt, byt till en lina med en högre linklass så går det lättare. Det tipset gavs på en facebooksida. Debatten blev lång och gick ut på att en tyngre lina är en genväg som är fel. Tunga linor ger tailing loops. Gå hellre ner en linklass, det ger långa vackra kast och fina presentationer av flugan.

Några ställde samma fråga som jag gör. Varför kasta långt? I sjöar kan det finnas en poäng, men i rinnande vatten? När det gäller lax och havsöringsfiske kan långa kast ibland vara nödvändiga, men vid ordinärt enhandsfiske efter harr och öring?  Redskapsbranschen marknadsför hellre kastkanoner än flugfiskemetoder, de vill ju sälja spön och eftersom de flesta spön idag är bra eller bättre så kan man till viss del förstå dem.

Gunnar Westrin hävdar att majoriteten av hans fiskar är fångade inom 8-12 meter från land. Jag vill hellre lära mig fiska än att tävla i långkastning. I strömmande vatten finns ofta flera strömmar som tar tag i fluglinan och försvårar kontakten med flugan och därigenom också fisket. Kontakt med flugan och förmåga att äga flugans färd i strömmen är a och o inom flugfisket. Lars-Åke Olsson beskriver att han misslyckas med sina tidiga försök att fiska med nymf med Frank Sawyers metod. Inte förrän han insåg att han fiskade med för långa kast lyckades han lära sig tekniken. Jag prioriterar därför att lära mig fiska med korta kast. Med korta kast menar jag max 10 meter. Ett 15 meterskast är i min värld ett långt kast. Tror att vi idag har har för bra utrustning. Bara för att det blivit relativt lätt att kasta 25 meter behöver man ju inte göra det.

Svärsonen med Ljunganharr

Allt för ofta ser jag folk trampa ut i älven och kasta över till andra sidan och med sitt kastande skrämma bort fisken. Jag har gjort lika även om jag aldrig lärt mig kasta 25-30 meter. Faktum är att fisken nästan alltid vakar några meter för långt ut oavsett om jag kastar fem eller 20 meter. Om jag istället fokuserar på alla delar inom flugfisket och inte bara på kastet blir jag en bättre flugfiskare, en flugfiskare som blir ett med naturen och som försiktigt närmar mig vattnet och fisken, studerar vak, insekter på vattenytan och andra tecken som kan berätta var fisken kan tänkas stå, försiktigt vada i position om vadning krävs, kasta med korta nätta kast, fångar de fiskar som inte blir skrämda av mina rörelser i och vid vattnet. De fiskar som vakar längre bort låter jag vara. Denna zon på upp till kanske10 meter kallar jag min trygghetszon. Genom att släppa in fisken i min trygghetszon, få dem att känna sig trygga ger jag mig chans att fånga de intressanta fiskarna. Ju mer jag lär känna mitt fiskevatten desto lättare blir det.

Jag minns en gång i våras. Jag fiskade efter öring i Bollnäsströmmarna. Det kläckte små mörkgrå dagsländor och jag fiskade med en Waterhen Bloa. Fisken vägrade nappa och vakade ett par meter från min fluga. Jag bytte fluga till en Nattens Drottning, Lidmans klassiska våtfluga.
Det var fel fluga utifrån vilka insekter som kläckte, men de verkade inte intresserade av en imitation. Jag satte mig ner vid stranden och inväntade vaken. Efter kanske 15-20 minuter vakar en fisk fem meter ut och jag lägger flugan två decimeter från vaket, drar försiktigt i fluglinan. Fisken tar direkt. En fin våröring på ca 8 hekto ligger snart i håven. Varför tog fisken fel fluga men ratade imitationen? Öringen var trygg, det är nog huvudskälet. Det andra skälet var nog att fisken inte var selektiv utan tog det som kom i dess väg. Rätt fiskad fluga inom trygghetszonen är långt viktigare än i de flesta fall bättre en perfekt imitation fel fiskad med för långa kast.

En av svårigheterna med detta fiske kan vara att dela vattnet med andra. Alla fiskar ju inte på samma sätt. Det kan vara mycket frustrerande att vänta in fisk och när fisken börjar närma sig land kommer vadar någon ut och skrämmer ut fisken ur kastavstånd. Därför söker jag mig ofta till glest befolkade, gärna otillgängliga vatten där jag kan utöva mitt fiske utan att störa andra fiskare. Jag kan ju inte kräva att andra vid ett fiskevatten anpassar sig till mig och till mitt sätt att fiska. Jag kan bara kräva att vi tillsammans visar varandra ömsesidig hänsyn.

Skogen

Jag har aldrig blivit fjälltagen. Jag är mer en skogsmänniska. Fjällen är fantastiskt vackra, men jag känner mig ensam och utsatt i det karga landskapet. Skogen ger mig trygghet, skogsåarna och skogstjärnarna med sina svarta vatten lockar. Har faktiskt bara varit på fjällfiske en gång. Det var i Ammarnäsfjällen. Jag trivdes jättebra och fick bra med fisk, men suget kom aldrig, ni vet det där suget som liksom drar en tillbaka, det där som är omöjligt att värja sig mot. Skogen klarar jag mig inte undan. Jag vänder alltid tillbaka.

Silkeslinan

Jag har köpt en ny fluglina. En handgjord lina i silke. Det är en italienare, Terenzio Zandri som gjort linan. Hade en del konversation med honom innan jag bestämde mig för vilken lina jag skulle köpa. Jag beskrev såväl mitt fiske, vilka egenskaper jag önskar av linan, samt vilket spö jag har tänkt att använda. Han rekomenderade då en DT i #5. Han ingen färdig på lager utan måste tillverka innan han kunde leverera. Det är en speciell känsla att fiska med en lina som är tillverkad enbart för mig, med ett splitcaneflugspö som jag byggt nästan helt själv och med egenbundna flugor. En fluglina i silke har många fördelar i förhållande till en i plast. Den största fördelen är att den helt saknar "linminne", vilket innebär att den lägger sig helt rakt på vattenytan när man kastat ut den. De flesta plastlinor har lite minne vilket innebär att att linan tenderar att dra i hop sig på vattenytan. Den minns lite av hur den ligger påspolad på rullen och man måste då dra ut den från spolen och spänna den för att den ska bli rak. Lika rak som en slikeslina blir den aldrig. Den andra stora fördelen är att en slikeslina har tunnare diameter. Det gör den lättare att kasta, särskilt när det blåser. Den är också lättare att lyfta upp från vattenytan när man ska kasta, vilket gör att man har bättre kontroll i inledningen av kastet. Den stör också vattenytan mindre när den landar, vilket gör att det blir lättare att fiska på skygg fisk. Det är också lättare att göra kontrollerade rollkast och andra specialkast när det är för trångt för vanliga kast.

Nackdelar då? Plastlinan har ju tagit över helt så det måste väl finnas stora nackdelar med en silkeslina? Jag ser två stora nackdelar med en silkeslina. Den första är priset. Den lina jag köpt kostar 120 pund, ca 1500 kr inkl två förpackningar linfett och frakt från Italien. Motsvarande plastlina kan man få för halva priset. Den andra nackdelen är att en silkeslina kräver underhåll. Efter varje fisketur måste den torkas och efter var tredje eller var fjärde fisketur måste den impregneras med fett för att inte sjunka. En plastlina behöver man bara tvätta i mild tvållösning ett par tre gånger under en säsong. Den behöver också smörjas med särskilda preparat för att fungera bra. För min del är är underhållet en del av mitt fiske. Att vårda och underhålla utrustningen gör att att jag kommer ner i varv och att jag lär mig fiska mer eftertänksamt. När det gäller priset så kan man titta på linans livslängd. En välskött silkeslina kan hålla i 20 år eller längre medan en plastlina i bästa fall håller i 5-6 år. Det innebär att  en slikeslina i längden är billigare än en plastlina.

Jag har fiskat med silkeslina under ett par säsonger, en lina som är tillverkad i Kina med sämre kvalitetskontroll och sämre grundimpregnering, en slags lågprissilkeslina. Den har fungerat bra, men den har saknat det där lilla extra. Det ska bli mycket intressant att jämföra en handgjord lina med en fabriksgjord. Är skillnaden i pris motiverad?

Ån

Till ån åker man inte för att fånga troféfiskar. En öring på halvkilot räknas som stor i ån. Det är egentligen bra, de som vill få större fisk åker till älven där kraftbolaget pytsar ut odlade öringar i rätt storlek. Fisketrycket sjunker och jag får ha ån nästan för mig själv. Till ån åker man om man söker gulbukiga bärnstensöringar och vildmarkskänsla. Har man tur kan man se bäver eller utter. Ibland ser man björnspår på den gamla vägen som går efter ån. Ån är heller inte rätt vatten för torrflugefiskaren. Visst går det att fiska torrt men det är svårt och hetsigt eftersom vegetationen inte medger luftkastning samtidigt som skoningslös flottledsrensning har gjort strömmen hård. I selen simmar mest gädda så mitt fiske sker mest i strömmarna. Våtfluga är den bästa metoden. Jag har fiskat i ån sedan jag var tio år och familjen flyttade till byn. Då fiskade jag främst vid den gamla sågen. Jag fick mest abborre och gädda. Jag minns när jag fick en stor regnbåge på toppknutet metspö vid den gamla kvarnen nere i byn. Jag var 14 år och umgicks med Erik. En stor regnbåge vägde kilot på den tiden. Kvarnen hörde till huset där han bodde. Den brann ner till grunden några år senare. När jag lärde mig flugfiska fick jag en och annan harr i strömmarna i byn. Jag blev äldre, fick moped och började jag fiska i strömmarna närmast sjön. Mest maskmete men också fluga. Ibland kunde fisket vara riktigt bra även om de största fiskarna lyste med sin frånvaro.

Jag parkerar bilen vid vändplanen där tysken bor. Han som var här på semester, förälskade sig i platsen och köpte huset. Huset ligger mitt i skogen och saknar alla moderna bekvämligheter. Är lite avundsjuk på honom för att han vågade. Huset var till salu i många år innan han köpte det. Ville själv köpa huset men det blev inte så. Jag är nog ingen stugägare som gillar att måla, renovera och hugga ved. Jag vill fiska, drömma och lära mig leva mitt liv. Fisket har blivit sämre i ån, eller har det det egentligen? Jag träffar sällan andra fiskare efter ån, det är nog jag som fiskar för sällan i ån numera och i minnet kanske bara de lyckade fisketurerna finns bevarade. Jag sätter ihop mitt spö, knyter på en March Brown som ändfluga och en Fetkuse som upphängare. En kombination som passar utmärkt för mitt fiske. Izaak Walton möter allmogefiskaren Oscar Fick från Hede i Härjedalen. Promenaden till den översta höljan tar en stund vilket ger möjlighet att släppa tankarna fria. Mitt fiske tog en ny vändning för ett par år sen. Jag insåg att jag fiskade på samma sätt som jag levde mitt vardagsliv. Fisket tappade mening. Måttet på fiskelycka var att lägga ut 20 harrar på Facebook som alla återutsattes, mitt samvete var rent, jag var en modern miljömedveten ekologisk flugfiskare. Mina förtyngda tjecknymfer och guldskallar var mycket effektiva, jag var på väg att gå in i flugfiskeväggen. Jag insåg inte att rovfiske är rovfiske oavsett om jag slår ihjäl fisken eller inte. Jag var vilse och tvingade mig själv att börja om som flugfiskare. Fiskelycka måste vara att komma hem med en hel själ. Lyckan kan vara att uppleva kläckande sländor, möte med något av djuren som lever efter ån, eller att fånga någon av åns fiskar.

Det finns planer på att restaurera ån. Fiskevårdsföreningarna längs ån har bildat en grupp som jobbar med att ta fram planer för en återställning av ån efter flottledsrensningen. Det skulle göra underverk för livet i och kring ån. Kraftverken i ån saknar tillstånd och bör därför rivas ut. Så fort dessa planer blev kända började rykten gå att markägare skulle få sina åkrar översvämmade och motståndet mot restaureringsplanerna mobiliserades. Jag var på ett möte där en av byns markägare gjorde klart för mig att jag inte var välkommen att fiska efter ån. Fiskekortet gäller inte enligt honom. Det kändes som i forna tider då storbönderna styrde och ställde som dom ville. Det märkliga är att rykten alltid verkar ha lättare att slå rot än fakta. Allt ska helst vara som det alltid varit och återställning av människans våld mot naturen ses av vissa som ett hot mot samhällsutvecklingen.

När jag kommer upp till den översta strykan är alla surgubbar långt borta. Vattnet är lite högt. Inte för högt, men tillräckligt högt för att jag ska bli osäker om fisken bytt ståndplatser. Jag börjar med kaffe. Sotpannan är hemma, ån rinner genom ett naturreservat och eldningförbud råder. Jag får nöja mig med termoskaffe. Strömstaren flyger fram och tillbaka efter ån. Ibland stannar den till, knycker lite på stjärten och dyker ner i vattnet. Oftast har den en husmask i näbben när den kommer upp igen. Strömstararna är ganska talrika så det måste finnas bra med mat åt dom. Det är lite märkligt eftersom jag sällan upplever nattsländekläckningar i ån. Jag börjar mitt fiske. Det är lite besvärligt att få ut flugan. Vadar jag skrämmer jag fisken, därför är det krångelkast som gäller. Tur att ån är smal. Jag får ut flugan till den bortre strömkanten. Innanför är det en liten djupgrop där det brukar stå en harr. När flugan landar försvinner den i ett vak. Jag behöver inte göra mothugg, fisken krokar sig själv. När jag höjer spöt svarar fisken med att gå någon meter. Den får kämpa sig trött på lång lina och efter en stund är den redo för landning. Det är en fin liten öring, klädd i åns färger, mörkgrön rygg och bärnstensfärgad buk.

Jag hoppas på fler fiskar i höljan. Jag låter höljan vila och termosen kommer fram. Jag följer vattnets väg genom höljan och blir allt mer säker på att det står en fisk på andra sidan av en undervattenssten mitt i höljan. Jag tar två steg framåt, där är det lättare att få ut flugan med rollkast. Inget händer. Fiskarna kanske blev skrämda. Jag avbryter fisket för att flytta mig en bit nedströms. Jag vevar in linan och när bara tafs och flugor befinner sig i vattnet plaskar det till framför mina fötter. Fisken fastnar inte. Jag sätter mig ner och begrundar händelsen. Jag har fiskat denna hölja i många år och aldrig fått napp på detta ställe. Troligen för att jag skrämt bort den fisk som stått där. Nästa gång vet jag bättre. Jag bestämmer mig för att det får räcka med fiske för denna dag. När jag åker hem genom byn som var mitt hem i många år känner jag mig hemma. Ån och byn är en del av min själ, surgubbarna kommer aldrig att kunna skrämma mig härifrån. Ån kommer att återställas och surgubbementaliteten är på väg att försvinna. Framtiden är min.

En kopp kaffe

Sitter och filosoferar med en kopp kaffe. En kaffepaus kan vara en riktigt god vän, särskilt vid fiske. Några minuters stilla tankar om stort och smått.

Fisken vägrar att nappa idag, trots det struntar jag i byta fluga. Det är skönt att bara kasta ibland och om det nappar är det lite av en bonus. Det finns en del att jobba på när det gäller min kastteknik. För det mesta kastar jag helt ok utifrån mina egna krav. När det strular är det viktigt att komma ihåg att kasta kortare kast en stund, då brukar det rätta till sig. Gör det inte det är en kopp kaffe enda medicinen. Problemen sitter ju hos mig och att jag försöker stressa fram bra kast och en kopp kaffe lugnar kropp och själ. När jag smyger runt i Galvån eller någon annan liten skogså är en kopp kaffe en del av ritualen. Där det är möjligt gör jag en kaffebrasa och kokar mitt kaffe innan själva fisket börjar. Det är en liten reningsritual som syftar till att glömma vardagen en stund så att jag kan komma in i min flugfiskebubbla. När jag är i bubblan ser jag världen med andra ögon.

Samma sak gäller i vardagen. När känns jobbigt kan ett stilla samtal runt en kopp kaffe göra underverk. Man får kraft och energi av kaffe och lite avkoppling. Det är tyvärr allt för sällan som det går att göra en kaffebrasa i vardagen. Tror faktiskt att vardagen och besluten skulle må bättre av samtal runt en kaffebrasa. Vi har liksom inte tid att stanna upp och tänka längre. Allt ska gå så snabbt och vara så strömlinjeformat idag, tid för samtal, tid för eftertänksamhet uppfattas som brist på handlingskraft. Varför tänka när man kan agera? Kanske dags för en kopp kaffe?

Vindskydd har alltid tjusat mig. Vindskydd skänker ro i själen på något sätt. Jag har alltid känt mig hemma i vindskydd. Det var på taket på ett vindskydd vid Bolletjärn jag blev kär för första gången. Jag var 15 och hon var 13. Kärleken varade i ett par veckor men påverkade mig under många år. Det dröjde minst 7 år innan jag böjade fiska på allvar igen.

För laxfiskare är vindskydden väldigt viktiga. I alla fall om man fiskar lax som jag och Svetsarn gör i Norge. Vi tillbringar i stort sett all vaken tid vid älven. Då är vindskydden en förutsättning för god trivsel. Eller gapahuken som vi laxfiskare benämner dem. Vi är ett konstigt släkte vi laxfiskare. Så fort vi passerar gränsen mot Norge så börjar vi slänga oss med norska ord. Vi pratar om gapahuk, fluestang, laksesnelle, fångar en och annan sjöörret och suckar så fort det fiskas med sluk eller mark vid motfiske.

Hur ser då det ultimata gapahuket vid en laxälv ut? Jag tror inte att det går att svara på den frågan. Fel gapahuk i rätt miljö är aldrig bra, samma gapahuk på en annan plats kan vara näst intill perfekt. Ett bra gapahuk ska ge förutom skydd mot väder och vind vara placerat så att det inte stör laxen, ändå ska man som fiskare ha god utsikt över älven. Det ska ha en brits som är tillräckligt bred för att kunna vila på. Power nap är viktiga för oss eftersom vi vill vara utvilade när vi fiskar trots fiskepass på 16-25 timmar. Vid våra laxvald i Orkla finns gapahuk med lite olika karaktär.

Maelhåggån eller Gropen.

Längst ner har vi Maelhåggån (krångligt namn, vi benämner den för Gropen istället). Gapahuket där är djupt och ger ingen utsikt över poolen. Vill man ha en överblick måste man sitta utanför gapahuket. Britsen är också för smal, vilket gör det obekvämt att vila. Ett bra bord är ett plus. Det är också bra att rörelser vid gapahuket inte stör laxen jättemycket. Det är ändå viktigt att röra sig försiktigt. Vid högvatten ligger ett bra bitställe direkt utanför gapahuket.



Högst upp ligger Öya. Ett stort och bra gapahuk med plats för hela gänget på sex personer. Rejält bord och bra grillplats. Ett vindskydd man trivs att vara vid. Det finns trots det stora nackdelar med gapahuket. Man har bra överblick över vår kanske hetaste fiskeplats. Tyvärr har laxen lika bra överblick över gapahuket. Det ligger högt, vilket gör att våra siluetter syns och det stör fisken. Därför måste man röra sig försiktigt, att elda stör laxen osv. Dessutom är britsarna smala och svåra att vila på . Bordet är däremot stort och rejält och går utmärkt att vila på.


Öya. Stort och rejält gapahuk

Kronan på verket är gapahuket på. Vikabukta, det kanske bästa gapahuk jag någonsin besökt. Ett i det närmaste fulländat gapahuk. Det ser skruttigt ut men det är en chimär. Placeringen i älvbrinken är perfekt. Det smälter in och stör laxen mycket lite. Man har bra överblick över hela poolen. Britsen har rätt bredd och man somnar in snabbt och skönt vid power naps.



Vikabuktas gapahuk.

 

 

 

Ett gemensamt bekymmer vid i stort sett samtliga gapahuk är eldstaden. Jag är övertygad om att elden stör laxen och gör den skygg. Lösningen är att låta bli att elda och istället använda grillkol vid matlagning.

Varför övergivet?

Mitt emot Maelhåggån ligger detta gapahuk. Ingen använder det. De få gånger jag sett fiskare där så har de inte haft sitt läger vid gapahuket, de har suttit bredvid.