Påsköring

Långfredag.

Många har som tradition att angla på långfredagen. Det hade även jag under en tid. Det är nu ganska många år sedan jag anglade. Jag åker istället till Harmångersån. Planen är två turer till ån under påskhelgen. Denna text är ett försök att slå ihop två fisketurer till en. Vad som hände på långfredagen och vad som hände på påskdagen är därför textmässigt lite flytande. 

En vecka efter premiären har lugnet lagt sig efter ån. Havsöringslunken skapar en särskild stämning. Svår att ta på, svår att förklara i ord.

Jag åker tidigt hemifrån eftersom gryningen är dygnets bästa tid. Koltrastens melankoliska och samtidigt hoppfulla morgonsång hälsar ljuset välkommen. Sångsvanars flygande samtal ovanför mitt huvud. Knipors livfulla vårlekar. Allt ackompanjerat av åns stilla brus. Det är som om ån rinner genom kropp och själ och fyller den med en slags återhållsam meningsfullhet. Mina bägge kameror är med. Hoppas få bilder på havsörn, forsärla eller sångsvan. Även anteckningsboken är med. Det är skönt att skriva ner de tankar som dyker upp när man sitter vid å-stranden. Det som skrivs är en slags dagboksanteckningar och är därför mycket privata. Att skriva har blivit ett sätt att skapa balans i en mycket hetsig vardag. Känns än viktigare i tider som dessa. Att skriva för hand gör att tankar och funderingar blir kvar på papperet på ett mer betydelsefullt sätt jämfört med att skriva på dator eller platta. Måste bli bättre på att skriva för hand.

Jag tacklar upp i stort sett samma utrustning och flugor som på premiären. Ett  tiofots spö med sjunktrespets och en olivfärgad Ullsocksvariant samt ett elvafots med intermediatespets och en brungrön Ullsocksvariant. Har en ny klump till det spöt. En skagit flyt-hoover-intermediate på 350 grains. Ska bli intressant om den funkar mot spöt. Mina erfarenheter säger att linan är viktigare än spöt, i alla fall så länge man har spön av kända fabrikat. Kanske är klumpen något tung. Tror att 320-325 grains är optimalt för detta spö. På mitt tiofotsspö sitter en 280 grains flytande skagitklump. Eftersom väderprognosen skvallrar om måttliga vindar tror jag att ett lätt utrustning kan funka.

Morgon vid ån. 

Går ner till min första fiskesträcka. Börjar med en kopp kaffe och en macka. Den tidiga morgonen medgav ingen frukost hemma. Jag spanar ut mot den sakta flyende vattenytan och trädet på andra sidan. Någonstans utanför trädet finns en grop. Det är den jag siktat in mig på inför morgonens första fiske. Jag fiskar sträckan två gånger. Först med intermediatespets och sedan en sjunktrespets. Har genom åren haft bra fiske med intermediatespetsen, även tidigt på säsongen. Det är inte omöjligt att jag fått mer fisk om jag fiskat med tyngre spetsar, men baksidan av att fiska tungt i detta vatten är att bottennappen blir fler. Bottennapp stör och jag fiskar hellre lättare spetsar och missar en och annan fisk än att krångla med bottennapp.

Spår som berättar att en har kalasat på en stor id.

Fortsätter till ön. En utter har kalasat på en id. Endast huvudet och ryggraden är kvar. Börjar även där med kaffe samt några noteringar i min fiskedagbok. Mest för minnets skull, men också för att ibland räcker det med ett par nerskrivna ord eller meningar för att lätta livets börda. Jag förstår behovet av poesi och dikter även om jag själv har svårt att läsa poesi. Det är lättare att lyssna när andra läser. Musik har alltid funkat bättre för mig. En klok person sa till mig att jag måste lära mig poesins rytm för att kunna ta till mig den. Jag hör den när andra läser. När jag själv läser samma dikt är det bara ord. Ord utan innehåll. En poet jag ändå kan läsa är Tranströmmer. Varför kan jag inte förklara.

En snabb bild innan öringen släpps tillbaka. 

Börjar fisket i gropen på öns övre ände. Det går att vada ut till ett stengrund så att man fiskar av gropen väldigt bra. I den tidiga timmens mörka vatten är det lite knöligt att vada. Jag tar därför försiktiga prövande steg. Jag fiskar mig sakta neråt. Strax ovanför stenen på nacken stramar det till i spöt och de efterlängtade knyckarna i spöt signalerar en bättre fisk. Jag byter position för att lättare kunna håva fisken. Den är ganska vild och stökar runt i hela höljan innan jag med viss möda kan håva den. Jag vadar iland, mäter den, tar några bilder innan den får simma tillbaka. En blank fisk i fin kondition. 69 cm lång, 20 cm hög. Den finaste våröring jag någonsin fångat! Har fångat större, men ingen stor i denna fina kondition. Fortsätter fisket innan jag tar en kaffepaus. Gör några anteckningar i fiskedagboken. Anteckningar som kan vara till nytta vid framtida fisketurer. Att helt lita på minnet har jag slutat med. Minnet blir efter en tid vad man gör det till och en sådan fångst som jag nyss gjort är som skapt för att börja leva sitt eget liv som en fiskehistoria. Till slut blir historian minnet. Då är det bra med några snabba noteringar som beskriver vattennivå, temp, väder mm.

Tre meter ovanför stenen högg öringen

Jag tänker på hur olika vi är i vår inställning till vårt fiske. Och hur viktigt det är att våra olikheter ändå kan samsas. Många trivs i grupp, vid ljugarbänken vid vindskyddet vid åns eller älvens hetaste fiskeplats. Andra bedriver ett rörligt ensamt fiske med lätt packning. Likt osaliga andar fiskar de av åns eller älvens kända ståndplatser. Jag trivs bäst ensam eller i sällskap med en kompis och jag fiskar helst i ett lugnt tempo på några få platser. Istället för samvaron vid ljugarbänken där nya kontakter och vänskapsband knyts drar jag mig undan med ambitionen att vänta in fisken. Jag är ganska blyg och har nog en del introverta drag. Det är nog därför jag känner samhörighet med Hans Lidman och hans fiskenoveller. De har hos mig präglat en bild av den ensamme grubblande flugfiskaren som ser det idylliska i naturen, men med insikten av att naturen är allt annat än en idyll. Lidman vävde ju ofta in tragiska människoöden i sina fiskenoveller.

Ullsocksvariant

En mindre mörk öring blev helgens andra fisk

Det är nu förmiddag och jag byter några ord med fiskare jag möter. Jag provar ett par andra platser jag brukar beta av under en dag. De utlovade måttliga vindarna visar sig vara både kalla och friska. Trots det funkar det bra med mitt tiofots klass sexspö med 280 grains klump. Den nya flyt-hoover-intermediateklumpen på mitt elvafotsspö sjunker något djupare än förväntat. Men den är skön att kasta med. Den får sitta kvar. När jag packar ihop för hemfärd byter jag några ord med Harry. Fisket är överlag trögt. Troligtvis behöver vattentemperaturen stiga några grader innan det blir fart på fisken. Kanske nästa helg? Jag är trots det tillfreds med mina fisketurer under påskhelgen. Två öringar blev helgens resultat. Dålig utdelning tycker kanske någon? Jag ser det inte så. Det gäller att träffa rätt, när steget av blank stridbar fisk kommer. När vattenstånd i ån och i havet är rätt. När vattentempen är den rätta. Då kan belöningen för alla bomturer inhämtas. Det är svårt att göra det när det är tio mil enkel resa. Därför ingår bomturer i planen och jag är mentalt förberedd på att inte få någon fiske. Det gäller att lära sig trivas i havsöringslunken. 

Att trivas med att vänta.