Hjärna mot instinkter. En envig i två akter

Människans hjärna väger knappt ett och ett halvt kilo. Öringens sägs vara stor som ett knappnålshuvud. Trots det är öringen ibland mycket svår att överlista. Här följer en berättelse i två akter om konsten att locka skogsåns skyggaste varelse att stiga till min fluga.

Första akten

Den senaste veckan har varit afrikavarm med tryckande högsommartemeperaturer. På tisdagen passerade en åskfront. Temperaturen föll närmare tio grader och ett skyfall fyllde källare och vägtunnlar med vatten. Det föll runt 30 mm regn på en dryg timme. Onsdagen var också relativt sval. En tanke föddes. Regnmängderna och svalare väder kanske har satt fart på skogsöringarna? Den senaste tidens värme har omöjliggjort fiske i de små åar jag tillbringar försomrarna vid.

Färden mot ån går igenom ett vattensjukt landskap. De mindre bäckarna svämmar över sina bräddar med ärtsoppeliknande vatten. Kyrktjärn är så full av vatten att den översvämmar landsvägen. Känner ett styng av oro. Kommer åns vatten också vara så färgat att fiske är omöjligt? 

Kvällen är sval och när jag kommer till ån ser jag till min glädje att den knappt är färgad alls. Sländor kläcker. Jag vandrar till en av mina favorithöljor. En öring vakar regelbundet. Jag går en bit uppströms, vadar över ån och vandrar tillbaka. Tanken är att jag ska inta en position bakom en buske och där vänta in öringen. Innan jag nått busken snubblar jag till och blir tvungen att sätta ner en fot i vattenbrynet. Öringen slutar att vaka. Jag sätter mig bakom busken och väntar. Fyrtiofem minuter går. Jag tar en kopp kaffe. Det går ytterligare an halvtimme.

Se där! En öring vakar två spölängder nedströms den plats det först vakade på. Är det samma fisk? Blev den så pass skrämd att den bytt plats, eller är det två olika fiskar? Jag väntar en stund innan jag gör ett kast. Fisken slutar att vaka. Jag vevar in. Väntar tålmodigt bakom den skyddande busken. En och en halv timme senare kommer kalldimman. Jag ger upp och åker hem.

Åns öringar är små. Ändå är de skygga som om de vore kilosfiskar i ginklara kalkströmmar. Kanske finns kilosfisk i ån. Fisk som ännu inte anser mig värdig. Mängden sländor och de fåtal öringar jag fångat har varit i fin kondition, vilket talar för att ån borde hysa större fiskar. Jag är för otålig och stör den sköra balansen i ån genom mitt sätt att uppträda. Kanske handlar det mer om mig än om öringen? 

Känner viss frustration under hemresan. Trodde jag lärt mig detta fiske. Att med ålder kommer tålamod. Att inte lägga ut flugan förrän fisken i höljan är trygg och inte ser mig eller inte störs av min närvaro. Helt klart är jag inte riktigt där. I teorin vet jag hur jag ska uppträda vid ån, men när jag ser ett vak är det som om min hjärna slutar att fungera.

Väl hemma läser jag Mikael Engström och Hans Lidman. Tänk som en naturfotograf skriver Engström om öringfiske i skogsåar. Hitta en plats som ser intressant ut. En plats som borde hålla öring. Sätt dig att vänta. Det kanske inte räcker med en kväll. Det kanske var förra veckan kläckningarna var på sådan nivå att öringen lämnat sin ståndplats för att beta av de sländor som i strid ström då passerade. Därför menar Engström att man måste ge intressanta platser tid.

Lidman skriver att öringen måste vaka sig trygg, eller snarare rusig innan man kan lägga ut flugan och förmå den att låta sig luras av falsariet. 

Ett och ett halvt kilo hjärnkapacietet mot ett knappnålshuvud. 100 miljarder hjärnceller som skickar signaler som blir till information och intryck i 300 km/tim mellan hjärnans olika synapser borde spöa knappnålshuvudet alla dagar i veckan. Ändå vinner öringen.

300 km/tim kanske gör oss fartblinda. Eller ger oss ett extremt tunnelseende. Det kanske är därför vi trots 100 miljarder hjärnceller saknar förmåga till långsiktigt tänkande och därför förstör naturen så som vi gör. Som om vi fortfarande är grottmänniskor som  kämpar för att överleva idag och i morgon. Som om nästa år och nästa generation aldrig kommer. Det är som om öringen med sin knappnålsstora hjärna är klokare än vi människor eftersom den använder sin anpassningsförmåga till att såväl överleva för dagen som att övervintra. Som om knappnålshjärnan är bättre programmerad när det gäller konsekvenstänk. Vad vet jag? Det jag vet är att jag behöver omsätta det jag vet om öringfiske till praktisk handling, vilket främst handlar om tålamod.

Andra akten

Kvällen efter sitter jag åter vid höljan. Taktiken är att vara på plats innan öringen börjar vaka. Då är det lättare att smyga till rätt kastposition utan att skrämma fisken. Ån är liten och höljorna små. Ovanför vattenytan flyger massor av insekter. Jag ser dock ännu inga sländor på vattenytan. Ingen fisk vakar.

Det går någon timme innan de första sländorna visar sig. Gul forsslända, en och annan danica och en mörkare slända i samma storlek som gul forsslända. 

Efter en stund vakar en öring. Jag väntar. Den vakade endast en gång. 

Det går en timme. Längst ner i höljan, under en gren vakar en öring. När den vakat regelbundet bestämmer jag mig mig för att göra ett försök. Jag smyger mig sakta fram, ett halvt steg i taget för att inte skrämma den. Det tar en stund att komma på plats. 

Öringen fortsätter att vaka. Den verkar ta kläckande sländor. En våt March Brown är valet för kvällen. Den borde kunna imitera de sländor jag sett. Ett kort krångelkast krävs för att jag ska kunna lägga min fluga rätt så att den driver in naturligt under grenen. 

Första kastet blir för kort. Nästa kast går bättre. När flugan driver in under grenen skvätter det till. Jag höjer spöt och öringen är krokad. En kort kamp och kvällen är fulländad. Öringen är som alla skogsöringar bländande vacker med sin kantarellgula buk som övergår i grönt mot ryggen. En och annan rubinröd prick förgyller den i övrigt svartprickiga dräkten.

Jag avbryter fisket. Dels börjar kalldimma lägga sig över ån och dels har jag lyckats i det jag föresatt mig. Då räcker det med en fisk, även om den var långt ifrån en skrytfisk. Jag lämnar ån rik på upplevelser och med tillfredsställelsen över att ettochetthalvt kilo hjärna till slut lyckades besegra ett knappnålshuvud.

En av åns sländor har satt sig på taket på min bil

En erfarenhet jag kommer att ha nytta av om jag någon gång hittar en troféöring i någon av mina skogsåar. 

 

Om äganderättens dilemma

 Jag sitter med en kopp kaffe och en macka vid en mycket vacker hölja efter en å i hälsingeskogen. Våren har varit sen detta år, när sommaren äntligen kom var det med besked. Det är varmt och lite klibbigt trots att det är sen kväll. Solen står lågt och har svårt att bryta genom den täta skogen. Sländor kläcker och en och annan öring vakar. Tankarna går åt det dystra hållet. Ån som rinner genom skog och myr är svårt skadad av flottledsrensning. Öringen i höljan har levt på marginalen sedan flottledsrensningen någon gång på 40-talet. Nu är den starkt hotad av skogsbruk. Inom något år kommer delar av ån att rinna genom ett kalhugget och markberett område där eventuella hänsyn till ån och den miljö som finns runt ån är tagna av tvång och inte av hänsyn till åns känsliga ekosystem. I bästa fall sparas en liten rand av träd närmast ån för att ge skugga. Egentligen mer av en kuliss än av hänsyn. I alla fall hänsyn till naturen. Av hänsyn till markägaren räcker det med en kuliss.

Öringens hölja. 

En ny skogsutredning föreslår bättre skydd för fjällnära skog, vilket får markägare att rasa. Jag kan på sätt och vis förstå dem. Skogen är är värdefull och inskränks rätten att bruka skog förlorar markägaren stora inkomster. Samtidigt behöver vi skydda mer skog och den natur som finns i stora skogar. Jag menar skogar med mångfald och inte trädåkrar som levererar hög avkastning.

Här inträder ett stort dilemma, nämligen äganderättens dilemma. Som markägare är det en självklarhet att kunna bruka den mark man äger. Oavsett om det är rinnande vatten med småskalig vattenkraft, åkermark eller skogsmark. Att har rätt att avverka, markbereda och omvandla skogen till trädåkrar. Det är ju så man på bästa sätt skapar avkastning på sitt skogsinnehav, oavsett om skogen är fjällnära eller om den ligger efter en liten å i Hälsingland. Om jag som markägare får äganderätten kringskuren av lagar och regler som tvingar mig att riva dammar och kraftverk, att återställa flottledsskadade vattendrag, att ta hänsyn till lavskrika, tjäder, örn eller för den delen sällsynta lavar äts min avkastning upp, och själva grejen med att äga och bedriva skogsbruk försvinner. 

Skogsutredningen föreslår att ägare av fjällnära skog kan få annan skog som ersättning eftersom den fjällnära skogen måste skyddas. Jag lyssnade på en markägare som intervjuades med anledning av det. Skogsägaren var inte särskilt entusiastisk. Han vill naturligtvis ha sin skog där han bor och inte långt bort i en för honom helt okänd trakt. Jag har full förståelse för hans inställning.

Öringens öga! Mat och livsmiljö är allt den önskar sig. Vilka lyssnar och förstår en örings behov?

Jag har också full förståelse för politikers och politikens dilemma. Äganderätten och rätten att bruka sin skog för maximal avkastning är en för många en viktig princip att värna om. LRF:s kritik mot skogsutredningen är att att den tar för stora hänsyn till den biologiska mångfalden. Således hotas enligt LRF äganderätten. Äganderättens vänner är duktiga lobbyister vilket märks, inte minst när man som jag vistas såväl i maktens korridorer som i landets skogar. Monokultur har ersatt mångfald. Bäckar och åar kvävs av sediment från skogsbruket. Allt för att regering och riksdag tagit till sig lobbyisternas känslosamma argument om äganderätt och vikten av frivillighet när det gäller naturvård. Lobbyisternas löften om frivilliga insatser klingar falskt när jag ser hur Galvåns kraftverk får nya tillstånd istället för att man nyttjar den fond som finns för utrivning och återställning. Fonden ger ersättning för tänkta framtida avkastning man går miste om om man avvecklar sitt kraftverk. I fallet Galvån visar ägaren och dennes supportrar hur dåligt frivillighet funkar i praktiken. Fiskvägar sägs bidra till åns och Natura 2000-områdets biologiska mångfald, men är även det en kuliss. Samtidigt vet vi att om den biologiska mångfalden i skogarna urholkas för mycket dör planeten en smula. Om vi tvingas välja, vilket är viktigast? Den enskilda markägarens rätt till maximal avkastning eller en levande natur med stor variation av liv. Det räcker ju inte att skydda någon plätt här och där. Det krävs ju stora sammanhängande områden med skog för att skogens alla växter, varelser och väsen ska överleva. Inte ens staten tar ansvar för att gå före genom att bruka sin egen skog på ett mer hållbart sätt, trots att det borde vara det minsta man kan kräva. Sveaskogs avkastningskrav verkar vara viktigare än den biologiska mångfalden i statens skogar.

Samtidigt har jag full förståelse över att inskränkningar i äganderätten skapar bitterhet hos de drabbade markägarna. Mark som brukats i generationer och som ska brukas i generationer framåt, där insatserna som görs idag ger avkastning åt barn eller barnbarn till den nuvarande markägaren. Äganderätt ger frihet och inskränkningar i äganderätten skapar inskränkningar i friheten. Och inskränkningar i friheten ska man inte ta lätt på. Det är mycket svåra avvägningar riksdag och regering har att göra. Avvägningar som handlar mer om känslor än om fakta. 

Verkligheten visar att frivillighet fungerar mycket dåligt. Ska vi skydda skogen och vattendragen krävs tvingade lagstiftning. Granen vid höljan tas ner eftersom markägaren anser den vara mer värd än öringen som lever i höljan på samma sätt som att lavskrikans värde alltid kommer att ifrågasättas när den mäts mot pengar.

Frivillighetens pris! Granen vid åkanten är för markägaren mer värd än den öring som hade sin ståndplats i skydd av granen.

Hör också om att det höjs röster om att inskränka allemansrätten eftersom friluftsliv i olika former blivit mer populärt. I dess kölvatten har det utvecklats en turistnäring som behöver levande skogar för att kunna växa, vilket står i direkt konflikt med många markägares intressen. Det är alltså ett problem om det finns andra värden i skogen än priset på virke. Ett problem som löses genom att begränsa människors rätt att vistas i skog och mark.

I lokaltidningen annonserar det lokala elhandelsbolaget om ”förnybar el” med en bild från en fors som ser ut att vara Hylströmmen, Hälsinglands och södra Norrlands största obundna fors. En fors vattenkraftlobbyn ville men aldrig fick bygga ut. Det vore mer ärligt om de hade en bild på någon av de torrfåror som är konsekvensen av den vattenkraft elhandelsbolaget marknadsför som ”förnybar”. Visst är vattenkraft förnybar, men så som den produceras av de kraftverk som är anslutna till det lokala elhandelsbolaget är den knappast hållbar. 

Jag tappar lusten för fortsatt fiske. Plockar ihop mitt spö och går mot bilen. Bilfärden hem går genom ett kalt och livlöst men ur ett ekonomiskt avkastningsperspektiv optimerat landskap.

Bakom den smala kulissen av träd. Ån. Hänsyn till naturen eller hänsyn till markägaren? 

 Pingstdagsmorgon i Hälsinglands skogar. Regnet smattrar mot husvagnstaket. Husvagn är betydligt mer bekvämt än de flottarbaracker  Hans Lidman övernattade i när han besökte samma vatten på 30 och 40-talet. Det är mycket som är bättre idag. På gott och på ont. Fisken var större på Lidmans tid. Hade utan tvekan hellre övernattat i en kall, dragig flottarbarack och haft möjlighet att fånga en Lidmanöring. Medan andra jagar stor torrflugeöring i sjöar och tjärnar under försommaren söker jag mig till åarna i Hälsinglands skogar. Öringarna är som sagt var betydligt mindre än vad de är i de välskötta sjöar och tjärnar som finns på trakten. Trots det lockar åarna mer än tjärnarna. I åarna är en halvkilos stor, en sjuhektos en troféfisk och en kilosfisk en drömfisk. Själv drömmer jag om en Lidmanöring. En gulbuk på halvannat kilo. Finns de kvar är de otroligt sällsynta. Lidman skrev att ån var på väg att bli utfiskad redan 1941 ”Stora, väglösa skogsvidder runt om ha gjort sitt till att ån ännu idag hyser en och annan storöring. Men deras dagar synas vara räknade. För varje år söka sig allt flera fiskare till det undangömda vattnet, vilka trampa upp en riktig liten stig längs åns stränder...”

Det är mitt första besök i denna å. Planen var att fiska i Lidmans fotspår med artikeln i Ljusnan från juni 1941 som utgångspunkt. Vädret var styrande för längden på vandringarna och fisket efter ån. Anlände på fredagskvällen, ställde i ordning husvagnen, kopplade av inför helgens fiske som påbörjades lördag förmiddag. Sov till kl åtta, vilket får ses som ett gott betyg åt sängen i husvagnen. Åt frukost och tog det lugnt. Det är en av fördelarna med husvagn. 

Jag slutar att stressa. Den enda tid jag har att passa denna helg är söndag kl 17.00. På lördagsmorgonen kändes den tiden avlägset. 

Våren är sen. Här uppe i skogen har björken fortfarande musöron och inga insekter syns på vattenytan. Vid sådana tillfällen sitter March Brown på tafsen. Den imiterar det mesta som kan finnas i vattnet under försommaren. Den kan imitera såväl nymfer, kläckande sländor som fiskglin.

Förmiddagsfisket skedde uppströms husvagnen. Ån ser verkligen inbjudande ut. Strömmar och lugnvatten om vartannat. Tyvärr ingen aktivitet på ytan. Jag vandrade sakta uppströms, stannade till och spanade efter aktivitet. Bävern har gjort ett fint jobb med att förse ån med livgivande död ved. När myren övergick i skog blev ån mer strömmande. Korta strömmar med små höljor och bakvatten. 

Jag började fisket vid en hölja med ett par stenar som styrde strömmen på ett sätt som indikerade på ståndplatser. Jag sänkte ner min March Brown en meter ovanför den största stenen och lät strömmen ta tag i flugan. Det högg direkt, men jag missade mothugget. Jag väntade någon minut innan jag gjorde samma manöver. Denna gång plaskade det till i vattenytan och öringen var fast.

En liten men mycket vacker öring kunde strax befrias från den hullingfria kroken. Minimimåttet i denna å är 35 cm. Om det finns så stora öringar återstår att se. Efter öring kommer kaffe, vilket kokades på min lilla gasolbrännare. Lidman tände en tjärvedbrasa. Jag vill inte göra så om det inte finns någon eldstad, även om doften av kokkaffe blandat med tjärvedsrök är bland de bästa dofter jag vet. Det är onödigt att bygga eldstäder efter ån när det funkar lika bra att koka kaffe med gasolbrännare. Då kom regnet. 

Det var en rejäl regnskur och regnjackan gjorde stor nytta. Jag har bytt ut min fiskejacka i andasmaterial mot en lättvikts regnjacka av god kvalitet. Anledningen är att de fiskejackor jag haft inte klarat ordentliga regnväder. En fiskejacka som gör det kostar tre till fyra gånger så mycket som en lättvikts regnjacka av god kvalitet. Det är helt enkelt inte värt dessa tusenlappar bara för att få ett par fickor för flugaskar och en stropp att fästa linklipparen i. Samt naturligtvis statusen att ha den kända loggan på jackan...

March Brown.

Jag fiskade mig sakta tillbaka till husvagnen. På håll såg jag ett vak uppströms en undervattensten. Eller var det inbillning? Den av regnet upprörda vattenytan som spelade mig mig kanske ett spratt? Jag smög mig sakta mot stenen, lade ut flugan. En liten öring steg genast. Jag blev för ivrig och var för snabb med mothugget. Fisken visade sig inget mer. Trots att de är små verkar de vara minst lika skygga som dess ättlingar Lidman fiskade efter för mer än 80 år sedan. 

Resterna av de gamla flottardammar Lidman balanserade över finns kvar i form av mossövertäckta vallar i de lugnvatten dammarna låg. Det är märkligt att dessa dammar inte förstörde öringens vandringsmöjligheter. Det kan kanske ha att göra med att de enbart användes vid vårens och försommarens flottning. Övrig tid var öppna och fisken kunde simma fritt. Lidman skriver i artikeln ”När jag efter någon minut tittar tillbaka genom de upphuggna dammluckorna, ser jag Eriks långa bamuspö avteckna sig mot den röda västerhimmeln.” Det får mig att fundera på de som hävdar att vattenspeglarna i de gamla kvarndammarna, som nu av kulturminnesskäl anses så viktiga att de måste sparas och användas till småskalig vattenkraft kanske har fel. Vattenspeglarna kanske aldrig funnits på det sätt som de finns idag. Dammarna kanske fylldes under den tid kvarnarna användes. Övrig tid var dammluckorna upphuggna såsom Lidman skriver om flottningsdammen, vars upphuggna luckor han tittade tillbaka genom. Ska man tro Lidman så var det de sista rensningarna med schaktmaskiner som och regleringsdammarna som tog död på storöringarna i åarna. Han hade självklart rätt. Den livsmiljö som nu erbjuds gör att öringen lever på marginalen i många av Hälsinglands åar. Det kanske sorgligaste i sammanhanget är att vi idag har både kunskap, teknik och resurser att återställa de flesta åar, men vi saknar förmåga att väga naturens behov mot egenintressen i form av kraftbolag och privata kraftverksägare. Deras behov är som alltid högst prioriterade. Ingen hör öringens, fladdermusens eller strömstarens desperata klagan. Tabeller, siffror och äganderätt är förhärskande även i miljödebatten. 

Tillbaka till husvagnen för mat och avkoppling. Jordlöparens bok av Thomas Tidholm är helgens fiskelitteratur. I den ställer Tidholm många av de frågor jag grubblar över under mina fisketurer i Hälsinglands skogar. Är priset på korv viktigare än naturen? Har vi människor lämnat naturen eftersom den är farlig för oss? Ett hot? Vår livslängd och vår materiella livskvalitet har ju stigit i takt med vårt ökande avstånd till naturen. Och det är naturen som betalar priset för vårt välstånd. Det kanske är dags att vi betalar tillbaka i form av återställning av vattendrag och ett mer skonsamt och långsiktigt skogsbruk. 

Bokens första dikt heter Till naturen och börjar så här:

”Nu går vi till naturen

Nu går vi så försiktigt,

Sista biten får vi smyga och krypa

Naturen är rädd för oss, den har glömt, den vet inte vilka vi är längre”

Jordlöparens bok känns som en viktig följeslagare. 

Årets bästa fiskedag

Jag väljer elvafotarn trots att tolsexan kastar längre. Första rundan med elvafotarn förlorades två flugor. Den har en en flyt-hoover-sjunkettklump. Jag fiskade för långsamt och började för högt upp i poolen. Tolvsexan har flytklump och i-spets. Fiskade därför den de kommande rundorna. Satte en fluga även med den.

Morgonen har varit spännande. Ryggkrokade en braxen första rundan. Victor tog några bilder. Han fiskar ovanför mig. 

Ryggkrokad braxen strandas. Foto Victor Gustavsson

Innan kaffepausen har jag haft några hugg varav minst två var öring. En som hoppade direkt efter hugg och en som lossnade med några distinkta ryck i spöt direkt efter hugget.

Jag inbillar mig att jag kan skilja på öringhugg och hugg från andra arter. Öringen brukar i allmänhet direkt efter hugget plaska till i ytan och ibland också hoppa. Rycken i spöt brukar vara mer distinkta jämfört med exempelvis gäddan. Den är oftare bara tung och går mer mot botten. Iden är spännande direkt vid hugget. Sedan är även den mest tung.

När jag kokar kaffe funderar jag på flugval och kastlängder. Jag når ett spännande område med elvafotarn och fiskar jag lite snabbare bör jag slippa bottennapp. Jag knyter på en svart kaninhårszonker med guldskalle, dricker upp mitt kaffe och kliver i. Börjar jag fisket lite längre ner slipper jag de stenar som tog flugorna i morse. Det har mulnat på. Prognosen talar om snöbyar från havet.

Elvafotarn eller tolvsexan är frågan

Jag gör mina kast, tar mina steg. Parerar den stundtals ogästvänliga vinden. Fiskar med hemtag där strömmen är för långsam.

Strax ovan den knappt synliga nacken drar det försiktigt i linan. När jag höjer spöt gungar det till ordentligt. Äntligen en bra fisk! Knyckarna känns ända ner till handtaget. Jag håller emot och samlar in löslinan när fisken gör ett hopp. En blank, mycket stor öring. ”Jävlar!” Lyckas jag landa den är det troligtvis nytt öringrekord. Pulsen och adrenalinet stiger som om det vore årets första lax. Den simmar mot mig och jag gläds åt utväxlingen på min Mörner. Tack vare den behåller jag kontakten med fisken. Jag backar försiktigt mot land. Håven ligger i Passaten som står på verkstan med trasiga bakbromsar. Jag måste därför hitta ett bra ställe att landa den utan håv. Och utan att behöva lyfta den ur vattnet.

Foto Victor Gustavsson

Den gör ett nytt hopp innan den med hög fart simmar uppåt. Jag håller emot så hårt jag orkar. Den tar med bestämda simtag uppströms några meter lina innan den stannar och jag känner att jag kan ta kontrollen över fighten. Knyckarna i spöt är tunga. Har aldrig känt så tunga öringknyckar tidigare. Den jag fick i hårdströmmen vid muren för ett par veckor sedan var mycket svår att landa, trots hårdström och trots att den var relativt stor (62 cm) var det ingenting jämfört med denna fisk. Den här känns laxstor.

Adrenalinet pumpar. Pulsen är hög.

Den lossnar med ett tydligt knyck. Jag skriker ut min besvikelse och vadar in till land. Där möter jag Victor. ”Det där var en stor fisk” utbrister han. ”Jag såg hoppet den gjorde. Kanske 80+”.  

När den första besvikelsen lagt sig  sköljer en våg av tacksamhet över mig. Tacksamhet över upplevelsen, över ån och dess fantastiska varelser. Över fiskekompisarna och stämningen vid ån. Adrenalinet pumpar, händerna skakar.

Foto Victor Gustavsson

Jag behöver kaffe! 

Fisket fortsätter. Har svårt att samla tankarna och att fiska koncentrerat. När jag blundar ser jag öringens första hopp och känner dess knyckar i spöt. Samtidigt funderar jag på varför en del fiskar bara lossnar, till synes utan anledning. 

Landar en liten gädda. Den är perfekt krokad. 

Snöbyar driver in från havet. Jag trivs med livet.

Att en dag utan öring på land kan vara årets hittills bästa fiskedag.

Med Tippet & Silver i Harmångersån

 Hans Lidmans novell Tippet & Silver från Fina fisken har etsat sig fast hos mig. Den handlar om Lidman hade ett fint fiske med Tippet & Silver i Svartån. Till slut hade han endast en Tippet & Silver  kvar i asken. Det var krig i världen, därför kunde man inte köpa flugor från England och materialet till Tippet & Silver var på den tiden svårt att få tag på i Sverige. Efter en dramatisk kamp med en av Svartåns större öringar förlorade han sin sista Tippet & Silver och fiskelyckan vände. Efter en del förvecklingar återfann han sin sista Tippet & Silver på ett helt annat ställe i ån och fiskelyckan återvände. Tippet & Silver är en våtfluga med tippet från guldfasan i vinge och stjärt, silverkropp och svart hackel.

Jag gillar ju att fiska med gamla mönster. För det mesta fiskar de lika bra som moderna mönster. Jag har dock aldrig haft någon vidare fiskelycka med Tippet & Silver. Trots att orange och silver är en bra kombo. Klassiska flugor som General Practitioner och Chillimps är två flugor i liknande färger som funkar bra vid vårfiske. Kanske går det att göra en variant av Tippet & Silver för Harmångersåns våröringar? Tippetvingen återfinns ju i en del mönster för lax och havsöring. Allt från Rangers till GP. En av mina favoriter för lax, Ally`s shrimp har också tippet i vingen. Man kan kanske också förstärka vingen genom att lägga en undervinge av orange ekorre? Den har ju snarlikt utseende som tippet.

Jag provade mig fram vid bindstädet och efter några försök fann jag en variant som stämmer väl överens med mitt tänk bakom såväl utseende, form och funktion när det gäller Harmångersån. Arbetsnamnet är Tippet & Silver shrimp. Inspirationen kommer från Ally`s shrimp.

Stjärt: Orange ekorre, ett par strån flash

Kropp: Silver

Rib:         Silver

Vinge: Guldfasan tippet, liggande ovanpå orange ekorre.

Hackel:         Svart, rundbundet. 

Jag band också upp några original Tippet & Silver även om jag tror att Tippet & Silver shrimp är en bättre fluga för åns havsöringar. Detta utifrån mina goda erfarenheter av shrimpflugor för såväl havsöring som för lax.

Premiärmorgon i Harmångersån. Har som vanligt sovit dåligt. Åkte hemifrån vid halvfyra. Vid parkeringen är det som vanligt full fart. Jag nickar igenkännande till övriga fiskare när jag kliver ur bilen och börjar ställa ordning grejorna. 

Mina livsandar tänds vid Harmångersån, oavsett väder och vind. Det är en känsla som är svår att beskriva. Förväntan blandas med harmoni och balans. Balans är viktigt i mitt flugfiske. Det jag lärt mig genom åren är att det inte går att flugfiska om kropp och själ är i obalans. Kaffe, avkoppling och samtal med andra fiskare ruskar bort vardagsstressen och får mig i balans. När jag funnit platsen att börja fisket på och inväntar klockslaget för starten på säsongen tänker jag  på Henry David Thoreaus ord om det rinnande vattnet. 

”Tiden är inget annat än strömdraget som jag fiskar i. Jag dricker av vattnet, men samtidigt som jag dricker ser jag den sandiga botten och upptäcker hur grunt det är. Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar. Jag ville ta ännu djupare klunkar, fiska från himlen, vars vatten är täckt av stjärnor.”

Dessa rader träffade mig med full kraft när jag lyssnade på Filosofiska rummet om Thoreau på P1. De är hämtade från Peter Handbergs nyöversättning av Thoreaus klassiker Walden.

”Det strömmande vattnet rör sig bort, men evigheten blir kvar”. Den meningen är nog svaret på varför jag fiskar, och då helst i strömmande vatten. Jag är på något sätt alltid på väg bort. Det strömmande vattnet rinner genom min själ. Fast det är nog det strömmande vattnet som representerar evighetens ständiga cykel och den till synes grunda tiden är det förgängliga, det som alltid förändras. Bottens sandkorn följer sakta med strömmen utan att det syns. Stranden som sakta förändras. Det vi ser är det eviga vattnet. Tidens eviga vatten.

Tippet & Silver Shrimp

Jag fiskar som vanligt med två spön. Det ena har intermediatespets, det andra har sjunktre. Tippet & Silver shrimp är flugan på bägge spöna. 

Att försiktigt närma sig stranden och göra säsongens första kast är en känsla av befrielse. Nu är ännu en säsong igång. Förväntningar, drömfångster, naturupplevelser, vänskap. Att få gå in i min bubbla.  

Allt ligger framför mig. Även besvikelserna.

Tippet & Silver Shrimp gav resultat.

Julaftonsmorgon vid Svartåfallet

 Julaftons morgon.

Jag packar min lilla ryggsäck med julfika för att bege mig till Svartån. Hustrun jobbar och jag har inga förpliktelser. Därför känns en utflykt till Svartån helt rätt. Jag tar också med ett par vedträn för att kunna tända en liten brasa att koka mitt kaffe på.

När jag lämnar hemmet visar termometern tre minus och solen smyger sig upp försiktigt på andra sidan älven.

På vägen till Svartåfallet stannar jag till vid Portströmmen. Eftersom allt är fruset borde tillflödet av vatten vara lågt och ån kan få sin välförtjänta vintervila. Istället är vattenståndet betydligt högre än den där förmiddagen i maj när jag på en djupt fiskad March Brown fick en av åns bättre öringar. Det är kraftbolagets omvända vattenföring som gör att vattenståndet är för högt. 

Omvänd vattenföring innebär att det är behovet av vattenkraft som styr flödet i ån. Åns varelser stressas. Kan det vara därför öringen inte blir så stor och att kläckningarna av sländor är av mindre omfattning än när Lidman fiskade i ån? I liknande åar utan omvänd vattenföring kan jag finna fler och större öringar. Det sägs hur som helst att samhällsnyttan med att stressa åns varelser är viktigare än att låta dem leva i en så naturlig årstidscykel som möjligt. Fast det handlar nog mer om kraftverksbolagets vinst än om samhällsnytta. Tabeller som sägs mäta samhällsnytta mäter egentligen kraftbolagets vinst. Hur mycket miljö tål vattenkraften tycks vara utgångspunkten för lagstiftarna. Det är märkligt att inte fler ser den skada vattenkraften gör på skogens alla mindre vattendrag. 

Snön lyser med sin frånvaro. Vädret blir märkligare och märkligare. Vintern har hittills präglats av grått, mörkt och tråkigt väder. En vit jul blir allt mer ovanlig i södra Hälsingland, även om det hänt då och då även förr. Det som är nytt är att även kylan uteblivit. 

Vid Svartåfallet tänder jag en liten brasa och kokar mitt kaffe. Ett tunt lager rimfros skänker ljus i den skumma julaftonsförmiddagen. Solen orkar inte över trädtopparna. Jag tänker på novellerna om Svartån. Vad var det Lidman egentligen ville berätta? Det som ligger bortom själva fisket? När jag läser novellerna får jag en känsla av saknad. Han fiskade nästan alltid ensam när han fiskade i Svartån. Ibland träffade han på någon fiskare. Mjölnaren, Svartbo-Anders eller någon annan som flytt byns gemenskap. Eller som kanske var utstött. Samtidigt var Svartån ensamhetens å, där han ville undvika sällskap. I Clarys första öringkväll, när han var nygift och tog med sig hustrun till Svartån, stördes han av sällskapet. Hon åkte hem före honom. Han kunde inte släppa tanken på hustrun och helt koncentrera sig på fisket. Hittade hon vägen hem eller åkte cyklade hon vilse? Svartån var längtans och ensamhetens å. Men även saknadens å. Jag blir för varje gång jag läser dessa noveller mer och mer övertygad om att det är mer än åns öringar Lidman saknade. 

Svartån är också för mig ensamhetens, saknadens och längtans å. Även om jag helst fiskar Svartån ensam kan jag ibland sakna en fiskekompis vid kaffeelden. Någon man kan prata med. Eller bara sitta tyst tillsammans med. Tysthetens gemenskap är nog något som är på väg att gå förlorad. 

Jag lägger på det sista av den medhavda veden och låter tankarna vandra vidare längs ensamhetens å. 

Svartåfallet i hög vintervattenföring

Hans Lidman skrev en handfull noveller med jultema. Ofta om fattiga människor som på olika sätt lyckades skapa lite julglädje. Jag tycker om dessa noveller och brukar läsa någon av dem varje julafton. Idag läser jag En kolares lyckofågel från Skogen kallar. Den handlar om två bröder som arbetade som kolare. En av bröderna gick ner till bruket för att julhandla och hamnade vilse på vägen hem när han blev överraskad av en snöstorm. Han tvingades tillbringa julaftonsnatten under en gran. En lavskrika hjälpte honom att hitta rätt väg till kolarkojan. Det är också ett genomgående tema i Lidmans författarskap. Han tog ställning för de fattiga och utstötta. Han beskriver dem med kärlek och stor respekt. Oavsett om det är Lim-Johan eller Finn-Hindrik. Var det för att han själv kände sig utanför samhällsgemenskapen? Genom att bli en betraktare kunde han finna ett värde trots att ha egentligen kände sig utanför?

Elden har brunnit ut och det är dags att bege sig hemåt. Strömstaren står och vickar på sin sten innan den med sitt karaktäristiska kvittrande ger mig sin julhälsing och flyger ner mot den biotopvårdade Svartströmmen. 

Jag visslar tillbaka innan jag går till bilen. 

Jag hoppas hinna hem lagom till Kalles Jul. 

Bolletjärn. En tillbakablick

 Jag har ju skrivit en del om att mitt natur och fiskeintresse grundlades vid vår sommarstuga i Lillrösten. Det är inte helt sant. De få år vi hade stugan har satt djupa avtryck i mig och är en av anledningarna till att jag är den jag är. Livet är mångt och mycket ett pussel och en annan viktig pusselbit som format mitt liv är Bolletjärn.

Bolletjärn är en oas som ligger bakom stora Bolleberget och har så länge jag vet varit en tjärn där man främst planterat röding. De fanns också öring under en period. Inplanteringarna upphörde när man planterat in fisk med någon sjukdom. Tjärnen ligger vad jag vet i träda med förhoppningen att sjukdomen ska försvinna.

Jag fick följa med farsan dit under höst och tidig vinter de år han fiskade där. Jag var nog sex-sju år när jag fick följa med första gången. Under hösten kastmetade vi, funkade inte det fiskade vi med drag. Det var skeddrag som förseddes med en decimeterlång tafs med enkelkrok som betades med mask. Enligt farsan var Professor det bästa draget. Tror att han föredrog det eftersom Professor var ett finskt drag. Han har alltid varit stolt över sitt finska ursprung. Jag fick nöja mig med Toby, Salar eller Jämtlandsdraget.

När jag var barn var vandringen till Bolletjärn lång och jobbig. Känslan i kroppen på toppen av tallbacken ner mot tjärn finns fortfarande kvar. Eller om det är minnet av känslan som finns kvar i det rum där jag har mina finaste minnen?

Minns älg som simmade över tjärn när jag fiskade från denna plats.

Jag minns inte att vi fick särskilt mycket fisk. En tydlig minnesbild är att jag fiskade från en liten stenhäll med ett Jämtlandsdrag och såg när draget närmade sig land att en röding följde draget utan att nappa. Jag minns också när en älgko klev i vattnet en bit bortanför mig och simmade tvärs över tjärnen

På vintrarna pimplade vi med stora rödingblänken. Krokarna betades med åmor, stora vita larver vi plockade ur stubbar om höstarna. Maggot från affären var inte alls lika bra.

Det fanns en gubbe som hade en stuga vid tjärnen som kallades El-Nisse. Han var vi barn livrädda för. Om han var farlig vet jag inte, men det gick historier om hur han skrämt folk runt tjärnen. Jag träffade aldrig på honom även om hans bil nästan alltid stod parkerad vid parkeringsplatsen.

En gång fick farsan en riktigt stor röding. Det är viktigt att komma ihåg att det inte går att jämföra fiskars storlek i inplanteringsvatten från tidigt sjuttiotal med dagens fiskar. Ofta planterades mindre fisk in. Minimimåttet i Bolletjärn var 25 cm och det var också den vanliga storleken. Fisket var trögt på de vanliga ställena. Han gick därför ut på djupet där han fick ett rejält napp. Rödingen vägde 7,5 hekto och räknades som en bjässe. Jag följde inte med den gången, minns inte varför. Brorsan var med och jag minns hur han visade kassen med fisken när han passerade köksfönstret på väg in.

Det var också vid Bolletjärn jag blev kär på riktigt för första gången. Jag gick i nian. Vårterminen i nian var en ganska bra tid  i en i övrigt vilsen och ganska jobbig ungdomstid. Det var gökotta och natten hade tillbringats vi tjärnen. Jag minns hur vi pratat hela natten. Vi låg på vindskyddets tak när våra händer fann varandra. Pirret i kroppen var av ett slag jag aldrig tidigare känt. Det höll ett par veckor. Tomheten när det tog slut var också en ny känsla. En tomhet som födde en längtan.

Jag tänker på allt detta när jag en grå novemberförmiddag vandrar upp till Bolletjärn. De gamla fiskeplatserna har börjat att växa igen. Vindskyddet står kvar. Tjärnen är mer tillgänglig idag eftersom kommunen har byggt en trätrottoar från parkeringen och ner till vindskyddet. Jag hoppas att man någon gång i en inte allt för lång framtid åter kan plantera ut röding. Jag har tröttnat på pimpelfiske i inplanteringssjöar, men skulle gärna återuppta isfisket om Bolletjärn skulle återuppstå som fiskevatten.

En av Bolletjärns fiskeplatser

Jag tar den långa stigen hem.