Svartån 2026. Första turen.

 Jag har sagt det förr.

Till Svartån åker man inte för de stora fiskarna. Man får någon fisk då och då. Det som lockar är åns historia. Lidmans Svartån. Att få dricka sitt kaffe skåda ut över ån, drömma sig bort. 

För en stund släppa taget om en hektisk vardag.

Det har hänt mycket i ån sedan jag för drygt tio år sedan fiskade den för första gången. Den har restaurerats i syfte att återställa en del av de skador den fick av flottledsrensningen som en gång utfördes. Ån har idag fler lekområden för öring, mer varierat djup med flera djupa partier, vilket gynnar öringen.

De som ansvarar för Lidmans Svartån hävdar att de sett att återställningen gynnat öringen. De är fler idag och antalet större öringar tycks också öka, även om de fortfarande är få.

Ärren efter återställningen har sakta börjat att läka, men det dröjer nog ytterligare några år innan spåren är helt borta.

Det är den andra maj. Vädret är på väg att svänga. De senaste dagarnas värme är på väg bort. Den klarblå himlen har ersatts av mulet väder. Prognosen nämner regnstänk framåt kvällen.

Framåt eftermiddagen rullar jag iväg. Jag har förmånen att bo endast några mil från ån, vilket innebär att jag kan fara iväg utan direkta förberedelser när andan faller på. Ryggsäcken är alltid packad. Det räcker med att göra några mackor.

Ån är vacker. Lugna lockande partier varvas med forsar och Svartåfallet några hundra meter nedanför sjöns utlopp. Tyvärr är dammen vid sjön fortfarande kvar. Om den försvann skulle ån kunna återfå sin forna glans. Som en mindre variant av Gimån i Stavre där öringen fritt kan vandra ner från sjön till ån för näringssök under sommaren och för lek under hösten. Den fiskväg som anlades för runt 25 års sedan är otillräcklig. Men så länge sjöarna uppströms tillåts att vara regleringsmagasin åt kraftverken i Voxnan blir nog dammen kvar.

Jag parkerar vid det gamla grustaget. Johannes har härjat även här, men inte lika hårt som vid den mindre ån jag besökte härom dagen. Positivt är att man röjt den lilla vägen till grustaget, vilket gör att jag numera kan ta med husvagnen om jag vill övernatta. Den är ju bekvämare än eldpallkojan.

Det är några hundra meters vandring till eldpallkojan från grustaget. Jag stannar till och spanar av gammal vana från bron nedströms över en mycket vacker sträcka av ån. Den flyter fram i skaplig takt med en oljeslät vattenyta. Det är ganska djupt. En bit nedströms ligger några stenar som borde vara fina ståndplatser för bättre öring. Konstigt nog har jag aldrig sett någon öring vaka på den sträckan.

Eftersom jag inte ser några sländor på vattenytan knyter jag på en våt March Brown. Den är favoriten och sitter för det mesta på tafsen. I rätt storlek och rätt presenterad kan den imitera de flesta sländor som finns i ån. Tunt dressad kan den i vått tillstånd även imitera en nymf. Beroende på var på harens mask man tar pälsen kan man även variera färgen på flugan, från ljust gråbrun till mörkt gråbrun.

Jag har också den bestämda uppfattningen att i Lidmans Svartån fiskar man med de flugor från Lidmans tid. Det begränsar naturligtvis. Det hade säkert ökat mina möjligheter att få en av åns bättre öringar om jag fiskade med guldskallar eller Wolly Buggers i djupgroparna de gånger fisken inte vakar, men så viktigt är det inte att fånga fisk. Det jag söker är något annat. Att fiska för sportens skull är att fiska på fiskens och naturens villkor, vilket innebär att tillfällena när åns bättre fiskar intresserar sig för mina flugor är få under en en vår och försommar. Guldskallar och andra effektiva moderna kreationer passar bättre i andra vatten.

Svartåfallet. Här låg den gamla ålkistan

Jag börjar fisket nedanför Svartåfallet och fiskar mig sakta nerströms. Vissa ställen är besvärliga att fiska då buskar och träd växer intill stranden och det är för djupt att vada med endast vadarstövlar. Trots det saknar jag inte vadarbyxorna. En så pass liten å som denna är det lätt att vada sönder. Och har man vadarbyxor vadar man!

Då och då sätter jag mig ner och spanar över vattenytan. Jag ser någon enstaka mindre Baetis, motsvarande krokstorlek 18, men ingen av dem flyter på vattenytan. March Brown får sitta kvar. Fiskar den med traditionellt våtflugekast snett nedströms så att sveper förbi djuprännor, gropar och andra ståndplatser för öring.

Plötsligt darrar det till i spöt. En liten öring har tagit flugan. Den sitter på ett par sekunder innan den lossnar. Jag fylls av en känsla av glädje och lättnad, fortsätter att fiska av djupgropen bortom huvudströmmen. Hög spöföring gör att flugan fiskar  med strömmens hastighet innan den sveper iväg av den lilla linbåge jag med ett par mendningar skapat. 

Då river det till. En skaplig öring går till väders, drar ut ett par meter lina innan även den lossnar. En förvånad svordom lämnar mina läppar. När adrenalinet pumpat klart känner jag trots allt tillfredställelse. Det var många år sedan en sådan fin svartåöring tog min fluga. Kanske stämmer det att restaureringen gjort öringen gott?

Inget mer händer, förutom att jag skrämmer iväg en orrhöna som på bullrande vingar flyger upp i närmsta träd..

Säsongen har börjat!