Är vi flugfiskare större dysterkvistar än folk i gemen? De flesta flugfiskare jag känner har en tungsint sida. Svartvita bilder, melankoliska författare och tungsint musik. Hans Lidman, Susanna Alakoski, Dan Andersson, Thåström. Jag hemfaller ibland i ett tillstånd som kan liknas vid melankoli. Jag ger aldrig upp, blir bara så trött ibland. Om det är en del av min personlighet eller om jag enbart påverkas av det jag ser när jag är ute på mina flugfisketurer vet jag inte.
Ibland får jag reaktioner på min flugfiskedysterhet. En del vill muntra upp och andra vill visa att jag har fel. Det är bra att man reagerar. Många gör ett jättejobb för att förbättra tillståndet för våra vattendrag. Det gör mig glad. Det gör också att jag vågar släppa ut min dysterhet. Jag vet att den fångas upp av någon eller några som vänder den till konstruktiva tankar och aktiva handlingar. På så sätt blir min melankoli konstruktiv. Även jag blir konstruktiv. Utanför flugfisket är jag inte alls lika dyster.
Det som förmörkar mina tankar den här sommaren är Galvåns öde. Jag vill fånga min drömöring i ån. Den står vid en sten i ån. I en hölja där vattnet stoppas upp av de stenar som åter ligger i ån efter restaureringen. Höljan har en djupkant där öringen söker skydd när den vilar. Uppe vid sjön har en tröskel ersatt den bortsprängda nacken och utloppet ur sjön är så bra återskapat som det är möjligt. Min drömöring kan därför väga två kilo eller mer. Troligtvis väger den nog inte ens ett kilo. Det gör inget. En öring behöver inte vara stor för att vara en drömöring.
För ett år sedan var jag hoppfull. De planer som finns för ån ger mig möjlighet att fånga min drömöring inom en inte allt för avlägsen framtid. Planer alla inblandade myndigheter ställer sig bakom. Nu känns det tyngre. Den förhoppning jag kände då mörkar mitt sinne idag. Några markägare vill att återställningen av ån avgörs av domstol istället för att glädjas åt att kommun och länsstyrelse vill och är beredd att finansiera en återställning från de skador flottledsrensningen orsakat ån. Jag förstår inte varför en del markägare resonerar som de gör. Vill de verkligen att ån återställs? I media säger man att man egentligen inte är emot en återställning, i Länsstyrelsens minnesanteckningar från mötet i juni är man mer kritisk.
Inte undra på att vi flugfiskare blir dystra. Även om vår läggning från början kanske inte är så dyster så blir den det när man ser konsekvenserna av människans rädsla för förändringar. Ingen förlorar på att ån återställs efter flottningen. Öringarna i ån får bättre förutsättningar att leva och fortplanta sig på egen hand. Kraftverksägarna förlorar eventuellt på att de måste miljöanpassa det enda fungerande kraftverket efter ån och riva det kraftverk som är ur funktion. Ingen förlorar egentligen heller på att dammen vid sjön ersätts av en tröskel, en ny nacke som säkerställer att sjöns vattenyta hålls på en tillräcklig nivå.
Felet kanske är att vi är för känsliga. Jag är i alla fall för känslig. När jag ser stenarna uppschaktade på stranden hugger det till i magen och det känns som om jag måste vika mig dubbel. När jag ligger där dubbelvikt får jag en spark i magen av de som motsätter sig en restaurering. Hittills har jag rest mig upp varje gång. Senaste gången tog jag mig nästan inte upp. Därför vågar jag inte åka till ån längre.
Jag hoppas att vi blir fler som jobbar för levande sjöar och vattendrag. Vi är många redan idag som gör ett jättejobb. Det räcker tyvärr inte. Vi måste bli fler och vi måste nå ut bättre till den breda allmänheten, till beslutsfattare. Fler måste inse att vattenkraften inte är miljövänlig. Den kan bli hyfsat miljövänlig om man bygger fiskvägar och river ut de kraftverk som inte kan leva upp till modern miljölagstiftning. Småskaliga kraftverksägare kanske kan få hjälp att ställa om. Delägarskap i annan modern hållbar energiproduktion som alternativ till den förödande småskaliga vattenkraft de idag värnar om. Det måste finnas sätt att finna vägar bort från den småskaliga vattenkraften. Vi behöver den inte, elnätet skulle inte ens märka om dessa kraftverk försvann imorgon.
"Beväpna dig med vingar, med vingar med vingar" sjunger Thåström. Jag är beväpnad till tänderna, med allting som jag längtat och drömde om en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar