Pingstdagsmorgon i Hälsinglands skogar. Regnet smattrar mot husvagnstaket. Husvagn är betydligt mer bekvämt än de flottarbaracker  Hans Lidman övernattade i när han besökte samma vatten på 30 och 40-talet. Det är mycket som är bättre idag. På gott och på ont. Fisken var större på Lidmans tid. Hade utan tvekan hellre övernattat i en kall, dragig flottarbarack och haft möjlighet att fånga en Lidmanöring. Medan andra jagar stor torrflugeöring i sjöar och tjärnar under försommaren söker jag mig till åarna i Hälsinglands skogar. Öringarna är som sagt var betydligt mindre än vad de är i de välskötta sjöar och tjärnar som finns på trakten. Trots det lockar åarna mer än tjärnarna. I åarna är en halvkilos stor, en sjuhektos en troféfisk och en kilosfisk en drömfisk. Själv drömmer jag om en Lidmanöring. En gulbuk på halvannat kilo. Finns de kvar är de otroligt sällsynta. Lidman skrev att ån var på väg att bli utfiskad redan 1941 ”Stora, väglösa skogsvidder runt om ha gjort sitt till att ån ännu idag hyser en och annan storöring. Men deras dagar synas vara räknade. För varje år söka sig allt flera fiskare till det undangömda vattnet, vilka trampa upp en riktig liten stig längs åns stränder...”

Det är mitt första besök i denna å. Planen var att fiska i Lidmans fotspår med artikeln i Ljusnan från juni 1941 som utgångspunkt. Vädret var styrande för längden på vandringarna och fisket efter ån. Anlände på fredagskvällen, ställde i ordning husvagnen, kopplade av inför helgens fiske som påbörjades lördag förmiddag. Sov till kl åtta, vilket får ses som ett gott betyg åt sängen i husvagnen. Åt frukost och tog det lugnt. Det är en av fördelarna med husvagn. 

Jag slutar att stressa. Den enda tid jag har att passa denna helg är söndag kl 17.00. På lördagsmorgonen kändes den tiden avlägset. 

Våren är sen. Här uppe i skogen har björken fortfarande musöron och inga insekter syns på vattenytan. Vid sådana tillfällen sitter March Brown på tafsen. Den imiterar det mesta som kan finnas i vattnet under försommaren. Den kan imitera såväl nymfer, kläckande sländor som fiskglin.

Förmiddagsfisket skedde uppströms husvagnen. Ån ser verkligen inbjudande ut. Strömmar och lugnvatten om vartannat. Tyvärr ingen aktivitet på ytan. Jag vandrade sakta uppströms, stannade till och spanade efter aktivitet. Bävern har gjort ett fint jobb med att förse ån med livgivande död ved. När myren övergick i skog blev ån mer strömmande. Korta strömmar med små höljor och bakvatten. 

Jag började fisket vid en hölja med ett par stenar som styrde strömmen på ett sätt som indikerade på ståndplatser. Jag sänkte ner min March Brown en meter ovanför den största stenen och lät strömmen ta tag i flugan. Det högg direkt, men jag missade mothugget. Jag väntade någon minut innan jag gjorde samma manöver. Denna gång plaskade det till i vattenytan och öringen var fast.

En liten men mycket vacker öring kunde strax befrias från den hullingfria kroken. Minimimåttet i denna å är 35 cm. Om det finns så stora öringar återstår att se. Efter öring kommer kaffe, vilket kokades på min lilla gasolbrännare. Lidman tände en tjärvedbrasa. Jag vill inte göra så om det inte finns någon eldstad, även om doften av kokkaffe blandat med tjärvedsrök är bland de bästa dofter jag vet. Det är onödigt att bygga eldstäder efter ån när det funkar lika bra att koka kaffe med gasolbrännare. Då kom regnet. 

Det var en rejäl regnskur och regnjackan gjorde stor nytta. Jag har bytt ut min fiskejacka i andasmaterial mot en lättvikts regnjacka av god kvalitet. Anledningen är att de fiskejackor jag haft inte klarat ordentliga regnväder. En fiskejacka som gör det kostar tre till fyra gånger så mycket som en lättvikts regnjacka av god kvalitet. Det är helt enkelt inte värt dessa tusenlappar bara för att få ett par fickor för flugaskar och en stropp att fästa linklipparen i. Samt naturligtvis statusen att ha den kända loggan på jackan...

March Brown.

Jag fiskade mig sakta tillbaka till husvagnen. På håll såg jag ett vak uppströms en undervattensten. Eller var det inbillning? Den av regnet upprörda vattenytan som spelade mig mig kanske ett spratt? Jag smög mig sakta mot stenen, lade ut flugan. En liten öring steg genast. Jag blev för ivrig och var för snabb med mothugget. Fisken visade sig inget mer. Trots att de är små verkar de vara minst lika skygga som dess ättlingar Lidman fiskade efter för mer än 80 år sedan. 

Resterna av de gamla flottardammar Lidman balanserade över finns kvar i form av mossövertäckta vallar i de lugnvatten dammarna låg. Det är märkligt att dessa dammar inte förstörde öringens vandringsmöjligheter. Det kan kanske ha att göra med att de enbart användes vid vårens och försommarens flottning. Övrig tid var öppna och fisken kunde simma fritt. Lidman skriver i artikeln ”När jag efter någon minut tittar tillbaka genom de upphuggna dammluckorna, ser jag Eriks långa bamuspö avteckna sig mot den röda västerhimmeln.” Det får mig att fundera på de som hävdar att vattenspeglarna i de gamla kvarndammarna, som nu av kulturminnesskäl anses så viktiga att de måste sparas och användas till småskalig vattenkraft kanske har fel. Vattenspeglarna kanske aldrig funnits på det sätt som de finns idag. Dammarna kanske fylldes under den tid kvarnarna användes. Övrig tid var dammluckorna upphuggna såsom Lidman skriver om flottningsdammen, vars upphuggna luckor han tittade tillbaka genom. Ska man tro Lidman så var det de sista rensningarna med schaktmaskiner som och regleringsdammarna som tog död på storöringarna i åarna. Han hade självklart rätt. Den livsmiljö som nu erbjuds gör att öringen lever på marginalen i många av Hälsinglands åar. Det kanske sorgligaste i sammanhanget är att vi idag har både kunskap, teknik och resurser att återställa de flesta åar, men vi saknar förmåga att väga naturens behov mot egenintressen i form av kraftbolag och privata kraftverksägare. Deras behov är som alltid högst prioriterade. Ingen hör öringens, fladdermusens eller strömstarens desperata klagan. Tabeller, siffror och äganderätt är förhärskande även i miljödebatten. 

Tillbaka till husvagnen för mat och avkoppling. Jordlöparens bok av Thomas Tidholm är helgens fiskelitteratur. I den ställer Tidholm många av de frågor jag grubblar över under mina fisketurer i Hälsinglands skogar. Är priset på korv viktigare än naturen? Har vi människor lämnat naturen eftersom den är farlig för oss? Ett hot? Vår livslängd och vår materiella livskvalitet har ju stigit i takt med vårt ökande avstånd till naturen. Och det är naturen som betalar priset för vårt välstånd. Det kanske är dags att vi betalar tillbaka i form av återställning av vattendrag och ett mer skonsamt och långsiktigt skogsbruk. 

Bokens första dikt heter Till naturen och börjar så här:

”Nu går vi till naturen

Nu går vi så försiktigt,

Sista biten får vi smyga och krypa

Naturen är rädd för oss, den har glömt, den vet inte vilka vi är längre”

Jordlöparens bok känns som en viktig följeslagare. 

Årets bästa fiskedag

Jag väljer elvafotarn trots att tolsexan kastar längre. Första rundan med elvafotarn förlorades två flugor. Den har en en flyt-hoover-sjunkettklump. Jag fiskade för långsamt och började för högt upp i poolen. Tolvsexan har flytklump och i-spets. Fiskade därför den de kommande rundorna. Satte en fluga även med den.

Morgonen har varit spännande. Ryggkrokade en braxen första rundan. Victor tog några bilder. Han fiskar ovanför mig. 

Ryggkrokad braxen strandas. Foto Victor Gustavsson

Innan kaffepausen har jag haft några hugg varav minst två var öring. En som hoppade direkt efter hugg och en som lossnade med några distinkta ryck i spöt direkt efter hugget.

Jag inbillar mig att jag kan skilja på öringhugg och hugg från andra arter. Öringen brukar i allmänhet direkt efter hugget plaska till i ytan och ibland också hoppa. Rycken i spöt brukar vara mer distinkta jämfört med exempelvis gäddan. Den är oftare bara tung och går mer mot botten. Iden är spännande direkt vid hugget. Sedan är även den mest tung.

När jag kokar kaffe funderar jag på flugval och kastlängder. Jag når ett spännande område med elvafotarn och fiskar jag lite snabbare bör jag slippa bottennapp. Jag knyter på en svart kaninhårszonker med guldskalle, dricker upp mitt kaffe och kliver i. Börjar jag fisket lite längre ner slipper jag de stenar som tog flugorna i morse. Det har mulnat på. Prognosen talar om snöbyar från havet.

Elvafotarn eller tolvsexan är frågan

Jag gör mina kast, tar mina steg. Parerar den stundtals ogästvänliga vinden. Fiskar med hemtag där strömmen är för långsam.

Strax ovan den knappt synliga nacken drar det försiktigt i linan. När jag höjer spöt gungar det till ordentligt. Äntligen en bra fisk! Knyckarna känns ända ner till handtaget. Jag håller emot och samlar in löslinan när fisken gör ett hopp. En blank, mycket stor öring. ”Jävlar!” Lyckas jag landa den är det troligtvis nytt öringrekord. Pulsen och adrenalinet stiger som om det vore årets första lax. Den simmar mot mig och jag gläds åt utväxlingen på min Mörner. Tack vare den behåller jag kontakten med fisken. Jag backar försiktigt mot land. Håven ligger i Passaten som står på verkstan med trasiga bakbromsar. Jag måste därför hitta ett bra ställe att landa den utan håv. Och utan att behöva lyfta den ur vattnet.

Foto Victor Gustavsson

Den gör ett nytt hopp innan den med hög fart simmar uppåt. Jag håller emot så hårt jag orkar. Den tar med bestämda simtag uppströms några meter lina innan den stannar och jag känner att jag kan ta kontrollen över fighten. Knyckarna i spöt är tunga. Har aldrig känt så tunga öringknyckar tidigare. Den jag fick i hårdströmmen vid muren för ett par veckor sedan var mycket svår att landa, trots hårdström och trots att den var relativt stor (62 cm) var det ingenting jämfört med denna fisk. Den här känns laxstor.

Adrenalinet pumpar. Pulsen är hög.

Den lossnar med ett tydligt knyck. Jag skriker ut min besvikelse och vadar in till land. Där möter jag Victor. ”Det där var en stor fisk” utbrister han. ”Jag såg hoppet den gjorde. Kanske 80+”.  

När den första besvikelsen lagt sig  sköljer en våg av tacksamhet över mig. Tacksamhet över upplevelsen, över ån och dess fantastiska varelser. Över fiskekompisarna och stämningen vid ån. Adrenalinet pumpar, händerna skakar.

Foto Victor Gustavsson

Jag behöver kaffe! 

Fisket fortsätter. Har svårt att samla tankarna och att fiska koncentrerat. När jag blundar ser jag öringens första hopp och känner dess knyckar i spöt. Samtidigt funderar jag på varför en del fiskar bara lossnar, till synes utan anledning. 

Landar en liten gädda. Den är perfekt krokad. 

Snöbyar driver in från havet. Jag trivs med livet.

Att en dag utan öring på land kan vara årets hittills bästa fiskedag.

Med Tippet & Silver i Harmångersån

 Hans Lidmans novell Tippet & Silver från Fina fisken har etsat sig fast hos mig. Den handlar om Lidman hade ett fint fiske med Tippet & Silver i Svartån. Till slut hade han endast en Tippet & Silver  kvar i asken. Det var krig i världen, därför kunde man inte köpa flugor från England och materialet till Tippet & Silver var på den tiden svårt att få tag på i Sverige. Efter en dramatisk kamp med en av Svartåns större öringar förlorade han sin sista Tippet & Silver och fiskelyckan vände. Efter en del förvecklingar återfann han sin sista Tippet & Silver på ett helt annat ställe i ån och fiskelyckan återvände. Tippet & Silver är en våtfluga med tippet från guldfasan i vinge och stjärt, silverkropp och svart hackel.

Jag gillar ju att fiska med gamla mönster. För det mesta fiskar de lika bra som moderna mönster. Jag har dock aldrig haft någon vidare fiskelycka med Tippet & Silver. Trots att orange och silver är en bra kombo. Klassiska flugor som General Practitioner och Chillimps är två flugor i liknande färger som funkar bra vid vårfiske. Kanske går det att göra en variant av Tippet & Silver för Harmångersåns våröringar? Tippetvingen återfinns ju i en del mönster för lax och havsöring. Allt från Rangers till GP. En av mina favoriter för lax, Ally`s shrimp har också tippet i vingen. Man kan kanske också förstärka vingen genom att lägga en undervinge av orange ekorre? Den har ju snarlikt utseende som tippet.

Jag provade mig fram vid bindstädet och efter några försök fann jag en variant som stämmer väl överens med mitt tänk bakom såväl utseende, form och funktion när det gäller Harmångersån. Arbetsnamnet är Tippet & Silver shrimp. Inspirationen kommer från Ally`s shrimp.

Stjärt: Orange ekorre, ett par strån flash

Kropp: Silver

Rib:         Silver

Vinge: Guldfasan tippet, liggande ovanpå orange ekorre.

Hackel:         Svart, rundbundet. 

Jag band också upp några original Tippet & Silver även om jag tror att Tippet & Silver shrimp är en bättre fluga för åns havsöringar. Detta utifrån mina goda erfarenheter av shrimpflugor för såväl havsöring som för lax.

Premiärmorgon i Harmångersån. Har som vanligt sovit dåligt. Åkte hemifrån vid halvfyra. Vid parkeringen är det som vanligt full fart. Jag nickar igenkännande till övriga fiskare när jag kliver ur bilen och börjar ställa ordning grejorna. 

Mina livsandar tänds vid Harmångersån, oavsett väder och vind. Det är en känsla som är svår att beskriva. Förväntan blandas med harmoni och balans. Balans är viktigt i mitt flugfiske. Det jag lärt mig genom åren är att det inte går att flugfiska om kropp och själ är i obalans. Kaffe, avkoppling och samtal med andra fiskare ruskar bort vardagsstressen och får mig i balans. När jag funnit platsen att börja fisket på och inväntar klockslaget för starten på säsongen tänker jag  på Henry David Thoreaus ord om det rinnande vattnet. 

”Tiden är inget annat än strömdraget som jag fiskar i. Jag dricker av vattnet, men samtidigt som jag dricker ser jag den sandiga botten och upptäcker hur grunt det är. Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar. Jag ville ta ännu djupare klunkar, fiska från himlen, vars vatten är täckt av stjärnor.”

Dessa rader träffade mig med full kraft när jag lyssnade på Filosofiska rummet om Thoreau på P1. De är hämtade från Peter Handbergs nyöversättning av Thoreaus klassiker Walden.

”Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar”. Den meningen är nog svaret på varför jag fiskar, och då helst i strömmande vatten. Jag är på något sätt alltid på väg bort. Det strömmande vattnet rinner genom min själ. Fast det är nog det strömmande vattnet som representerar evighetens ständiga cykel och den till synes grunda tiden är det förgängliga, det som alltid förändras. Bottens sandkorn följer sakta med strömmen utan att det syns. Stranden som sakta förändras. Det vi ser är det eviga vattnet. Tidens eviga vatten.

Tippet & Silver Shrimp

Jag fiskar som vanligt med två spön. Det ena har intermediatespets, det andra har sjunktre. Tippet & Silver shrimp är flugan på bägge spöna. 

Att försiktigt närma sig stranden och göra säsongens första kast är en känsla av befrielse. Nu är ännu en säsong igång. Förväntningar, drömfångster, naturupplevelser, vänskap. Att få gå in i min bubbla.  

Allt ligger framför mig. Även besvikelserna.

Tippet & Silver Shrimp gav resultat.

Julaftonsmorgon vid Svartåfallet

 Julaftons morgon.

Jag packar min lilla ryggsäck med julfika för att bege mig till Svartån. Hustrun jobbar och jag har inga förpliktelser. Därför känns en utflykt till Svartån helt rätt. Jag tar också med ett par vedträn för att kunna tända en liten brasa att koka mitt kaffe på.

När jag lämnar hemmet visar termometern tre minus och solen smyger sig upp försiktigt på andra sidan älven.

På vägen till Svartåfallet stannar jag till vid Portströmmen. Eftersom allt är fruset borde tillflödet av vatten vara lågt och ån kan få sin välförtjänta vintervila. Istället är vattenståndet betydligt högre än den där förmiddagen i maj när jag på en djupt fiskad March Brown fick en av åns bättre öringar. Det är kraftbolagets omvända vattenföring som gör att vattenståndet är för högt. 

Omvänd vattenföring innebär att det är behovet av vattenkraft som styr flödet i ån. Åns varelser stressas. Kan det vara därför öringen inte blir så stor och att kläckningarna av sländor är av mindre omfattning än när Lidman fiskade i ån? I liknande åar utan omvänd vattenföring kan jag finna fler och större öringar. Det sägs hur som helst att samhällsnyttan med att stressa åns varelser är viktigare än att låta dem leva i en så naturlig årstidscykel som möjligt. Fast det handlar nog mer om kraftverksbolagets vinst än om samhällsnytta. Tabeller som sägs mäta samhällsnytta mäter egentligen kraftbolagets vinst. Hur mycket miljö tål vattenkraften tycks vara utgångspunkten för lagstiftarna. Det är märkligt att inte fler ser den skada vattenkraften gör på skogens alla mindre vattendrag. 

Snön lyser med sin frånvaro. Vädret blir märkligare och märkligare. Vintern har hittills präglats av grått, mörkt och tråkigt väder. En vit jul blir allt mer ovanlig i södra Hälsingland, även om det hänt då och då även förr. Det som är nytt är att även kylan uteblivit. 

Vid Svartåfallet tänder jag en liten brasa och kokar mitt kaffe. Ett tunt lager rimfros skänker ljus i den skumma julaftonsförmiddagen. Solen orkar inte över trädtopparna. Jag tänker på novellerna om Svartån. Vad var det Lidman egentligen ville berätta? Det som ligger bortom själva fisket? När jag läser novellerna får jag en känsla av saknad. Han fiskade nästan alltid ensam när han fiskade i Svartån. Ibland träffade han på någon fiskare. Mjölnaren, Svartbo-Anders eller någon annan som flytt byns gemenskap. Eller som kanske var utstött. Samtidigt var Svartån ensamhetens å, där han ville undvika sällskap. I Clarys första öringkväll, när han var nygift och tog med sig hustrun till Svartån, stördes han av sällskapet. Hon åkte hem före honom. Han kunde inte släppa tanken på hustrun och helt koncentrera sig på fisket. Hittade hon vägen hem eller åkte cyklade hon vilse? Svartån var längtans och ensamhetens å. Men även saknadens å. Jag blir för varje gång jag läser dessa noveller mer och mer övertygad om att det är mer än åns öringar Lidman saknade. 

Svartån är också för mig ensamhetens, saknadens och längtans å. Även om jag helst fiskar Svartån ensam kan jag ibland sakna en fiskekompis vid kaffeelden. Någon man kan prata med. Eller bara sitta tyst tillsammans med. Tysthetens gemenskap är nog något som är på väg att gå förlorad. 

Jag lägger på det sista av den medhavda veden och låter tankarna vandra vidare längs ensamhetens å. 

Svartåfallet i hög vintervattenföring

Hans Lidman skrev en handfull noveller med jultema. Ofta om fattiga människor som på olika sätt lyckades skapa lite julglädje. Jag tycker om dessa noveller och brukar läsa någon av dem varje julafton. Idag läser jag En kolares lyckofågel från Skogen kallar. Den handlar om två bröder som arbetade som kolare. En av bröderna gick ner till bruket för att julhandla och hamnade vilse på vägen hem när han blev överraskad av en snöstorm. Han tvingades tillbringa julaftonsnatten under en gran. En lavskrika hjälpte honom att hitta rätt väg till kolarkojan. Det är också ett genomgående tema i Lidmans författarskap. Han tog ställning för de fattiga och utstötta. Han beskriver dem med kärlek och stor respekt. Oavsett om det är Lim-Johan eller Finn-Hindrik. Var det för att han själv kände sig utanför samhällsgemenskapen? Genom att bli en betraktare kunde han finna ett värde trots att ha egentligen kände sig utanför?

Elden har brunnit ut och det är dags att bege sig hemåt. Strömstaren står och vickar på sin sten innan den med sitt karaktäristiska kvittrande ger mig sin julhälsing och flyger ner mot den biotopvårdade Svartströmmen. 

Jag visslar tillbaka innan jag går till bilen. 

Jag hoppas hinna hem lagom till Kalles Jul. 

Bolletjärn. En tillbakablick

 Jag har ju skrivit en del om att mitt natur och fiskeintresse grundlades vid vår sommarstuga i Lillrösten. Det är inte helt sant. De få år vi hade stugan har satt djupa avtryck i mig och är en av anledningarna till att jag är den jag är. Livet är mångt och mycket ett pussel och en annan viktig pusselbit som format mitt liv är Bolletjärn.

Bolletjärn är en oas som ligger bakom stora Bolleberget och har så länge jag vet varit en tjärn där man främst planterat röding. De fanns också öring under en period. Inplanteringarna upphörde när man planterat in fisk med någon sjukdom. Tjärnen ligger vad jag vet i träda med förhoppningen att sjukdomen ska försvinna.

Jag fick följa med farsan dit under höst och tidig vinter de år han fiskade där. Jag var nog sex-sju år när jag fick följa med första gången. Under hösten kastmetade vi, funkade inte det fiskade vi med drag. Det var skeddrag som förseddes med en decimeterlång tafs med enkelkrok som betades med mask. Enligt farsan var Professor det bästa draget. Tror att han föredrog det eftersom Professor var ett finskt drag. Han har alltid varit stolt över sitt finska ursprung. Jag fick nöja mig med Toby, Salar eller Jämtlandsdraget.

När jag var barn var vandringen till Bolletjärn lång och jobbig. Känslan i kroppen på toppen av tallbacken ner mot tjärn finns fortfarande kvar. Eller om det är minnet av känslan som finns kvar i det rum där jag har mina finaste minnen?

Minns älg som simmade över tjärn när jag fiskade från denna plats.

Jag minns inte att vi fick särskilt mycket fisk. En tydlig minnesbild är att jag fiskade från en liten stenhäll med ett Jämtlandsdrag och såg när draget närmade sig land att en röding följde draget utan att nappa. Jag minns också när en älgko klev i vattnet en bit bortanför mig och simmade tvärs över tjärnen

På vintrarna pimplade vi med stora rödingblänken. Krokarna betades med åmor, stora vita larver vi plockade ur stubbar om höstarna. Maggot från affären var inte alls lika bra.

Det fanns en gubbe som hade en stuga vid tjärnen som kallades El-Nisse. Han var vi barn livrädda för. Om han var farlig vet jag inte, men det gick historier om hur han skrämt folk runt tjärnen. Jag träffade aldrig på honom även om hans bil nästan alltid stod parkerad vid parkeringsplatsen.

En gång fick farsan en riktigt stor röding. Det är viktigt att komma ihåg att det inte går att jämföra fiskars storlek i inplanteringsvatten från tidigt sjuttiotal med dagens fiskar. Ofta planterades mindre fisk in. Minimimåttet i Bolletjärn var 25 cm och det var också den vanliga storleken. Fisket var trögt på de vanliga ställena. Han gick därför ut på djupet där han fick ett rejält napp. Rödingen vägde 7,5 hekto och räknades som en bjässe. Jag följde inte med den gången, minns inte varför. Brorsan var med och jag minns hur han visade kassen med fisken när han passerade köksfönstret på väg in.

Det var också vid Bolletjärn jag blev kär på riktigt för första gången. Jag gick i nian. Vårterminen i nian var en ganska bra tid  i en i övrigt vilsen och ganska jobbig ungdomstid. Det var gökotta och natten hade tillbringats vi tjärnen. Jag minns hur vi pratat hela natten. Vi låg på vindskyddets tak när våra händer fann varandra. Pirret i kroppen var av ett slag jag aldrig tidigare känt. Det höll ett par veckor. Tomheten när det tog slut var också en ny känsla. En tomhet som födde en längtan.

Jag tänker på allt detta när jag en grå novemberförmiddag vandrar upp till Bolletjärn. De gamla fiskeplatserna har börjat att växa igen. Vindskyddet står kvar. Tjärnen är mer tillgänglig idag eftersom kommunen har byggt en trätrottoar från parkeringen och ner till vindskyddet. Jag hoppas att man någon gång i en inte allt för lång framtid åter kan plantera ut röding. Jag har tröttnat på pimpelfiske i inplanteringssjöar, men skulle gärna återuppta isfisket om Bolletjärn skulle återuppstå som fiskevatten.

En av Bolletjärns fiskeplatser

Jag tar den långa stigen hem.

Höstlängtan

 Det är en vecka efter Hans Lidman Sällskapets årsmöte. En trevlig tillställning som pga pandemin var något rumphuggen detta år. Att träffa såväl välkända som nya ansikten är en av höstens höjdpunkter. Samtal om Lidman, men även en del fiskesnack skapar en längtan under årets mörkaste tid. Löven har fallit och med dem även höstens ljus och höstens alla färger. Det är mörkt, fuktigt och grått. Samtidigt är det en tid för längtan och drömmar.

Jag besökte ett par nya hälsingeåar under försommaren. Till dessa längtar jag tillbaka. Jag längtar också efter Svartån och hur den ser ut efter årets restaurering. Men mest av allt längtar jag efter ljuset, försommargrönskan, sländorna och fåglarna. Att sitta lutad mot en gran med flugspöt, kameran och anteckningsboken och låta tankarna flyga fritt utan att för den skull missa öringens ibland diskreta vak eller någon av skogens djur eller fåglar är bland det bästa jag vet. 

Fåglar har alltid fascinerat mig. När jag som tioåring flyttade till byn kunde jag ägna timmar åt att spana efter fåglar. Allt från tofsvipa och storspov till den vackra blå kärröken som under några korta vårveckor svävade som en osalig ande någon meter över de plöjda åkrarna. Morkullan under barndomens magiska försommarkvällar. Peter och jag låtsades att de var brevduvor som kom med meddelanden skrivna i chiffer när vi lekte krig och hans trädkoja var ett hemligt gömställe mitt i fiendeland. 

Gräsand i Svartån

Forsärlan är en ny bekantskap. Jag såg min första vid Svartån för kanske sju år sedan. Nu ser jag den även i Harmångersån och i Ljungan. Strömstaren, drillsnäppan, knipan, storskraken, sångsvanen, havsörnen, hackspetten. Listan kan göras lång på de fåglar jag längtar efter under höstens mörkaste tid.

Jag tänker på hur viktig litteratur är för mitt natur och flugfiskeintresse. Det räcker inte med att läsa flugfiskeböcker som handlar om utrustning och teknik. Ska man förstå flugfiskets innersta väsen måste man läsa skönlitteratur. Naturligtvis Hans Lidman. Men också Hemingway, Jack London, Thoreau och annan klassisk litteratur. Men också författare som man kanske inte förknippar med natur och miljö. Jag läser Väinö Linna, Susanna Alakoski, Per Anders Fogelström, Leif GW mfl. På senare år har jag fastnat för Ulf Lundells Vardagar 1 och två. Trean har jag ännu inte hunnit med. Gemensamt för den litteratur jag återkommer till är att den tar ställning, ofta för de svaga och utsatta. Jag söker nya författare att läsa, men landar ofta såsom mina flugval tillbaka i klassikerna eller i de klassiska berättelserna. Ibland berättad av nya röster. Vilka böcker finner jag denna vinter som stillar min längtan? Jag börjar känna mig redo för poesi. Främst Tranströmmer.

Flugfiskeböcker?

Jag har gått ner mig i Lidmans novell Nattens drottning från hans bok Det nappar i Svartån. Enligt Lidman heter flugan Light Teal & Silver, Red Hackle och ska vara av Hardy´s fabrikat. Har under några år sökt ursprunget till flugan. Hittar den inte i någon av de gamla hardykataloger jag har. Har av den anledningen köpt några gamla engelska flugfiskeböcker utan att ha funnit en bindbeskrivning. Däremot en del ledtrådar. I Handbok om sportfiske av Rudolf Hammarström från 1925 finns en kolorerad plansch med en fluga som heter Nattens Drottning, Light Teal & Silver, Red Hackle. Den är dock olik bilden i Lidmans novell. Benny Lindgren skriver i Sportfiskarna och livet under ytan att Hammarström hämtade planscherna i boken från Hardy. Mitt sökande fortsätter nog även denna vinter.

Min variant av Nattens Drottning

Jag binder inte så många flugor längre. Har hittat mina favoriter i de klassiska våt och torrflugorna och de enda jag binder är när jag behöver komplettera innehållet i min flugask. Det som tidigare var e trevlig vintersysselsättning är därför numera reducerat till enbart några timmar varje vinter.

Längtan till ån blir starkare och starkare för varje år. När jag var yngre handlade längtan mer efter fiske. Då funkade älvens eller tjärnens inplanterade regnbågar många gånger bättre än åns svåra öringar. Oron i kropp och själ stillades av fiskens ryckande i spöt. Nu är det ån och dess öringar. Egentligen ån och vaken. En vakande vildöring i en liten stilla flytande hälsingeå har skapat ett beroende hos mig vars abstinens är som svårast under årets mörkaste tid.

Varför fiskar jag? Hösttankar från Ljungan

 Packar bilen, kopplar på husvagnen och ger mig av till Ljungan. Lämnar enhandsgrejorna hemma trots att harrfisket kan vara mycket bra under hösten. Jag älskar denna älv. Särskilt om hösten. Varför jag gör det saknar rationell förklaring. Jag har aldrig varit särskilt framgångsrik när det gäller havsöringen. Får någon fisk då och då, men har aldrig fått någon troféfisk. Jag vet att dessa finns där. Jag vet också ungefär var i älven de finns. Ändå väljer jag oftast bort dessa ställen, vilket naturligtvis varken är klokt eller rationellt. Jag har ju en dröm att få en blank höstöring  på minst fem kilo.

Jag kommer fram under tidig kväll. Ställer i ordning husvagnen, sätter ihop mina spön och pumpar kanoten. Kanoten ger mig frihet att fiska på de ställen jag trivs att vara på. De flesta framgångsrika ljunganfiskare betar av de heta platserna med några snabba rundor per plats. Det är nog så man ska göra om man vill vara framgångsrik. Jag väljer att fiska färre ställen, men platser som är sällan besökta. Kanoten är då till stor hjälp. Är jag ensam kan jag fiska ett par rundor, låta vattnet vila för att sedan gå ytterligare ett par rundor. Så håller jag på till dess att det är dags att åka till husvagnen för att äta. Efter maten byter jag plats.

Mobilens väckarklocka väcker mig klockan fem. Det är dimmigt, men inte så kallt. Jag har inte särskilt bråttom. Jag behöver numera mer tid om morgnarna för att komma igång. Jag klarar inte längre av att hoppa i vadarna och hasta ut i älven så som jag gjorde förr. Det har väl med åldern att göra. Vill jag iväg tidigare måste jag ställa klockan ännu tidigare.

Morgondimman omsluter kanoten när jag paddlar uppför älven. Persnackens södra sida är målet för dagen. En av mina favoritplatser eftersom den är sällan besökt. Man behöver ha båt för att nå den. På själva nacken står det mer lax än havsöring, men jag har fått en del öring där. Utloppet ur Stocken är mer ett öringställe. Eller Bordet om jag paddlar dit. På väg mot Persnacken paddlar jag förbi en del fina öringställen, men dessa kräver mer vatten för att jag ska trivas där. Jag tycker att det är tråkigt när strömmen är för långsam och man måste fiska flugan genom att ta hem den. Väljer därför bort sådana ställen även om de kan hålla fin öring.

En fisk visar sig på nacken. Troligtvis en lax. Jag tar mitt för säsongen nya femtonfots GLX och går upp till utloppet av Stocken. Jag börjar mitt fiske. Kasttekniken känns sådär. Har heller ännu inte funnit den rätta kombinationen av klumpar som passar såväl spö som min kastteknik. De jag har funkar ganska bra, men jag vet att det finns bättre klumpar för mig. Jag skannar begagnatmarknaden efter klumpar i rätt längd och vikt. Då behöver det inte bli så dyrt att prova sig fram till rätt kombo. 

Inget händer på hela dagen. Jag får visserligen harr på drygt 40 cm, men de räknas inte när jag fiskar öring. Jag paddlar tillbaka till husvagnen, äter middag, vilar en stund innan jag paddlar över till södra sidan av Allstanacken. Förutom en tjugo centimeters öring händer ingenting.

Söndagen är en repris på lördagen förutom att jag avbryter fisket vid lunch för att packa ihop och bege mig till vardagen för ett telefonmöte senare på eftermiddagen.

För mig handlar en helg i Ljungan om att finna en slags ro i själen, en inre balans som jag lättare når om jag fiskar i ett lågt tempo. Att fara runt på många olika platser ger förvisso mer fisk, men skänker inte samma ro. Jag får ju mina fiskar om de är på plats och är nappvilliga. Så pass duktig fiskare är jag. Jag kan trots att jag medvetet valt ett mindre effektivt sätt att fiska ibland känna viss avundsjuka på en del av de duktiga fiskare som får de fiskar jag drömmer om. Inte avundsjuka i negativ mening utan en slags positiv avundsjuka. Det kanske är fel att använda ordet avundsjuka, men jag finner inget annat ord. Jag gläds åt deras framgångar, är nyfiken på hur de fiskar och drömmer om lika fina fångster men förmår mig inte att fiska på samma sätt. Trots det lär jag mig en del av dem. Jag önskar ibland att jag hade mindre behov att att få ro i själen så att jag kunde ändra fokus i mitt fiske. Bli mer social, knyta kontakter, fiska de heta platserna, byta plats ofta. Få skryta lite istället för att skriva inåtvända texter.

Fast utan behovet av ro i själen kanske jag inte skulle fiska Ljungan. Kanske inte ens fiska över huvudtaget...