Black Zulu. Tillbaka till Framtiden

 Black Zulu var en av de första flugorna jag lärde mig att binda. Jag var kanske 12 år och jag hade flugbindning som fritt valt arbete i skolan. Jag borde ha gått i sexan eftersom jag gick i skolan i byn. Farsan hade gjort ett primitivt, men fungerande bindstäd och vi fick ett litet häfte med mönster att binda. Har tyvärr varken bindstäd eller mönsterhäfte kvar. Black Zulu har sedan dess har legat i flugasken utan att ha gjort något särskilt intryck på mig. Den har sällan suttit på tafsen och de fiskar jag fått på den palmerhacklade våtflugan har varit få.

Det var så här det började. Ett enkelt bindstäd och palmerlindade våtflugor

Det är som om att man ser ner på de enkla flugorna. Red Tag, Påfågelnymfen och de palmerlindade våtflugorna. Nybörjarflugor för nybörjarfiskare. Match the hatch eller Dry or die är de dogmer som sedan länge styrt flugfiskets trender. Våtflugefiske anses av en del som inte riktigt rumsrent eftersom våtflugor sällan imiterar de sländor som fisken äter. Vi flugfiskare vill ju gärna visa att vi hänger med genom att fånga våra fiskar med flugor bundna med de för säsongen hetaste mönstren och innematerialen. Och så har det nog alltid varit. Eftersom det idag är lätt att följa trenderna via sociala medier och jämfört med tidigare lever nya flugmönster sällan tillräckligt länge för att bli klassiker, trots att de har klassikerpotential. Hade Royal Coachman Fan Wing, March Brown, Greenwells Glory, Europatolvan och andra blivit klassiker om de kommit fram idag? Eller hade de fallit i glömska efter  att ha dansat en sommar? 

Även jag har varit i där. Jagat och följt trender framtill att jag hamnade i en återvändsgränd, i en slags flugfiskekris. Det var så illa att jag övervägde att helt sluta med flugfiske efter harr och öring. Efter stor möda hittade jag tillbaka till en flugfiskestig jag fortfarande finner spännande och intressant att vandra på. En flugfiskestig där gamla erfarenheter och nya insikter präglar min vandring. En stundtals fortfarande febrig vandring, men med ett lugn, en eftertänksamhet jag tidigare saknat. En flugfiskestig som också flugfiskets förgrundspersoner vandrat på. Rolf Smedman och Hans Lidman är nog de mest kända av de tidiga vandrarna. Man kan säga att de tillsammans med Lars-Åke Olsson, Gunnar Westrin och Mikael Engström på olika sätt lärt mig att flugfiske varken är en materialsport eller en prestationsidrott. Flugfiske är en helhetsupplevelse där den omgivande naturen är en mycket viktig del av flugfisket. På min stig har också britter som Stewart och Pritt vandrat, men även amerikaner som Leisenring och Hidy. Konstigt nog känner jag inte lika stor dragningskraft till Halford och de tidiga pionjärerna från de sydengelska kalkströmmarna. De som kanske satt allra störst prägel på flugfisket. Inte heller till Nils Färnström trots att hans betydelse för svenskt flugfiske är monumentalt. Jag har naturligtvis läst det mesta som utkommit på svenska om dessa mästare, men jag har trots idoga försök inte kunna finna en plats för dem i mitt eget fiske. Jag dras mer mot våtflugfisket och den nordengelska traditionen. Det av många bespottade, men i mina ögon variationsrika fisket som rätt utfört täcker en hel säsongs fiske i strömmande vatten. Ett fiske som passar väl i de vatten jag fiskar. Vatten med relativt snabba strömmar. Genom att att anpassa tekniken kan man med enkla mönster imitera det mesta som fisken äter. Eller med flugor som Red Tag, Butcher och andra fantasiflugor, som fiskas på traditionellt våtflugevis. Ett flugfiske med ena benet i gamla tiders allmogefiske och det andra i den nordengelska traditionen. Kanske dras jag dit för att jag känner mig mer hemma bland allmogen än i den brittiska överklassen?

Black Zulu är ett gammalt mönster. Hur gammalt vet jag inte. Men palmerlindade våtflugor beskrevs redan av Walton på 1600-talet. Den tillhör med andra ord en en mycket gammal flugtyp. Den ska enligt uppgift fiska bra sent på säsongen när det är ruskväder. Black Zulu har som sagt alltid funnits i min flugask, men aldrig egentligen använts. Som om den legat där och mognat. 

Eller om den väntat på att jag ska mogna?

Sensommar 2025. 

Jag fick ett par dagar över. Tog husvagnen och åkte till min jämtländska å. Lite på vinst och förlust eftersom man biotopvårdar ån, vilket orsakar att den periodvis är mycket grumlig. Planen var att fiska tjecknymf om den var grumlig och våtfluga om den var klar. 

När jag kom upp torsdag eftermiddag var ån som oboy.

Efter att ha ställt ordning husvagnen och ätit middag tog jag bilen till min tänkta fiskeplats. Det är ca 20 minuters promenad från parkeringen till fiskeplatsen. Kvällen närmade sig. Solen sken och det var tryckande varmt. På andra sidan ån mullrade det och gråsvarta åskmoln tornade upp sig bortom trädtopparna. Vilken väg skulle åskvädret ta? Jag ser gärna att de mörka molnen skymmer solen när jag fiskar, men kraftigt åskregn är långt ifrån mitt favoritväder. Arbetet i ån skulle enligt uppgift avslutas vid 18-tiden. Det innebar uppemot ett par timmars tjecknymffiske i grumligt vatten denna torsdagkväll. Även om det inte är min favoritmetod nyttjar jag den med viss regelbundenhet. Vid högvatten eller andra tillfällen då andra metoder inte funkar. För ändamålet har jag byggt ett elvafots spö i klass tre.

Efter att ha gjort i ordning min lilla lägerplats, kokat kaffe på mitt gasolkök och tacklat nymfspöt med en guldskalleförsedd harörenymf som ändfluga och en upphängare med påfågelfärgad tinselkropp började jag mitt fiske. Det kändes ganska hopplöst att svinga de tunga nymferna när siktdjupet var knappt 10 cm. Trots det lyckades jag locka fyra skapliga harrar att ta min harörenymf. Det är intressant att just harörat med guldskalle är den tjecknymf jag har mest framgång med jämfört med experternas rekommendationer att fiska med mer färgglada  tjecknymfer.

Åskan och regnet närmade sig. När det började regna avbröt jag fisket, vadade iland, drog på mig min regnjacka innan jag drack upp det sista av kaffet. Ån började klarna och jag riggade mitt 7.6 fots Kullespö. Hur bör jag tänka när jag väljer flugor? De sländor jag såg gav inga tydliga svar. Det är i mitten på augusti, jag såg endast sporadiska kläckningar av mindre dagsländor. Någon enstaka bäckslända irrade vilset efter stranden. Jag öppnade min flugask, funderade en stund innan jag bestämde mig. Som upphängare knöt jag på sommarens succéfluga, March Brown No: 13 ur T. E. Pritts bok North Country Flies från 1885. Som ändfluga kändes Red Tag som rätt val. Trots det tvekade jag. Jag erinrade mig att jag läst någonstans att Black Zulu var ett säkert val vid mörkt och regnigt väder. Och det var ju sådant väder som var på väg. Minns inte om det var Rolf Smedman eller Lars-Åke Olsson som skrivit om den svarta palmerflugans attraktionskraft vid dåligt väder. 

I min ask fanns en Black Zulu i storlek 12. Den har legat oanvänd i asken under många år. Jag knöt på den, vadade ut och påbörjade mitt fiske. Kullespöts lite märkliga aktion passar bra ihop med min silkeslina från Phoenix. Linan svävar fram och åter rytmiskt genom luften och landar där jag vill. Först korta tvärströmskast som mendas upp för att flugorna ska flyta opåverkade. I takt med att kasten blev längre fiskar jag mer traditionellt, 45 graders nedströmskast, mendning av linan innan flugorna sveper av platserna. Harren nappade med regelbundenhet och det var i de flesta fall Black Zulu som lockade.

Trots grumligt vatten nappade harren!

Åskan drog förbi på andra sidan ån. Jag fortsatte att fiska mig nedströms. Strömkanter och gropar fiskades noggrant av. Harren nappade. På lång lina lossnade de flesta, vilket kanske inte är så konstigt. Harrens käft är ganska mjuk och sitter flugan ytligt lossnar den lätt. Särskilt om strömmen är stark. Det är därför klokare att försöka vada i position och kasta korta kast än att slita med långa kast. Det blev aldrig mer än duggregn, solen trängde periodvis genom de mörka molnen. Kvällen började gå mot sitt slut. Jag hade glömt pannlampan hemma, så jag måste avbryta fisket innan det blev allt för mörkt. 

Jag lät mina flugor en sista gång svepa över en nacke och när kastet nästan var utfiskat hoppade en jätteharr högt över vattenytan när den tog min Black Zulu! Det var den största harr jag någonsin sett. Jag fick en på 1,3 kg ifjol och den var liten i jämförelse med denna gigant! Den gjorde en kort rusning innan den på storharrars vis med tydliga knyckar borrade sig ner mot botten. Jag får den aldrig tänkte jag. Lång lina och nästan rakt nedströms när den högg gör att risken stor att den sitter för ytligt. Jag påbörjade drillningen, påtagligt nervös. Sakta men säkert fick jag kontroll över kampen. Jag tog in någon meter och harren tog tillbaka nästan all lina jag vunnit. Jag vann mer och mer lina. Det kanske går! Jag började skönja tafsen och lösgjorde därför håven från sin hållare i vadarbältet. Fisken vägrar att lämna botten och Kullespöts lite märkliga lätt paraboliska aktion syns tydligt i hur spöt böjer sig. Mittensektionen på spöt är liksom rakare än topp och bottensektionen.

Sedan hände det jag befarade. Flugan sprätte tillbaka, spöt raknade. Kaos i mitt inre. Besvikelse och svordomar över att jag inte fick rekordharren i håven. Den hade varit kronan på en märklig säsong i den jämtländska ån. En säsong där jag trots svåra förutsättningar fångat eller varit i kontakt med stor harr vid varje resa. Samtidigt en bekräftelse på att jag gjort rätt som åkte hit trots risk för grumligt vatten och svårt fiske. 

Och Black Zulu! Den i min flugask under alla år förbigångna fluga. Bland de första jag lärde mig att binda och som till sist visat vilken fantastisk fluga den är under ruskvädersdagar lite senare på säsongen. 

Jag avslutade fisket. Bättre avslut än så här kan det knappast bli. En storharr som etsat sig fast på näthinnan blir den drömfisk som håller modet, humöret och lusten till flugbindning uppe under kalla, dystra vinterkvällar när flugasken kompletteras med Black Zulu i storlekarna 12-18. Även Red Tag och Hedefugorna Skomakaren, Svartöga, Fetkusen och Harrtösen kommer att bindas upp. Kanske hinner jag binda upp några inför denna säsongs final, även om jag inte kommer att hinna besöka min jämtländska å fler gånger. Ljungan vid Viforsen kanske också uppskattar askens nybörjarflugor?

Jag ser min återupptäckt av de gamla palmerlindade flugmönstren som att jag tagit ett korrigerande steg bakåt på min vandring längs min smala och krokiga flugfiskestig.

Epilog

Det blev inget höstfiske i Viforsen. Tiden och vattenståndet medgav inte att jag prioriterade harrfiske i Ljungan denna höst, främst eftersom jag hade två dagars fiske i Iidsjöströmmen inbokade. Jag band upp några Black Zulu utifall det skulle bli ruskväder, vilket det stundtals blev. Dagarna i Idsjöströmmen vände upp och ned på många av mina föreställningar om harrflugfiske. Om det återkommer jag när jag är redo.