Ån

Till ån åker man inte för att fånga troféfiskar. En öring på halvkilot räknas som stor i ån. Det är egentligen bra, de som vill få större fisk åker till älven där kraftbolaget pytsar ut odlade öringar i rätt storlek. Fisketrycket sjunker och jag får ha ån nästan för mig själv. Till ån åker man om man söker gulbukiga bärnstensöringar och vildmarkskänsla. Har man tur kan man se bäver eller utter. Ibland ser man björnspår på den gamla vägen som går efter ån. Ån är heller inte rätt vatten för torrflugefiskaren. Visst går det att fiska torrt men det är svårt och hetsigt eftersom vegetationen inte medger luftkastning samtidigt som skoningslös flottledsrensning har gjort strömmen hård. I selen simmar mest gädda så mitt fiske sker mest i strömmarna. Våtfluga är den bästa metoden. Jag har fiskat i ån sedan jag var tio år och familjen flyttade till byn. Då fiskade jag främst vid den gamla sågen. Jag fick mest abborre och gädda. Jag minns när jag fick en stor regnbåge på toppknutet metspö vid den gamla kvarnen nere i byn. Jag var 14 år och umgicks med Erik. En stor regnbåge vägde kilot på den tiden. Kvarnen hörde till huset där han bodde. Den brann ner till grunden några år senare. När jag lärde mig flugfiska fick jag en och annan harr i strömmarna i byn. Jag blev äldre, fick moped och började jag fiska i strömmarna närmast sjön. Mest maskmete men också fluga. Ibland kunde fisket vara riktigt bra även om de största fiskarna lyste med sin frånvaro.

Jag parkerar bilen vid vändplanen där tysken bor. Han som var här på semester, förälskade sig i platsen och köpte huset. Huset ligger mitt i skogen och saknar alla moderna bekvämligheter. Är lite avundsjuk på honom för att han vågade. Huset var till salu i många år innan han köpte det. Ville själv köpa huset men det blev inte så. Jag är nog ingen stugägare som gillar att måla, renovera och hugga ved. Jag vill fiska, drömma och lära mig leva mitt liv. Fisket har blivit sämre i ån, eller har det det egentligen? Jag träffar sällan andra fiskare efter ån, det är nog jag som fiskar för sällan i ån numera och i minnet kanske bara de lyckade fisketurerna finns bevarade. Jag sätter ihop mitt spö, knyter på en March Brown som ändfluga och en Fetkuse som upphängare. En kombination som passar utmärkt för mitt fiske. Izaak Walton möter allmogefiskaren Oscar Fick från Hede i Härjedalen. Promenaden till den översta höljan tar en stund vilket ger möjlighet att släppa tankarna fria. Mitt fiske tog en ny vändning för ett par år sen. Jag insåg att jag fiskade på samma sätt som jag levde mitt vardagsliv. Fisket tappade mening. Måttet på fiskelycka var att lägga ut 20 harrar på Facebook som alla återutsattes, mitt samvete var rent, jag var en modern miljömedveten ekologisk flugfiskare. Mina förtyngda tjecknymfer och guldskallar var mycket effektiva, jag var på väg att gå in i flugfiskeväggen. Jag insåg inte att rovfiske är rovfiske oavsett om jag slår ihjäl fisken eller inte. Jag var vilse och tvingade mig själv att börja om som flugfiskare. Fiskelycka måste vara att komma hem med en hel själ. Lyckan kan vara att uppleva kläckande sländor, möte med något av djuren som lever efter ån, eller att fånga någon av åns fiskar.

Det finns planer på att restaurera ån. Fiskevårdsföreningarna längs ån har bildat en grupp som jobbar med att ta fram planer för en återställning av ån efter flottledsrensningen. Det skulle göra underverk för livet i och kring ån. Kraftverken i ån saknar tillstånd och bör därför rivas ut. Så fort dessa planer blev kända började rykten gå att markägare skulle få sina åkrar översvämmade och motståndet mot restaureringsplanerna mobiliserades. Jag var på ett möte där en av byns markägare gjorde klart för mig att jag inte var välkommen att fiska efter ån. Fiskekortet gäller inte enligt honom. Det kändes som i forna tider då storbönderna styrde och ställde som dom ville. Det märkliga är att rykten alltid verkar ha lättare att slå rot än fakta. Allt ska helst vara som det alltid varit och återställning av människans våld mot naturen ses av vissa som ett hot mot samhällsutvecklingen.

När jag kommer upp till den översta strykan är alla surgubbar långt borta. Vattnet är lite högt. Inte för högt, men tillräckligt högt för att jag ska bli osäker om fisken bytt ståndplatser. Jag börjar med kaffe. Sotpannan är hemma, ån rinner genom ett naturreservat och eldningförbud råder. Jag får nöja mig med termoskaffe. Strömstaren flyger fram och tillbaka efter ån. Ibland stannar den till, knycker lite på stjärten och dyker ner i vattnet. Oftast har den en husmask i näbben när den kommer upp igen. Strömstararna är ganska talrika så det måste finnas bra med mat åt dom. Det är lite märkligt eftersom jag sällan upplever nattsländekläckningar i ån. Jag börjar mitt fiske. Det är lite besvärligt att få ut flugan. Vadar jag skrämmer jag fisken, därför är det krångelkast som gäller. Tur att ån är smal. Jag får ut flugan till den bortre strömkanten. Innanför är det en liten djupgrop där det brukar stå en harr. När flugan landar försvinner den i ett vak. Jag behöver inte göra mothugg, fisken krokar sig själv. När jag höjer spöt svarar fisken med att gå någon meter. Den får kämpa sig trött på lång lina och efter en stund är den redo för landning. Det är en fin liten öring, klädd i åns färger, mörkgrön rygg och bärnstensfärgad buk.

Jag hoppas på fler fiskar i höljan. Jag låter höljan vila och termosen kommer fram. Jag följer vattnets väg genom höljan och blir allt mer säker på att det står en fisk på andra sidan av en undervattenssten mitt i höljan. Jag tar två steg framåt, där är det lättare att få ut flugan med rollkast. Inget händer. Fiskarna kanske blev skrämda. Jag avbryter fisket för att flytta mig en bit nedströms. Jag vevar in linan och när bara tafs och flugor befinner sig i vattnet plaskar det till framför mina fötter. Fisken fastnar inte. Jag sätter mig ner och begrundar händelsen. Jag har fiskat denna hölja i många år och aldrig fått napp på detta ställe. Troligen för att jag skrämt bort den fisk som stått där. Nästa gång vet jag bättre. Jag bestämmer mig för att det får räcka med fiske för denna dag. När jag åker hem genom byn som var mitt hem i många år känner jag mig hemma. Ån och byn är en del av min själ, surgubbarna kommer aldrig att kunna skrämma mig härifrån. Ån kommer att återställas och surgubbementaliteten är på väg att försvinna. Framtiden är min.