Flugfiskefunderingar

Funderar över hur jag är som flugfiskare.

Det är något speciellt med ljudet från rinnande vatten. Min själ behöver den lilla skogsåns alla ljud. Vattenytans försynta vakringar. Fågelsången. Myggsurret. Skogens alla kusar. Granskogens täta mörker som plötsligt öppnar upp sig till vackra gläntor. 

Där kan jag bli sittande länge. 

Det känns på ett sätt kravlöst att veta att ån endast håller småöring. Kravet på att prestera går inte att uppfylla efter ån. Jag slappnar av, sinnena öppnar sig för skogens nyanser. Plötsligt blir haren inte lika rädd. Den skuttar långsamt bort, enbart för att slippa sällskapet.

Vinden lägger sig. Fågelsången tilltar i styrka. Göken visar ingen rädsla när den flyger förbi gläntan endast ett par meter från mitt huvud.

Jag greppar mitt spö. Lösgör min lilla våtfluga och gör ett försiktigt kast mot den lilla vakringen. 

Det plaskar till och en intensiv dans inleds. 

Försiktigt lossar jag den hullinglösa kroken från öringens mun. Med stjärtfenan vinkar den farväl. 

Eller kanske På återseende?

Jag fyller kåsan med kaffe. 

Känner mig rikast i världen.

Nynnar tyst Thomas Andersson Wij:s Hälsingland.

”Hälsingland, du farsans land

Det kväll, jag tar min dotters hand

Och går den lilla stigen ned mot tjärnen

Åkern badar som i guld

Och bergen lyfter av min skuld

Dom säger, "Sjung din sång igen så ska vi svara"

Hälsingland

Du morsans land

Världen är nån annanstans

Jag har vart där ute men alltid vänt tillbaka

Till markens doft av evighet

Till dum och simpel långsinthet

Och spåren genom skogen till mitt hjärta”

Jag reser mig upp, letar mig tillbaka till stigen som leder hemåt.