Sommarkväll vid Svartån 2026

 Det finns två vägar till Ensamhetens å skriver Hans Lidman i Gäddan som alltid högg. ”Den ena är kort. Den går över berg och myr, genom risig storskog, runt dyiga sjöstränder. Den är otrampad och tunggådd, den tar fram svetten. Men den bjuder på milsvid sikt, och den för rakt genom vildnadens orörda rike.

Den andra är en lång och krokig stig. Den är kantad av sten och stubbar, den rundar blötmyr och vatten. Den stryker förbi igenvuxna kolbottnar och hopfallna kojor, över myrhalsen är den kavellagd. Fläckvis sugs den upp av blåbärsris och ljung, försvinner bland fågelstigarna. Men kommer igen. Den går på fast mark, den är lätt att gå. 

Båda vägarna lockar. Båda ger skönhet, vildmark och möten med djur.

Jag tvekar, väljer.”

Idag tar vi bilen till Ensamhetens å. Nätet av skogsbilvägar har gjort det enklare och bekvämare att komma ut i naturen. Trots det är det längre till Ensamhetens å idag. En vandring är ju också en inre resa som ställer om kropp och själ i riktning mot människans ursprung. Människan som art är ju en vandrare. Vi började vår vandring på den afrikanska savannen. Och det var som vandrare som vi erövrade jorden.

Hans Lidman var som författare kanske mest av allt en vandrare.  Påfallande många av hans berättelser utgår från vandring. Oavsett om det är i Hälsinglands skogar, på Nordkalotten eller i Tiveden.

Pingstafton.

Jag parkerar bilen vid Båtatjärn och påbörjar min vandring till Övre Svartån, eller om det är Ensamhetens å. Här fann vi vargspillning under förra årets försommarvandring efter Svartån. Idag är jag ensam och har Sommarkväll vid Svartån som kamrat och vägvisare. Boken talar direkt till min själ. Det är Sommarkväll vid Svartån jag söker när jag fiskar. Att smälta ihop med omgivningen och vara en del av naturen. Inte en besökare, en gäst eller en inkräktare som begår våld på naturen. Det senare är inte alls ovanligt bland oss flugfiskare. Vi gör naturen till en kuliss i vår jakt på bekräftelse och status i flugfiskets värld. Vi optimerar vår utrustning, vi finslipar tekniken, vi fångar fisken. Visar upp oss i jakt på bekräftelse. Sommarkväll vid Svartån visar att flugfiske är så mycket mer än enbart fångsten. 

Tranorna som häckar på andra sidan Båtatjärn möter mig med ett oroligt skrän. Jag förstår att de ogillar att bli störda av en knattrande dieselmotor och däckens oljud mot den steniga skogsbilvägen. Ljud som inte hör hemma i skogen. Jag ser en trana lyfta. Den gör en cirkel över tjärnen, som om den undersöker om jag är ett hot mot deras unge innan den åter landar på den lilla myrplätten.

Vid Båtatjärn börjar vandringen i stenig tallskog

Halvvägs finns ett vindskydd där man kan vila.

Vandringen till ån är kort. Den går över torr och gles tallskog, över en liten bäck, passerar en tät granskog och en sidofåra av ån innan jag är framme vid sjöutloppet där Svartån sägs börja. Jag har gått stigen många gånger. Den tycks krympa för varje år. Halvvägs finns ett vindskydd. Dit är stigen markerad med vita märken på träden. Därefter blir stigen nästan osynlig. Inte särskilt konstigt. Ån är nästan tom på öring och fisket är svårt. Det tar en halvtimme innan jag når sjöutloppet. Johannes härjningar är betydligt mindre här jämfört med andra delar av hälsingeskogen jag besökt under våren. Skogen är inte brukad på många år och känslan är att markägare, skogsbolag och andra glömt bort denna lilla del av hälsingeskogen. Men jag vet att det inte är så. Rätt vad det är kommer skogsmaskinerna att härja även här och jag får leta upp en annan å när jag behöver en dag i obrukad skog. Jag kokar mitt kaffe och sätter ihop mitt flugspö. March Brown knyts som brukligt på. När kaffet kokat upp sätter jag mig och blickar ut över höljan. Hans Lidman och Stig Elvén drog lott om vem som skulle fiska höljan, där det ofta stod en bättre öring.

Första höljan nedom sjön. Här drog Hans Lidman och Stig Elvén lott om vem som fick börja fiska.

En skräddare har tagit en gul forsslända som inte lyfte från vattnet tillräckligt snabbt

Det är tveksamt om det finns någon öring i höljan idag. Rykten säger att det fångats fisk uppemot kilot i höljan även i modern tid, någon gång på 80-90-talet. Om det kan räknas som modern tid är kanske tveksamt. Idag bryter inga vak vattenytan. De enda som angriper de kläckande sländorna är skräddarna. Jag tänker att naturen, trots sin skönhet är en grym plats. Naturen tolererar inte svaghet utan angriper skoningslöst minsta svaghet. Från skräddarens angrepp på den gula forssländan i den vackra höljan till vargens angrepp på sjuka och svaga älgar. Naturen är dessutom helt osentimental. Alltid med blicken riktad framåt. Alltid med fokus på anpassning och utveckling. Naturens tålamod är dessutom stort. Det är som om naturen förstår att arter kommer och går, att människans tid på jorden en dag är över. Och då tar naturen återigen över. Såren efter skogsbilvägar avverkning och skövling kommer att läka. Men de sår som inte läks är de efter flottledsrensningarna. För det krävs en istid.

En liten stenkista i höljan styrde timret mot en timmerränna

Ån rinner bland block och stenar.

En virvel från en fisk lockar mig att göra några kast

Innan ån rinner ut i ett lugnvatten.

Jag fiskar mig sakta ner mot Sländornas damm. En virvel på en liten nacke visar att det finns fisk i ån. Men den visar inget intresse för mina flugor. Vid Sländornas damm kliver jag ut på den sten som Stig Elvén håvade en öring från. Jag öppnar boken och konstaterar att mycket är sig likt. Höljan är knappt knädjup. Stenarnas gamla vattenlinje visar hur djupt det var när Stig håvade öringen. Borta är också öringarna. Det enda jag ser är stim av elritsor. Jag blir ändå sittande en stund och tänker på berättelsen om Sländornas damm i Det nappar i Svartån. Där skriver Lidman: 

”Jag satt vid en förfallen och övergiven damm vid Övre Svartån, lutad mot den till hälften uppdragna och söndriga dammluckan. Det var vilsamt att sitta mitt bland bråten. Den minde om att flottningens dagar var förbi, den gav ett halvt löfte om att ån så småningom ska återfå sin gamla prägel av orörd vildmark.”

Sländornas damm

Trots att roslingen anses vara giftig söker myran efter dess nektar.

70 år senare är det fortfarande vilsamt att sitta mitt bland bråten. Resterna av dammen och flottningsrännan är nästan helt borta. Delar av Svartån nedströms Nedre Tälningen har återställts efter flottledsrensningar, men så länge utloppet från Övre Tälningen inte rensas är det svårt för öringen att återta sin plats i åns höljor. Öringen behöver kunna vandra obehindrat mellan sjö och å för att kunna växa sig stora. Kvar finns en spillra som omvandlats till bäcköringar. Kanske kan även gäddan lämna ån för bättre jaktmarker i sjön? Och på så sätt lämna mer plats åt öringen.

Rester efter timmerrännan vid Sländornas damm

Berättelsen om Sländornas damm är intressant på flera sätt. I den beskriver Lidman en dagsländas liv från svärmning/parning till nymfens liv under vatten, kläckningen och förvandlingen från submiago till miago. Här namnger han också sländan, Heptegènia sulphurèra som den slända fiskaren ofta kommer i kontakt med. Dess svenska namn är Gul Forsslända, samma slända skräddarna anföll och åt upp vid sjöutloppets hölja. Det var mycket sällan Lidman nämnde sländor på det sättet. 

Jag packar ihop spöt och fortsätter min vandring efter ån. Terrängen är snårig och besvärlig, därför är det bättre om spöt vilar tryggt i fordralet. Ån försvinner i ett moras av stenar och block. Jag följer resterna efter den gamla flottningsrännan.

Timmerrännan fortsätter genom stenmoraset

Resterna efter den gamla timmerränan

Plötsligt öppnar sig stenmoraset och mina drömmars hölja uppenbarar sig. Jag blir sittande en stund, drömmer mig bort till sländor och snyftande vak. Jag gör en oförsiktig rörelse varpå jag skrämmer en liten gädda som solbadat invid stranden. Har gäddan tagit öringens plats i ån?

Plötsligt öppnar sig en hölja i stenmoraset

Efter viss möda kommer jag fram till ett lugnvatten. Ett gåspar har tagit ån i besittning och vaktar uppmärksamt sina nykläckta gässlingar. Jag blir sittande en stund och gässen tappar intresset för mig. Kanske förstår de att jag inte är ett hot mot dem och deras små gässlingar?

Kanadagåsen är ny vid Ensamhetens å.

Där har den funnit en boplats åt sina gässlingar.

De simmar lugnt bort när de förstått att jag inte utgör något hot mot den lilla gåsfamiljen,

En bit nedströms har bävern haft kalas på en björkdunge. Den sista bävern sköts 1842 skriver Lidman i Den sjungande dalen. Jag gläds åt bäverns återkomst. Den kan vara ett trevligt sällskap vid fiske under sena kvällar och nätter.

Hans Lidman fick aldrig träffa bävern efter Ensamhetens å.

Fågelsången tystnar. Det enda som hörs är den tilltagande vindens allt högre brus i träden.  En kallfront sveper obarmhärtigt  bort den ljuvliga försommardagen. Jag tar ut kompassriktningen mot bilen och vandrar sakta bort från ån. När jag når bilen ryter skogen av missnöje över den ovälkomna väderförändringen. Jag rullar sakta hemåt, nöjd med dagen. En dag i skogen, även i den besvärligaste terräng gör gott för själen. På radion pratar de om naturens läkande kraft.

Kommer jag någonsin att fånga en öring i Ensamhetens å?