Havsöringspremiär i Harmångersån

Finns den fulländade fiskedagen? Hoppas egentligen inte det. När fulländning uppnåtts finns inget nytt att upptäcka. Årets havsöringspremiär i Harmångersån är det närmaste fulländning jag varit med om på ett havsöringsfiske. Jag som inte ens tänkte åka! Ån är ganska liten och det blir lätt trångt, särskilt om det är lågt vattenstånd. Dessutom är det tidigt på året. Minusgrader och flugfiske är inte särskilt roligt. Väderprognosen såg lovande ut, jag lät mig övertalas. Jag gillar ju Harmångersån även om jag inte haft någon vidare fiskelycka de fåtal gånger jag besökt ån. Det som lockade var Tomas och Peter. Hinner inte fiska så mycket med dem numera. Arbete och andra  plikter gör att vi sällan är lediga tillsammans. Även ån i sig lockar. Eldsjälar håller på att förvandla ån till något riktigt stort. Massvis med timmar har lagts ner i att rensa lekbottnar, att lägga tillbaka sten i ån och att skapa rätt kombination av sten, lekbottnar, vattendjup och vattenhastighet för att återskapa öringbiotoper i ån. Min nyfikenhet lockade mig. Jag när ju en dröm om att min å, Galvån en dag ska få samma behandling.

Väckarklockans luftvärnssirén ljuder kl 03.15 på långfredagens morgon. Kliver upp med en gång. Den tiden på dygnet är det livsfarligt att snooza. Man kan snooza bort en hel fiskedag om man inte passar sig. Ute är stjärnklart, en titt på termometern visar att det är någon minus.



Allt är packat utom mackorna som ligger i kylen. Nytt för i år är mitt nya kompakta gasolkök för engångsflaskor. På så sätt kan jag koka kaffe på plats och slipper termoskaffe. Förutom att kokkaffe är godare blir kafferasten längre och fiskehetsen kan hållas i schack. Jag tvingar i mig frukost och kokar en kopp kaffe att ha i bilen. Kroppen protesterar, den vill inte ha frukost mitt i natten. Det struntar jag i. Utan frukost orkar jag mindre. När jag var yngre kunde jag hoppa över frukosten. Det har jag svårare för idag.

Hämtar Peter kvart över fyra och när vi lämnar Bollnäs anar vi morgonrodnad på himlen. Det tar dryga timmen att åka upp till Strömsbruk, vilket innebär att vi har god tid på oss att sätta ihop utrustningarna. Jag fiskar med mitt ombyggda 10-fots Blue Line och väljer att köra med en 280-grains skagitklump och en 12-fots intermediatespets. Väljer en Allys Shrimp. En fluga jag har stort förtroende för. Har fått både lax och havsöring på den. Kanske är det för lätt att fiska intermediatespets för de köldstela öringarna, men jag är här för att finfiska, inte för att till varje pris ha en öring på land. Tomas väljer att gå över till den södra stranden, Peters och min plan är att börja där Peter fick en 74 centimeters blanköring ifjol. Den platsen är upptagen och vi följer Tomas till den södra stranden uppströms bron. Tomas fiskar ån för första gången och när startskottet går får han kliva i i först. När han passerat storstenen vid bron kliver jag i något uppströms där Tomas klev i. Känner mig lite ringrostig. Jag är högerhänt och därför är det att fiska från fel håll från den södra stranden. Jag har dock lärt mig att kasta tvåhands från bägge stränderna. Det tar några kast innan muskelminnet och hjärnan kopplar i hop med varandra. Jag hinner inte ta många steg förrän det rycker till i spöt! Fast fisk på första rundan! Har aldrig hänt mig tidigare. Peter hjälper mig att landa en omblänkare i fin kondition. Fisken väger kanske ett kilo, Peter krokar av den utan att den lämnar vattnet. Sedan händer ingenting. Solen har ännu inte gått upp och spöringarna fryser.

Dags för kaffe. Sätter ihop mitt gasolkök. Kaffebönorna malde jag igår. Kaffet smakar ljuvligt. Aldrig mer termoskaffe när jag flugfiskar! Under kafferasten pratar vi fiskedrömmar och om sommarens fiske. Fisket fortsätter Solen letar sig upp ovanför trädtopparna och problemet med is i ringarna försvinner i takt med att solen värmer luften. Om det är solen och den klarblå himlen som gör öringarna tröga eller det faktum att premiären är ovanligt tidig i år är svårt att svara på. Långfredag är alltid premiärdag i Harmångersån och därför skiljer premiären flera veckor från år til år . Hela förmiddagen går utan att vi känner något. Hungern gör sig påmind, Peter har utlovat kolbullar. Fiskevårdsföreningen har en eld vid vagnen där fiskekortet säljs. Vi går dit och börjar förbereda måltiden. Passar på att prata lite med Harry, en av eldsjälarna som jobbar med ån. Han berättar att årens slit börjar ge resultat. I fjol räknade man efter öringleken 104 lekgropar i ån. Det gör att det numera är vadningsförbud där lekgroparna finns. Det är viktigt att skydda de ovärderliga öringungarna som ligger kvar i lekgruset så länge de lever på gulesäcken. Man kan inte annat än imponeras och inspireras av deras arbete och det engagemang Harry och de övriga av Harmångersåns eldsjälar utstrålar!

Peters kolbullar är populära, han bjuder och steker kolbullar  så länge smeten, fläsk och lingonsylt räcker. Så populära att han blir bjuden på en spansk korv, chistorra. Fick smaka en bit, korvorgasm! Finns chistorran att få tag på i Bollnäs. Han som bjuder på den goda korven bor i Bromma och har köpt den där. Fiskeljuget når oanade höjder under lunchpausen. Vi får reda på att vi skulle ha varit med förr, då Harmångersån kallades Lilla Mörrum och femkilosöringarna stod på kö. Man fiskade i och för sig med bläckfisk och diverse andra obskyra beten. Varje fisk klubbades ihjäl och några år senare var fisket mycket sämre. Det var verkligen inte bättre förr tänker jag. Catch & Release är för det mesta bra. Särskilt i små känsliga vattendrag som Harmångersån. Har däremot svårt för catch & releasefanatiker som kritiserar de av sina fiskebröder och systrar som tar hem en och annan fisk i vatten där regelverket tillåter det. När kraftverken och vandringshindren är borta kanske man åter kan tillåta ett visst uttag av havsöring från ån, så länge dammarna finns får vi finna oss i catch & release. Så enkelt är det. Gillar man man att äta havsöring kan man åka till Ljusne eller någon annan betongälv.

Efter maten fiskar vi vidare. Tomas går nedströms, Peter och jag testar norra stranden ovan bron. Ingen fisk vill bita och även vi går neråt. Solen gassar och fisken lyser med sin frånvaro. Två kolbullar ger paltkoma och jag lägger mig i en slänt och slumrar till. Jag vaknar när en fiskare närmar sig. Han stannar till för en pratstund. Även han har ett trögt fiske. Jag stöter ihop med Peter och vi fortsätter nedströms, vadar ut till en liten ö. Det är den sista ordentliga strömsträckan innan ån förenar sig med havet. Innan vi börjar fiska kokar jag kaffe. Peter gör några kast innan kaffet är klart. Solen har gått i moln och vi bestämmer oss för att göra ett sista försök innan vi ger oss av hemåt. Peter går en bit uppströms.  Jag har bytt ut min Allys Shrimp mot en neongrön shrimpfluga. Flugan är komponerad av mig och har ännu inget namn. Jag gillar shrimpflugor eftersom jag menar att simmar fint. Grön ska enligt Gurkan vara en bra färg för Harmångersån och jag har bundit upp två neongröna shrimpflugor. Mitt på fiskesträckan ligger en stor sten och bredvid den några mindre stenar. En bra ståndplats för öring. Mina kast fungerar sämre nu än i morse, jag börjar bli trött. Tur att det inte krävs varken långa eller svåra kast för att nå det heta området. Det gungar till i spöt. Fast fisk! Den känns större än fisken jag fick i morse. Fisken tar några meter lina och jag håller emot vad jag kan. Plötsligt rätar spöt upp sig. Fisken har släppt. Känner igen känslan. Den satt väl för dåligt. Kanske bet den bara i stjärten på min shrimpfluga. Jag lägger ut flugan på nytt. Något är fel, linan släpper för lätt från vattnet. Öringen tog flugan. Skit! Den var alltså ordentligt krokad....När jag kontrollerar tafsen är den helt söndertrasad. Det troliga är att öringen ställt sig bakom en sten. Tafsen skavdes helt enkelt av.

Jag knyter på en likadan fluga och börjar lägga ut lina. När jag nått min tänkta kastlängd gungar det till igen. Fast fisk! Helt osannolikt att få två hugg inom fem minuter. Har aldrig hänt mig tidigare. Fisken känns tung. Det gör alltid öring direkt efter hugget så det är lätt att tro att fisken är stor, efter en stund följer den snällt med in mot land. en liten fisk med andra ord. Det gör inget. En stor fisk är en bonus. Min utrustning är anpassad till mindre fisk. Fisken väger kanske ett kilo. Den är i lika fin kondition som den jag fick i morse. Jag fiskar färdigt poolen, avslutar mitt fiske. På väg in från ön in mot land fastnar jag i en liten stubbe och river upp ett hål i vadarna. Det gör inget, hålet är stort och är därför lätt att finna och därmed också lätt att laga.

En i det närmaste fulländad dag närmar sig sitt slut.Tomas har även han fått en eftermiddagsöring och tappat två st. På väg till bilen ser vi en fiskare drilla en större öring i fin kondition. Dagen kunde knappast ha slutat bättre.