Hur jag blev flugfiskare

Varför är vi den vi är? Har vi alltid varit den vi är utan att egentligen veta om det? Hur ofta ser vi oss själva i spegeln, tar en ordentlig titt och verkligen begrundar det vi ser? Jag försöker göra det lite då och då. Varför är jag flugfiskare?

Det började med metspö och rödvitt flöte på en brygga i Lillrösten där vi hade sommarstuga några år. Det är inte mycket jag minns från den tiden, bara att jag var lycklig och nyfiken. En sak minns jag tydligt. Min storebror tog ibland med mig på skogspromenader. En gång skrämde vi upp en tjäder. Det var här någonstans mitt liv som flugfiskare började. Känslan av trygghet, nyfikenhet och äventyr skogen förmedlade när tjädern skrämde livet ur oss är den känsla jag fortfarande söker. Stugan såldes och vi flyttade från lägenheten på Bonden till ett hus på Brånan. Huset byggdes av min pappa och brorsan fick hjälpa till med husbygget. Jag och min andra bror var för små. Vi fiskade i Björktjäratjärn. På den tiden arrenderades tjärnen av en fiskeklubb och det planterades ut öring och regnbåge. När jag var sex år fick jag mitt första kastspö. Ett himmelsblått glasfiberspö och en inkapslad rulle som hette Royal eller något sånt. Den höll en halv sommar, sen fick jag en Abumatic 120. Den håller fortfarande. Vid Grens brygga fick jag min första öring. Slirbromsen på min royalrulle fick jobba hårt den dagen, nästan lika hårt som mitt hjärta pumpade. Brorsan försökte få mig lugn, men han var mer vild än vad jag var. Allt gick bra och till slut låg öringen död på bryggan. Jag vet inte vem som var stoltast, brorsan eller jag. Sen började paniken komma, var öringen för liten? Vi mätte fisken mot måttbandet som fanns på fiskeväskan, en sån där fiskeväska med fjäderstålförsedd öppning så att väskan alltid var stängd. En bra väska som jag inte har kvar. Man la fisken i det stora facket på väskan och nästa år fick man en ny väska i födelsedagspresent eftersom stanken som utvecklades gjorde att väskan till slut hamnade i soporna. Öringen sträcktes ut till sin fulla längd och den var då prick 25 centimeter som var det stipulerade minimimåttet i Björktjäratjärn. Det här utspelades på den tiden då ingen fiskeklubb hade råd att plantera ut annat än tvåsomrig fisk som fick växa till sig. Tjuvfisket var också väl utbrett och gubbarna var värst, så det var sällan en öring eller en regnbåge nådde upp till minimimåttet. De enda som fiskepoliserna vågade ge sig på var oss barn, därför var vi nog de enda som följde reglerna. Det är nog också en av anledningarna till att min generation följer fiskereglerna än idag. Vi är fortfarande livrädda för fiskepolisen. Generationen efter oss har en annan inställning, de tänker på att vårda bestånden, att behandla vattnets varelser och naturen med respekt. Vi följer reglerna av rädsla för att åka dit för tjuvfiske.

Väl hemma var nog farsan stoltast av oss alla. Hans två yngsta söner var nu riktiga fiskare. Brorsan fick nästa födelsedag en ABU 333. Det var nästan det bästa en unge kunde ha på den tiden. Det bästa var en ABU 444, men en sådan fanns det inte pengar till. Min äldsta brorsa hade en Abumatic 170, han var mer jaktintresserad än fiskeintresserad. Jag var ännu inte redo för en öppen haspel så min Abumatic 120 fick hänga med ett tag till. Gränsen låg vid ungefär 10 år. Då kunde man hantera en öppen haspel. Det var ungefär samtidigt som man lärde sig cykla utan att hålla i styret. Hur som helst var jag fast i fisketräsket. Senare samma sommar fick brorsan en abborre på över kilot på en bingospinnare. Eftersom både rulle och spö var från ABU fick han även en bronsnål. Brorsan var den sommaren gatans hjälte, en bronsnål från Recordfisken var nästan omöjligt att få för en grabb på den tiden.

Sommaren efter fiskade jag mer än någonsin. Brorsan hade börjat med tjejer, det var färdigfiskat för honom. Tjejerna var inte imponerade av varken kilosabborrar eller bronsnålar. Men av platåskor. Brorsan hade de häftigaste platåskorna av alla killar och tjejerna hängde efter honom i klasar. Min Abumatic 120 fick jobba hårt den sommaren. Mest abborrar, men även en och annan regnbåge fångades. Farsan hade köpt en båt som låg i Herten. Där metade och sommarpimplade vi efter abborre. Kastspöt var aldrig med. Gädda är skitfisk menar farsan. Han hade ätit sig trött på gädda under hungeråren i hans barndoms Finland. Abborrarna var stora och många i Herten. Farsan tröttnade aldrig på abborre. Mitt hemmavatten var ändå Björktjäratjärn. En kväll fiskade jag från bryggan vid badplatsen tillsammans med Peter, en ett år äldre kompis. Han var mer intresserad av att vara kompis än att fiska, vi hade kul tillsammans. Jag bottenmetade och Peter metade med kastflöte. Efter ett par timmar nappade det på mitt bottenmete och det var en enorm fisk som svalt min mask. Det slutade med att jag föll i sjön och fisken hoppade av ren förskräckelse upp på bryggan. Vi bestämde vikten till 1kg. Den vägde kanske 6 hekto och den var tillräckligt stor för att mina föräldrar skulle förstå att jag ramlat i under kampen. Det blev heller inga reprimander för att jag kommit hem två timmar efter utsatt tid. Farsan har alltid fattat att klockan lämnar man hemma vid fiske.

Det blev min sista sommar vid Björktjäratjärn. Vi flyttade till Röste. Björktärajärnen höll på att gå under av syrebrist på grund av övergödning. Fiskeklubben slutade med utplanteringar och någon planterade ut gädda i tjärnen. Röste var rena paradiset för en naturintresserad tioåring. I skolan fanns en lärarinna som var naturintresserad och som verkligen stimulerade mig till upptäcktsfärder i trakterna runt Röste. Jag fick en fågelbok i födelsedagspresent av brorsan. Kanske den bästa present jag någonsin fått. Med den lärde jag mig snabbt namnen på de fåglar som fanns i Röste på den tiden. Den blå kärrhöken var vackrast av alla vårfåglar när den under några veckor svävade över åkrarna. Jag har fortfarande fågelboken kvar och använder den idag i min flugbindning. Det är nämligen så att fågelnamnen finns förutom på svenska även på engelska och latin. Ovärderligt om man ska översätta engelska bindbeskrivningar. Skogen var proppfull av älg och i Röste rann ån. Ån blev min redan vid vårt första möte. I ån fanns öring och harr, det dröjde ett par år innan jag fick någon. Det var för det mesta abborren som nappade på mina beten. Jag fiskade och badade mycket nedanför holmodammen. Jag såg mycket harr genom cyklopet men de vägrade nappa när jag metade efter dem. En dag bytte jag masken mot en blå våtfluga. Då fick jag några stycken. Jag fiskade med ett blått glasfiberspö och en ABU 333 haspelrulle. Flugan fastnade i min själ. När det blev höst och skola så valde jag fiske och flugbindning i skolans fritt valt arbete. Farsan tillverkade ett enkelt bindstäd och jag band mina första flugor. När jag fyllde 13 år fick jag mitt första flugspö. Det hette Astroblack och rullen var en Medalistkopia. Vadarstövlar behövdes inte på den tiden. Jag minns inte att jag fick så mycket fisk, men kul var det. Min kompis Magnus hade också fått ett flugspö och eftersom han bodde vid Dönje kraftverk så blev Klumpströmmen vårt hemmavatten. På den tiden var grinden vid kraftverket låst så man kunde inte ta sig till Klumpströmmen från röstesidan. Magnus far arbetade på kraftverket och hade nyckel till grinden. Harrarna som fångades var så gott som alltid under minimimåttet (25 cm) men vi fick ganska många.

En kväll när vi fiskade vid Klumpströmmens utlopp träffade vi en riktig flugfiskare. Han hade vadarstövlar, flugfiskeväst och slokhatt. Han berättade att han fått ett par stora harrar på en fluga som hette Europa 12. Vi pratade en stund och han visade sin utrustning, sina flugor och gav oss en del tips i hur vi skulle kasta med våra spön, hur vi skulle invänta att linan sträckte ut innan framkastet. Det är ett flugspö och inte en piska ni har i era händer sade han. Efter den kvällen flög våra flugor ett par meter längre ut, det räckte för att en och annan av harrarna skulle växa till ca 30 cm.

Farsan hade en fiskebok, Vi tokiga sportfiskare av Gerald V Kuss. Han hade även en del fisketidningar. Dessa läste jag sönder. Namn som Nils Färnström, Rolf Smedman, Bengt Öste och Hans Lidman började bli bekanta. Färnström var för mycket teknik och utrustning. Jag saknade drömmarna, äventyret i det Färnström skrev. Minns heller inte så mycket av Smedmans texter, däremot hans teckningar och akvareller. Det var också Smedman som illustrerat Vi tokiga sportfiskare. Smedman var också med och gjorde Naturrutan på tv. Ett tv-program som präglade mig djupt. Lidman var den som påverkade mig mest. Det var ungefär som när jag hörde Clash första gången. Punk och flugfiske hör intimt ihop för mig. Lidmans berättelser om fisket, naturen och människorna gjorde mig förhäxad. Det var en värld som var på väg att försvinna, en värld vars ljud och dofter ännu fanns kvar i Röste under slutet av 70-talet. Gubbarna, gummorna, originalen som bodde och levde i byn, deras berättelser om livet förr, om öringarna i ån, om laxen i Ljusnan. Det enda sättet att få vara med om detta var att låta sig uppslukas av Lidmans berättelser. Hans Lidmanböckerna på biblioteket lånades om och om igen.

Sen kom puberteten, denna skärseld av känslor, hormoner och sökande. Allt man gjorde var fel. I alla fall om omgivningen fick bestämma. Fel vänner, fel tjejer, fel musiksmak, fel val till gymnasiet, fel, fel, fel. Tror inte jag hämtat mig än. Fiskade inte så mycket under dessa år, det blev en del gäddfiske i Växsjön tillsammans med Magnus. Jag blev punkare för att kunna överleva. Mina punkarkompisar fiskade och det var de som fick mig tillbaka på fiskestigen. Jag fick familj, barn och jobb, fick pengar över till flugspön, flugbindning, fiskeresor och fiskeböcker. Runt millennieskiftet vågade jag mig på lax och havsöringsfiske med fluga och 2005 fick jag min första lax. Åren lunkar på och jag hittar hela tiden tillbaka till min flugfiskestig när jag hamnar vilse i tillvaron. Jag har lärt mig att stanna upp, se mig i spegeln, ta ett djupt andetag och fråga mig själv vad jag håller på med. Stick ut och fiska så blir det bra svarar Stefan Sundström varje gång. Flugfisket har tillsammans med min familj blivit min trygghet, min livlina, mitt riktmärke på livets irrfärder. En del irriteras över min flugfiskestig och dit stigen leder mig när det gäller synen på flugfiske och på livet i allmänhet. Jag skakar av mig, jag vet att jag alltid kommer att vara flugfiskare oavsett vad som händer i mitt liv. En å, en kaffeeld och ett flugspö är allt jag behöver.

Tenkarafiske och småöring

Svetsarn har skaffat en Tenkaraflugspö. Tenkara är en japansk toppknuten variant av flugfiske. Borde passa perfekt i våra mindre åar och bäckar. Vi åkte upp till hans barndoms å idag. Jag med mitt korta splitcane, han med sitt 12 fots Tenkara.

Ån är smal, men har en del bredare lite djupare höljor. Det är mycket sten i ån, en perfekt öringbiotop. Redan i den första höljan hakar en mindre öring på min March Brown. Den lossnar. Vi fiskar oss neråt, terrängen är hemsk, busk, tistlar, brännässlor och ormbunkar. Svetsarn har en klar fördel med sitt Tenkaraspö. Han kan stå lite högre upp från stranden och precisionsdoppa sin torrfluga. Jag behöver mer utrymme med mitt flugspö och får därför leta lite mer öppna platser.

Jag hittar en fin hölja, smyger mig fram och sätter mig på en sten och väntar. Efter en stund börjar jag fiska. Jag fiskar av höljan utan att se eller känna en fisk. När jag vevar in rycker det till i mitt spö. En bättre fisk som härjar ordentligt i hela höljan innan den går runt en vasstuva och lossnar. Svetsarn filmar en del av kampen.

Vi fortsätter fisket nedströms, får en ganska många öringar. Samtliga är små, i bästa fall 15 cm. Kul ändå. Vi åker en bit uppströms till skogen och fiskar av ett par höljor. Det finns öring även där.

Tenkaraspöt har verkligen sina fördelar vid precisionsfiske där hög spöföring är en nödvändighet. Dessutom är spöt lätt att fälla ihop i och med att det är teleskopiskt. Det underlättar när buskagen är täta.

En härlig eftermiddag i ett nytt vatten. Många öringar, svårt fiske. Såg en tornfalk ta en sork. Massvis med blåbär i skogen. Det borde gå att finna lite bättre fisk om man tar sig tid att lära sig ån. Bättre fisk är halvkilosfiskar. Själen har återfunnit balansen efter den senaste tidens dystra tankar. Tack Svetsarn för att du visade mig din barndoms å!

Är flugfiskare mer dystra än andra?

Är vi flugfiskare större dysterkvistar än folk i gemen? De flesta flugfiskare jag känner har en tungsint sida. Svartvita bilder, melankoliska författare och tungsint musik. Hans Lidman, Susanna Alakoski, Dan Andersson, Thåström. Jag hemfaller ibland i ett tillstånd som kan liknas vid melankoli. Jag ger aldrig upp, blir bara så trött ibland. Om det är en del av min personlighet eller om jag enbart påverkas av det jag ser när jag är ute på mina flugfisketurer vet jag inte.

Ibland får jag reaktioner på min flugfiskedysterhet. En del vill muntra upp och andra vill visa att jag har fel. Det är bra att man reagerar. Många gör ett jättejobb för att förbättra tillståndet för våra vattendrag. Det gör mig glad. Det gör också att jag vågar släppa ut min dysterhet. Jag vet att den fångas upp av någon eller några som vänder den till konstruktiva tankar och aktiva handlingar. På så sätt blir min melankoli konstruktiv. Även jag blir konstruktiv. Utanför flugfisket är jag inte alls lika dyster.

Det som förmörkar mina tankar den här sommaren är Galvåns öde. Jag vill fånga min drömöring i ån. Den står vid en sten i ån. I en hölja där vattnet stoppas upp av de stenar som åter ligger i ån efter restaureringen. Höljan har en djupkant där öringen söker skydd när den vilar. Uppe vid sjön har en tröskel ersatt den bortsprängda nacken och utloppet ur sjön är så bra återskapat som det är möjligt. Min drömöring kan därför väga två kilo eller mer. Troligtvis väger den nog inte ens ett kilo. Det gör inget. En öring behöver inte vara stor för att vara en drömöring.

För ett år sedan var jag hoppfull. De planer som finns för ån ger mig möjlighet att fånga min drömöring inom en inte allt för avlägsen framtid. Planer alla inblandade myndigheter ställer sig bakom. Nu känns det tyngre. Den förhoppning jag kände då mörkar mitt sinne idag. Några markägare vill att återställningen av ån avgörs av domstol istället för att glädjas åt att kommun och länsstyrelse vill och är beredd att finansiera en återställning från de skador flottledsrensningen orsakat ån. Jag förstår inte varför en del markägare resonerar som de gör. Vill de verkligen att ån återställs? I media säger man att man egentligen inte är emot en återställning, i Länsstyrelsens minnesanteckningar från mötet i juni är man mer kritisk.

Inte undra på att vi flugfiskare blir dystra. Även om vår läggning från början kanske inte är så dyster så blir den det när man ser konsekvenserna av människans rädsla för förändringar. Ingen förlorar på att ån återställs efter flottningen. Öringarna i ån får bättre förutsättningar att leva och fortplanta sig på egen hand. Kraftverksägarna förlorar eventuellt på att de måste miljöanpassa det enda fungerande kraftverket efter ån och riva det kraftverk som är ur funktion. Ingen förlorar egentligen heller på att dammen vid sjön ersätts av en tröskel, en ny nacke som säkerställer att sjöns vattenyta hålls på en tillräcklig nivå.

Felet kanske är att vi är för känsliga. Jag är i alla fall för känslig. När jag ser stenarna uppschaktade på stranden hugger det till i magen och det känns som om jag måste vika mig dubbel. När jag ligger där dubbelvikt får jag en spark i magen av de som motsätter sig en restaurering. Hittills har jag rest mig upp varje gång. Senaste gången tog jag mig nästan inte upp. Därför vågar jag inte åka till ån längre.

Jag hoppas att vi blir fler som jobbar för levande sjöar och vattendrag. Vi är många redan idag som gör ett jättejobb. Det räcker tyvärr inte. Vi måste bli fler och vi måste nå ut bättre till den breda allmänheten, till beslutsfattare. Fler måste inse att vattenkraften inte är miljövänlig. Den kan bli hyfsat miljövänlig om man bygger fiskvägar och river ut de kraftverk som inte kan leva upp till modern miljölagstiftning. Småskaliga kraftverksägare kanske kan få hjälp att ställa om. Delägarskap i annan modern hållbar energiproduktion som alternativ till den förödande småskaliga vattenkraft de idag värnar om. Det måste finnas sätt att finna vägar bort från den småskaliga vattenkraften. Vi behöver den inte, elnätet skulle inte ens märka om dessa kraftverk försvann imorgon.

"Beväpna dig med vingar, med vingar med vingar" sjunger Thåström. Jag är beväpnad till tänderna, med allting som jag längtat och drömde om en gång.