Funderar på att stänga kommentarsfältet

Jag funderar att stänga kommentarsfältet i min blogg. Anledningen är att anonyma personer väljer att använda ett språk som jag inte accepterar. Jag har inga problem med att det finns de som inte håller med om det jag skriver och som vill kommentera inläggen och debattera eller problematisera kring det jag skrivit. Jag ser dock helst att man gör det under sitt eget namn. Anonyma kommentarer besvarar jag inte. Man har självklart rätt att vara anonym, men vill man ha en kommentar från mig ska man vara öppen med vem man är. 

Formuleringar som ”Alla etiska mogna sportfiskare är emot C&R av skäl, att C&R är dålig moral, passar bara för omogna oempatiska pojksjälar/nördar och fiskeentreprenörer med inkomstintresse” hör inte hemma i ett konstruktivt samtal om viktiga frågor. Man kan framföra sina synpunkter utan att använda ovanstående formuleringar. Att tillskriva sina opponenter egenskaper som inte de facto är sanna och som flyttar fokus från själva sakfrågan till personerna hör inte hemma i ett civiliserat samtal. 

Ja tackade personen för svaret och förklarade att jag inte kommenterar anonyma inlägg. Fick då följande kommentar:

”Jag vill bara påpeka det fega, snorkiga och odemokratiska med att inte svara på anonyma inlägg, det är att undergräva rätten till meddelarfrihet och meddelarskydd/källskydd som visselblåsare, enligt Yttrandefrihetsgrundlagen och den flersekelgamla Tryckfrihetsförordningen. De är viktiga och förpliktande grundbultar i vårt demokratiska styrelseskick för åsiktsbildning.”

Min anonyme beundrare borde läsa på innan hen kommer med påståenden om yttrandefrihet, meddelarfrihet och annat. Dessa regler gäller inte bloggar eller sociala medier. Där har ägaren av bloggen eller kontot rätt att ta bort kommentarer eller för den delen stänga kommentarsfält. Min anonyme beundrare tycks blanda ihop bloggar och sociala medier med tidningar och annan media som lyder under det regelverk som hen hänvisar till. 

Det enda jag kräver är ett vårdat språk. På min blogg är det jag som bestämmer vad som är ok och inte ok att skriva. Där gäller mina regler och inte yttrandefriheten. Om ni läsare inte klarar av att följa min regel om vårdat språk det kommer jag att stänga kommentarsfältet och eventuella kommentarer flyttas till min facebooksida där jag kommer att ta bort troll och de som inte klarar av att hålla en anständig ton i kommentarer och inlägg.

Catch & Release vs Catch & Kill

Igår publicerade jag ett blogginlägg där jag lyfte hur Bollnäs fiskevårdsförening i mina ögon utvecklats till en förening som sätter en långsiktig förvaltning i främsta rummet. Moderna regler som minskar risken för överfiske. I vissa fall tillämpas 100% c/r. Blogginlägget delades av en några stycken och i en av delningarna uppstod en i mina ögon märklig debatt om det moraliskt riktiga i att tillämpa c/r. Därför skrev jag ner dessa rader.

Ibland framförs uppfattningen att sportfiske som nöje i syfte att släppa tillbaka fisken är moraliskt förkastligt. Det sägs att fisken upplever smärta när den krokas och därför är det fel att leka med med fisken och sedan släppa tillbaka den. Om fisken känner smärta av att vara krokad finns det inom forskningen olika uppfattningar om. Jag tänker därför inte ge mig in att ha en åsikt om detta. Så länge c/r är tillåtet kommer jag att tillämpa det. Om c/r skulle förbjudas är sannolikheten stor att jag skulle sluta med sportfiske.

Mina funderingar i ämnet är mer av det filosofiska slaget. Jag tänker så här: Om nu sportfiske orsakar fisken smärta och lidande kan ju inte sportfisket motiveras med att man efter att ha plågat fisken avlivar den. Anser man att sportfiske orsakar smärta och lidande hos fisken borde man inte ägna sig åt sportfiske över huvudtaget! Att först plåga fisken och sedan motivera själva plågandet med att fisken ska ändå dö känns som en mycket märklig logik. Den logiken är i mina ögon mer märklig än att leka en stund med fisken för att sedan ge den friheten åter.

Bollnäs fiskevårdsförening. En förebild i förvaltning av vatten.

Idag är det den biologiska mångfaldens dag. En viktig dag som uppmärksammas på olika sätt. Pga Corona sker det mest genom sociala medier. Jag kommer att delta i ett samtal med Älvräddarna om nödvändigheten av att återställa vattendrag och nödvändigheten av att förändra synen på småskalig vattenkraft. Trots att det idag finns bättre och mer miljövänliga sätt att producera den mängd el småskalig vattenkraft producerar, trots att varje damm är ett havererat ekosystem och trots att fiskvägar är en mycket tveksam lösning i mindre vattendrag ses småskalig vattenkraft av Sveriges riksdag som nödvändig och klimatsmart. Inte ens i Natura 2000-klassade vattendrag sätts miljön i främsta rummet. 

Dagens text ska trots min frustration över människans rädsla för förändringar handla om ett i mina ögon gott exempel och i mina ögon en förebild över hur man faktiskt genom hårt arbete skapa förändringar. 

Jag har haft fiskekort i Bollnäs fiskevårdsförening så länge jag kan minnas. Deras vatten är ju mina hemmavatten. Därför är det kanske inte så konstigt.

För kanske 15 år sedan skrev jag och min fiskekompis Peter ett brev till fiskevårdsföreningens styrelse där vi önskade andra, i våra ögon bättre regler för Klumpströmmen. Exakt vad som stod i brevet minns jag inte nu. Det ligger oåtkomligt i en gammal skrotad dator. Minns jag rätt ville vi göra Klumpströmmen till ett flugfiskevatten där uttaget av fisk var minimalt. Tiden var inte mogen för sådana för den tiden extrema regler. Det var självklart att man skulle ta hem fisk, både till stekpannan och till frysen. 

Tiderna förändrades. Efter en hård debatt infördes nätfiskeförbud i sjöarna. Intresset för trollingfisket gjorde att insikten om en bättre förvaltning av gädda och gös ökade och idag har vi så bra gäddfiske i de sjöar fiskevårdsföreningen förvaltar att de lockar utländska besökare. Fisketurism bidrar till arbetstillfällen och utveckling i kommunen, vilket naturligtvis gläder mig på många sätt.

Klumpströmmen.

Synsättet på fiskevård och förvaltning ändrades också från att ha fokus på utplantering av fångstfärdig fisk till återställning av vattendrag och en hållbar förvaltning av fiskbestånden. Klumpströmmen och delar av Bollnäsströmmarna biotopvårdades med målet att hela sträckan mellan Varpen och Klumpströmmen/Galvån ska öppnas upp för fiskvandring. Även Galvån ska biotopvårdas. En ny vattendom som innebär mer vatten vintertid ger fisken bättre möjligheter till att leva och fortplanta sig i strömmarna. Behovet av stödutsättning av odlad fisk har därför minskat.

Samtidigt infördes nya regler som innebär att all harr och öring i Bollnäsströmmarna och Galvån ska återutsättas och att fiske får ske endast med fluga eller spinn med hullinglös enkelkrok. Resultatet i Klumpstömmen börjar nu visa sig i form av mer harr och öring, fler insekter, men även att bävern är tillbaka. 

Andra mindre vattendrag som Vågån (den nya faunapassagen mellan Varpen och Vågen), Myrbäcken och Ängabäcken har också biotopvårdats i syfte att skapa förutsättningar för vandrande fisk att leva och fortplanta sig.

Jag menar att det långsiktiga tänk som nu styr förvaltningen av Bollnäs fiskevårdsförenings vatten är rätt. Jag vet eftersom jag varit med på resan (om än lite från sidan) att det inte har varit helt enkelt att komma dit man är idag. Motstånd har präglat resan. Motstånd mot nya regler som innebär antingen catch & release som i strömmarna. Motstånd mot nätfiskeförbud, motstånd mot ett mycket begränsat uttag av gädda och gös i sjöarna har funnits och periodvis har detta motstånd varit stort. Att jobba i ständig motvind sliter. Det är lätt att börja tvivla på att man gör rätt. Motivationen kan tryta osv.

Jag hoppas att nuvarande styrelse orkar hålla i och hålla ut. Det arbete ni gör är ovärdeligt för livet i vattendragen och sjöarna ni förvaltar. Ert arbete med att förändra synen på fiske, fiskeförvaltning och den samhällsnytta en god fiskeförvaltning bidrar med är också ovärderlig.

Jag vill med detta inlägg rikta ett stort tack till alla er som bidragit till att Bollnäs fiskevårdsförening är där den är idag. Ni är guld värda. Ingen nämnd, ingen glömd.

Att lära om i sättet att fiska fluga

Jag har lärt mig att flugfiska genom att läsa fisketidningar och böcker. Farsan som lärde mig att fiska abborre fiskade aldrig med fluga. Farsan metade. Abborre, braxen regnbåge, öring och röding. Det var metspö, pimpelspö och kastspö med kula som gällde. Och mask. Flugfiske fick jag lära mig helt själv. Det tog tid. Min kompis Magnus skaffade flugspö ungefär samtidigt som jag. Vi lärde varandra en del, men det mesta fann jag i i tidningar och i bibliotekets böcker. Eftersom det fanns väldigt få som flugfiskade på den tiden saknade jag en mentor, en läromästare i flugfiskets ädla konst. Det är först i mogen ålder jag funnit flugfiskekompisar som lärt mig en del. Då handlar det främst om lax och havsöringsfiske. Farsan tillverkade ett bindstäd när jag ville lära mig flugbindning. Han var duktig på att göra grejer åt oss barn, men det är kanske en helt annan historia.

Hans Lidmans Svartån.
I sommar kommer näckrosor att långsamt vaggas av den svaga strömmen

Det är ingen hemlighet att jag anser att Hans Lidman är den främste när det gäller fiskeskrivande. Om han lärt mig att fiska är kanske mer tveksamt. I Lidmans böcker fanns inga fisketips. Det var noveller som hade fiske som en av flera ingredienser. Däremot har han lärt mig att drömma om fiske, att uppfatta naturens nyanser, att se och förstå människor som av olika anledningar blivit utstötta ur samhällsgemenskapen. Han lärde mig också att ta ställning för naturen och för miljön. Lidman har varit en viktig läromästare i varför jag fiskar. Min fiskestig har varit lång och krokig och där har Lidman varit den viktigaste ledsagaren. När det gäller öringfiske i skogsåar är det först på senare år jag lyckats praktisera det jag lärt mig genom mitt läsande.

De som lärt mig att fiska med fluga är främst författaren och skribenten Mikael Engström, Flugfiske i Nordens chefredaktör Tommy Gustavsson och hans företrädare Gunnar Johnson. Men det är Mikael Engström som lärt mig det viktiga. Han lärde mig allt jag behövde veta om tålamod och dagar av laxkoma långt innan jag själv började med laxfiske. Han lärde mig också hur man begår en öringå, vilket denna text handlar om. Gunnar Johnson och Tommy Gustavsson har lärt mig att flugmönstret inte är det viktiga, utan att det gäller att genom presentation skapa en illusion av öringens naturliga föda. De har också lärt mig att fiske handlar om så mycket mer än att fånga fisk, att flugfiske inte är en prestationssport utan en upplevelsesport.

I Engströms bok Handbok i lustfiske finns ett kapitel med namnet ”Att begå en öringå”. Den innehåller egentligen ingenting av det som många tror är viktigt för en flugfiskare, nämligen utrustning och vilka flugmönster som är viktiga. De flesta artiklar och tips har fokus på spö, lina och fluga. Man skaffar det senaste i utrustningsväg och binder fina flugor som imiterar åns sländor och deras utvecklingsstadier. Misslyckas fisket söker man orsaken i flugmönstren, linan eller spöt. Så gjorde även jag. Jag anpassade mitt fiske så till vida att när fisken inte visade sig fiskade jag med tunga nymfer som bröt ytströmmen och tog sig ner till fiskens ståndplatser. Liesenrings lift provocerade fisken till napp. En metod som funkade utmärkt i Galvåns övre del, där strömmarna är ganska hårda, men också i Klumpströmmen. Jag fick ofta fisk, men fisket var långt från de stämningsfulla novellerna Lidman och Engström skrivit. Där vattnet flyter långsamt, där näckrosorna gungar i höljornas svaga ström och där öringen tar sländorna med vak som liknar en snyftning. Där koltrast och taltrast spelar för den ensamme fiskaren när han dricker sitt kokkaffe i sin väntan på kvällens första vak. I Galvåns lugnflytande delar fick jag bara gädda. Därför fiskade jag enbart i strömmarna. Jag fiskar inte längre i Galvån eftersom vissa personer på ett tydligt sätt gjort klart för mig att jag inte har där att göra efter att jag engagerat mig för återställning av ån och att dammar och kraftverk ska rivas till förmån för de stora miljövärden Galvån ruvar på.

Jag behövde därför finna andra vatten att fiska i.

Jag fiskar numera i Lidmans Svartån, den sträcka som förvaltas av Woxnadalens flugfiske. Ån är till sitt temperament olik Galvån. Den Svartå Lidman beskriver i sina noveller finns i mångt och mycket kvar. Det som saknas är de öringar Lidman fångade. De på halvannat kilo och ibland mer. Det saknas också en del sten och djupa höljor i ån. Den är på sina ställen hårt rensad, men inte lika hårt rensad som Galvån. Tack och lov finns pengar beviljade till att återställa ån, vilket kommer att ske under året. Tyvärr ingår inte en utrivning av dammen i återställningen eftersom sjöarna uppströms ån anses vara av stor betydelse för elproduktionen i Voxnan. Så länge dammen finns kvar (trots fiskväg) kommer aldrig livet i ån att bli helt återställt.

När jag började fiska i Lidmans Svartån fiskade jag på samma sätt som i Galvån. Jag fick ingen fisk. Jag visste att det finns öring i ån och insåg att jag fiskade fel. Jag behövde lära mig ett nytt sätt att fiska om jag skulle kunna fånga Svartåns mytomspunna öringar. Det var då jag kom att tänka på Mikael Engströms Handbok i Lustfiske och kapitlet ”Att begå en öringå”.

Min strategi är att efterlikna Lidmans sätt att fiska. Inte av nostalgiska skäl utan med insikten om att det fortfarande fungerar. Och det är Mikael Engström som lärt mig. Det handlar om tålamod, tålamod och tålamod. Om väntan. Han skriver i ”Att begå en öringå” att det finns mycket att lära av naturfotografer. Att välja ut intressanta platser och sedan att vänta på tecken från öringen. Det är ett fiske som kräver mycket tid. Att ge en plats många dagar innan man förklarar den för tom på fisk. Jag har under mina år vid Svartån funnit två-tre intressanta platser. Jag är övertygad om att det finns fler liknande platser efter ån, men tiden har inte medgett att jag funnit dem. Jag spanade av en intressant plats under förra säsongen utan att se ett enda vak. Jag kommer att fortsätta att spana av den platsen denna säsong.

Utrustningen och flugmönster är av underordnad betydelse vid flugfiske i skogsåar. Rätt storlek på flugan räcker ofta för att skapa en illusion av öringens naturliga föda. Eftersom jag är övertygad om att presentationen av flugan är viktigare än själva flugmönstret väljer jag att fiska med de flugor jag anser vara vackra. Det handlar främst om klassiska våt och torrflugor, men även flymfer och spiders finns i min flugask.  Framgång handlar mer om förhållningssätt och hur man uppträder vid en öringå än om flugmönstret. Det Engström beskriver i ”Att begå en öringå” är egentligen samma sak som Lidmans noveller om Svartån handlar om, men på ett mer handfast sätt.

Blue Dun. Rätt fiskad en bra imitation av en kläckande Betis.

Under helgens säsongspremiär övernattade jag i kojan och fiskade lördagkväll och söndag. Jag inriktade mitt fiske till tre platser, väntade, kokade kaffe, gjorde några sporadiska kast. Bytte flugor. Mest för att ha något att göra. Jag väntade på att Baetis skulle börja kläcka. Inget hände under lördagkväll. Även söndag morgon var händelselös. Framåt lunch började jag se någon enstaka slända i luften. Ingen på vattenytan. Ett ensamt vak på selet innan Kvarnströmmen tände hoppet. Jag gjorde några kast utan att något hände. En stund senare skvätte en fisk på nacken. Enstaka sländor började synas på vattenytan. Jag valde att gå upp till Portströmmen och sätta mig där någon timme. Vid tvåtiden på eftermiddagen skvätter det till vid en strömkant. Jag sitter i perfekt position, gör ett kort kast. På tafsen sitter en harörenymf. Tanken är att den ska imitera en baetisnymf eller en kläckande Baetis.  Lidman brukade klippa ner sina flugor för att de skulle bli mindre och locka trög fisk att nappa. Istället för att göra så använder jag harörenymfer och spiders. I den tredje driften stramar det till i linan. En öring går till väders i ett par höga hopp innan den drar iväg. En gulbukig fisk i fin kondition ligger snart i håven.

Gulbukig Svartåöring. Den bästa av belöningar.

Ett dygns vistelse vid ån. En öring, tre vak. Tempot och avsaknaden av stress ger kropp och själ nödvändig vila. Jag känner mig mycket priviligerad i att bo i Hälsingland med närheten till Lidmans Svartån och till andra gömda och bortglömda skogsåar. Jag känner mig också privilegierad över att ha tiden på min sida. Tid att vänta in kläckningarna och öringen. Åarna ligger nära och jag kan åka iväg flera kvällar i veckan och vänta. Kvällarna blir längre och ljusare. Det är tiden, tålamodet och väntan som är nyckeln till detta fiske. När tiden är den rätta och sländorna glider fram på vattenytan vet jag att belöningen är nära. Om jag placerat mig i rätt position och öringen är trygg kan jag lura den att ta min fluga.

När jag kommit hem läser jag om Engströms kapitel om öringfiske, men även ett par noveller av Lidman. Noveller där han fiskar öring, men får mest gädda. Jag tänker att det kanske fortfarande finns fin öring i de skogsåar där gäddan sägs ha tagit över. Jag tänker att jag borde använda coronasommaren åt att söka bortglömda åar i hälsingeskogen. Åar som fortfarande har fria passager mellan sjöar och åar. Kanske finns en och annan öring kvar. Öringar som dagens  flugfiskare av tidsbrist inte har tålamod att fiska i.