Ensamhetens lov

Gunnar Westrin menar att det är kamratskapen är en viktig del i hans fiske, kanske den viktigaste. Han har i många artiklar och i sina böcker beskrivit en djup och livslång vänskap, sorgen när vännerna faller ifrån. Mina fiskevänner är mycket viktiga för mig och jag trivs oerhört bra i deras sällskap, men är det därför jag fiskar? Oavsett vad man har för intressen är familj och vänner det viktigaste i livet. Jag har under hela mitt liv känt ett behov att vara ensam, ett behov att fly in i mig själv. Jag fiskar nog för ensamhetens och frihetens skull. I mitt fiske finns en annan, djupare dimension som har mycket lite att göra med tävlingsmomentet i fisket. En dimension Thoreau, Hans Lidman och kanske någon mer beskriver. Ensamhetens läkande kraft.

En fiskehelg i ensamhetens våld är helande för mig. Hans Lidman gav sig ut på vandringar, träffade okända människor, övernattade i skogskojor eller kåtor. Gjorde han det för att närma sig sitt innersta, det som finns i själens djupaste avgrund? Läser man hans böcker får man den uppfattningen. Jag har skaffat en husvagn. Den har blivit min skogskoja. Där njuter jag av tystnad och ensamhet. Jag fiskar, läser, funderar, kopplar av, lär känna mig själv lite bättre. Ibland får jag fisk, men oftast är fiskelyckan skral. Det viktiga med dessa fisketurer är inte fiskelyckan, fast om inte jakten på fiskelycka fanns kom jag aldrig iväg. Jag fiskar ofta på de mindre populära fiskeplatserna under mina ensamturer.


Ibland träffar jag andra fiskare på ensamhetens fisketur. Ett kort samtal om fisket, tips om platser, flugor, metoder och ibland djupare samtal. Mitt splitcanespö väcker nyfikenhet. En del säger sig vilja byta till splitcane, men det inre steget är ofta långt. Jag kanske är för hetsig och vill därför ha snabba spön är en vanlig kommentar. Kanske det svarar jag.Tänker på en låt av Syster Sol. "Ta det långsamt". Vi lever för snabbt och missar därför ibland det viktiga, detaljerna. Splitcane kanske är långsammare än ett modernt grafitspö, betyder det att det är sämre? Ta det långsamt så upplever du mer!

Finns det något skönare än att ensam vänta in det första gryningsljuset? Nattens dofter och ljud tystnar, drömmarna bleknar bort som flyktiga minnen. Morgonkaffets speciella doft. Stillheten, ljuset. Laxar och öringar som välver i vattenytan, gula löv som sakta sugs med i den tunga strömmen. De första kasten, lite trevande, men snart i harmoni med den vindstilla stillheten. Denna gryningstimme då dröm och verklighet möts. Gryningen möter man bäst i ensamhet.

Expedition March Brown. Tre dagar i Gloppen

March Brown är min favoritfluga. En gammal klassiker vars ursprung kanske är äldre än flugfisket. Det sägs att den första beskrivningen på flugan finns i The Book of St Albans från 1400-talet. Boken är skriven av Dame Juliana Berner och ett av kapitlen avhandlar fiske med krok och spö och sägs vara det första som beskriver det vi idag kallar flugfiske. Hur som helst är March Brown i sin enkelhet en fantastisk vacker fluga. Gråbrun, med en näst intill perfekt mix av gult silke, rappöna, ull från harens mask och en vinge av fasanhöna. Den fungerar hela säsongen och sägs vara en dålig imitation av den slända den ska imitera men en utmärkt imitation av i stort sett alla andra sländor som finns i våra vatten. Rätt fiskad kan den imitera både dag och nattsländor.

March Brown  bunden som klassisk våtfluga

Som laxfluga är March Brown bortglömd. Gamle AHE Woods, flytlinefiskets fader hade March Brown som en av sina favoritflugor för lax. Han menade i och för sig att flugmönstret inte var så viktigt. Det sägs att han en gång fick en fråga av en kamrat varför han inte enbart fiskade med March Brown. Han svarade, då gör jag så resten av säsongen. Han fick lika mycket lax som han brukade fånga. Jag tror som gamle Woods att flugmönstret egentligen inte är så viktigt, däremot är flugan viktig. Storlek och presentation är viktigare än mönster. Eftersom flugmönstret inte är viktigt kan man fiska med sina favoritflugor och ändå få fisk.

March Brown som laxfluga

Jag har en dröm att fånga en lax eller havsöring på en March Brown. Har försökt två år i Laerdalsälven utan att lyckas. Det ställer en del krav. Sensommarfiske med små flugor är en av förutsättningarna. Mina March Brown ska nämligen vara bundna på enkelkrok och ska jag kunna följa mönstret med en vinge av fasanhöna går gränsen någonstans vid krokstorlek 8. Sen måste man byta material och jag har inte funnit någon större fjäder som i färg och mönster stämmer överens med fasanhönan. Kalkonfjädern är i mina ögon aningen för ljus. Kanske funkar tjäderhönans vingpennor? Min laxversion av March Brown följer originalmönstret förutom att jag byter ut stjärtspröten av rapphöna mot guldfasancrest och den gula silkesribben mot silverrib.

I år går augustiresan till Gloppen. Ett exklusivt fiske där boende på Gloppen hotel med helpension är en förutsättning för att få fiska i älven. Ett helt nytt sätt för mig att fiska. Vi behöver bara fokusera på fisket samt att vara i tid till frukost och middag. Det är förutom jag, Christian och Peter några personer jag aldrig tidigare fiskat tillsammans med. Vi har tre fiskedagar. Peter har varit här förr och han menar att det är en mycket bra älv. Vi fiskar med lätt utrustning. Jag har ett 10 fots enhandsspö i klass 8 samt ett tvåhands switchspö på 10.6 fot i klass 7. Mitt 12.4 Yellow Line är med som reservspö. Jag gillar lätt utrustning.

Resan är lång, vi åker genom ett allt vackrare norskt landskap. Det norska Vestlandet är nog bland världens vackraste platser man kan fiska lax och havsöring på. Resan påbörjas dagen innan. Det är viktigt att inte stressa på väg till sitt fiske. Om man stressar tar man stressen med sig till älven och då går fisket dåligt. Tråkigt bara att vi kan åka i min lilla sportbil. Tyvärr har jag inte funnit ett sätt att få plats med all laxfiskepackning i sportbilen. De norska smala, slingrande vägarna är som gjorda förr sportbilar.

Vi installerar oss på hotellet, vilar en stund innan det är dags för genomgång av fisket och reglerna.  Helge är vår värd. Eftersom vi är många som fiskar som måste vi ha någon slags poolschema. Helge delar upp oss tio i två grupper som fiskar varsin sida av älven i 8-timmarspass. Jag fiskar tillsammans med Christian. De övriga grupperar sig parvis eller väljer att fiska ensamma.

Första kvällen är varm och solig. Fisket är svårt i det badkarsklara vattnet. Fiskar med clear/intermediatespets och lång tafs. Vi får en och annan liten havsöring, fiskar på 25-35 cm. Starka och småtrevliga att fånga. March Brown fungerar utmärkt på de små öringarna. Vi fiskar hela kvällen och en bit in på natten. Det är tredje året jag fiskar norsk natthavsöring. Det är mycket svårt. Det ska helst vara mulet väder och kolmörkt. Vadar du skrämmer du fisken, kastar du underhandskast skrämmer du fisken, visar du dig mot horisonten skrämmer du fisken, kastar du överhandskast fastnar du i buskarna. Vi packar ihop, beslutar oss för att kliva upp tidigt och fiska sista nattmörkret istället.

Klockan är ställd på fyra och sängarna är nästan för bekväma för att lämna frivilligt. Vi kliver upp, fyller termosen med kaffe och ger oss iväg till Seapool. Bara småöring hemma. Tappar räkningen på hur många jag får. Ett par stycken är mellan 35 och 40 cm, men ingen av dem räknas egentligen. Det är bara fisk över kilot som får skrivas in i hotellets fångstbok. Kl nio avbryter vi för frukost. Hungriga och i underställen intar vi hotellets frukostmatsal. Känner mig uttittad, men ingen tittar. Ingen annan av de som fiskat under morgonen har fått några bättre fiskar. Efter frukosten är det sidbyte. Jag börjar vid Sanden, Christian kör Seapool från hotellsidan. Han såg några fina fiskar där under morgonen. Sanden ger inget, jag går upp till North pool och fiskar mig neråt. March Brown sitter på kroken. Vid Platform finns det en djup grop. Efter några kast stannar linan upp och jag lyfter spöt. Känner genast att det är en skaplig fisk. Lax eller öring? Känns som lax. Den följer med ganska snällt och jag kliver av bryggan för att landa den vid ett bakvatten nedanför. Där tar det stopp. Fisken rusar och mitt hjärta börjar pumpa på allvar. Mitt switchspö får jobba hårt. Jag inser att den här fisken landar jag inte utan hjälp. Ringer Christian med ena handen, håller spöt och drillar fisken med den andra handen. Jag vallar fisken 100 meter nedströms mot Sanden. Där finns en stentrappa ner i älven En bra plats att håva fisken. Ingen Christian inom synhåll, paniken börjar komma. Det är en viktig fisk, min första i Gloppen, min första bättre på March Brown. Kommer inte Christian snart måste jag släppa ner den ytterligare 50 meter. Där kan jag stranda den. Helge kommer i bil. Han har hjälpt ett par av norrmännen med kastteknik nere på Seapool. Christian ropade till honom över älven. Helge är minst lika glad som jag. Spänd, lätt panikslagen är nog en bättre beskrivning av mitt tillstånd. Med Helge på plats har jag läget under kontroll.Det enda som kan hända är att kroken lossnar, den risken tar jag, jag tar fisken så hårt jag kan. Fisken ska återutsättas och då ska man ta fisken hårt och bestämt. En allt för lång och försiktig fight gör den för trött. Drabbas den av mjölksyrechock dör den efter återutsättningen.  Det vill jag undvika.

Laxen högg vid bryggan mitt i i bilden

Vattnet är klart och ändå har jag inte sett fisken. Det har blänkt till några gånger i vattnet, fisken år osynlig trots det klara vattnet. Där bryter den ytan, en spetsig stjärtfena visar sig. En lax, en blank augustilax! Pulsen ökar! Hur länge håller kroken sitt grepp? Det är ju trots allt bara en tians enkelkrok! Helge filmar, Helge försöker håva, men fisken skräms och rusar ut i älven. Min gamla Record Doublé knarrar fint. Helge filmar vidare innan han gör ett nytt försök med håven. Där ligger den i garnet! Jag skriker ut min lycka samtidigt som tårarna är nära. Jag är nära att explodera av känslor.

Under bröstfenan syns skadan från ett sälangrepp

Ska du fiska Sanden nu frågar Helge. Jag ska sätta mig ner och smälta min upplevelse svarar jag. Helge ler och förstår. Laxen som är skadad av en säl tas upp och överlämnas till hotellet. Den hade inte överlevt med de skador den har. Helge åker med laxen till hotellet och jag blir ensam med mina tankar och känslor. Återigen är tårarna nära. Platsen, spöt, rullen, flugan och laxen. Inramningen kunde inte vara mer perfekt. 80 cm och 5,3 kg. En kopp kaffe och en Mackmyra ur eget fat avrundar stunden. Jag är i fullständig harmoni. Jag sänder en tanke till gamle Woods och tackar för March Brown.

March Brown som fisken ser den

För den som vill veta vad som egentligen hände under de tre dagarna i Gloppen rekommenderar jag länken nedan. https://www.youtube.com/watch?v=ekVay8irgkY

Svartån i mitt hjärta

I år är det 70 år sedan Hans Lidmans klassiker Det nappar i Svartån kom ut. Ån var redan då dödsdömd. Han var en av de första som reagerade på reglerings och flottledsrensningsvansinnet. Svartåns öde präglade Hans Lidmans författarskap. Det finns en sorg, en saknad i hans berättelser jag känner stor samhörighet med. Svartån dog men levde vidare och lever än idag i Hans Lidmans odödliga böcker. Människan dödade i stort sett alla skogsåar med schaktmaskiner och dynamit. under några år i mitten av förra seklet. När man var klar upphörde flottningen.

Brist på eftertänksamhet och framförhållning var den egentliga orsaken. man borde ha insett att flottning inte var framtidens sätt att frakta timmer. Jakten på välfärd var viktigare än livet i våra vatten. Lösningen fanns ju i form av utplantering av odlad öring, regnbåge och bäckröding. Skräpfisken tog man kål på med rotenon. Det skulle alltid finnas ädelfisk för oss flugfiskare. Svartåns öde kom till slut ikapp oss och 2001 kom en vattendom som ingav hopp för Svartån. Minimitappning och fiskväg.

Woxnadalens flugfiske fick förtroendet att förvalta en del av ån. Restaurering efter flottning genomfördes, öring av Svartåstam planterades ut och hårda fiskeregler infördes. Sakta men säkert återvänder livet. Det kommer aldrig att bli som förr så länge man inte river dammen vid sjön, men det finns tillräckliga förutsättningar för att ån ska kunna leva på egen kraft. Naturen har en otrolig förmåga att läka sår, bara den får chansen.

Jag har en lite komplicerad relation till Svartån. Det är mina drömmars å, den finns inte på riktigt trots att den rinner där, de fiskar Hans Lidman skriver om har fångats i Mållongsboån som Svartån egentligen heter, många av de klassiska bilderna från Svartån är tagna i Tälningsån som ligger högre upp i systemet. Svartån är så mycket mer. Svartån och åns öringar binder ihop berättelser som inte alltid handlar om fiske. Berättelser om människor, människor som inte alltid passade in i samhället. Udda, utstötta ur samhällsgemenskapen. Novellerna har ett djup som jag inte finner hos andra författare som skriver om fiske. Svartån är en del av mig som har funnits i mitt liv sedan tidiga tonår. Hans Lidmans värld var min under många år. Böckerna blev en verklighetsflykt, en längtan, en parallell verklighet där jag levde mitt riktiga liv. En värld där ensamheten gav sinnesfrid. När jag till slut lämnade den världen fanns det ett tomrum i mitt inre. Ett tomrum som strävan efter materiell välfärd omöjligt kunde fylla. Lidmans kritik riktade sig egentligen inte mot välfärdssamhället. Den riktades mot hastigheten, tempot i samhällsbygget. Ett tempo som inte medgav hänsyn och varsamhet gentemot naturen och människorna som levde i gränslandet mellan skog och det framväxande moderna samhället, en samhällsstruktur som utrotat eftertänksamhet och långsiktighet. Industrin och skövlingen av vattendragen skapade såväl välfärd som konstgjord natur med konstgjorda fiskevatten. Framtiden sågs som oändlig.

Nu sitter jag vid Svartåns strand och väntar på att öringen ska vaka. Jag är tillbaka i Hans Lidmans värld. Det har tagit mig många år att komma hit. Ån lockar och skrämmer på en gång. De inre bilderna får inte ta över verklighetens Svartån. Att närma sig Svartån är som att närma sig mitt eget innersta. Man måste respektera de värden ån står för. Drömmen om det perfekta flugfisket, en eftertänksamhet industrisamhället och dagens hetsiga informationssamhälle inte har tid med. Ån lockar och skrämmer på samma gång. Är jag värdig att beträda åns stränder, att blöta en fluga i åns vatten, att fånga åns legendariska varelser? Öringarna som det svenska flugfisket vilar på.


Det kläcker en och annan dagslända, fisken vakar inte. Är kläckningarna för glesa? Kan vattnet vara för högt? De finns här, de gulbukiga bärnstensöringarna. Jag såg öringlek lite högre upp för ett par år sedan. Det var då jag bestämde mig för att fiska i ån. Om åns varelser visar sig för mig är de nog beredda att ge mig chansen.

Industrisamhällets lösningar med DDT, PCB, freon och annat var kortsiktiga lösningar. När pilgrimsfalk, havsörn och andra av naturens varelser försvann och vi insåg att det var miljögifterna var orsaken förbjöds dessa. Pilgrimsfalken och  havsörnen är tillbaka. Vi är klokare idag men har ännu inte modet att helt släppa taget. Det är därför det finns ett omlöp vid dammen istället för en tröskel och en naturligt utlopp vid sjön. Det är också därför det går så sakta att övertyga de styrande om behovet av en ny lagstiftning som skyddar och återställer våra vattendrag. Trots att samhället inte längre är beroende av Svartåns vatten.

En March Brown i storlek 12 sitter på tafsen. I Svartån fiskar man med Hans Lidmans flugor. Allt annat vore fel. Ån är vacker. Knipan och hennes ungar simmar på lugnvattnet, sädesärlan fångar sländor ovan vattenytan, spåren efter bäver gör åns stränder svårframkomliga. Lidman fick aldrig se bäver i Svartån. Den sista bävern i Ovanåker sköts 1842 skriver Hans Lidman i "Den sjungande dalen". Näckrosorna har ännu inte kommit upp, de finns där strax under vattenytan, böljar i höljornas och i lugnvattnets svaga ström. Jag sluter ögonen förnimmer röken från törvedsbrasan, hör Svartåöringens snyftande vak när de tryggt och värdigt fångar döende sländor.







Jag vaknar till, påbörjar fisket. Fiskar mig sakta ner mot Svartåfallet. Fisken vägrar att nappa. Kan det vara högvattnet? I söndags morse i regnet tappade jag en gulbuk strax ovanför Svartåfallet. Vattnet är högre nu, kanske även kallare. Är det därför kläckningarna är sparsamma? En kopp kaffe vid kojan. Sotpannan och kaffeelden är utbytt mot termosvatten och snabbkaffe. Fortsätter nedströms. Vid Porten vakar en fisk, men den är omöjlig att nå.

Kvarndammen. Den sista fiskeplatsen. Jag sitter länge och spanar efter vak innan jag till slut smyger ut min fluga. Ån är ganska smal och det går utmärkt att rolla ut flugan, menda linan och styra flugan. Trots mitt korta spö har jag full kontroll. Det plaskar till, en fisk har tagit min fluga. Den drar ut lite lina, känns stark. Kan det vara en gulbuk, en bärnstensöring? Eller är det en harr som tagit min våtfluga? Fisken går till väders. En öring! En ättling till Lidmans svartåöringar. Mitt hjärta stannar, måtte den vara väl krokad. Snart ligger den i håven. Mörk, mystisk med en bärnstensgul buk. Min rädsla för ån är över.