Säsongsavslutning i moll

Flugfiskesäsongen har varit konstig. Det känns som om jag legat steget efter hela sommaren. Vad det beror på vet jag inte. Ibland hamnar man ur fas helt enkelt. Nya spännande arbetsuppgifter borde ha gjort att jag hamnat i bra fas med mitt inre, vilket jag är i allt utom i flugfisket. Säsongen började bra med ett par havsöringar i Älvkarleby. På vägen ner var det snökaos på E-4:an, sen blev det fint väder. Därefter tog det stopp. Våren kom liksom aldrig igång och när försommarens sjösandsländor kläckte var jag upptagen med jobb.

I mitten på maj levererades mitt nya splitcanespö. En dröm att fiska med. Ett känsligt verktyg som tillsammans med en handslagen silkeslina från Terenzio i Italien kan presentera de små dunkrokarna försiktigt och delikat. Spöt har fångat några fiskar, inte mer än så. Spöt vill testa mig. Är jag värdig att hantera ett så känsligt instrument? Känsliga instrument kräver övning innan de samspelar med sin ägare. Har köpt ett träningsflugspö för inomhusbruk.




Säsongen har egentligen bara haft tre ljuspunkter. Svartån verkar ha accepterat mig. En liten bärnstensöring gav den mig en kylig kväll i början på juni. Vecka 26 och årets Orklavecka gav en drömlax på runt 80 cm. Jag fick till ett näst intill perfekt kast när flugan landade ovanför en undervattenssten. När flugan simmat över stenen stannade linan upp och laxen var krokad. En härlig fisk tagen på ett enhandsspö och en laxvariant av Royal Coachman. Gloppen i Augusti gav en lika stor lax fångad på en March Brown bunden på tians laxkrok. En drömfisk fångad i en drömälv.

Ljungan har gått hög hela sommaren, vilket påverkat mitt sommarfiske negativt. Jag känner inte igen mina fiskeplatser och hittar därför inte harren sommartid. De ljunganturer jag gjorde gav klent resultat. Trots det mår jag bra under dessa turer. Ljungan är lite av ett andningshål för mig. En plats där jag kan stänga in mig i mig själv en tid. Det sitter hos mig. Fiskarna finns ju där och därför bör jag kunna finna och fiska efter dem.




Fiskade en del i Galvån. Ån som rinner genom min själ. Det var där jag lärde mig flugfiske, det var där en stor del av barndomens äventyr utspelade sig.  Idag ser jag ån med andra ögon. Jag ser såren i ån. Såren som vägrar att läka. Mådde så pass dåligt av att gå efter åns stränder och se förstörelsen efter ån. Ån måste flottledsåterställas för att kunna bli levande på riktigt igen. Jag vandrar efter ån skogen växer i åns torra sidofåror, jag snubblar över stenar som schaktats upp ur vattnet, till gagn förr timret som en gång flottades i ån. Dynamit och schaktmaskiner skövlade öringens livsmiljö. Till slut gick det inte längre. Jag bestämde jag mig för att hålla mig borta från ån fram till dess att restaureringen är inledd. Jag fixar helt enkelt inte förstörelsen och oviljan från en del markägare att återställa ån. Det blev tydligt efter en tur till Simeån, en liten å som rinner ut i Orsjön. Trots att ån är mindre finns det mer öring i ån jämför med Galvån. Den mår helt enkelt bättre eftersom den inte är lika hårt flottningsrensad. Galvåns potential är enorm, det är viljan som saknas. Jag har nu sagt adjö till min å. Att se den lida som den gör av människans ovilja gör att jag håller mig därifrån fram till dess flottledsåterställningen inleds.


Flugfiskesäsongen avslutades förra helgen med en tur till Ljungan. Jag och svärsonen kom till campingen sent på fredag kväll. Vi ställde i ordning spöna för ett tidigt morgonfiske. När vi klev upp tidigt på lördagmorgonen var två av spöna borta, stulna. Ett säsongsavslut i moll. Jag vet inte om jag blev förvånad. Mitt favoritspö, väl infiskat för alltid borta! Det kändes nästan som ett självklart slut på en riktig skitsäsong.

Polisen utreder inte stölden med motiveringen "Det är uppenbart att brottet inte går att utreda"

Må nästa säsong ligga i fas med mitt inre!