Brist på eftertänksamhet och framförhållning var den egentliga orsaken. man borde ha insett att flottning inte var framtidens sätt att frakta timmer. Jakten på välfärd var viktigare än livet i våra vatten. Lösningen fanns ju i form av utplantering av odlad öring, regnbåge och bäckröding. Skräpfisken tog man kål på med rotenon. Det skulle alltid finnas ädelfisk för oss flugfiskare. Svartåns öde kom till slut ikapp oss och 2001 kom en vattendom som ingav hopp för Svartån. Minimitappning och fiskväg.
Woxnadalens flugfiske fick förtroendet att förvalta en del av ån. Restaurering efter flottning genomfördes, öring av Svartåstam planterades ut och hårda fiskeregler infördes. Sakta men säkert återvänder livet. Det kommer aldrig att bli som förr så länge man inte river dammen vid sjön, men det finns tillräckliga förutsättningar för att ån ska kunna leva på egen kraft. Naturen har en otrolig förmåga att läka sår, bara den får chansen.
Jag har en lite komplicerad relation till Svartån. Det är mina drömmars å, den finns inte på riktigt trots att den rinner där, de fiskar Hans Lidman skriver om har fångats i Mållongsboån som Svartån egentligen heter, många av de klassiska bilderna från Svartån är tagna i Tälningsån som ligger högre upp i systemet. Svartån är så mycket mer. Svartån och åns öringar binder ihop berättelser som inte alltid handlar om fiske. Berättelser om människor, människor som inte alltid passade in i samhället. Udda, utstötta ur samhällsgemenskapen. Novellerna har ett djup som jag inte finner hos andra författare som skriver om fiske. Svartån är en del av mig som har funnits i mitt liv sedan tidiga tonår. Hans Lidmans värld var min under många år. Böckerna blev en verklighetsflykt, en längtan, en parallell verklighet där jag levde mitt riktiga liv. En värld där ensamheten gav sinnesfrid. När jag till slut lämnade den världen fanns det ett tomrum i mitt inre. Ett tomrum som strävan efter materiell välfärd omöjligt kunde fylla. Lidmans kritik riktade sig egentligen inte mot välfärdssamhället. Den riktades mot hastigheten, tempot i samhällsbygget. Ett tempo som inte medgav hänsyn och varsamhet gentemot naturen och människorna som levde i gränslandet mellan skog och det framväxande moderna samhället, en samhällsstruktur som utrotat eftertänksamhet och långsiktighet. Industrin och skövlingen av vattendragen skapade såväl välfärd som konstgjord natur med konstgjorda fiskevatten. Framtiden sågs som oändlig.
Det kläcker en och annan dagslända, fisken vakar inte. Är kläckningarna för glesa? Kan vattnet vara för högt? De finns här, de gulbukiga bärnstensöringarna. Jag såg öringlek lite högre upp för ett par år sedan. Det var då jag bestämde mig för att fiska i ån. Om åns varelser visar sig för mig är de nog beredda att ge mig chansen.
Industrisamhällets lösningar med DDT, PCB, freon och annat var kortsiktiga lösningar. När pilgrimsfalk, havsörn och andra av naturens varelser försvann och vi insåg att det var miljögifterna var orsaken förbjöds dessa. Pilgrimsfalken och havsörnen är tillbaka. Vi är klokare idag men har ännu inte modet att helt släppa taget. Det är därför det finns ett omlöp vid dammen istället för en tröskel och en naturligt utlopp vid sjön. Det är också därför det går så sakta att övertyga de styrande om behovet av en ny lagstiftning som skyddar och återställer våra vattendrag. Trots att samhället inte längre är beroende av Svartåns vatten.
En March Brown i storlek 12 sitter på tafsen. I Svartån fiskar man med Hans Lidmans flugor. Allt annat vore fel. Ån är vacker. Knipan och hennes ungar simmar på lugnvattnet, sädesärlan fångar sländor ovan vattenytan, spåren efter bäver gör åns stränder svårframkomliga. Lidman fick aldrig se bäver i Svartån. Den sista bävern i Ovanåker sköts 1842 skriver Hans Lidman i "Den sjungande dalen". Näckrosorna har ännu inte kommit upp, de finns där strax under vattenytan, böljar i höljornas och i lugnvattnets svaga ström. Jag sluter ögonen förnimmer röken från törvedsbrasan, hör Svartåöringens snyftande vak när de tryggt och värdigt fångar döende sländor.
Jag vaknar till, påbörjar fisket. Fiskar mig sakta ner mot Svartåfallet. Fisken vägrar att nappa. Kan det vara högvattnet? I söndags morse i regnet tappade jag en gulbuk strax ovanför Svartåfallet. Vattnet är högre nu, kanske även kallare. Är det därför kläckningarna är sparsamma? En kopp kaffe vid kojan. Sotpannan och kaffeelden är utbytt mot termosvatten och snabbkaffe. Fortsätter nedströms. Vid Porten vakar en fisk, men den är omöjlig att nå.
Kvarndammen. Den sista fiskeplatsen. Jag sitter länge och spanar efter vak innan jag till slut smyger ut min fluga. Ån är ganska smal och det går utmärkt att rolla ut flugan, menda linan och styra flugan. Trots mitt korta spö har jag full kontroll. Det plaskar till, en fisk har tagit min fluga. Den drar ut lite lina, känns stark. Kan det vara en gulbuk, en bärnstensöring? Eller är det en harr som tagit min våtfluga? Fisken går till väders. En öring! En ättling till Lidmans svartåöringar. Mitt hjärta stannar, måtte den vara väl krokad. Snart ligger den i håven. Mörk, mystisk med en bärnstensgul buk. Min rädsla för ån är över.
Hej Jan!
SvaraRaderaJag får tårar i ögena, du är helt otrolig på att skriva, som vanligt så känns det nu som att ha stått halvmetern från dig, du framkallar känslor så man blir djupt berörd. <3
Skitfiske på dig!
Tack!!!!
Vänliga hälsningar
Andreas
Hej Jan,
SvaraRaderaHittade din blogg när jag sökte efter Hans Lidman. Intressant att följa när du filosoferar över slutet på flottningsepoken och konsekvenserna som kom i dess efterföljd; biotopförstörelse, dränering av våtmarker, förfulning och spoliering av fisket.
”Människan dödade i stort sett alla skogsåar med schaktmaskiner och dynamit. Under några år i mitten av förra seklet. När man var klar upphörde flottningen”, skriver du. Ja, precis! Jag känner samma bitterhet (man får inte vara bitter dock) när jag tänker på eländet. För jag var sportfiskare både före och efter flottningsnedläggningen och vet exakt hur det var – före och efter. Hur Voxnan schaktades sönder i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Just innan flottningen upphörde. Min far sa: Nu börjar den och den stenkistan bli dålig, nu tar dom nog strömmen snart – och han hade rätt . .
”Brist på eftertänksamhet och framförhållning var den egentliga orsaken”, skriver du, ”man borde ha insett att flottning inte var framtidens sätt att frakta timmer”.
Ja, så kan man säga, men var det inte, och är det inte lika i alla samhällsfrågor - då liksom nu?
Rasbiologi, myntande av uttryck som ”sinnesslö”, tvångssterilisering, idéer om att lobotomi skulle bota, mm, mm. Tidsandan? Hur är den i dag?
Natur och fiske talar vi om här. ”Jakten på välfärd var viktigare än livet i våra vatten. Lösningen fanns ju i form av utplantering av odlad öring, regnbåge och bäckröding. ’Skräpfisken’ tog man kål på med rotenon. Det skulle alltid finnas ädelfisk för oss flugfiskare”, skriver du.
Ja, herre je vilka excesser man tillät sig: ”skräpfisk” kontra ”ädelfisk”. Bort med storabborren, in med odlad regnbåge . . . eller med lättodlad finsk öring, som sticker sin kos, vandrar ut ur sitt främmande habitat!
”Lidmans kritik riktade sig egentligen inte mot välfärdssamhället. Den riktades mot hastigheten, tempot i samhällsbygget. Ett tempo som inte medgav hänsyn och varsamhet gentemot naturen och människorna som levde i gränslandet mellan skog och det framväxande moderna samhället, en samhällsstruktur som utrotat eftertänksamhet och långsiktighet. Industrin och skövlingen av vattendragen skapade såväl välfärd som konstgjord natur med konstgjorda fiskevatten. Framtiden sågs som oändlig”, skriver du. Jag instämmer, det är bara det att vi förefaller tycka detsamma – det man inte sett de saknar man inte heller.
Dessa frågor är komplexa men borde tåla några tillbakablickar, ja, analyser: Vad är tidsanda? Vad kommer man i framtiden att säga om våra bravader i den tid som är nu?
Hälsningar
Göran Eriksson