Renovering av splitcanespö

I garderoben står ett gammalt splitcanespö och skräpar. Jag bytte till mig det för många år sedan lindade om ringarna med röd spölindningstråd. Lindningarna blev allt annat än bra och passar inte alls den smak jag under åren utvecklat. Jag föredrar utrustning där funktionen sätter ramarna för utseendet. Diskret funktionalism kanske man kan kalla min smak. Närmast sparsmakad. Det gäller även på spön och rullar. Hardy, Medalist och Danielsson är exempel på rullar i min smak. När det gäller spön föredrar jag diskreta lindningar i en färg som liksom smälter in i klingan. Ibland med en dekorlindning i guld eller silver.

Spöts utseende innan renovering. Dåligt lindade spöringar.

Tanken på att renovera spöt har funnits under några år. Jag vet inget om spöt, därför ser jag det som ett utmärkt spö att öva spöbyggnad på. Jag vet heller ingenting om spöts egenskaper, om det är behagligt att fiska med. Spöt är ca nio fot långt, har två toppar och ett ganska kort handtag.

Jag vill behålla så mycket som möjligt av spöts ursprungliga utseende. Därför väljer jag att återanvända holkar och handtag trots att de är gamla och slitna. En varsam renovering där jag enbart anpassar lindningarna till min egen smak. 

Till min hjälp har jag haft Kenneth Boströms bok ”Spöbyggnad på mitt sätt”. Spöbyggaren Ulf Löfdal tipsade om att använda båtfernissa till lack istället för polyurethanlack som Bodström rekomenderar. Eftersom jag är en läsande person tänkte jag helt enkelt på att det finns en hel del tips, råd och instruktioner på Youtube.

Jag började med att rengöra handtaget med T-röd för att få fram den rena korkfärgen. Det visade sig att handtaget var förstärkt med spackel och lim. Trots det får handtaget sitta kvar. Det främsta skälet är att jag saknar en svarv att svarva ett nytt handtag. Sedan testade jag tre olika färger på spölindningstråden genom att linda den på klingan, lacka lindningarna för att kunna bedöma hur lacken påverkar färgen på tråden. Klingan är ljus och jag valde Kimono 304, en ljus guldgul silkestråd. 

Handtaget innan och efter rengöring med T-röd. Rengöringen tog även bort spackel och avslöjade en ojämn yta.

Vilken färg ska jag välja på tråden?

Testar genom att lind på klingan. Här är tråden olackad

Här lackad. Jag väljer den vänstra tråden

Nedan följer en dagbok över renoveringen.

Dag 1.

När jag tar bort krokhållaren och spöringarna på handtagsdelen med ett rakblad ser jag att klingan är ljusare under lindningarna jämfört med övriga klingan. Jag fattar därför beslutet att ta bort all gammal lack från spöt. Jag skrapar försiktigt bort den gamla lacken på klingan med ett rakblad.

Det syns tydligt hur skitig den gamla lacken är.

Därför tog jag bort den gamla lacken

Spöholken har en spricka. Jag tar bort den och undersöker om sprickan påverkar holkens hållbarhet. Min bedömning är att det borde räcka med att förstärka holken genom att linda sprickan med spölindningstråd eftersom holken träs ner på klingan längre ner än sprickans längd.

Holken limmas och förstärks med spölindningstråd, linförarring och krokhållare monteras och spödelen lackas. Sex timmar innan lacken är dammtorr och sexton timmars torktid innan andra lagret lack kan läggas på. Penselmålningen gör att det är knepigt att få till en helt jämn yta.

Tidsåtgång två timmar.

Dag 2.

När klingan torkat ser jag att lindningarna sjunker in i klingan på det sätt jag eftersträvar. Förstärkningslindningen på spöholken får en lätt kopparaktig ton. Jag ställer undan spödelen och åker till Biltema för att köpa fin stålull och förtunning. Klingan ska putsas med fin stålull innan nästa lager lack läggs på.

Tråden sjunker in i klingan och blir nästan genomskinlig

Tråden får en kopparaktig ton över holken. Här syns också sprickan i holken.

Dag 3.

Mellandelen slipas och riktas försiktigt eftersom den är aningen krokig. Det räcker med att böja den rak. Ibland krävs det enligt Boström värme för att rikta en spödel, men inte denna gång. Holkarna får sitta kvar eftersom de verkar sitta bra. Skrapar bort färg, monterar ringar och lackar.

Tidsåtgång drygt en timme.

När mittendelen blivit dammtorr putsas bottendelen med fin stålull innan andra lagret lack läggs på.

Dag 4. 

Ena toppdelen färdig för lack. Det tog lite längre tid eftersom det var många ringar och förstärkningslindningar som måste skäras loss.

Tidsåtgång två timmar.

Dag 5. (Julafton)

Putsar och lackar mittendelen en andra gång. Ser att jag missat att linda spölindningstråd närmast holkarna. Det är betydligt svårare att få till jämna trådvarv på en lackad klinga. Kanske har inte lacken torkat tillräckligt trots lång torktid?

Tidsåtgång en timme.

Dag 6.

Efter att ha varit bortrest några dagar rensar jag den andra toppdelen från ringar, stödlindningar och gammal lack, monterar ringar och lackar. Känner att jag börjar få till momenten ganska bra.

Tredje och sista lagret lack på bottendelen läggs på när toppdelen blivit dammtorr och kan plockas ur torkmaskinen.

Tidsåtgång en och en halv timme.

Dag 7.

Andra lagret på mellandelen och toppdelarna.

Tidsåtgång ca en halvtimme.

Dag 8.

Sista lagret på mellandel och toppdelarna.

Tidsåtgång ca en halvtimme.

Färdig!

Det färdiga resultatet! Ganska snyggt.

Men på nära håll syns ojämnheterna i lacken.

Dags att sammanfatta arbetet.

 

Tidsåtgång för att renovera detta spö är ca 8,5 timmar exklusive lackens torktid fördelat över 8 dagar. 

Det är egentligen inte så svårt att renovera ett gammalt spö. Det gäller att vara noggrann och inte ha bråttom, vilket är nyttigt för min ibland lite otåliga själ. Jag känner att jag mår bra av att träna på noggrannhet.

Jag är relativt nöjd med resultatet, även om det finns en del att förbättra. Det jag jag är minst nöjd med är att lacken blev aningen ojämn. Men det är svårt att få en helt jämn yta med pensel. För det krävs antingen spraymålning eller att spöt doppas i lacken ocj med rätt hastighet lyfts upp ur badet.

Att bygga eller renovera ett spö är en trevlig sysselsättning och jag ser gärna att jag bygger eller renoverar ett eller två spön per vinter. Jag kanske till och med kan tänka mig att köpa splitcaneklingor och bygga ihop egna spön. Man behöver ju bygga några spön för att hålla uppe förmågan. Som i allt annat är det träning som gäller. Har ett femdelat Hi-Level som jag trivs med men där jag är missnöjd med lacken. Den kan bli nästa spö att renovera. Kanske bygger jag om mitt Driggs River nästa vinter eftersom jag inte är helt nöjd med hur lackeringen av lindningarna blev på det spöt. Då använde jag vanligt tvåkomponents spölack. Stenhårt och troligtvis mer hållbart än båtfernissan, men också tjockare och tyngre, vilket kan påverka spöts egenskaper. 

Kanske blir mitt Driggs River nästa spö att snygga till? Detta spö har en mörkare flamhärdad klinga där den röda färgen på spölindningstråden passar bra.

Här syns tydligt att lacken är för tjock över spölindningstråden. 

Båtfernissan är en trevlig bekantskap och jag kommer nog att lacka samtliga spölindningar med den eftersom jag kan lacka tunnare lager, vilket gör att spöt blir snyggare. Kanske kan jag späda ut fernissan för att få den tunnare, vilket borde göra det enklare att få en jämn yta på spöt? Kanske blir det även bättre om jag köper penslar av bättre kvalitet? Även den tunna silkestråden är en trevlig bekantskap. De spön jag byggt tidigare är lindade med grövre spölindningstråd av nylon.

Tillbaka på isen

 Jag har inte pimpelfiskat på många år.

Främsta skälet är nog brist på fiskekamrater. När farsan blev för gammal och fick svårt att gå långa sträckor tappade jag lusten. Tappade även kontakten med fiskekompisen Lasse. Sen spelade det också in att den inplanterade fisken kan vara uppfödd på fiskmjöl från Östersjöns överfiskade bestånd av strömming. Ett överfiske jag menar borde stoppas omedelbart.

Men nu sitter jag på Lillsiktensjön, någon mil utanför byn Hemling i hjärtat av Ångermanland och väntar på startskottet. Det är runt nollan och ett snöfall som närmar sig slask. En byig, lite elak vind förstärker den ruskväderkänsla som är mitt favoritväder för rödingfiske. Det är sjöns inplanterade rödingar som lockar. Det är svärsonen som släpat mig tillbaka till isen. Förra säsongspremiären på sjön gav mig rödingar på uppemot 1,9 kg. Fina fiskar. 

Jag ser mig omkring och konstaterar att utvecklingen har sprungit ifrån mig vad gäller utrustning. På min tid (om man nu kan säga så) hade vi börjat att experimentera med mjukare spön och tunnare linor för att kunna fiska med lättare beten. Mormyskor istället för tunga rödingblänken och klumpiga pimpelspön. Att drilla fisken mot spöt är betydligt mer utmanande än dra upp den med linan som då var det brukliga vid pimpelfiske. Den inplanterade fisken började växa i storlek och grövre linor och kraftigare krokar krävdes om man skulle kunna landa fisk med vanlig pimpelutrustning. Vi byggde våra mjuka spön själva, eller så fiskade vi med Wigglers mjuka mormyskaspön. Det var lite bökigt att drilla fisk med spö och en enkel pimpelrulle, med det var ändå bättre jämfört med att fiska med traditionell pimpelutrustning. Det hade börjat komma pimpelspön med haspelrulle, men dessa hade för grov och okänslig klinga för mormyskafiske. Jag byggde mina spön på Wigglers klinga, men bytte till större  ringar och handtag, och använde en UL-haspelrulle. Då fick jag en mjuk slirbroms och utväxling, vilket underlättade drillningen av fisken. Jag fiskade med små momyskor och blinkpirk och en tunn lina. Det sista året jag vinterfiskade kom det ut en pimpelrulle med utväxling som jag ansåg passa bra på mitt nätta pimpelspö. Mina spön är egentligen för veka, de är anpassade till storleken på fisken som fanns förr, när en kilosfisk ansågs som stor. Idag är det en dussinfisk, närmast en besvikelse om man inte får någon större.

Ekolod är ett måste för dagens pimpelfiskare

Idag finns fina spön med haspel rulle eller pimpelrulle med utväxling och slirbroms att köpa som funkar även för mormyskafiske. Även en hel massa olika modeller av blinkpirkar, vilket jag försett mig med. Men det räcker inte där. De bullrande motorborrarna har ersatts av tysta, men dyra eldrivna diton. Ekolod för att lokalisera fisken och isfisketält med kamin så att man kan mysa under svinkalla blåsiga vinterdagar.

Apropå blinkpirkar så har utvecklingen gått framåt även där. Från den första primitiva Siljablink, som var en grå cylinder i vilken det fanns en batteridriven diod som blinkade med ett svagt vitt sken till dagens smidiga som tänds vid kontakt med vatten. Siljablinken måste man skruva isär och sätta igång genom att vrida batterihållaren. Synnerligen primitivt med dagens mått mätt men en revolution när den kom.

Jag känner mig som ett forminne med mina hemsnickrade spön, min egengjorda skrylla och min gamla handvevade isborr. Svärsonen har ekolod och eldriven isborr. Och en pulka för att få med alla grejor.

Även isfisketält börjar bli vanliga

Hål borras, ekoloden startas, kaffe och glögg dricks i väntan på startskottet för fisket.

Fornminne som fyller sin funktion.

Startskottet ljuder och med stor förväntan släpper jag ner min rigg i Lillsiktens klara vatten. En liten mormyska med den minsta lockblinken jag hittat. Jag börjar en halvmeter ovanför botten på ca 4 meters djup.

Pimpelfiske är lika mycket samvaro som fiske

Isfisket är till skillnad mot det flugfiske jag bedriver lika mycket för mysig samvaro som själva fisket. Jag flugfiskar gärna ensam, bland det bästa jag vet är att i ensamhet vandra efter en å, stanna till vid intressanta ställen och vänta in fisken. Bli ett med ån, och den omgivande naturen. Det ger en slags inre rening. Det här är raka motsatsen. Smockfullt med folk på isen. Buller från isborrar, ett ständigt snackande om stort och smått, under tröga perioder studsar fiskeljuget fram över isen och skapar en fin gemenskap. Trots att jag egentligen är ganska folkskygg när jag fiskar trivs jag med trängseln på isen.

Jag är glad att svärsonen lockat mig tillbaka ut på isen.

Keps eller hatt. Vem är jag?

Jag väljer fiskekläder med större omsorg än mina val av vardagskläder. Utseende och funktion måste passa min personlighet. Kläderna ska helt enkelt kännas rätt. Beroende på vilket fiske jag bedriver har jag olika kläder. Kraftiga flanellskjortor vid kallare väder och ljusa luftiga skjortor sommartid. Nya kläder innebär viss ångest eftersom de kräver viss tillvänjning. Dessutom är jag skrockfull. Kläderna fungerar som bäst precis innan de faller sönder. Nya kläder måste så att säga fiskas in. Ån och dess invånare måste acceptera och godkänna mina nya plagg. 

 Dagens funderingar handlar om huvudbonader. 

 Keps eller hatt? 

 Över en fiskesäsong har jag flera huvudbonader. Tidigt och sent har jag en så kallad bucket hat i en ullblandning från Barbour. Varm och skön samtidigt som brättet skyddar från såväl sol som flugkrokar. Om det regnar får den plats under regnjackans huva. Vid laxfiske sommartid har jag en gammal linnekeps. Sval och skön och funkar innanför huvan vid regn. Dess nackdel är att nacke och öron är exponerade för sol och för flugkrokar vid misslyckade kast. Mer än en gång har jag fått operera bort flugor från hals och öron. Den börjar dessutom bli ganska sliten och behöver bytas.

Kepsen skyddar dåligt mot flugor som kan fastna i öra eller hals vid misslyckade kast!

När fiskar i mina skogsåar har jag en gammal slokhatt som jag klippt av några cm på brättet för att få till rätt stuk. Jag trivs bra i den hatten. Dess största fördel är att brättet hindrar barr och annat skräp att hamna innanför kragen när jag trasslar mig fram genom åarnas snåriga stränder. Brättet är också bra när man behöver myggnät. Tyvärr funkar den inte under huvan vid regnväder. Det innebär att den blir genomblöt tung vid regnvädersfisket. Dessutom skaver den mot glasögonskalmarna, vilket gör att jag blir öm där skalmen möter örat efter några timmars fiske. Jag behöver således en ny huvudbonad! 

Min gamla hatt. Snygg och praktisk, utom när det regnar.

Sydväst skyddar bra mot regn, men brättet är aningen för brett.

Bucket hat i ullblandning. Varm vid svalt väder.

Tio år på väg till ån. Metspö och maskburk. Keps under regnjackans huva.

Kepsen passar kanske bäst under huvan vid regnväder?

Är jag då en hatt eller kepsfiskare? 

 Går igenom gamla fotoalbum efter mina föräldrar. Bilder som väcker minnen från en tid som verkar närmast idyllisk. I alla fall på bild. Verkligheten som jag minns den var kanske inte så idyllisk som bilderna ger sken av. På de bilder där jag bär huvudbonad sitter det oftast en bucket hat på huvudet. Det talar för att det borde min mest naturliga huvudbonad. Man är ju hårdare präglad än vad man tror om man börjar rota lite i sig själv. 

Mitt fyra eller femåriga jag till vänster iförd bucket hat.

Bucket hat även som sjuåring

Kanske är det en sådan som ska bli mitt förstaval under sommarfisket? Jag trivs väldigt bra vår och höst i min bucket hat av ullblandning. Varm och skön och ger ett bra skydd mot sol och krokar. Naturkompaniet i Gävle har en bucket hat i vaxad bomull som väckt min nyfikenhet. Jag besökte butiken ett par gånger under min lunchrast och klämde och kände på den. Skapar den rätt känsla? Lirar den med min personlighet? Bucket haten testades noggrant. Är brättet tillräckligt brett? Går det att ha den under huvan på regnjackan? Trycker den mot glasögonens skalmar? Den klarade testet och inköptes för det facila priset av 699 kr. Kanske är det den sista sommarfiskehatt jag köper? 

 Jag hälsar Barbour wax bucket hat välkommen att dela mina fiskeäventyr. 

Ser fram emot många fina år tillsammans.

Black Zulu. Tillbaka till Framtiden

 Black Zulu var en av de första flugorna jag lärde mig att binda. Jag var kanske 12 år och jag hade flugbindning som fritt valt arbete i skolan. Jag borde ha gått i sexan eftersom jag gick i skolan i byn. Farsan hade gjort ett primitivt, men fungerande bindstäd och vi fick ett litet häfte med mönster att binda. Har tyvärr varken bindstäd eller mönsterhäfte kvar. Black Zulu har sedan dess har legat i flugasken utan att ha gjort något särskilt intryck på mig. Den har sällan suttit på tafsen och de fiskar jag fått på den palmerhacklade våtflugan har varit få.

Det var så här det började. Ett enkelt bindstäd och palmerlindade våtflugor

Det är som om att man ser ner på de enkla flugorna. Red Tag, Påfågelnymfen och de palmerlindade våtflugorna. Nybörjarflugor för nybörjarfiskare. Match the hatch eller Dry or die är de dogmer som sedan länge styrt flugfiskets trender. Våtflugefiske anses av en del som inte riktigt rumsrent eftersom våtflugor sällan imiterar de sländor som fisken äter. Vi flugfiskare vill ju gärna visa att vi hänger med genom att fånga våra fiskar med flugor bundna med de för säsongen hetaste mönstren och innematerialen. Och så har det nog alltid varit. Eftersom det idag är lätt att följa trenderna via sociala medier och jämfört med tidigare lever nya flugmönster sällan tillräckligt länge för att bli klassiker, trots att de har klassikerpotential. Hade Royal Coachman Fan Wing, March Brown, Greenwells Glory, Europatolvan och andra blivit klassiker om de kommit fram idag? Eller hade de fallit i glömska efter  att ha dansat en sommar? 

Även jag har varit i där. Jagat och följt trender framtill att jag hamnade i en återvändsgränd, i en slags flugfiskekris. Det var så illa att jag övervägde att helt sluta med flugfiske efter harr och öring. Efter stor möda hittade jag tillbaka till en flugfiskestig jag fortfarande finner spännande och intressant att vandra på. En flugfiskestig där gamla erfarenheter och nya insikter präglar min vandring. En stundtals fortfarande febrig vandring, men med ett lugn, en eftertänksamhet jag tidigare saknat. En flugfiskestig som också flugfiskets förgrundspersoner vandrat på. Rolf Smedman och Hans Lidman är nog de mest kända av de tidiga vandrarna. Man kan säga att de tillsammans med Lars-Åke Olsson, Gunnar Westrin och Mikael Engström på olika sätt lärt mig att flugfiske varken är en materialsport eller en prestationsidrott. Flugfiske är en helhetsupplevelse där den omgivande naturen är en mycket viktig del av flugfisket. På min stig har också britter som Stewart och Pritt vandrat, men även amerikaner som Leisenring och Hidy. Konstigt nog känner jag inte lika stor dragningskraft till Halford och de tidiga pionjärerna från de sydengelska kalkströmmarna. De som kanske satt allra störst prägel på flugfisket. Inte heller till Nils Färnström trots att hans betydelse för svenskt flugfiske är monumentalt. Jag har naturligtvis läst det mesta som utkommit på svenska om dessa mästare, men jag har trots idoga försök inte kunna finna en plats för dem i mitt eget fiske. Jag dras mer mot våtflugfisket och den nordengelska traditionen. Det av många bespottade, men i mina ögon variationsrika fisket som rätt utfört täcker en hel säsongs fiske i strömmande vatten. Ett fiske som passar väl i de vatten jag fiskar. Vatten med relativt snabba strömmar. Genom att att anpassa tekniken kan man med enkla mönster imitera det mesta som fisken äter. Eller med flugor som Red Tag, Butcher och andra fantasiflugor, som fiskas på traditionellt våtflugevis. Ett flugfiske med ena benet i gamla tiders allmogefiske och det andra i den nordengelska traditionen. Kanske dras jag dit för att jag känner mig mer hemma bland allmogen än i den brittiska överklassen?

Black Zulu är ett gammalt mönster. Hur gammalt vet jag inte. Men palmerlindade våtflugor beskrevs redan av Walton på 1600-talet. Den tillhör med andra ord en en mycket gammal flugtyp. Den ska enligt uppgift fiska bra sent på säsongen när det är ruskväder. Black Zulu har som sagt alltid funnits i min flugask, men aldrig egentligen använts. Som om den legat där och mognat. 

Eller om den väntat på att jag ska mogna?

Sensommar 2025. 

Jag fick ett par dagar över. Tog husvagnen och åkte till min jämtländska å. Lite på vinst och förlust eftersom man biotopvårdar ån, vilket orsakar att den periodvis är mycket grumlig. Planen var att fiska tjecknymf om den var grumlig och våtfluga om den var klar. 

När jag kom upp torsdag eftermiddag var ån som oboy.

Efter att ha ställt ordning husvagnen och ätit middag tog jag bilen till min tänkta fiskeplats. Det är ca 20 minuters promenad från parkeringen till fiskeplatsen. Kvällen närmade sig. Solen sken och det var tryckande varmt. På andra sidan ån mullrade det och gråsvarta åskmoln tornade upp sig bortom trädtopparna. Vilken väg skulle åskvädret ta? Jag ser gärna att de mörka molnen skymmer solen när jag fiskar, men kraftigt åskregn är långt ifrån mitt favoritväder. Arbetet i ån skulle enligt uppgift avslutas vid 18-tiden. Det innebar uppemot ett par timmars tjecknymffiske i grumligt vatten denna torsdagkväll. Även om det inte är min favoritmetod nyttjar jag den med viss regelbundenhet. Vid högvatten eller andra tillfällen då andra metoder inte funkar. För ändamålet har jag byggt ett elvafots spö i klass tre.

Efter att ha gjort i ordning min lilla lägerplats, kokat kaffe på mitt gasolkök och tacklat nymfspöt med en guldskalleförsedd harörenymf som ändfluga och en upphängare med påfågelfärgad tinselkropp började jag mitt fiske. Det kändes ganska hopplöst att svinga de tunga nymferna när siktdjupet var knappt 10 cm. Trots det lyckades jag locka fyra skapliga harrar att ta min harörenymf. Det är intressant att just harörat med guldskalle är den tjecknymf jag har mest framgång med jämfört med experternas rekommendationer att fiska med mer färgglada  tjecknymfer.

Åskan och regnet närmade sig. När det började regna avbröt jag fisket, vadade iland, drog på mig min regnjacka innan jag drack upp det sista av kaffet. Ån började klarna och jag riggade mitt 7.6 fots Kullespö. Hur bör jag tänka när jag väljer flugor? De sländor jag såg gav inga tydliga svar. Det är i mitten på augusti, jag såg endast sporadiska kläckningar av mindre dagsländor. Någon enstaka bäckslända irrade vilset efter stranden. Jag öppnade min flugask, funderade en stund innan jag bestämde mig. Som upphängare knöt jag på sommarens succéfluga, March Brown No: 13 ur T. E. Pritts bok North Country Flies från 1885. Som ändfluga kändes Red Tag som rätt val. Trots det tvekade jag. Jag erinrade mig att jag läst någonstans att Black Zulu var ett säkert val vid mörkt och regnigt väder. Och det var ju sådant väder som var på väg. Minns inte om det var Rolf Smedman eller Lars-Åke Olsson som skrivit om den svarta palmerflugans attraktionskraft vid dåligt väder. 

I min ask fanns en Black Zulu i storlek 12. Den har legat oanvänd i asken under många år. Jag knöt på den, vadade ut och påbörjade mitt fiske. Kullespöts lite märkliga aktion passar bra ihop med min silkeslina från Phoenix. Linan svävar fram och åter rytmiskt genom luften och landar där jag vill. Först korta tvärströmskast som mendas upp för att flugorna ska flyta opåverkade. I takt med att kasten blev längre fiskar jag mer traditionellt, 45 graders nedströmskast, mendning av linan innan flugorna sveper av platserna. Harren nappade med regelbundenhet och det var i de flesta fall Black Zulu som lockade.

Trots grumligt vatten nappade harren!

Åskan drog förbi på andra sidan ån. Jag fortsatte att fiska mig nedströms. Strömkanter och gropar fiskades noggrant av. Harren nappade. På lång lina lossnade de flesta, vilket kanske inte är så konstigt. Harrens käft är ganska mjuk och sitter flugan ytligt lossnar den lätt. Särskilt om strömmen är stark. Det är därför klokare att försöka vada i position och kasta korta kast än att slita med långa kast. Det blev aldrig mer än duggregn, solen trängde periodvis genom de mörka molnen. Kvällen började gå mot sitt slut. Jag hade glömt pannlampan hemma, så jag måste avbryta fisket innan det blev allt för mörkt. 

Jag lät mina flugor en sista gång svepa över en nacke och när kastet nästan var utfiskat hoppade en jätteharr högt över vattenytan när den tog min Black Zulu! Det var den största harr jag någonsin sett. Jag fick en på 1,3 kg ifjol och den var liten i jämförelse med denna gigant! Den gjorde en kort rusning innan den på storharrars vis med tydliga knyckar borrade sig ner mot botten. Jag får den aldrig tänkte jag. Lång lina och nästan rakt nedströms när den högg gör att risken stor att den sitter för ytligt. Jag påbörjade drillningen, påtagligt nervös. Sakta men säkert fick jag kontroll över kampen. Jag tog in någon meter och harren tog tillbaka nästan all lina jag vunnit. Jag vann mer och mer lina. Det kanske går! Jag började skönja tafsen och lösgjorde därför håven från sin hållare i vadarbältet. Fisken vägrar att lämna botten och Kullespöts lite märkliga lätt paraboliska aktion syns tydligt i hur spöt böjer sig. Mittensektionen på spöt är liksom rakare än topp och bottensektionen.

Sedan hände det jag befarade. Flugan sprätte tillbaka, spöt raknade. Kaos i mitt inre. Besvikelse och svordomar över att jag inte fick rekordharren i håven. Den hade varit kronan på en märklig säsong i den jämtländska ån. En säsong där jag trots svåra förutsättningar fångat eller varit i kontakt med stor harr vid varje resa. Samtidigt en bekräftelse på att jag gjort rätt som åkte hit trots risk för grumligt vatten och svårt fiske. 

Och Black Zulu! Den i min flugask under alla år förbigångna fluga. Bland de första jag lärde mig att binda och som till sist visat vilken fantastisk fluga den är under ruskvädersdagar lite senare på säsongen. 

Jag avslutade fisket. Bättre avslut än så här kan det knappast bli. En storharr som etsat sig fast på näthinnan blir den drömfisk som håller modet, humöret och lusten till flugbindning uppe under kalla, dystra vinterkvällar när flugasken kompletteras med Black Zulu i storlekarna 12-18. Även Red Tag och Hedefugorna Skomakaren, Svartöga, Fetkusen och Harrtösen kommer att bindas upp. Kanske hinner jag binda upp några inför denna säsongs final, även om jag inte kommer att hinna besöka min jämtländska å fler gånger. Ljungan vid Viforsen kanske också uppskattar askens nybörjarflugor?

Jag ser min återupptäckt av de gamla palmerlindade flugmönstren som att jag tagit ett korrigerande steg bakåt på min vandring längs min smala och krokiga flugfiskestig.

Epilog

Det blev inget höstfiske i Viforsen. Tiden och vattenståndet medgav inte att jag prioriterade harrfiske i Ljungan denna höst, främst eftersom jag hade två dagars fiske i Iidsjöströmmen inbokade. Jag band upp några Black Zulu utifall det skulle bli ruskväder, vilket det stundtals blev. Dagarna i Idsjöströmmen vände upp och ned på många av mina föreställningar om harrflugfiske. Om det återkommer jag när jag är redo.