Summering och tankar efter årets säsong

 Ännu en säsong att lägga till handlingarna. 

Med det inleds en period av dysterhet, eller melankoli. Jag får dessutom allt svårare att anpassa mig till övergången till vintertid. Det är brutalt att bli golvad av mörkret sista helgen i oktober. Det vore bättre om vintertiden börjar en månad tidigare. Eftersom jag älskar ljusa sommarkvällar tillhör jag det fåtal som uppskattar systemet med sommartid. Hur som helst är det trots allt skönt att ta en paus från flugfisket och ägna tid åt att summera, drömma och planera om framtida fisken. Det är ju ingen egentlig paus. Det är mer av en vinterfas. 

Samtidigt som jag drömmer och planerar förmörkas himlen av det faktum att det blir färre säsonger kvar ju äldre jag blir. Nu har jag blivit så pass gammal att jag kan skönja slutet. I bästa fall har jag femton till tjugo år kvar som flugfiskare. Drömmarna är lika starka som förr, vilket ibland skapar en känsla av panik. Kommer jag att hinna med allt jag drömmer om? När jag var yngre hade jag inte tid att förverkliga mina drömmar. Nu när jag är äldre och har tid oroas jag trots det över att hinna med att förverkliga mina drömmar.

Trots paniken har det hittills varit ganska skönt att bli äldre. Oron i kroppen minskar, demonerna är lättare att tygla och kroppen klarar fortfarande det jag vill göra. Även om jag börjat skönja visst motstånd. Blodtrycksmedicin och tabletter mot högt kolesterol är tydliga ålderstecken. Läsglasögon som blivit permanenta glasögon är ett annat.

Åldern gör också att bekanta namn börjar dyka upp i lokaltidningens dödsannonser, främst skolkamraters föräldrar. Det gör mig medveten om livets skörhet och hur viktigt det är att ta vara på sina drömmar. Jag är inte rädd för döden. Döden är den eviga vilan och själva målet med livet. Livets stora kamp handlar om kampen för frihet och att samtidigt vara en god medmänniska. Döden är den totala friheten. Det sorgliga med döden är de som lämnas kvar ensamma med sin sorg. Vissa av den dödes demoner finner ibland plats hos de efterlevande. 

Sorg är ett svagt försvar mot demoner.

För den som dör än nog döden vacker och behaglig. Jag tänker mig döden som en tidig höstmorgon efter Ljungan. Jag packar ryggsäcken med sotpannan, mackor, mitt spö och mina flugaskar, tar kanoten och paddlar målmedvetet uppströms in i den vita trygga dimman. 

In i evigheten.

Att få möta evigheten efter en å eller en älv är det slut jag hoppas få. Att dö nyfiken och full av drömmar är en nåd att stilla be om. Att lik min mor tyna bort i demensens dimma där drömmarna sakta men obönhörligt liksom poleras bort av demensens gnagande på själen är något som framkallar ångestliknande känslor. 

Jag vill inte kalla mig kristen. Däremot är jag säker på att det finns någon form av gudsliknande existens. Jag har under många år varit mycket arg på Gud. Arg för att han kanske inte finns. Arg för hans oförmåga att ge människan de verktyg som behövs för att hitta en bot på demens och barncancer. Det finns ingen anledning för Gud att straffa barn och deras familjer. Det finns heller ingen anledning för Gud att straffa människor som min mor med demens. Hon som var den bästa av mödrar, gjorde aldrig något ont, tvärtom. Hon strävade på utan att vara någon till last, utan att göra särskilt stort väsen av sig. 

Om Gud ville straffa hennes familj genom att ge henne demens är Gud ond, vilket jag betvivlar. Det är därför mer sannolikt att han inte finns. Jesus har däremot funnits och hans budskap var ett kärleksbudskap. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och en del andra samfund gör mycket gott och är många människors största hopp i livet.

Samtidigt finns det en bit av mig som trots allt tror att Gud i någon form finns. Jag lyssnade på en radiogudstjänst för ett tag sedan. Temat för gudstjänsten var änglar. Brevskrivare och andra beskrev hur änglar på olika sätt uppenbarat sig för dem. Då slog det mig att en högre makt, kanske Gud en gång placerade en ängel vid min sida. När livet var nattsvart för många år sedan uppenbarade sig denna ängel och har sedan dess aldrig vikit från min sida. Om inte Gud skänkt mig denna ängel hade nog aldrig dessa rader skrivits. För det är jag oändligt tacksam.

Kanske Gud trots mina tvivel finns, men med begränsad makt över människan? Makt att hjälpa människor genom att erbjuda dem änglar, makt eller möjlighet att erbjuda människan vägledning, men utan makt att ge människan verktyg att bota sjukdomar, förhindra krig eller hejda det skenande klimatet. Sånt måste människan fixa på egen hand. Frågan är om Gud erbjuder sina änglar även till de som inte bekänner sig som troende eller kristna? Det verkar vara så eftersom en ängel under mer än trettio år vandrat vid min sida utan några som helst motkrav från Gud.

Tillbaka till flugfisket. 

Drömmen om en äkta Lidmanöring har de senaste åren växt sig allt starkare. En Lidmanöring är en fisk på ”halvannat kilo” fångad i en bortglömd skogså, nödvändigtvis inte i Hälsingland utan i trakter eller i miljöer där Hans Lidman fiskade. Den gångna säsongen har gett mig en del uppslag, men jag hann inte utforska de åar som kan hysa Lidmanöringar. Har lyssnat på en intervju med Lidman där han beskriver att han kunde ägna flera dagar åt att försöka fånga en större öring. Lidman säger i intervjun att han inte längre fiskar i Hälsinglands åar eftersom de stora öringarna är borta. De kanske var borta, men jag är säker på att en och annan är tillbaka av den enkla anledningen att de glömts bort. Tid är nog en del av tricket. När jag väl funnit rätt å, måste jag ge den tid. Det kan ta tid innan en å öppnar sig för en besökare och visar upp sina skatter och tid är det vi kanske har minst av i det moderna högintensiva samhället. Lidman hade den tiden. Att vara på rätt plats i rätt tid när en Lidmanöring lämnar sjön för att vandra till ån och läppja sländor. Kanske kan drömmen om en Lidmanöring gå i uppfyllelse först när jag blivit pensionär och har mer tid?

Hur kan då säsongen summeras? Har jag lärt mig något att ta med till kommande säsonger? Vilka drömmar har säsongen skapat

Vi köpte en ny husvagn, vilket gett mig och familjen bättre förutsättningar för samvaro och fiske. Hustrun är ingen flugfiskare, men trivs i skog och mark. Framför allt så trivs vi i varandras sällskap. Husvagnen. kompletterades med solceller. Det ger frihet att undvika campingar. Jag föredrar fricamping framför campingplatser, förutom Allsta fiskecamp där jag stortrivs.

Våren i Harmångersån var fin. Jag fick inte jättemycket fisk, men hade ett bra fiske. Fiske handlar ju om så mycket mer än att fånga fisk. Stämningen efter ån är vänlig. Jag fick några fiskar, varav två var minnesvärda. Drömmen om en stor vårblänkare lever vidare. Jag hade den krokad i våras och var säker på att den äntligen kunde landas när den klev av. Minst 80 cm enligt Victor som såg fisken när den hoppade. Stora havsöringar är något annat än Lidmanöringar. De är för lätta att fånga.

Försommarfisket i Hälsinglands skogar var sådär. Dåligt med fisk och lite kläckningar. Några minnesvärda kvällar tar jag med mig till framtiden. Jag minns särskilt min jakt på en öring som tog två kvällar att fånga. Den var av ordinär bäcköringstorlek, men omständigheten kring fångsten gör den minnesvärd. Att sitta och vänta in rätt tillfälle att lägga ut flugan är svårt. Det är ofta lättare att knyta på en förtyngd nymf och locka fisken till hugg. Det gör jag sällan numera. Standardflugan är en våt March Brown i storlek 14. Fiskad på eller strax under ytan imiterar den det mesta öringen äter i de åar jag fiskar.

Marsfjällen under sommarens kallaste och blåsigaste vecka gav mersmak. Den knotiga, motsträviga fjällnära skogen och de åar som besöktes kändes som hemma trots dåligt väder och halvtaskigt fiske. Jag har funnit en helt ny värld att utforska! Kanske kan drömmen om en Lidmanöring bli sann i någon av Marsfjällens åar? Hans Lidman fiskade för övrigt i Marsfjällen på 40-talet, vilket man kan läsa om i Fjällfisken hugger.

Det blev en laxvecka i Norge till slut. Fyra dagar i ett regnigt och en flommande Stjørdalsälv. Fina sträckor men ingen fisk. Sedan tre dagar i Vefsna som gav en liten havsöring och en 5-6 kilos laxhona.

Ljunganhösten blev en tillbakagång till en mer normalt svårfiskad älv efter några säsonger med bra flyt i fisket. Mer vatten och färre fisk som steg jämfört med de senaste åren. Kanske står fisken på andra ställen än de jag lärt mig fiska? De jag träffade efter älven har samma erfarenheter. En av ljunganrävarna jag träffade menade att han endast fått en fjärdedel så många öringar som en vanlig säsong. Trots det vill jag inte kalla höstsäsongen misslyckad. Jag trivs efter älven, har mått bra och har lärt mig en hel del om höstfiske och om fiskare. Erfarenheter jag tar med mig till kommande säsonger. 

En sak som slår mig när jag tänker tillbaka på den gångna säsongen är att jag börjar tröttna på alla vackra bilder med tillhörande naturlyriska texter. Detta trots att jag är en naturromantiker av stora mått och aldrig tröttnar på Hans Lidmans naturromantiska fiskenoveller, eller på filmklassikern Där floden flyter fram som är fullproppad med vackra naturlyriska flugfiskebilder. 

I Lidmans texter finns mer än naturlyrik. En svärta, en ton av saknad, av ensamhet som var som ett ok trots att det var i ensamheten Lidman tycktes finnas ro. Naturlyriska bilder och texter måste nog innehålla stänk av annat än längtan för att tilltala mig. Det är något jag eftersträvar i sökandet efter ett eget språk i det jag skriver. Det är svårt. Tipset jag fått är att läsa mycket, gärna litteraturens klassiker. Jag kompletterar det genom att lyssna på Thåström, Freddie Wadling, olika tolkningar av Dan Andersson, Stefan Sundström, Allan Edwall mm. Någonstans där finns orden, språket jag söker.

Det är nytt och lärorikt att ibland stanna upp och blicka tillbaka. 

Sentimental av ingenting

 Jag har en fallenhet för att bli sentimental. Korta ögonblick av längtan. Längtan efter en känsla av tillhörighet. Ögonblick då idealisten i mig inte var besviken. Jag är nog en större idealist än vad jag ibland vill erkänna. Idealist eftersom jag tror och hoppas att flugfiskare är mer eftertänksamma, människoälskande, kloka människor som värnar naturen mer än vad andra kanske gör. Därför blir jag besviken varje gång när jag upptäcker småsinthet, främlingsfientlighet, girighet och liknande hos flugfiskare. Jag vill inte tro att flugfiskare kan sjunka så lågt. Insikten om att flugfiskare är som folk är mest svider. Jag ser mig själv också som en nyfiken person. Nyfiken, samtidigt som jag betraktar mig som introvert. Där ligger nog grunden för min idealism. Det är nog min idealistiska ådra som gör att min flugfiskestig ser ut som den gör. Naturromantik, litteratur, klassiska våt och torrflugor.

När jag läser om synen på sentimentalitet framställs det ofta som en dålig egenskap. Att vara sentimental är något negativt, nästan beklämmande. En halvpackad äldre person som med tårfylld blick tänker tillbaka på tider när hen var ung och odödlig. I ordlistan beskrivs sentimental med ord som gråtmild, jolmig, hjärtnupen och lättrörd. Inte särskilt smickrande. Dessa sidor finns helt klart hos mig. Jag kan vara mycket lättrörd.

Jag ser hur som helst på sentimentalitet lite annorlunda. I rätt portion och rätt förpackat är jag övertygad om att det är nyttigt. Det kan till och med vara en drivkraft. Det är naturligtvis en balansgång. Ungefär som countrymusik. Är man för sentimental blir det bara en kladdig gegga.

Jag är däremot inte särskilt nostalgisk. Jag vill trots att jag gillar klassiska flugor, splitcanespön och Hardyrullar framåt. Trots att hellre läser Hans Lidman än tittar på Youtube. Skillnaden mellan mig och Lidman är att jag ser ljusare på framtiden. Jag är övertygad om att åar och älvar kommer att få tillbaka det liv som en gång fanns där. Den småskaliga vattenkraften har passerat bästföredatum för länge sedan. När fler inser det kommer de att förbjudas på samma sätt som annan miljöfarlig verksamhet förbjudits. 

En av få gånger när jag känner mig nostalgisk är på midsommarafton då jag drömmer mig tillbaka till min barndoms midsommarfiranden hos Sohléns. Det var lekar och fest med läsk och godis. Det var gemenskap. En tid som aldrig återkommer, men som jag varje midsommarafton längtar tillbaka till.

Ordboken beskriver nostalgi som en ve­modig men njutnings­fylld längtan hem eller till­baka till ngt förlorat särskilt om längtan till barn- och ungdomsmiljöer. Där är inte jag. Jag vill framåt. Förutom  på midsommarafton.

Min kärlek till splitcanespön, klassiska flugmönster och rullar med klassiskt utseende är främst estetiskt. Silkeslinan är trots att den kräver ständigt underhåll en bättre lina. Mjuk, följsam och helt utan linminne vilket innebär att den lägger sig spikrak på vattenytan. Dessutom är den helt stum. Utrustningen hjälper mig att komma ner i tempo när jag fiskar. Genom att koka kaffe på plats sänks tempot. Att med en kaffekopp i handen spana ut över en ström eller en sakta rinnande vattenyta är bland det mest avkopplande jag vet. Jag fångar inte särskilt mycket fisk numera. Att spana och i bästa fall upptäcka fisk har blivit viktigare än att till varje pris fånga fisk. Jag är övertygad om att jag fått mer fisk om det funnits guldskallar och andra kraftigt förtyngda nymfer i min flugask som jag kunnat använda när fisken står och trycker i sina gropar. Men jag har lämnat det fisket bakom mig. Idag fiskar jag helst efter fisk som vakar eller visar andra tecken på att de är aktiva. För att upptäcka de ibland försiktiga tecknen på att fisken är aktiv krävs att jag skakat av mig vardagen och anpassat mitt tempo till naturens tempo.

När en fisk tagit min fluga under dessa förhållanden och jag har den i håven kan känslan av sentimentalitet infinna sig. Öringen är sällan större än 30 cm. Det kan vara nära till tårar vid dessa tillfällen. Ganska löjligt egentligen. Men det är sådan jag har blivit.

Man blir sentimental av ingenting sjunger Thåström i Brev till 10 e våningen. 

Varför påhopp och personangrepp? Debatt om c/r som spårat ur

 Jag blockerade en person på Facebook för ett tag sedan eftersom personen i fråga hävdar att jag bryter mot lagen när jag fiskar c/r. Han skrev ett ganska långt inlägg om sin syn på c/r, om hur man riskerar att skada fisken osv. En åsikt jag självklart respekterar. Tyvärr avslutar han inlägget med följande ord:

”Byt stil och bli laglig och samhällsdemokratisk! Otillbörligt djurplågeri är ju straffbart som brott mot "Allmän ordning" enligt gammal svensk lag. Det ska bekämpas. Vi ska väl leva laglydigt, i ett rättssamhälle, eller? C&R är anarkistiskt! Är du för anarkism också? Tolererar du det? Mycket dåligt i så fall!”

Jag svarade honom att jag gärna diskuterar c/r, men om han fortsätter att hävda att jag bryter mot lagen kommer jag att blocka honom. En stund senare har han delat mitt inlägg till en annan c/r-motståndare med följande kommentar:

”Se vilken dålig stil av en anarkistisk sk sossedemokrat, högt förtroendevald och lagolydig, som väl borde uppmärksammas medialt och politiskt.”

Återigen skriver han att jag bryter mot lagen och därmed är klandervärd.

Jag blockade honom omedelbart.

Sedan började jag att fundera över det han skrivit. Han utpekar mig och i andra inlägg andra som brottslingar när vi fiskar c/r. Kan det vara förtal? 

Enligt Wikipedia definieras förtal enligt nedan:

”Med förtal avses att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämna uppgifter som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning. Med "är ägnade" åsyftas att uppgifterna typiskt sett ska räcka för att få den utpekade missaktad. Det behöver inte visas att uppgifterna faktiskt har lett till missaktning. Ej heller behöver det visas att anklagade hade uppsåt att uppgifterna ska leda till missaktning.”

På Åklagarmyndighetens hemsida kan man läsa följande om förtal:

”Förtal, muntligt eller skriftligt, sker när någon utan grund pekar ut en annan person som brottslig eller lämnar nedsättande uppgifter om personen.”

Om det personen i fråga har skrivit om mig är förtal eller inte vet jag inte. Jag tänker inte göra någon anmälan. Det räcker för mig att jag blockerat honom från att läsa och kommentera mina inlägg. Jag blir dock både ledsen och arg över att han inte vill eller kan föra en sansad diskussion om nyttan eller i hans ögon skadan och riskerna med c/r. Det är en viktig diskussion och vi som fiskar c/r har ett mycket stort ansvar att behandla fisken skonsamt. Och att undvika att fiska när vattentemperaturen är för varm.

En sådan debatt utan personangrepp som gränsar till eller kan vara förtal blir så mycket bättre.

Nybörjarfjällfiske. En vecka i Marsfjällen

Jag har en lite komplicerad relation till fjällvärlden. Jag har alltid sett mig själv som en skogsmänniska. Fjällen har aldrig lockat. I alla fall inte på det sättet att det tänts en eld av längtan inom mig. Orsaken är vädret. Eller främst vinden. Det har alltid varit dåligt väder med regn, rusk och starka vindar de fåtal gånger jag besökt fjällvärden. Det har dämpat min lust till fjällfiske. Viforsen med sitt harrfiske har tillfredställt mitt behov av enhandsfiske efter fin harr. Jag är nog också mer av en lax och havsöringsfiskare än en en harr och öringfiskare även om jag ägnar en del tid åt det fisket. Pandemin har dock begränsat möjligheterna till laxfiske i Norge och suget efter laxfiske i de norrländska älvarna har aldrig riktigt kommit. Lusten till fjällfiske började därför gro redan förra vintern. 

När jag fiskar lax är blåst och regn sällan något problem. Bara att klä sig och lära sig att bemästra olika kasttekniker som hanterar blåsten.

Det borde väl vara samma sak vid enhandsfiske? Bara att klä sig och att anpassa sitt fiske efter vädret. Naturligtvis är det så, men genom mitt sätt att fiska har jag begränsat mig. Vid enhandsfiske vill jag ha bra yttre förutsättningar. Svaga vindar, kläckningar och fiske efter vakande fisk. Vill man kunna fiska i fjällen måste man nog tänka om. Man får inte låta sig luras av alla fina klipp på Youtube med fina förhållanden och stora fiskar. De perfekta kvällarna är för få och ska man pricka in allt på önskelistan krävs pengar, tur eller tid. 

Denna text handlar om en vecka i Marsfjällen tillsammans med familjen. Hustru, dotter och svärson. Dotter som hustru ville inte fiska så planen var dagsturer till intressanta platser med under dagarna och fiske under kvällarna. Svärsonen visste om en bra plats att ställa husvagnen och planen började sättas i vintras. Jag läste på om fjällfiske, vilka flugor som gällde, vilka vattendrag förutom ån där husvagnen ska stå som kan vara intressanta att fiska i. I mitt bakhuvud fanns Hans Lidmans Fjällfisken hugger från 1948. Några kapitel i den boken utspelar sig i den trakt vi tänkt att fiska i. Jag läste dessa kapitel och tog med boken. Kanske det går att fiska i samma vatten där Lidman en gång fiskat?

Marsfjällen!

Lördag

”Det vakar” ropar svärsonen upphetsat när vi går ner till ån för att se hur den ser ut. Vi har nyss kommit till platsen och husvagnen måste ställas i ordning för en veckas boende. Jag går de tjugo metrarna till ån och ser vakringar sakta försvinna ovanför en sten. Vattnet rinner sakta, det verkar vara en aning lågt. Inom någon minut bryts vattenytan av ytterligare et vak på samma plats. Jag ser ingen slända på vattenytan. Undrar vad de tar? ”Vi måste ställa ordning vagnen innan vi kan börja fiska” svarar jag svärsonen. ”Vi har hela veckan på oss”.

Vi har lämnat högsommaren bakom oss. I Vilhelmina bytte jag skjortsen och den kortärmade skjortan mot långbyxor och långärmad skjorta. Det friskar i ordentligt i vindbyarna. Solen värmer trots det och svetten sprutar innan förtältet är uppsatt. Det är för övrigt första gången jag sätter upp förtältet till vår nya husvagn. Har haft lite ångest över det. Mina erfarenheter av förtält är inte de bästa. Nu har jag en instruktion att följa, bra hjälp från svärsonen och det går förvånansvärt bra att sätta upp det. Behöver bara göra några omtag eftersom jag i vanlig ordning läst instruktionen slarvigt.

Ovanför stenen står en fisk som gäckade oss hela veckan.
Så fort vi började fiska slutade den att vaka!

Fisken ovanför stenen slutar naturligtvis att vaka när fisket sent om sider kan börja. Ån är som död! Svärsonen vadar över till andra sidan, men kommer snabbt tillbaka. En björn som visslat på sina ungar bakom honom gjorde att han tog det säkra före det osäkra och vadade tillbaka.

Söndag

Mulet och svalt, vinden tilltar i styrka. Vi gör en kortare vandring uppströms ån och finner spännande forsar, höljor och mindre sel. Planen blir att fiska sträckan under kvällen. Under dagen besöker vi Litsforsen, Trappstegsforsen och Marsliden. Förutom Hans Lidman och Fjällfisken hugger har ju författaren Bernard Nordh skildrat nybyggarlivet i Marsliden. Vi besöker den första stuga som byggdes vid Marsliden av nybyggaren Pålsson. 

Vackra partier av ån uppströms husvagnen

Skogsnycklar, Fläcknycklar, Jungfru Marie nycklar.
Buden var många bland mina botaniskt kunniga vänner

Stenigt och vackert!

Efter maten fiskar vi den sträcka vi vandrat efter under förmiddagen. En hel del mindre öring och en del harr. Två harrar fick följa med hem som nattvickning. Det är första gången jag äter harr. I vintras var jag på en hälsokontroll efter tjat från fader och syskon. Då passade jag på att göra ett allergitest. Jag har ju varit fiskallergiker och därför inte kunnat äta den fisk jag fångat. Testet gav inget utslag på fisk och min allergi har troligen växt bort. Det är ändå ganska nervöst när jag tar den första tuggan. Det får räcka så utifall att jag skulle få en reaktion. De övriga i sällskapet äter  upp resten av fångsten. Inget hände och jag somnar lycklig. Trots halvdassigt fiske är det en av mitt livs bästa dagar.

Måndag

Kallt och blåsigt.

Dimforsen, Fatmomakke och Satsfjället besöks. Hans Lidman fiskade i Satsån, men vädret var sådant att vi struntade att gå ner till ån. Dimforsen är ett mäktigt vattenfall och nedströms riktigt luktade det storöring. Vi pratar om att fiska Kultsjöån någon dag, men det blir aldrig så. Tiden räcker inte till och sedan är det ganska många fiskare efter ån. Vi fiskar helst ostörda. 

Fatmomakke

Dimforsen

Står det större öring nedanför forsen?

Fatmomakke

Kvällen är kall och blåsig. Istället för fiske blir det fiskefilm i husvagnen. Innan vi lägger oss vid tolvtiden går vi ner till ”homepool”. Där vakar det. Vi bestämmer oss för att under morgondagen trotsa vinden och fiska sen kväll när den lagt sig någorlunda. Kanske kan det kläcka någon slända då.

Tisdag

Under dagen åker vi till Kittelfjäll. Fjällfisken hugger är med som guide. Vid Grönfjäll stannar vi till och frågar lite om fisket, får en del tips och bestämmer oss för att om någon dag fiska samma sträcka som Lidman och Elvén gjorde 1947. Sträckan från första selet nedströms Borkasjön till det första vattenfallet. Där fick de under tre timmars fiske 45 fina harrar, vilka skänktes till värdinnan, fru Näslund i boendet de hyrt. Det var andra tider. Idag tar riktiga sportfiskare enbart upp den fiska man kan äta färsk. Resten släpps tillbaka.

Kvällsfisket sker nedströms husvagnen. Ån är vacker med korta forsar och fina lugnvatten mellan forsarna. Lite kämpig terräng. Ett och annat vak ger ett hum om var fisken står. Två harrar får följa med hem. Vägen hem blir över myren där såväl älgspår och björnspår är relativt färska.

Kvällsmaten på gång!

Onsdag

Fiskonfallet och sju forsar i Klimpjäll blir dagens utflykt. Fortfarande kallt och blåsigt. Köper en ny kniv med skaft av masur och horn. Den matchar rullfästet på mitt splitcanespö.

På kvällen fortsätter fisket nedströms husvagnen där vi slutade på tisdagkvällen. Sporadiska vak, knappt några kläckningar. Få men större harr fångas. Samtliga släpptes tillbaka.

Torsdag

Vojmån från Björnselet till första fallet. Samma sträcka Hans Lidman och Stig Elvén fiskade 1947. Som Lidmannörd är det en särskild känsla att vandra och fiska i hans fotspår och känna igen platser han skrivit om. Det kläcker små dagsländor trots att det är kallt och blåser en elak vind. Småöringen är periodvis ordentligt på hugget och det är en bra dag trots att största fisken inte är större än 25 cm. 

Vojmån

Fina Elda höll oss sällskap efter Vojmån

Björnselet Vojmån

Fredag

Stekenjokk och Gaustafallet är dagens utflykt. Saxån passeras och den väcker en önskan om att fiska där. Kanske nästa år?

Gaustafallet

Äntligen lite skönare vindar! Kanske kläckningarna kommer igång under kvällen? Vi fiskar oss neråt och fisket är periodvis riktigt bra även om det mest är mindre fisk som tar våra flugor. En harr på dryga 30 cm är kvällens största fisk.

En liten öring som gör skäl för sitt latinska namn Trutta!

Här står ett par harrar

Vilka blev nattvickning och pålägg på frukostmackan!

Summering av veckan

Veckan har varit lärorik. Jag är fortfarande inte i balans med min relation med fjällvärlden, men veckan har givit mersmak. Likheterna med laxfisket finns där. Gilla läget och nödvändigheten av tålamod är kanske de största likheterna. Som vid laxfiske tar det tid att lära sig att bli vän med en å eller ett område. Man kan naturligtvis köpa sig tid genom att fiska på de mest populära ställena, snappa upp ett och annat av de fiskare man träffar, inte krångla till det genom att begränsa flugvalen och sättet att fiska. Men jag gillar att krångla till det, även om det gör det svårare att fånga troféfiskarna. Mitt mål är egentligen att förenkla mitt fiske, att skala bort allt som är onödigt, sånt som stör. Det kan i vissa lägen krångla till det om man till varje pris vill fånga fisk. Jag har hur som helst fått en bättre bild över vilka flugor som funkat under veckan, vilket gör att jag vet vilka mönster jag ska binda upp under vintern. Det blir en blandning av spiders av klassiskt snitt och moderna mönster som Dyret, Superpuppan och olika foampuppor som blir stommen i nästa års flugask. Kanske tar jag med mitt lilla switchspö för storöringjakt i Kultsjöån. Då blir det Wolly Buggers och andra streamers som gäller.

Den obligatoriska bilden på Trappstegsforsen

Att kombinera fiske med andra aktiviteter var också något som kändes helt rätt. Det finns så mycket mer att uppleva än enbart fiske under en vecka i fjällvärlden.

 

Hjärna mot instinkter. En envig i två akter

Människans hjärna väger knappt ett och ett halvt kilo. Öringens sägs vara stor som ett knappnålshuvud. Trots det är öringen ibland mycket svår att överlista. Här följer en berättelse i två akter om konsten att locka skogsåns skyggaste varelse att stiga till min fluga.

Första akten

Den senaste veckan har varit afrikavarm med tryckande högsommartemeperaturer. På tisdagen passerade en åskfront. Temperaturen föll närmare tio grader och ett skyfall fyllde källare och vägtunnlar med vatten. Det föll runt 30 mm regn på en dryg timme. Onsdagen var också relativt sval. En tanke föddes. Regnmängderna och svalare väder kanske har satt fart på skogsöringarna? Den senaste tidens värme har omöjliggjort fiske i de små åar jag tillbringar försomrarna vid.

Färden mot ån går igenom ett vattensjukt landskap. De mindre bäckarna svämmar över sina bräddar med ärtsoppeliknande vatten. Kyrktjärn är så full av vatten att den översvämmar landsvägen. Känner ett styng av oro. Kommer åns vatten också vara så färgat att fiske är omöjligt? 

Kvällen är sval och när jag kommer till ån ser jag till min glädje att den knappt är färgad alls. Sländor kläcker. Jag vandrar till en av mina favorithöljor. En öring vakar regelbundet. Jag går en bit uppströms, vadar över ån och vandrar tillbaka. Tanken är att jag ska inta en position bakom en buske och där vänta in öringen. Innan jag nått busken snubblar jag till och blir tvungen att sätta ner en fot i vattenbrynet. Öringen slutar att vaka. Jag sätter mig bakom busken och väntar. Fyrtiofem minuter går. Jag tar en kopp kaffe. Det går ytterligare an halvtimme.

Se där! En öring vakar två spölängder nedströms den plats det först vakade på. Är det samma fisk? Blev den så pass skrämd att den bytt plats, eller är det två olika fiskar? Jag väntar en stund innan jag gör ett kast. Fisken slutar att vaka. Jag vevar in. Väntar tålmodigt bakom den skyddande busken. En och en halv timme senare kommer kalldimman. Jag ger upp och åker hem.

Åns öringar är små. Ändå är de skygga som om de vore kilosfiskar i ginklara kalkströmmar. Kanske finns kilosfisk i ån. Fisk som ännu inte anser mig värdig. Mängden sländor och de fåtal öringar jag fångat har varit i fin kondition, vilket talar för att ån borde hysa större fiskar. Jag är för otålig och stör den sköra balansen i ån genom mitt sätt att uppträda. Kanske handlar det mer om mig än om öringen? 

Känner viss frustration under hemresan. Trodde jag lärt mig detta fiske. Att med ålder kommer tålamod. Att inte lägga ut flugan förrän fisken i höljan är trygg och inte ser mig eller inte störs av min närvaro. Helt klart är jag inte riktigt där. I teorin vet jag hur jag ska uppträda vid ån, men när jag ser ett vak är det som om min hjärna slutar att fungera.

Väl hemma läser jag Mikael Engström och Hans Lidman. Tänk som en naturfotograf skriver Engström om öringfiske i skogsåar. Hitta en plats som ser intressant ut. En plats som borde hålla öring. Sätt dig att vänta. Det kanske inte räcker med en kväll. Det kanske var förra veckan kläckningarna var på sådan nivå att öringen lämnat sin ståndplats för att beta av de sländor som i strid ström då passerade. Därför menar Engström att man måste ge intressanta platser tid.

Lidman skriver att öringen måste vaka sig trygg, eller snarare rusig innan man kan lägga ut flugan och förmå den att låta sig luras av falsariet. 

Ett och ett halvt kilo hjärnkapacietet mot ett knappnålshuvud. 100 miljarder hjärnceller som skickar signaler som blir till information och intryck i 300 km/tim mellan hjärnans olika synapser borde spöa knappnålshuvudet alla dagar i veckan. Ändå vinner öringen.

300 km/tim kanske gör oss fartblinda. Eller ger oss ett extremt tunnelseende. Det kanske är därför vi trots 100 miljarder hjärnceller saknar förmåga till långsiktigt tänkande och därför förstör naturen så som vi gör. Som om vi fortfarande är grottmänniskor som  kämpar för att överleva idag och i morgon. Som om nästa år och nästa generation aldrig kommer. Det är som om öringen med sin knappnålsstora hjärna är klokare än vi människor eftersom den använder sin anpassningsförmåga till att såväl överleva för dagen som att övervintra. Som om knappnålshjärnan är bättre programmerad när det gäller konsekvenstänk. Vad vet jag? Det jag vet är att jag behöver omsätta det jag vet om öringfiske till praktisk handling, vilket främst handlar om tålamod.

Andra akten

Kvällen efter sitter jag åter vid höljan. Taktiken är att vara på plats innan öringen börjar vaka. Då är det lättare att smyga till rätt kastposition utan att skrämma fisken. Ån är liten och höljorna små. Ovanför vattenytan flyger massor av insekter. Jag ser dock ännu inga sländor på vattenytan. Ingen fisk vakar.

Det går någon timme innan de första sländorna visar sig. Gul forsslända, en och annan danica och en mörkare slända i samma storlek som gul forsslända. 

Efter en stund vakar en öring. Jag väntar. Den vakade endast en gång. 

Det går en timme. Längst ner i höljan, under en gren vakar en öring. När den vakat regelbundet bestämmer jag mig mig för att göra ett försök. Jag smyger mig sakta fram, ett halvt steg i taget för att inte skrämma den. Det tar en stund att komma på plats. 

Öringen fortsätter att vaka. Den verkar ta kläckande sländor. En våt March Brown är valet för kvällen. Den borde kunna imitera de sländor jag sett. Ett kort krångelkast krävs för att jag ska kunna lägga min fluga rätt så att den driver in naturligt under grenen. 

Första kastet blir för kort. Nästa kast går bättre. När flugan driver in under grenen skvätter det till. Jag höjer spöt och öringen är krokad. En kort kamp och kvällen är fulländad. Öringen är som alla skogsöringar bländande vacker med sin kantarellgula buk som övergår i grönt mot ryggen. En och annan rubinröd prick förgyller den i övrigt svartprickiga dräkten.

Jag avbryter fisket. Dels börjar kalldimma lägga sig över ån och dels har jag lyckats i det jag föresatt mig. Då räcker det med en fisk, även om den var långt ifrån en skrytfisk. Jag lämnar ån rik på upplevelser och med tillfredsställelsen över att ettochetthalvt kilo hjärna till slut lyckades besegra ett knappnålshuvud.

En av åns sländor har satt sig på taket på min bil

En erfarenhet jag kommer att ha nytta av om jag någon gång hittar en troféöring i någon av mina skogsåar.