söndag 16 mars 2025

Säsongspremiär 2025

 Klockradion råmar ilsket vid halvfem. 

Har som alltid inför det första fisket sovit oroligt. Termometern visar åtta minus. SMHI säger att det ska vara två minus vid ån. Kokar frukostgröten, brer ett par mackor som jag packar ner i ryggsäcken innan jag  beger mig till ån. Väl framme visar biltermometern två minus. SMHI hade rätt denna morgon. Hoppas de inte får rätt när det gäller vinden. Det ska blåsa friskt under dagen. Och vid fiske kommer vinden alltid från fel håll. Morgonens fiske handlar inte primärt om att fånga en havsöring, utan mer att få in känslan för fisket och att återfå en inre balans efter en lång vinter. Jag avslutade förra säsongen redan i augusti. Jag kände mig färdig efter ett mycket fint havsöringsfiske i Vefsna. Under vintern har längtan efter ån växt sig allt starkare. Jag måste helt enkelt iväg trots dåliga förutsättningar.


Ån är liten, jag väljer därför mitt gamla 10 fots Blue Linespö med ombyggt handtag. Ett spö jag trivs med men fiskar allt för sällan pga att det passar bäst just för små vatten. Till det spöt har jag en Danielsson LW 4/7 som jag fick i 40-årspresent. Även den används för lite trots att den kanske är den bästa rullen jag äger. Kanske ska jag byta lina på den och använda den till harr och öringfiske? 

När det gäller spön och rullar trivs jag med de jag har trots att dagens moderna spön har mycket bättre prestanda. Jag har insett att jag inte blir en bättre fiskare om jag byter ut mina lax och öringspön mot modernare och bättre modeller. De spön jag har var ju bland det bästa på marknaden när de var nya och de är naturligtvis lika bra idag. Och att det inte sitter i utrustningen. Därför funkar mina gamla spön utmärkt. För denna å är mitt 10 fots Blue Line utmärkt. För Harmångersån och Testeboån har jag två spön. Ett elvafots hembygge med switchklinga från Pär Palm och ett 12,6 fots LTS Explosive Light.


Efter en kortare vandring når jag mitt första fiskeställe. Jag skrämmer iväg en handfull gäss och två svanar som skränande lämnar ån. Det flyter iskristaller i vattnet och spöringarna fryser av vattnet från linan. Det gör inte så mycket eftersom ån är så liten att det räcker att kasta ut klumpen. Långsamt och köldstelt som de öringar som ån hyser fiskar jag mig nerströms. Solen gör tappra försök att värma den kylslagna morgonen, men den försvinner snart bakom molnen och ersätts av en isande elak vind som biter i kind och händer. Tyvärr fick SMHI rätt även med den prognosen. Jag fiskar en stund till innan jag kokar en panna kaffe och äter min macka. 



Vinden ökar i styrka och gör det svårt att kasta. Jag går upp till en mer vindskyddad del av ån där det finns ett par små men fina höljor. I skydd av vinden är det trots kylan riktigt behagligt. Efter första rundan tar jag en längre kaffepaus och njuter av den numera ganska sköna förmiddagen. Det gäller att vara bra klädd vid vårfiske. Underställ och ett lager till innan fiberpälsbyxor, skjorta, ulltröja och jacka innanför vadare och ytterplagg. Sedan i fjol har jag också ett flytunderställ för extra trygghet om olyckan skulle vara framme. Apropå kläder så är ju även dagens fiskekläder mycket bättre än gårdagens. När jag började fanns det förutom fiskevästar inga fiskekläder, utan enbart fritidskläder som Fjällrävens Grönlandsjacka och vanliga regnrockar om det regnade. De första vadarjackorna var av oljeimpregnerad bomull och användes främst av laxfiskare. Läste i Fiskejournalen/Allt om flugfiske en artikel om vadarjackor och vilka krav man som flugfiskare ska ställa på en bra jacka. Den ska skydda mot väder och vind, vara bekväm osv. Artikelförfattaren skriver om en modern jacka i bomull som ska alla dessa egenskaper. Den säljs för dyra pengar av ett skotskt företag. Han skriver också hur skönt det är att slippa gamla tiders tunga stinkande oljerockar. Jag tänker hur olika vi ser på saker. Jag trivs mycket bra i min tunga vadarjacka i oljeimpregnerad bomull och njuter av doften från oljan som håller regnet borta. Jag känner mig liksom ombonad i den tunga vadarjackan på ett sätt som en modern funktionell jacka inte kan erbjuda mig. Men om sanningen ska fram så använder jag den inte när det regnar mycket. Då har jag istället en modern lättvikts regnjacka. Men under vår och höst är den oljeimpregnerade vadarjackan min favorit som används när vädret tillåter. 


Jag är även noga med mina huvudbonader. En skotskrutig mössa i ull är vår och höstfavoriten. När det blivit varmare ersätts den av en mycket sliten linnekeps. Den borde egentligen bytas ut, men jag har inte hittat någon jag trivs i lika bra. Kanske köper jag linnetyg och försöker att ersätta det slitna tyget? Kepsens foder är ju i bra skick. När jag fiskar harr och öring har jag hatt. Brättet gör att det inte ramlar ner skräp innanför kragen när jag tar mig genom snår på väg till och från mina åar. Dessutom är ett hattbrätte bra de gånger fisket kräver myggnät. 


Jag är nog vad man kan kalla Old School när det gäller flugfiske. Många års flugfiske har tillsammans med med erfarenhet och intresse för flugfiskets historia mejslat fram en egen stil avseende kläder och utrustning. Flugfisket är ju brett när det gäller såväl fiske som utrustning och accessoarer. Man kan som flugfiskare vara lite som man vill utan att det gör något. Man kan välja att finna sin egen flugfiskestig att vandra på eller följa i andras fotspår. Det är nog friheten som flugfisket erbjuder som hållit mig kvar i alla år. Det och det faktum att man aldrig blir fullärd som flugfiskare. Jag är hur som helst glad över att ha flugfiskat så pass länge att jag hittat den utrustning och stil som passar mig, mitt fiske och min smak. Har jag varit ny inom flugfisket hade jag troligen gått vilse bland labyrinterna av spön, rullar och annan utrustning.  Dagens utbud av riktigt bra grejor är näst intill oändligt och det känns som om de flesta som ger råd om utrustning på sociala medier är kopplat till eller sponsrad av något varumärke. Det är nog därför lätt att gå vilse. Dessutom verkar det gå mode i vilka varumärken som gäller. Nya prylar varje år verkar vara målet. Fast så har det nog alltid varit. Flugfiskemodet har ändrats beroende på hur flugfiskets hjältar utrustat sig och jag är själv starkt präglad av Smedman, Lidman, Westrin och de andra som fanns i min värld när jag formades som flugfiskare.


Jag går en sista runda, hälsar på några andra fiskare som är på väg nerströms innan jag packar ihop och beger mig hemåt. 


Åns vänliga brus är bland det mest pulssänkande ljud jag vet. Det tillsammans med en fluglinas rytmiska väsande på dess färd över vattenytan är som balsam för själen. Jag har fått säsongens viktiga första ensamma timmar vid ån. Nästa helg är det premiär i Harmångersån. En annan slags premiär. En premiär med många människor, efterlängtade återseenden, fiskeljug och förhoppningsvis en havsöring som biter min popsiclefluga.




fredag 28 februari 2025

Om konsten att vänta

Läser ofta gamla Flugfiske i Norden. Det finns mycket nytt att finna i tidningar och böcker man tidigare läst. Det beror på att jag utvecklats som människa och flugfiskare. Tidigare var jag mer intresserad av teknik, utrustning och hur man fångar stora fiskar. Det som intresserar mig idag ögnade jag förr oftast snabbt igenom. Ibland känns det som att jag aldrig sett dessa artiklar tidigare. Jag fastnar i en ledare av Thommy Gustafsson (5-6, 2007) med rubriken ”Konsten att vänta”. Den beskriver hur viktig väntan och tålamod är i fisket. Om att inte bli för ivrig när fisken väl är på gång. Den får mig att reflektera över mitt eget fiske, om all den väntan man genomlevt under sitt fiskeliv. Och min otålighet som förstört fina fiskeupplevelser.

Tålamod är viktigt om man ska lyckas fånga de riktigt svåra fiskarna. Bristen på tålamod är en av mina svagheter som fiskare. Det tog mig många år att nå den insikten, och ännu fler år att lära mig att vänta. Jag lär mig fortfarande. Min iver är ofta starkare än min klokskap.


När man fiskar lax handlar en stor del av väntan om att kasta i en till synes tom älv. Ett kast, ett par steg framåt i en slags ändlös, nästan mardrömslik upprepning. Laxen kan ju få för sig att ta flugan nästan när som helst, ofta helt utan förvarning. Huggperioden pågår under en halvtimme eller en timme i bästa fall några gånger under en laxvecka. Men oftast är det endast en fisk som hugger. Det är kanske annat för de laxfiskare som har möjlighet att tillbringa längre tid efter en älv än vad de flesta av oss kan göra. Vi har vår fasta vecka och då finns inget annat att göra än att kasta, vänta, kasta, vänta, äta och sova i ett slags mardrömslikt rus. En stor del av laxfiskeångesten handlar om rädslan att sova bort veckans få och korta huggperioder.


Harr och öringfiske är ur det perspektivet mycket enklare. Det går skapligt bra att lära sig fiskens huggperioder. Det är ju främst bytets rytm som avgör. Antingen genom att sländor kläcker eller att löja och annan småfisk visar tecken på aktivitet. Det innebär att mat och sovtider kan planeras bättre än vid laxfiske. Men trots det gäller det att lära sig tålamod och väntan. Det är ju inte bara att plaska ut i ån när fisken börjat att vaka, eller när man ser andra tecken på aktivitet.


Konsten att vänta handlar också om en slags inre resa. Om att släppa taget om vardagen, att komma ner i varv. Att så att säga bli ett med naturen. Att bli accepterad av naturens alla väsen. Det är först då du lyckas att fånga den där riktigt svåra fisken. Och det kanske är den inre resan som är det viktiga, själva anledningen till att jag är flugfiskare?



Att i iver rusa ut i vattnet och intensivt vardagsstressat kasta på de vak man ser är sällan rätt melodi. Det är även sällan rätt att försöka sig på de längsta och krångligaste kasten. Även det tog tid att lära sig. Jag var ofta missnöjd med utrustningen. Ett nytt spö som kastar längre, en ny lina som bättre kan utnyttja spöts egenskaper trodde jag länge var vägen till framgång. Sen hör jag Gunnar Westrin i filmen Rostu hävda att han tar de flesta större fiskarna på kast mellan åtta-tolv meter!


Numera börjar jag de flesta fisketurer med att koka en panna kaffe när jag kommer fram till ån. Kokkaffe är en bra metod att komma ner i varv. De går ju inte att dricka förrän sumpen sjunkit till botten. Det är alltså inte Lidmanromantik eller för att kokkaffe skulle vara godare som är anledningen till att jag kokar mitt kaffe. Det är för att tygla min fiskeiver. Kamera, kikare och anteckningsbok är också bra hjälpmedel. Om man är intresserad av naturen kring ån bidrar det till konsten att vänta.


Och det är kanske så att uttern som en försommarkväll simmade under vattnet mot mig och stack upp huvudet bara en meter från mig var en större upplevelse än en än att fånga den öring jag väntade på. Eller järphönan som försökte locka mig bort från sina kycklingar. Eller den gången en älgko gick ner för att dricka 25 m uppströms där jag satt i väntan på kvällens kläckning. Ingen av dessa gånger fick jag någon fisk, men upplevelser som för evigt etsat sig fast i mitt inre. Flugfiske är ju så mycket mer än att enbart fånga fisk. 


Det är när man ger sig tid att vänta de största upplevelserna infinner sig. 


måndag 6 januari 2025

Min bästa tid är nu!

 Kvicksilvret visar femton minus. Fast numera är det bytt mot en digital variant. Fjärrstyrd med tre givare så att jag kan jämföra temperaturen på olika sidor av huset. Så här års är skillnaderna små, max en grad. Annat är det framåt mars, då det kan skilja uppemot tjugo grader mellan sol och skugga. Jag sitter bekvämt tillbakalutad i min fåtölj och läser gamla årgångar av Flugfiske i Norden. 

Drömmer mig bort till ljuva försommarkvällar, till julis sena nattländekläckningar. Till laxnackar i norska drömälvar. Läser Lidman och längtar till gamla tiders svartåar med kvarnar, timmerrännor och gulbukar på halvannat kg. 

Nostalgin flödar!




Men om sanningen ska fram är min bästa tid nu! Jag är snart 60 år och har sedan några år hittat bort från de trygga hemmavattnen som varit min tillflykt när omvärlden kommit allt för nära. 


Jag gjorde några misslyckade fiskeresor när jag var drygt 20 år. Tror att dessa gjorde att jag höll mig hemma under många år. Till trakterna runt Idre/Särna och Härjedalen. Kallt, ruggigt och dåligt fiske. Klumpströmmen, Bollnäsströmmarna och Galvån fiskade på den tiden bättre. Regelbundna inplanteringar av regnbåge och öring av skaplig storlek höll mig hemma. Jag fiskade abborre, gädda, gös, lake mm. Skaffade trollingbåt och blev ganska duktig på gäddtrolling. Vann några tävlingar. Några år efter att man slutat plantera regnbåge i Ljusnan började jag att fiska lax. Blev som besatt. Allt tid kretsade runt laxfiske. Alla pengar gick till dyr utrustning och resor till Norge. Laxen högg ganska sällan, men när den väl gjorde det var det värt varenda nedlagd krona.




Fiskade harr i Viforsen under juli/augusti, havsöring vår och höst.


Jag började fiska i Hans Lidmans Svartån på vårar och försomrar. Kokade kaffe, drömde och fick en och annan öring. Aldrig några stora.


Tiden räckte inte till. Sålde båten och gäddfiskeutrustningen och blev flugfiskare på heltid. Drömde drömmar och mardrömmar. Tappade lusten för tjeckjnymf trots att jag fick bra med fisk. Började om. Köpte splitcanespö och silkeslina. Våtflugor och flugfisket historia.


Började hitta hem.


Sen kom pandemin och satte stopp för norgefisket under att par år. Laxen började släppa greppet om mig. Skogen lockade allt mer. Taggiga mossbelupna granar och knotiga tallar lockade. Skogens alla dofter. Lavskrika och järpe.


Åkte till Börtnan. Hade ett magiskt harrfiske. Blev fast.



Min bästa tid är nu.


Jag läser och drömmer. Om nästa sommar. Och nästsästa. Om ögonblick av nåd. Det livet lärt mig är att ta vara på de korta ögonblick då allt stämmer. Men också att ge mig hän även när det verkar svårare. En dag vid skogsån är alltid bättre än en dag hemma. Att det behövde ta 45 års flugfiske innan jag hittade vägen in mot flugfiskets innersta väsen kan synas obegripligt. Men det är sådan jag är. Ibland måste det få ta sin tid.



Galvån är förlorad pga småsinta människors attityder. Jag bröt mot oskrivna regler genom att utmana byns informella maktstrukturer. Jag ville återställa ån mot deras vilja. De förklarade med önskad tydlighet att jag inte var välkommen att fiska i ån. Och om man inte är välkommen håller man sig borta.


Jag sörjer Galvån.


Jag fiskar knappt i Klumpströmmen och Bollnäsströmmarna numera. Trots att fisket stundtals är bra. Jag drar till skogs. Till svåra åar utan fisk. Eller till Jämtland.





Kokar mitt kaffe. Spanar efter fisk. Anpassar mig till skogens rytm. Läser, drömmer.


Min bästa tid är nu.