Säsongsavslutning i moll

Flugfiskesäsongen har varit konstig. Det känns som om jag legat steget efter hela sommaren. Vad det beror på vet jag inte. Ibland hamnar man ur fas helt enkelt. Nya spännande arbetsuppgifter borde ha gjort att jag hamnat i bra fas med mitt inre, vilket jag är i allt utom i flugfisket. Säsongen började bra med ett par havsöringar i Älvkarleby. På vägen ner var det snökaos på E-4:an, sen blev det fint väder. Därefter tog det stopp. Våren kom liksom aldrig igång och när försommarens sjösandsländor kläckte var jag upptagen med jobb.

I mitten på maj levererades mitt nya splitcanespö. En dröm att fiska med. Ett känsligt verktyg som tillsammans med en handslagen silkeslina från Terenzio i Italien kan presentera de små dunkrokarna försiktigt och delikat. Spöt har fångat några fiskar, inte mer än så. Spöt vill testa mig. Är jag värdig att hantera ett så känsligt instrument? Känsliga instrument kräver övning innan de samspelar med sin ägare. Har köpt ett träningsflugspö för inomhusbruk.




Säsongen har egentligen bara haft tre ljuspunkter. Svartån verkar ha accepterat mig. En liten bärnstensöring gav den mig en kylig kväll i början på juni. Vecka 26 och årets Orklavecka gav en drömlax på runt 80 cm. Jag fick till ett näst intill perfekt kast när flugan landade ovanför en undervattenssten. När flugan simmat över stenen stannade linan upp och laxen var krokad. En härlig fisk tagen på ett enhandsspö och en laxvariant av Royal Coachman. Gloppen i Augusti gav en lika stor lax fångad på en March Brown bunden på tians laxkrok. En drömfisk fångad i en drömälv.

Ljungan har gått hög hela sommaren, vilket påverkat mitt sommarfiske negativt. Jag känner inte igen mina fiskeplatser och hittar därför inte harren sommartid. De ljunganturer jag gjorde gav klent resultat. Trots det mår jag bra under dessa turer. Ljungan är lite av ett andningshål för mig. En plats där jag kan stänga in mig i mig själv en tid. Det sitter hos mig. Fiskarna finns ju där och därför bör jag kunna finna och fiska efter dem.




Fiskade en del i Galvån. Ån som rinner genom min själ. Det var där jag lärde mig flugfiske, det var där en stor del av barndomens äventyr utspelade sig.  Idag ser jag ån med andra ögon. Jag ser såren i ån. Såren som vägrar att läka. Mådde så pass dåligt av att gå efter åns stränder och se förstörelsen efter ån. Ån måste flottledsåterställas för att kunna bli levande på riktigt igen. Jag vandrar efter ån skogen växer i åns torra sidofåror, jag snubblar över stenar som schaktats upp ur vattnet, till gagn förr timret som en gång flottades i ån. Dynamit och schaktmaskiner skövlade öringens livsmiljö. Till slut gick det inte längre. Jag bestämde jag mig för att hålla mig borta från ån fram till dess att restaureringen är inledd. Jag fixar helt enkelt inte förstörelsen och oviljan från en del markägare att återställa ån. Det blev tydligt efter en tur till Simeån, en liten å som rinner ut i Orsjön. Trots att ån är mindre finns det mer öring i ån jämför med Galvån. Den mår helt enkelt bättre eftersom den inte är lika hårt flottningsrensad. Galvåns potential är enorm, det är viljan som saknas. Jag har nu sagt adjö till min å. Att se den lida som den gör av människans ovilja gör att jag håller mig därifrån fram till dess flottledsåterställningen inleds.


Flugfiskesäsongen avslutades förra helgen med en tur till Ljungan. Jag och svärsonen kom till campingen sent på fredag kväll. Vi ställde i ordning spöna för ett tidigt morgonfiske. När vi klev upp tidigt på lördagmorgonen var två av spöna borta, stulna. Ett säsongsavslut i moll. Jag vet inte om jag blev förvånad. Mitt favoritspö, väl infiskat för alltid borta! Det kändes nästan som ett självklart slut på en riktig skitsäsong.

Polisen utreder inte stölden med motiveringen "Det är uppenbart att brottet inte går att utreda"

Må nästa säsong ligga i fas med mitt inre!

Öringlek

Det finns några få vatten med stor vildöring i Hälsingland. Skogsöringar som människan inte klarat av att utrota med dammar och vattenkraft. Under helgen besökte jag ett sådant vatten.

Bäcken som avvattnar sjön är troligen för liten för att kunna flotta timmer i. Ändå är sjöns utlopp kraftigt påverkad av mänsklig aktivitet. Kanske har det legat en kvarn i utloppet av sjön? Bäcken är hårt kanaliserad den första biten. Man gjorde så för att få undan vattnet så att kvarnhjulet skulle kunna snurra i tillräcklig hastighet. Därför var det viktigt att vattnet rann undan snabbt. Kvarnarna och de riktigt gamla dammarna var sällan ett hinder för öringen. Kvarnen användes bara delar av året. Övrig tid rann vattnet i bäckfåran eller i ån. Vid flottning användes ofta vårflodens högvatten till flottningsrännorna. Det var dynamiten, schaktmaskinerna och vattenkraften som tog skogens öringar.

Efter kanske 50 meter återfår bäcken sin ursprungliga fåra. Inga stenar verkar ha flyttats från bäcken. Därför finns det ett svagt bestånd av öring i sjön. I bäcken råder fiskeförbud hela året, vilket är klokt.

Smyger man försiktigt kan man få se öringar stå och vila i bäcken. Är leken över? Solen skiner och det är lätt att bli lurad av skuggorna i vattnet. Det är en speciell känsla att vandra efter en bäck som är relativt opåverkad. Det finns för få sådana bäckar idag. De flesta är rensade på ett eller annat sätt. Dessutom har de flesta bäckar och åar på skogen dammar, flottningsdammar som stoppat och till slut utrotat öring och flodpärlmussla. I sjöarna har gäddan tagit över och den spillra av öring som finns kvar i en del av bäckarna kan inte vandra ut i sjöarna på grund av de gamla dammarna. Om dammarna försvann skulle öringen åter kunna vandra ut i sjöarna. Eftersom de flesta dammar saknar tillstånd borde det vara ganska enkelt att åtgärda detta. Verkligheten är tyvärr inte lika enkel. Därför finns dammarna kvar och åarna ligger där som sterila kanaler. Åarnas stenar ligger på land. Mossbelupna, uppkastade som minnen över en tid då arbetet var hårt och framtiden oändlig.

De bäckar och sjöar som fortfarande håller vildöring är därför värdefulla. Hårda fiskerestriktioner i sjöarna och fiskeförbud i bäckarna borde vara en självklarhet.










Det plaskar till! En skugga flyr uppströms. Jag stannar upp, andas häftigt några sekunder. Sätter mig sedan ner. Där ser jag en! Eller är det en skugga? På kanske 15 centimeters djup står en öring  och vaggar i den svaga strömmen bakom en sten. Den är fin, 35-40 cm.

Ser ni fisken?

Jag skrämmer några fler öringar innan jag lyckas smyga mig nära. I nästan varje hölja som håller lekgrus står en eller två öringar. Någon är riktigt stor, minst 50 cm. Jag försöker ta några bilder. Det är svårt. Solen och skuggorna skapar reflexer som inte helt försvinner trots polariserande filter på linsen. Måste lära mig fotografera. Tackar digitalkameran som gör att jag kan ta hundratals bilder. Kanske blir någon riktigt bra.

Trots att varje hölja håller öring är de inte särskilt många. Bäcken är liten och kan därför inte hålla så många lekande öringar. Bäcken, sjön och dess invånare måste skyddas. De är lättstörda, deras miljö är känslig. Det kan räcka med en felaktig markberedning vid en skogsavverkning. Sediment kan då rinna ner i bäcken och slamma igen lekbottnar och kväva övriga bottnar och därigenom döda insektslivet i bäcken. Bäcken är då död. Viktigt är också att spara tillräckligt med skog efter bäcken vid avverkning.

Efter ett par timmar lämnar jag bäcken och dess öringar. Tillbaka vid sjön gör jag upp en liten eld, grillar en korv, kokar kaffe. En gråhund tittar förbi hälsar, försöker sno min korv innan den sniffande ger sig av. Den kommer tillbaka ett par gånger, hälsar och springer vidare. Jag släcker elden och åker hem. Tänker på mötet om Kilåns framtid för ett tag sen. Det jag upplevt idag ser Hanebo framtids ordförande Irene Frank som ett hot mot Kilån. Jag hoppas att Kilåns dammar kan öppnas upp för fiskvandring så att Bergvikens öringar åter kan leka och på sikt bilda ett naturligt bestånd av vildöring.