Vårens favoritfluga

Flugor och flugmönster har debatterats och diskuterats så länge som flugfisket funnits. Från början ersatte flugorna levande insekter och så är det i mångt och mycket fortfarande. I alla fall när det handlar om flugfiske efter harr och öring. Man vill med sin fluga imitera fiskens naturliga föda. 

Vid fiske efter lax och havsöring är det lite annorlunda. Laxen äter ju inte i sötvatten och därför är det inte meningen att med en fluga imitera laxens naturliga föda. Havsöringen kan äta i sötvatten, så där kan det vid vissa tillfällen vara bra att ha fiskimitationer eller nymfer i flugasken.

Jag har mina Harmångersflugor i ett fodral av lammull. 

Flugor och flugtyper är ju en ganska personlig sak. Flugmönster kommer och går allteftersom trenderna i flugfisket skiftar. När man fiskat så länge som jag gjort finner man sin egen flugfiskestig att vandra på, och med det sin egen syn på flugor och flugmönster. Insikten om att de flesta mönster funkar mer eller mindre lika bra. Det viktigaste är att man tror på sin fluga. Då kan man fiska med sina favoritmönster i olika storlekar. Är vattnet kallt och lite grumligt funkar de större storlekarna i regel bäst och i klart och lite varmare vatten kan det vara klokt att fiska med lite mindre flugor. Är man osäker väljer man en svart fluga.

En Wolly Bugger någon satt i ett träd.

Om man ser till vilka flugor som används i Harmångersån så variationen stor både när det gäller mönster och färg. Från traditionella hårvingar till Wolly Buggers. Det bekräftar min teori att flugmönstret inte är så noga. Det viktiga är hur du fiskar din fluga.

Mina favoritflugor efter lax och havsöring har sedan några år varit olika varianter av räkflugor. 

Ally´s shrimp och Red Frances har lockat många fiskar till napp. 

Till denna säsong har jag kompletterat min flugask med ett svenskt mönster, nämligen Ullsocken. En fluga som har sitt ursprung i Mörrumsån och som där skördat stora framgångar. Anledningen till att jag ville testa Ullsocken är att den till skillnad mot andra räkflugor har en förhållandevis kort stjärt bestående av en tofs rött garn. Min tanke är att en sådan fluga krokar tröga våröringar bättre än flugor med lång vinge eller med en lång stjärt. Om öringen nafsar en Ally´s Shrimp i stjärten når kanske inte fiskens käft kroken, men medan en Ullsock krokar bättre. I alla fall i teorin. Jag har när denna text skrivs fångat fyra öringar och en harr på mina Ullsockar och tappat två fiskar. Det är ungefär samma relation mellan fångad och tappad fisk som tidigare år.

Min variant av Ullsocken

Det är intressant att följa ett flugmönsters utveckling och hur ett mönster kan ändras över tid, beroende på hur olika flugbindare lägger till personliga tankar i ett mönster. Det mest intressanta mönster jag känner till ur det perspektivet är nog Den Vanliga, Byskes klassiska fluga. Den började sitt liv som en våtfluga vid namn Princess. Byskefiskaren Jan Marklund band en laxversion av flugan och kallade den JM Princess. Andra började binda samma fluga och dess popularitet gjorde att när någon frågade vilken fluga laxen bitit på blev svaret ”Den Vanliga”. Åren gick och nya varianter av flugan bands av byskefiskare till dess att flugan fick det utseende den har idag. Vill man veta mer om Den Vanligas historia finns det bra artikel i Flugfiske i Norden nr 4, 1997.

Ullsocken i originalversion har svart kropp av ullgarn och tre bruna hackel inbundna på flugans kropp. Idag binder de flesta in en röd stjärt på sina Ullsockar. Flugfiske i Norden nr 2, 2002 har en mycket intressant artikel om Ullsocken. Jag binder den något annorlunda. Jag har orange fluorfibre som stjärt och ett mjukt hackel i stjärtens längd längst bak. Kroppen är påfågelfärgad. Sedan binder jag in ett brunt palmerlindat hackel som jag säkrar med silverrib och avslutar med ett brunt, ganska långt hönshackel som fronthackel. Flugan simmar fint och tack vare det styva kroppshacklet från en tupp får den fin volym i vattnet. Tack vare det styva kroppshacklet rör sig det långa fronthackle fint. Har bundit flugan på enkelkrok i storlek 6 och 8. Har också bundit upp Ullsocken i en olivfärgad variant. Jag har fått samtliga mina våröringar i Harmångersån på Ullsocken.

Ullsocken i vått tillstånd

En filosofisk fråga är ju om mina flugor är Ullsockar eller inte. Avviker jag för mycket från originalmönstret för att de ska kallas för Ullsockar? Jag vet inte. Om jag googlar på Ullsocken kommer det upp många olika varianter. Jag betraktar därför Ullsocken som en flugtyp som kan bindas upp i olika färger. I mindre storlekar och bundna på våtflugekrokar skulle flugtypen kallas palmerflugor. Det finns också en streamer som heter Wolly Worm som påminner om mina Ullsockar.

Jag tänker att kärt barn har många namn. Jag kallar mina för HarmångerUllsockar. 

Harmångersån kan ju kallas Hälsinglands Mörrum!

Påsköring

Långfredag.

Många har som tradition att angla på långfredagen. Det hade även jag under en tid. Det är nu ganska många år sedan jag anglade. Jag åker istället till Harmångersån. Planen är två turer till ån under påskhelgen. Denna text är ett försök att slå ihop två fisketurer till en. Vad som hände på långfredagen och vad som hände på påskdagen är därför textmässigt lite flytande. 

En vecka efter premiären har lugnet lagt sig efter ån. Havsöringslunken skapar en särskild stämning. Svår att ta på, svår att förklara i ord.

Jag åker tidigt hemifrån eftersom gryningen är dygnets bästa tid. Koltrastens melankoliska och samtidigt hoppfulla morgonsång hälsar ljuset välkommen. Sångsvanars flygande samtal ovanför mitt huvud. Knipors livfulla vårlekar. Allt ackompanjerat av åns stilla brus. Det är som om ån rinner genom kropp och själ och fyller den med en slags återhållsam meningsfullhet. Mina bägge kameror är med. Hoppas få bilder på havsörn, forsärla eller sångsvan. Även anteckningsboken är med. Det är skönt att skriva ner de tankar som dyker upp när man sitter vid å-stranden. Det som skrivs är en slags dagboksanteckningar och är därför mycket privata. Att skriva har blivit ett sätt att skapa balans i en mycket hetsig vardag. Känns än viktigare i tider som dessa. Att skriva för hand gör att tankar och funderingar blir kvar på papperet på ett mer betydelsefullt sätt jämfört med att skriva på dator eller platta. Måste bli bättre på att skriva för hand.

Jag tacklar upp i stort sett samma utrustning och flugor som på premiären. Ett  tiofots spö med sjunktrespets och en olivfärgad Ullsocksvariant samt ett elvafots med intermediatespets och en brungrön Ullsocksvariant. Har en ny klump till det spöt. En skagit flyt-hoover-intermediate på 350 grains. Ska bli intressant om den funkar mot spöt. Mina erfarenheter säger att linan är viktigare än spöt, i alla fall så länge man har spön av kända fabrikat. Kanske är klumpen något tung. Tror att 320-325 grains är optimalt för detta spö. På mitt tiofotsspö sitter en 280 grains flytande skagitklump. Eftersom väderprognosen skvallrar om måttliga vindar tror jag att ett lätt utrustning kan funka.

Morgon vid ån. 

Går ner till min första fiskesträcka. Börjar med en kopp kaffe och en macka. Den tidiga morgonen medgav ingen frukost hemma. Jag spanar ut mot den sakta flyende vattenytan och trädet på andra sidan. Någonstans utanför trädet finns en grop. Det är den jag siktat in mig på inför morgonens första fiske. Jag fiskar sträckan två gånger. Först med intermediatespets och sedan en sjunktrespets. Har genom åren haft bra fiske med intermediatespetsen, även tidigt på säsongen. Det är inte omöjligt att jag fått mer fisk om jag fiskat med tyngre spetsar, men baksidan av att fiska tungt i detta vatten är att bottennappen blir fler. Bottennapp stör och jag fiskar hellre lättare spetsar och missar en och annan fisk än att krångla med bottennapp.

Spår som berättar att en har kalasat på en stor id.

Fortsätter till ön. En utter har kalasat på en id. Endast huvudet och ryggraden är kvar. Börjar även där med kaffe samt några noteringar i min fiskedagbok. Mest för minnets skull, men också för att ibland räcker det med ett par nerskrivna ord eller meningar för att lätta livets börda. Jag förstår behovet av poesi och dikter även om jag själv har svårt att läsa poesi. Det är lättare att lyssna när andra läser. Musik har alltid funkat bättre för mig. En klok person sa till mig att jag måste lära mig poesins rytm för att kunna ta till mig den. Jag hör den när andra läser. När jag själv läser samma dikt är det bara ord. Ord utan innehåll. En poet jag ändå kan läsa är Tranströmmer. Varför kan jag inte förklara.

En snabb bild innan öringen släpps tillbaka. 

Börjar fisket i gropen på öns övre ände. Det går att vada ut till ett stengrund så att man fiskar av gropen väldigt bra. I den tidiga timmens mörka vatten är det lite knöligt att vada. Jag tar därför försiktiga prövande steg. Jag fiskar mig sakta neråt. Strax ovanför stenen på nacken stramar det till i spöt och de efterlängtade knyckarna i spöt signalerar en bättre fisk. Jag byter position för att lättare kunna håva fisken. Den är ganska vild och stökar runt i hela höljan innan jag med viss möda kan håva den. Jag vadar iland, mäter den, tar några bilder innan den får simma tillbaka. En blank fisk i fin kondition. 69 cm lång, 20 cm hög. Den finaste våröring jag någonsin fångat! Har fångat större, men ingen stor i denna fina kondition. Fortsätter fisket innan jag tar en kaffepaus. Gör några anteckningar i fiskedagboken. Anteckningar som kan vara till nytta vid framtida fisketurer. Att helt lita på minnet har jag slutat med. Minnet blir efter en tid vad man gör det till och en sådan fångst som jag nyss gjort är som skapt för att börja leva sitt eget liv som en fiskehistoria. Till slut blir historian minnet. Då är det bra med några snabba noteringar som beskriver vattennivå, temp, väder mm.

Tre meter ovanför stenen högg öringen

Jag tänker på hur olika vi är i vår inställning till vårt fiske. Och hur viktigt det är att våra olikheter ändå kan samsas. Många trivs i grupp, vid ljugarbänken vid vindskyddet vid åns eller älvens hetaste fiskeplats. Andra bedriver ett rörligt ensamt fiske med lätt packning. Likt osaliga andar fiskar de av åns eller älvens kända ståndplatser. Jag trivs bäst ensam eller i sällskap med en kompis och jag fiskar helst i ett lugnt tempo på några få platser. Istället för samvaron vid ljugarbänken där nya kontakter och vänskapsband knyts drar jag mig undan med ambitionen att vänta in fisken. Jag är ganska blyg och har nog en del introverta drag. Det är nog därför jag känner samhörighet med Hans Lidman och hans fiskenoveller. De har hos mig präglat en bild av den ensamme grubblande flugfiskaren som ser det idylliska i naturen, men med insikten av att naturen är allt annat än en idyll. Lidman vävde ju ofta in tragiska människoöden i sina fiskenoveller.

Ullsocksvariant

En mindre mörk öring blev helgens andra fisk

Det är nu förmiddag och jag byter några ord med fiskare jag möter. Jag provar ett par andra platser jag brukar beta av under en dag. De utlovade måttliga vindarna visar sig vara både kalla och friska. Trots det funkar det bra med mitt tiofots klass sexspö med 280 grains klump. Den nya flyt-hoover-intermediateklumpen på mitt elvafotsspö sjunker något djupare än förväntat. Men den är skön att kasta med. Den får sitta kvar. När jag packar ihop för hemfärd byter jag några ord med Harry. Fisket är överlag trögt. Troligtvis behöver vattentemperaturen stiga några grader innan det blir fart på fisken. Kanske nästa helg? Jag är trots det tillfreds med mina fisketurer under påskhelgen. Två öringar blev helgens resultat. Dålig utdelning tycker kanske någon? Jag ser det inte så. Det gäller att träffa rätt, när steget av blank stridbar fisk kommer. När vattenstånd i ån och i havet är rätt. När vattentempen är den rätta. Då kan belöningen för alla bomturer inhämtas. Det är svårt att göra det när det är tio mil enkel resa. Därför ingår bomturer i planen och jag är mentalt förberedd på att inte få någon fiske. Det gäller att lära sig trivas i havsöringslunken. 

Att trivas med att vänta. 

Premiär i Harmångersån i coronatider

Coronapandemin har vänt upp och ner på det mesta i samhället. Allt från sammankomster till besöksförbud på sjukhus och äldreboende. Vi ska minska de sociala kontakterna så länge corona härjar. Vi ska låta bli onödiga resor. Vi uppmanas att inte åka till fjällen under påsken. Dels för att minska smittspridningen, men också för minska belastningen på sjukvården i de län fjällen ligger. Bryter du benet eller blir sjuk på annat sätt som kräver sjukhusvård hamnar du på sjukhus och belastar sjukvården i en tid då sjukvårdens resurser behöver fokusera på att behandla coronapatienter.

Detta kommer troligtvis också att påverka oss flugfiskare och planerna för sommarens fiske. Om reserekommendationerna  pågår över sommaren gäller det även oss flugfiskare. Vi borde hålla oss hemma av samma skäl som vi inte ska åka skidor i fjällen över påsk. Vi ska för det första undvika smittspridning, vilket risken för naturligtvis är minimal eftersom flugfiske kräver att vi håller avstånd. Blir vi sjuka under flugfiskeresan åker vi hem. Men om vi råkar ut för en olycka, snubblar och bryter något som kräver sjukhusvård eller drabbas av sjukdom som kräver omedelbar sjukhusvård kan vi dels sprida smitta på det sjukhus där vi behandlas och dels belastas sjukvården i det län vi befinner oss istället för i vårt hemlän. Vi bör således fiska på hemmaplan om rekommendationerna att undvika onödiga resor håller i sig över sommaren.

För min del riskerar årets norska laxfiske att frysa inne. Även vårfisket i Ljungan riskerar att ställas in. Det blir att ställa om sommarens planer och rikta in sig på att fiska i Hälsingland och Gästrikland denna sommar. I alla fall så länge reserestriktionerna ser ut som de gör.

Jag är glad att jag bor i Hälsingland där det finns fina möjligheter till flugfiske. Allt från våröringsfiske efter havsöring i Harmångersån till smygfiske efter bortglömda öringar i Hälsinglands djupa skogar. Dessutom finns många välskötta inplanteringssjöar som passar oss flugfiskare perfekt. 

Årets första fiske är premiären i Harmångersån. Jag är egentligen ingen premiärmänniska. Mycket folk och lite hetsigt. Jag vill helst smyga lite för mig själv, eller tillsammans med en kompis. Att sitta och vänta in fisk eller bara njuta av naturen och omgivningarna är en viktig del av mitt fiske. Fiskepremiärer är lite som ett kosläpp. Vårrusiga flugfiskare som plaskar runt i och kring vattnet. Det tar en stund innan glädjeruset släpp. Även jag känner mig vårrusig, det tar någon timme för muskelminnet att komma tillbaka så att kasttekniken sitter. Jag gillar premiären i Harmångersån, trots att det är mycket folk och ibland kö till de hetaste fiskeplatserna. Ån är vacker, människorna är glada och trevliga. Det är också lärorikt att studera hur andra fiskar. Dessutom upplever jag än speciell känsla här. Man känner sig alltid välkommen hit. Harry, Gunnar och de andra som sköter ån har en sällsam förmåga att få sina gäster att trivas och känna sig välkomna.

Vi lämnar Bollnäs vid fyrasnåret för att vara säkra på att få börja fiska på våra favoritplatser. Fisket startar kl 06.00. Termometern står på fem minus. Väl på plats hälsar vi på Harry och övriga vi känner. Victor och Stefan är också där. Victor är en av de unga mycket skickliga fiskarna. Han är som en fiskmagnet. Han får alltid fisk och har en förmåga att nosa upp de där speciella fiskarna. En person att inspireras av.

Min utruatning för dagen.

Jag tacklar upp två spön. Mitt 11-fots The Gordon från Sharpes of Aberdeen och ett 9.6 fots Bruce & Walker # 9 som jag köpte för ett par hundringar för några år sedan. Om klingan motsvarar mina krav kommer jag att bygga om det med ett switchhandtag och nya ringar. Jag fiskar gärna med korta spön och jag har genom åren samlat på mig en del spön spön i längderna nio till elva fot i linklasserna sju till nio. Sen får väder, vind och vattenstånd bestämma vilka som blir de spön jag använder. Ofta tacklar jag två spön. Ett med intermediatespets och ett med någon form av sjunkspets. I Harmångersån fiskar jag sällan tyngre än sjunktre. Ofta räcker intermediatespets. Om min syn på spön och linor kan det finnas anledning att återkomma till i ett särskilt inlägg.

Vi går ner till de ställen där vi tänkt inleda fisket. Bägge de platser vi tänkt börja vårt fiske är lediga. Jag inleder  en bit ovanför ön. Där fick jag för några år sedan en öring på 76 cm. Det är den största öring jag fångat om man ser till längden. Hade det varit en blank nystigen fisk kanske den vägt 5-5,5 kg. Nu var det en vinterståndare med betydligt lägre vikt. Det är tjugo minuter till startskottet och jag knyter på flugorna. Jag har bundit upp en serie flugor som jag tror kan funka bra för Harmångersåns öringar. Det är egna varianter av Ullsock och Chillimps i brungröna, olivfärgade och oranga färger. Samtliga bundna på enkelkrok storlek sex. Anledningen till att jag valt den typen av flugor är för att jag tror att tröga våröringar krokas bättre på hackelflugor än på hårvingeflugor. Fisken nappar försiktigt i det kalla vattnet och med en lång vinge kanske de bara nafsar i vingen?

Skottet går och jag kliver försiktigt ner i vattnet. Egentligen ska man undvika vadning vid öringfiske, men platsen kräver ett steg ut i vattnet för att kunna kasta. Jag går en repa, jag går två repor. Inget händer. Det närmar sig en fiskare uppifrån, fast på andra sidan. Jag överlåter platsen åt honom eftersom jag fiskat två repor. Kanske har han bättre lycka från den andra stranden? 

Utanför trädet på andra sidan kan det stå fisk

Jag vadar ut på ön. Fixar i ordning min lägerplats på öns nedersta spets. Detta är min absoluta favoritplats. Här sitter jag ofta och myser, spanar efter fåglar och fotograferar. Längre ner uppvaktas en havsörn av några kråkor. Örnens vita stjärt lyser skarpt mot skogskanten dit gryningsljuset ännu inte riktigt nått. I luften ovanför mig trumpetar två sångsvanar. Planen är att börja fisket vid gropen ovanför öns övre spets, men den är upptagen. Jag börjar därför vid storstenen. Jag kastar ut och börjar mitt fiske. Efter kanske tio kast stramar det till i linan och jag höjer spöt. Jag känner fyra-fem ordentliga dunk i spöt innan fisken släpper. Tråkigt, men ändå en bra början på säsongen. Mina flugor lockar fisk. Jag går en repa till utan att känna något.

Dags för kaffe. Jag kokar upp vatten med mitt medhavda spritkök. Det går långsamt. Kanske för att det är kallt ute och gasolen inte är anpassad för kyla, eller så börjar helt enkelt den lilla gasolflaskan ta slut? Jag tror att det är kylan som gör att det är dålig fart på lågan. Det är hur som helst skönt med en paus. Solen försöker tränga sig igenom skogen, men den är för tät och solen står ännu lågt. Medan jag grejar med mitt kaffe hör jag ett bekant ljud. Det är sädesärlans glada kvittrande. Men ändå inte. Kvittrandet är lite mer metalliskt klingande. Jag ser den komma flygande i sin lite speciella stil. Den sätter sig på en sten och vippar på stjärten. Sädesärlan är nog min favoritflyttfågel. Den gör mig glad och hoppfull. Det blir sommar även i år. Trots pandemi och samhällskris. Sädesärlan vänder sig om, liksom för att hälsa på mig. Då ser jag. Det är en forsärla! En ny bekantskap som jag såg för första gången bara för några år sedan vid Hans Lidmans Svartån. Den har på senare år flyttat till våra trakter och finns nu ända upp mot Västerbotten. Tidigare var den vanligast i västsverige, i alla fall enligt den fågelbok jag fick av brorsan när jag fyllde tio.

Jag kollar via telefonen hur det går för mina kompisar. Tomas och Peter från Gävle har kommit. Peter fick en öring ganska omgående. Ser att det är ledigt på ovansidan på ön. Går upp för att fiska av gropen. Tomas och Peter fiskar ovanför, jag vinkar åt dem och börjar mitt fiske. Inget händer. Jag fiskar hela sträckan fram till min fikaplats. Dricker en kopp kaffe. Solen börjar att värma vilket är skönt. Inte för att jag fryser, men det fryser i spöringarna vilket försvårar fisket. Det har också börjat att blåsa. Jag går upp till ovansidan på ön och fiskar hela sträckan. Vid storstenen drar det till i linan vid hemtag. Fisken krokar sig själv. En harr tänker jag. Det visar sig vara en öring på runt 40 cm. Jag krokar av den och fiskar vidare. Vid nederändan på ön biter det i igen. Även denna gång på hemtag. Det känns direkt att det är en fisk av lite annan kaliber. Den stökar runt en stund innan jag får den i håven. Min grönbruna Ullsock sitter på utsidan av käften. När jag ska kroka av den ser jag att linan går in i munnen på fisken och ut genom ena gälöppningen. Den måste ha sugit i sig flugan som gått genom gälarna utan att fastna. Jag måste klippa av linan för att kunna lossa flugan. Annars har jag kunnat skada fiskens gälar. Öringen är ca 55 cm, vild och fin. Innan dagen är slut har jag dessutom lyckats fånga en har på runt 45 cm.  

Våröring fotograferad i sitt rätta element.

Säsongspremiären har avlöpt bra. Det tog någon timme innan kasttekniken satt. Mitt ”nya” spö funkar bra, vilket gör att jag med stor sannolikhet bygger om det till vintern. Har till och med lyckats fånga ett par öringar. Resten av säsongen kan jag fiska med ro i kroppen. Det är många tankar som surrar i skallen på väg hem. För varje fiskeår som går känner jag mig lugnare i kropp och skäl. Jag gör färre kast idag på en säsong trots att jag ägnar mer tid än någonsin åt fiske.

Jag tänker också på Corona och att trots de begränsningar som nu råder går det som flugfiskare att leva ett rikt liv. I alla fall om man är hälsing. Istället för att gräma mig över eventuellt förlorade fiskemöjligheter i Norge eller i Norrland kan jag se säsongen som en möjlighet att på allvar använda tid åt att söka bortglömda och förlorade öringvatten i Hälsinglands skogar.

Under april kommer dock att fisket att koncentreras till Harmångersån. Det jag hoppas på är att kunna pricka rätt och vara vid ån när de blänkarna stiger från havet. Pigga starka fiskar. Vårens havsöringshöjdpunkt!