Vägen hem

 Vandrar sakta på den knappt synliga stigen. Här och var försvinner den bland blåbärsriset för att dyka snart dyka upp igen. Omkullfallna träd tvingar mig att tillfälligtvis lämna stigen. Känslan att vandra i orörd vildmarks bryts av plastband med texten ”Naturhänsyn”. Jag vandrar i en slags kuliss där skogsbolaget sparat en rimpa skog närmast ån. Dystra tankar far genom mitt huvud, men skingras en del när jag tänker att det är bättre att spara lite grann närmast ån än att inte spara någonting alls. Och skogen ska naturligtvis brukas. Men kanske med en större varsamhet än vad som görs idag.

Min jämtländska å restaureras. Det gamla förfallna kraftverket som stört fiskens vandring revs för något år sedan. Vägen dit var slitsam och många hårda ord utväxlades. Det verkar vara regel innan åtgärder genomförs i vattendrag. Det var likadant när Galvåns kraftverk var på tapeten. Jag fick i tydliga och hårda ordalag klart för mig att jag inte var välkommen att fiska i ån eftersom jag menar att kraftverken i ån borde rivas. Har därför sökt mig till andra vatten. Idag tror jag att ingen egentligen saknar det gamla kraftverket. Jag hoppas åtminstone det. Och ingen skulle nog sakna Galvåns kraftverk om dessa revs. Nu restaureras även Galvån och de starka känslorna verkar ha lagt sig. Fiskvägar ska byggas vid kraftverken. Tiden kanske börjar bli mogen för mig att återse den å som format mig till den jag är?

Säsongen går mot sitt slut. I alla fall i denna å. Det är kanske därför tankarna går åt det dystra hållet. Ån har bjudit på en märklig säsong. När jag var här första gången i början på juni var det kallt och högt vatten. Trots det fiskade ytligt fiskade flugor bäst. March Brown No:13 från Pritts North Country Flies var den bästa flugan på den resan. Jag trodde att det skulle krävas tunga tjecknymfer när förhållandena var tuffa. Sju grader i luften och sex grader i vattnet. Det regnade på tvären. Jag fick visserligen några fina harrar på tjecknymf men ytligt fiske gav betydligt bättre utdelning.

När jag kommer till bilen har det börjat att skymma trots att solen ännu inte gått ner bakom de svarta åskmoln som under hela kvällen vandrat fram och tillbaka på åns motsatta sida. Men molnen gör att det är skymningsljust. Jag packar ihop mitt elvafots nymfspö. Även idag fick jag några skapliga harrar på tjecknymf. Det var innan ån klarnade. Den pågående restaureringen gör ån periodvis mycket grumlig. Och då funkar enbart tjecknymf. Jag byggde spöt i vintras. Ett åt mig och ett åt svärsonen. Det är långt ifrån mitt favoritfiske, men jag nyttjar metoden med viss regelbundenhet.

Vid mitt andra besök efter ån var den vårflodshög, vilket försvårade fisket ordentligt. Men jag lyckades att finna några platser som höll fin fisk. Platser som vid normalt sommarvatten är för grunda för åns större harrar. Även då lyckades jag bäst med March Brown No:13. En liten ganska oansenlig fluga som jag binder på Partridge Classic Spider-krokar i storlek 14-16. Orange bindtråd tunt dubbad med hår från rävens öra och ett hackel från morkullans vinge. Som flugfiskare är det bra att ha kompisar som är jägare. Annars har det varit svårt att få tag på rävöron. Morkullan sköt farsan för många år sedan innan EU förbjöd jakt på sträckande Morkulla.

Små oansenliga flugor har fiskat bäst denna sommar.

Vid elvatiden på förmiddagen flöt Rocken i en fin rad efter en strömkant. Då hade harren kalas. I sin iver att ta för sig av läckerheterna tog de ibland fel och i stället min imitation med foamkropp. Det gav mig några riktigt fina harrar. Men perioden var kort, max 20 minuter. 

Även under den resan trodde jag att tjecknymf skulle gå bäst. Jag hade återigen till min stora glädje fel.

Sätter mig i bilen. Blir sittande några minuter innan jag åker iväg. Jag låter mitt 7.6 fots splitcanespö vara ihopsatt. Kanske hinner jag göra några kast under förmiddagen innan jag packar ihop husvagnen för vidare färd mot Ö-vik där jag har dotter och barnbarn. Det här besöket är spontant och oplanerat. När jag en eftermiddag/kväll fick en lucka tog vi omvägen över Jämtland. Det är därför jag glömde pannlampan.

Jag har under de senaste åren funnit en bra balans mellan vardag, familj och fiske. Det kan bäst förklaras med att vi skaffat husvagn. Hustrun följer gärna med på mina äventyr även om hon inte flugfiskar. Då varvar vi utflykter och gemensamma aktiviteter med fiske. Tack vare husvagnen kommer jag iväg oftare, kan åka på kort varsel när läget uppstår. Om behov finns kan jag jobba på distans från husvagnen. Det som inte hinns med är trädgården, men det gör inte så mycket eftersom varken jag eller hustrun är särskilt intresserade av trädgårdsskötsel. Vi har heller inget särskilt behov av att ha välstädat hemma. Hellre en helg i husvagnen än vår och höststädning…

Ett par matfiskar togs upp ur ån. Harr är en av de godaste fiskar som finns.

Mitt nya splitcanespö fiskar bra även om jag trivs bättre med min gamla Mentor i samma längd och linklass. Kullespöt har ett annorlunda, lite kortare handtag som inte riktigt passar min hand. Dessutom passar de röda lindningarna inte riktigt min smak. Men jag vill inte bygga om det eftersom spöt en gång byggdes åt Rolf Smedman. Den för spöt för dyra pengar inköpta silkeslinan från Phoenix passar spöt som hand i handske. Jag köper nog en likadan till mitt Mentor. 

Apropå spöns olika temperament läste jag en intressant artikel av Carl Anderberg om spöns olika egenskaper i en gammal Flugfiske i Norden. Beroende på hur man fiskar och hur man är som kastare är mycket viktigt vid val av spö. Artikeln är intressant och jag får en förklaring varför jag trivs bra med mina bägge 7.6 fots splitcanespön. Jag som är en tämligen medioker kastare och som helst fiskar med relativt korta kast bör enligt artikeln ha ett spö med djupare aktion åt det paraboliska hållet. Kullespöt borde därför passa mig mycket bra. Trots det trivs jag aningen bättre med Mentorn som är ett snabbare spö med mindre djup aktion.

Efter att skingrat tankarna rullar jag iväg mot husvagnen. Landskapet är hårt brukat och kalhyggena avlöser varandra. Skönt att man lämnat relativt mycket skog opåverkad efter ån. Kulissen verkar fylla sin funktion ganska väl. Livet efter ån verkar vara stabilt. Gott om fisk, även om öringen gått tillbaka. Insektslivet är så pass tillräckligt att harren växer sig stor och fet. Djuren verkar trivas. Jag ser regelbundet skogsfågel och rådjur. Och spåren efter älg och bäver är färska. Men oron finns där. Uppgifter om att insektslivet är på tillbakagång finns och sedan något år får man inte ta upp öring från ån.

Min tredje resa till ån var dagarna innan den höga vattentemperaturen stängde ån för fiske. Den var 16 grader när jag lämnade ån. Fick några fina harrar, men denna gång fick jag den största på tjecknymf. Haröra med guldskalle. Harörat är min bästa nymf oavsett om den är oförtyngd eller kraftigt förtyngd. Undrar varför det är så? Tjecknymfexperterna rekommenderar ju slankare flugor med en tydligt markerad huggpunkt helst bundna på jiggkrok. Flugor som sjunker snabbare. Sådana fungerar betydligt sämre för mig. Beror det på att jag inte gett dem tillräckliga chanser eller handlar det om att jag inte behärskar den teknik dessa flugor kräver? Eller sitter det i skallen? Att jag omedvetet fiskar de flugor jag tror på bättre än de flugor som ännu inte fått mitt fulla förtroende?

Jag hade också ett spännande öringfiske den gången. Jag bytte min nymflina mot en några klasser tyngre fluglina och fiskade streamer med mitt elvafots nymfspö. Det gick till en början trögt, men när jag satte fart på streamern började fisken visa intresse. En fisk högg på flugan. Jag gjorde mothugg men missade. När jag snabbt tog in lina för ett nytt kast blev det en bula på vattenytan som följde flugan. Jag drog in snabbare, fisken högg och jag lyckades kroka den. Även om öringen inte var större än en halvkilo var det pulshöjande att se bulan på vattenytan följa flugan. 

När jag parkerar vid husvagnen håller hustrun och svärmor på att ruska husvagnens mattor. Flygmyror har svärmat och fyllt husvagnen trots att alla fönster och myggnät varit stängda utom myggnätet toalettens taklucka. Där hade hundratals små flygmyror hittat in. Skrattande tar jag av mig vadarna, häller upp en öl och tänker tillbaka på kvällen.

Denna, min sista resa till ån för säsongen har varit mycket intressant. När vi under eftermiddagen ställde i ordning husvagnen var ån oboyfärjad av grävningarna uppströms. De skulle enligt uppgift vara klara för dagen vid 18-tiden så jag var inte särskilt orolig. Ett par timmar med tjecknymf innan jag kan fiska mer ytligt. Så var i alla fall planen. Vi åt middag innan jag vid 16-tiden tog bilen till min tänkta fiskeplats. Från parkeringen är det 20 minuters promenad till min fiskeplats. Egentligen vore det bättre om promenaden var längre. Då får kropp och själ mer tid att ställa om till det tempo som bra fiske kräver. Det är ju så lätt att börja stressa när man kommer till ån och bara har en fiskekväll på sig. Trots att jag vet att stress aldrig lönar sig blir jag ofta otålig och rusar till de bästa fiskeplatserna. Resultatet blir alltid detsamma. Dåligt fiske. För att tygla den otåligheten börjar jag numera med att koka kaffe på mitt gasolkök när jag kommer till min fiskeplats. Det tvingar mig att varva ner. En kopp kaffe och en spaning ut över ån lugnar kropp och själ, samtidigt som jag kan se om det kläcker några sländor som kan påverka mitt flugval. Eftersom ån denna eftermiddag är grumlig så börjar jag med att rigga nymfspöt. På andra sidan ån svävar mörka åskmoln tungt. Det mullrar på avstånd.

Fiske i grumligt vatten!

Jag börjar mitt fiske. Trots ett siktdjup på knappt tio centimeter får jag fyra skapliga harrar innan ett lätt regn gör att jag avbryter fisket. Vadar iland, sätter på mig regnjackan och dricker en kåsa kaffe. Kåsan är ny för säsongen. Hustrun köpte den i julklapp på Bredbyns julmarknad. En vacker liten kåsa med ett lodjur graverat på det horninlagda skaftet. Kaffet smakar gott ur den kåsan.

Åskvädret håller sig borta och det väntade hällregnet uteblir. Endast ett lätt duggregn faller trots de mörka molnen. Ån börjar att klarna. Grävningarna tycks ha upphört. Jag spanar ut över vattenytan. Sporadiska kläckningar av dagsländor. Någon enstaka bäckslända irrar fram över en slät vattenyta. Inga vak. Jag riggar mitt splitcanespö. Som upphängare väljer jag March Brown No.13. Sommarens säkraste kort. Men vilken ändfluga ska jag välja? Kanske en Red Tag? Det är ju relativt sent på säsongen, mitten av augusti. Då brukar ju den funka bra. Bredvid flugaskens rad av Red Tag sitter en ensam Black Zulu i storlek 12. Jag kanske ska ge den en chans? Den sägs ju vara bra vid mörkt och regnigt väder. Visserligen duggregnar det bara, men de mörka molnen gör att det känns mörkt och lite ruggigt. Black Zulu får det bli. Jag vadar ut och påbörjar mitt fiske. Harren visar stort intresse för Black Zulu och jag får snabbt utdelning. March Brown ignoreras för första gången denna sommar.

Skymningen närmar sig och det börjar bli dags att avbryta för kvällen. Jag har glömt pannlampan hemma och vill inte snubbla fram på den smala stigen i mörker. Jag gör ett sista kast över nacken. När kastet nästan är utfiskat hoppar en jätteharr upp och tar Black Zulu! Hela fisken är ovan vattenytan och den är klart större än den 1,3 kilosfisk jag fick ifjol. Den drar ut någon meter lina innan jag får kontroll över kampen. Känslan är att den är dåligt krokad. Fiskar som hugger på rak eller nästan rak lina brukar sitta ytligt, och harren är ju mycket skör i de ytliga delarna på dess käft. Jag tar det därför försiktigt, men ändå bestämt. Den knycker på storharrvis och håller sig vid botten. Sakta men säkert tar jag in lina. Strömmen är stark och oron växer. Kommer det att gå vägen? Spöt sprätter till och flugan lossnar. En besviken svordom passerar mina läppar. Jag vevar in, vadar iland och pustar ut. Besvikelsen vänds till en stilla glädje och en slags tacksamhet. Jag har funnit en ny vän i Black Zulu. En vän att lita på under sensommar och tidig höst när himlen är mörk av regntunga moln. Det står stor harr på mina ställen och jag får kontakt med dem bara jag ruskar ur vardagen ur min kropp. Men det är klart, hade jag fått harren i håven hade jag haft ett nytt personligt rekord. Och den fisken hade nog renderat en skrytbild på sociala medier.

Ölen är urdrucken. När jag går ut för kvällspissningen lyses horisonten upp av tysta blixtar. De är långt borta bortom de berg vars konturer syns tydligt när himlen lyses upp av de tysta blixtarna. Jag somnar och i drömmen ser jag gång på gång harrens breda sida när den tar min Black Zulu. 

Den växer för varje gång den tar.