Årets vackraste dag! Säsongsavslutning

Vaknar vid sextiden. Dystert konstaterar jag att ännu en säsong närmar sig sitt slut. Höstmörkret äter sig obönhörligt in i varje cell i min kropp. Omställningen sliter på mitt inre. Jag blir trött, slö och svårstartad. Är det åldern som gör sig påmind? Att jag själv är på väg in i livets höst? 

Jag tänder sänglampan, skakar av mig tungsinnet och tänker på den resa jag befinner mig på. Hösten är ju inte enbart tilltagande mörker, det också skördetid, den tid på året man skördar frukterna av vårens och sommarens ansträngningar. Jag har tagit stora steg framåt på min flugfiskestig de senaste åren. Steg som gör att husvagnen står vid Idsjöströmmen denna årets sista flugfiskehelg.

Utanför täckets sköna värme är det svalt, enbart 17 grader. Det var behagliga 21 grader i husvagnen när jag lade mig igår kväll. Är gasolen på väg att ta slut? När jag kokar min morgongröt bekräftas min misstanke när spisens låga slocknar. Jag klär på mig, går ut i den krispiga och friska morgondimman och byter gasolflaska. Därefter kan jag koka min gröt som värmer gott i den något svala husvagnen.

Gårdagen blev trots väderprognosens regnvarsel en bra fiskedag. Jag anlände till Idsjöströmmen vid tiotiden. Det spöregnade hela vägen upp från Bollnäs, vilket har varit signifikativt för denna säsong. De få gånger jag kunnat fiska har vädret varit emot mig. Kallt, blåsigt och regnigt. Ställde ordning husvagnen, kokade kaffe och började att pyssla med grejorna. Planen var att fiska med två spön. Varför släpa på två spön när det egentligen räcker med ett? Jag har inget bra svar på den frågan, mer än att jag har svårt att bestämma mig. Funderade en stund innan jag bestämde mig för mitt hembyggda Driggs River. Eftersom Idsjöströmmen helst fiskas med korta kast är enligt mitt förmenande det paraboliska Driggs River ett ypperligt redskap. Det andra spöt, Rolf Smedmans gamla spö, byggt av Nils Kulle ser jag som en självklarhet i Idsjöströmmen. Att fiska en Européa eller en påfågelnymf har blivit som en ritual när jag besöker Gimdalen. Mitt favoritspö, Mentorn fick ligga kvar i sitt fordral. Silkeslinorna fettades in och spolades upp på rullarna. När det blev dags att ge sig ut iväg till strömmen hade regnet upphört.

Allt eftersom dagen gick blev vädret bättre. framåt eftermiddagen bröt solen igenom de tunga molnen

Allt eftersom dagen gick blev det ljusare och ljusare och framåt eftermiddagen bröt solen igenom molnen. Träffade några fiskare vid strömmen som vittnade om skapligt fiske. Nymfer i form av frilevande nattsländelarver fiskade enligt dessa bäst. Trots det fiskade jag torrt. Mina 7.6-fots spön är för korta för att fiska nymf på ett bra sätt. Ett bra nymfspö bör enligt mig vara 9.6 till 10 fot för att kunna fiska nymfer med god kontroll. Mina torrflugor gav trots det grå och trista vädret resultat. En handfull harrar av medelstorlek tog Black Spider och Grayling Steel Blue i små storlekar. Största harren tyngde ner håvens inbyggda våg till sex hekto. Nöjd med dagen avslutade jag fisket vid 16-tiden.

Morgondimman är tät. Har därför ingen brådska. Det är ju ingen idé att fiska förrän solen bränt bort dimman. Prognosen förutspår vindstilla och sol. En fin dag för små torrflugor. Medan jag väntar läser jag Skues The Way of A Trout. Fastnar vid förordet. Jag gör ofta det när jag läser böcker. Ett välskrivet förord är minst lika viktigt som bokens innehåll. Det anger tonen i hur boken ska läsas. Bestämmer mig för att ge mig på att översätta den 100 år gamla texten med många krångliga engelska ord. Det har naturligtvis varit enklare att låta AI översätta, men jag är övertygad om att det är mer lärorikt att översätta texten ord för ord, och sedan försöka ge orden ett språk som förhoppningsvis stämmer överens med Skues syfte med förordet. Det är också så jag ser på flugfiske. Det går att gena och relativt snabbt och enkelt att lära sig att fånga fisk med flugspö. Men vill man bli flugfiskare behöver man ta den långa, långsamma och stundtals jobbiga vägen.

Det är först på senare år jag på allvar fiskat harr under hösten. Havsöringen i Ljungan har i stället prioriterats. Att jag tagit ett rejält kliv framåt i harrfisket är främst Lars-Åke Olssons förtjänst. Han är kanske landets främsta auktoritet på harrfiske och flugfiskelitteratur. Apropå auktoriteter så tänker jag på en mening i förordet till The Way of A Trout där Skues skriver att en auktoritets främsta uppgift är att stimulera, inte paralysera det egna tänkandet. Det är just det som Lars-Åke lockat mig till genom att uppmana mig att söka kunskap hos de gamla mästarna och addera deras kunskap till mina egna erfarenheter. Att jag lärt känna honom har stimulerat mitt intresse för litteratur och flugfiskets historia, vilket gjort att jag tagit stora kliva framåt som harrfskare. Det har i sin tur gjort att mitt intresse för lax och havsöringsfiske minskat i motsvarande grad. Dörren till en värld jag tidigare endast gläntat på har tack vare honom öppnat sig på vid gavel. Vintern kommer att ägnas åt Skues, Leisenring och andra storheter.

Under frukosten blickar jag bakåt på en märklig säsong. Fisket har varit ganska bra trots att det verkliga toppfisket saknats. Jag har till skillnad mot för tidigare somrar missat samtliga kläckningar. Rocken missades, dagsländorna kläckte inte under de kalla fiskedagarna i juni, nattsländorna lyste med sin frånvaro under julifisket. Under augusti fram till valet har jag inte fiskat alls. Eftersom jag är politiskt engagerad har valrörelsen splittrat säsongen. Det som räddat säsongen är fisket med tunga nymfer, flugaskens nödraketer.

Jag har fiskat Idsjöströmmen två gånger tidigare i sommar. Det här är min tredje resa. Jag trivs fantastiskt bra här. Atmosfären efter ån, Idsjöströmmens betydelse för det svenska flugfisket med profiler som Lars-Åke Olsson, Rolf Smedman och Leif Milling som på olika sätt bidragit till att Gimdalen och Idsjöströmmen har sin givna plats i det svenska flugfiskets historia. Att få fiska här ser jag som en ynnest, ett privilegium.

Dimman låg tät över strömmen

Framåt halvtio klär jag på mig och beger mig till strömmen. Dimman och morgonens kyla kämpar mot den värmande septembersolen, jag fryser lite i fingrarna under promenaden till strömmen. Dimman ligger kvar över Idsjön och strömmen när jag går över bron. Vindskyddet vid Jönsholmen är utgångspunkten för dagens fiske. Jag tacklar upp mina spön och väntar på att solen ska bränna bort morgondimman. Det är fortfarande kallt eftersom solen går lågt och inte lyckas värma vindskyddet som skuggas av skogen. Efter en kopp värmande kaffe går jag ner till utloppet av strömmen. Dit har solens värme nått. Smedmans spö blir mitt sällskap.

Jag fiskar blint. Erfarenheterna från att fiska på vakande fisk tidigare i sommar ger mig en uppfattning om var jag ska placera flugan på en blanka vattenytan. Trots det hoppar jag till när en en fisk med ett försiktigt vak tar min Grayling Witch i storlek 16. Jag förvånas av gensvaret när jag höjer spöt. Fisken verkar stor. Det vackra vädret och det klara vattnet bekräftar min känsla när jag ser fisken kämpa mot Smedmans spö. Efter en kort kamp ligger den i håven. Den inbyggda vågen visar åtta hekto. En kort och grov harr. Hur lång den är vet jag inte. Eftersom den ska släppas tillbaka vill jag inte hålla på med den i onödan. Jag lossar flugan, tar några snabba bilder innan den får simma tillbaka till strömmen. 

Jag fiskar en stund till innan jag återvänder till vindskyddet för en tidig lunch. Den frystorkade carbonaran är ingen höjdare, ens med massvis med ketchup. Jag är inte kräsen, men kommer nog aldrig mer att köpa frystorkat av det märket. Medan jag väntar på att maten ska bli klar betraktar jag ett par fiskare en bit uppströms. De fiskar av några gropar, men jag ser inte om de får något. Avståndet är för stort.

När jag druckit mitt kaffe greppar jag Driggs River och går ner en bit för att fiska av ett djupare parti av Jönsholmen. Ett parti som är som gjort för torrfluga och korta kast. Red Tag sitter på tafsen. Jag börjar fisket högt upp och fiskar mig neråt. Detta trots att det sägs att det är bättre att göra tvärtom, att fiska sig uppströms. Vanans makt är stor hos mig och jag är tryggare med tvärsströms och nedströmsfiske än med uppströmsfiske. Stewart hävdar i The Practical Angler att uppströmsfiske ger större fisk och en bättre upplevelse, men att det kräver mer av fiskaren. Han har säkert rätt och att behärska uppströmstekniken är något jag kommer att koncentrera mig på under kommande säsonger.

Flugan sugs ner i ett försiktigt vak. Jag höjer spöt och krokar fisken. Den är tung, men följer snällt med och jag kan håva den utan dramatik. Den har den för harren så typiska skadan i munnen av att varit fångad tidigare. Den är lika fet som den jag fångade tidigare och tycks inte tagit skada av att dess läpp saknas. Den är något större än den förra, vågen visar nio hekto. Jag vadar iland går upp till vindskyddet, tar en kopp kaffe och njuter av dagen. Strömstaren flyger kvittrande fram och tillbaka över strömmen, storskrakens ungar är fullvuxna, men följer fortfarande sin moder som visar dem hur man söker efter fisk i strömmen. Jag följer med intresse hur de snabbt söker av strömmen innan de simmar uppströms, med huvudet under vattenytan spanande efter småfisk.

Känslan är att jag befinner mig i ett konstverk av Rolf Smedman. Brinnande björkar, klar hög luft, kokkaffe, rinnande vatten. Jag greppar Smedmans spö och går ner till platsen där jag för en halvtimme sedan fångade fisken, vadar i position och inleder fisket med ett kort kast. Jag följer Red Tag med blicken och ser hur en harr lösgör sig från botten, hur den stiger makligt men bestämt. Utan att tveka tar den flugan. 

Jag lyckas hålla nerverna i styr, höjer mitt spö i det rätta ögonblicket. Vattenytan exploderar! Kampen blir kort och intensiv. Fisken gör flera hopp, drar ut någon meter lina. Jag låter spöt göra jobbet. Känner mig trygg med spöt och känner ingen oro för att fisken ska lossna eller att tafsen ska brista. Ibland får jag den känslan att fisken är min innan den är i håven. Det ger mig en trygghet, jag kan ta kommandot över kampen. Andra fiskar ger mig en helt annan känsla, en känsla av osäkerhet. Som om ån viskar till mig att den fisken inte är min. Jag blir allt för försiktig. Det är dom fiskarna som lossnar, ofta krokade på lång lina. 

Den här fisken kommer att hamna i håven. Spöt är byggt, inte bara för att kasta bra utan också för att drilla fisk bra. Mjukt men bestämt tar det emot fiskens hopp, knyckar  och rusningar. Tillräckligt mjukt för att inte slita flugan ur munnen på den (och orsaka skador på dess läpp) och samtidigt så bestämt att fisken kan ledas i håven innan den drabbas av mjölksyra. Risken för det är visserligen liten i det kalla höstvattnet, sommartid är risken större. Med rätt utrustning, anpassad till såväl vatten som den fisk som jagas är dock risken liten även i en sommarvarm å. 

Dagens tredje storharr

En tredje storharr ligger i håven, inombords bubblar jag av lycka. Kanske uppslipper jag även ett glädjerop över ån. Jag lossar flugan försiktigt, beundrar fisken som tynger vågen till 1,1 kg. Betraktar den i det klara vattnet innan den simmar tillbaka till gropen där den verkar ha sin ståndplats.

Återigen har jag lärt mig det jag redan visste. Det räcker inte med att vara en kunnig och kanske skicklig flugfiskare. Man måste fiska mycket och vara på plats när förhållandena är de rätta. Det inträffar inte särskilt ofta under en säsong. Om jag ska bli en bättre flugfiskare måste jag lära mig mer, men framför allt tillbringa mer tid vid de jämtländska åar jag lärt känna under senare år. Jag behöver lära mig hur livet i dessa åar fungerar över tid, hur vattenföring, temperatur, väder påverkar sländors kläckningar, när åarnas bättre fiskar kan lockas att ta mina North Country Flies eller mina torrflugor. Jag kan visserligen gena och fiska mer med de tunga nymfer som så gott som alltid fungerar. Men det är sällan särskilt utmanande utan snarare en nödlösning när förutsättningar för ytligt fiske är sämre. Idsjöströmmen är en ypperlig läroplats för detta i och med att man inte får nyttja de tyngsta nymferna, guldskallar och tjecknymfer eller euronymfer som de numera kallas.

När vintern är som mörkast kan jag lyfta blicken från Skues The Way of a Trout eller Leisenrings/Hidys  The Art of Tying The Wet Fly & Fishing The Flymph, lägga från mig mina anteckningar, sluta ögonen och se en harr lösgöra sig från botten, hur den stiger och tar min Red Tag.

Årets vackraste dag inföll på årets sista fiskedag! 

Årets vackraste dag!