Ännu en flugfiskesäsong lagd till handlingarna. Alltid med en känsla av vemod. Hann som vanligt inte med allt jag planerat. Försommarens öringjakt i Hälsingeskogarna kom av sig i början på juni. Varför vet jag inte. Har i alla fall tagit en del steg framåt på min flugfiskestig, funnit några nya intressanta vatten. När jag bläddrar bland mina minnen och mina texter och bilder från säsongen längtar jag till sommar, myggsurr och kläckande sländor.
Vinter innebär också uppladdning och planering inför kommande säsong. Laxfiske i Orkla v 26 är redan bokat. Tänker också fortsätta att utforska Hälsinglands bortglömda öringvatten. Har funnit några och med hjälp av gamla texter och artiklar nosat upp några andra. En hel del bokläsning är också planerad. Ska läsa om en del Lidmanböcker.
Har lärt mig en del om Lidmans författarskap och hoppas därför att finna nyanser och djup i texterna som jag inte uppfattat vid tidigare läsningar. Har även en del andra böcker att fördjupa mig i. Masters on the nymph är en bok på engelska där några mycket skickliga nymffiskare skriver om nymffiske. Gunnar Westrin ska enligt uppgift även komma ut med en ny bok. Även litteratur som inte är fiskelitteratur kan vara till hjälp om man vill ta steg på sin flugfiskestig.
Den stora frågan jag har att brottas med är om jag ska nöja mig med en laxresa och istället söka mig upp mot fjällen eller inte. Har aldrig blivit fjälltagen. Jag är mer av en skogsmulle, en riktig fjällresa kanske ger mig blodad tand? Fjällfiske kräver dock ett nytt tält, vilket är en rejäl investering. Det tält jag har klarar skog, men troligen inte hårt fjällväder.
Laxfisket är dröm och mardröm på samma gång. Känslan när laxen hugger är svår att beskriva. Det den absolut häftigaste jag någonsin upplevt alla kategorier. Samtidigt är laxfisket det mest psykiskt nedbrytande fiske man kan hålla på med. Laxfiske är som en drog. Jag både älskar och hatar det.
Det finns massvis med drömvatten kvar att fiska i. Storån, Idsjöströmmen, Stavre, Miekak, Kaitum, Vindelälven vid Ammarnäs. Skottland och vårfiske efter springer är också en dröm. Listan kan göras hur lång som helst. Det som i drömmarnas tid ändå lockar mest är Hälsinglands djupa skogar. Jag är övertygad om att mitt drömvatten finns närmare än jag tror. Ett drömvatten behöver inte betyda troféfiskar. Ett drömvatten handlar om annat. En plats där man blir ett med omgivningen.
Pyssel med flugspön, rullar och annan utrustning är också en trevlig vintersysselsättning. Sist men inte minst flugbindning. Jag har sedan några år fiskat med klassiska flugor vid harr och öringfiske. Jag fortsätter på den vägen med några få undantag. Främst hjorthårspuppan och klinkhammervarianter bundna i naturmaterial. Flugor som är moderna klassiker. För laxfisket är ambitionen att fiska med färre mönster. Ju fler laxsäsonger jag lägger bakom mig desto större blir min övertygelse om att flugmönstret inte är viktigt. Det är presentationen, sättet att fiska flugan som är den enskilt viktigaste pusselbiten för ett lyckat laxfiske. Därför kan jag fiska med de flugor jag gillar att binda. Sunray shadow, Ratflugor, Thunder & lightning, Black & silver i olika storlekar blir basen. För havsöringsfisket i Harmångersån blir shrimpflugor stommen i flugasken.
Havsöring i Harmångersån! Där börjar flugfiskeåret 2017. Det lossnade för mig på allvar i år och jag föll pladask för den lilla ån. Den passar min syn på flugfiske perfekt. Relativt lätt utrustning, lätta linor, precisionsfiske i en mycket trevlig miljö. Säsongen är kort och intensiv.
Köpte en ny kamera i somras. En enkel, men funktionell och vattentät kamera. Den har en del funktioner som gör att jag kan ta mitt fotograferande framåt. Det innebär också att mitt skrivande kan utvecklas. Svartvita bilder och färre ord är målet med nästa säsong. Jag kommers att skriva en del texter om mina tankar och funderingar kring flugfiskets utveckling. Min utgångspunkt blir då självklart mitt eget perspektiv. Flugfiske för mig är så mycket mer än att locka en fisk att sluka en dunkrok. Vintern är en utmärkt tid att samla ihop sommarens erfarenheter, beskriva dem så att ord och bild bildar ett sammanhang, en djupare mening, i bästa fall en vägvisare i livet.
Vintern är drömmarnas tid. Flugfuske handlar om drömmar. Utan drömmar tappar flugfisket sin mening.
fredag 23 december 2016
lördag 3 december 2016
Om pimpelpremiärer
Pimpelpremiärsäsong. En tid jag längtat till varje höst/vinter under minst 25 år. I år längtar jag inte alls på samma sätt. Vet inte riktigt vad det beror på. Denna vinter känner jag större sug efter längdskidåkning. Jag kommer att besöka några premiärer hemmavid. Slakttjärn i Rengsjö, Lapptjärn i Bollnäs och Ondtjärn i Kilafors är de sjöar jag trivs att fiska i.
Det har gått inflation i stora fiskar. Man konkurrerar och marknadsför sina vatten med att visa bilder på stora feta odlade fiskar. Minst två kilo ska de väga. Är man som jag naturvän så känns det som någon form av galenskap. Vart har sporten i sportfisket tagit vägen? Visst är det kul att drilla en trekilos regnbåge på lätt pimpelutrustning, men det är ju inte särskilt svårt att fånga en trekilos om det planterats ut trekilos fiskar.
Jag önskar en annan väg. Jag skulle vilja se fler p/t vatten som är mer naturliga. Vatten där tvåsomrig fisk planterats ut i vatten där de har förutsättningar att växa sig stora och där en fisk på kilot är en trofefisk. Vatten man måste lära sig. Ett fiske som är mer krävande och där fångsterna inte kan tas för givna. Årets pimpelpremiär sker på Bolletjärn. Ett vatten med vildmarkskaraktär på fiskarna. Ljustjärn är också en trevlig tjärn där fisken är semivild och därför lite svårare att fiska i jämfört med tivolisjöarna. Fick en fantastisk röding på drygt åtta hekto i Ljustjärn får några år sedan.
Trots det kommer jag att besöka några tivolivatten med storfisk. Det är som sagt var kul att drilla storfisk och det är också trevligt att träffa pimpelentusiaster och ägna lite tid åt avancerat fiskeljug. Många goda fiskeberättelser föds när fiskare träffas på pimpelpremiärer.
Det har gått inflation i stora fiskar. Man konkurrerar och marknadsför sina vatten med att visa bilder på stora feta odlade fiskar. Minst två kilo ska de väga. Är man som jag naturvän så känns det som någon form av galenskap. Vart har sporten i sportfisket tagit vägen? Visst är det kul att drilla en trekilos regnbåge på lätt pimpelutrustning, men det är ju inte särskilt svårt att fånga en trekilos om det planterats ut trekilos fiskar.
Jag önskar en annan väg. Jag skulle vilja se fler p/t vatten som är mer naturliga. Vatten där tvåsomrig fisk planterats ut i vatten där de har förutsättningar att växa sig stora och där en fisk på kilot är en trofefisk. Vatten man måste lära sig. Ett fiske som är mer krävande och där fångsterna inte kan tas för givna. Årets pimpelpremiär sker på Bolletjärn. Ett vatten med vildmarkskaraktär på fiskarna. Ljustjärn är också en trevlig tjärn där fisken är semivild och därför lite svårare att fiska i jämfört med tivolisjöarna. Fick en fantastisk röding på drygt åtta hekto i Ljustjärn får några år sedan.
Trots det kommer jag att besöka några tivolivatten med storfisk. Det är som sagt var kul att drilla storfisk och det är också trevligt att träffa pimpelentusiaster och ägna lite tid åt avancerat fiskeljug. Många goda fiskeberättelser föds när fiskare träffas på pimpelpremiärer.
tisdag 18 oktober 2016
Jag är en naturromantiker
Jag är en naturromantiker. Jag har nog min äldsta bror att tacka för det. Mina tidigaste minnen är från vår sommarstuga i Lillrösten där han tog med mig ut på promenader i skogen. När jag blev trött fick jag sitta på hans axlar. Han är 11 år äldre än jag, jag var kanske 4 år och han måste ha varit 15. Minns när vi skrämde iväg en tjäder. En enorm fågel för en fyraåring. Tror det är den händelsen, det äventyret som gjort att min fascination för skog och natur hållit i sig genom åren. När jag fyllde 10 år fick jag en fågelbok av min bror. Det är nog den bästa present jag någonsin fått. Har den fortfarande kvar. Senare i livet fann jag Hans Lidman och Rolf Smedman och mina drömmar fann näring i deras texter, bilder och akvareller.
Idag känns det som man ser ner på romantiker, på drömmare. Även i flugfiskets värld. Det är forskning, fakta och evidensbasering som är honnörsorden. Teknik, funktionskäder och specialtaperade fluglinor och självlysande flugbindningsmaterial ska hjälpa oss att finna vår flugfiskestig. Den stigen leder bara till flugfiskebutiken, till konsumtion långt bort från flugfiskets innersta värden. Detta i en tid då drömmar kanske är viktigare än någonsin. Jag är övertygad om att drömmar är nödvändiga när man är vilse och den tid vi lever i idag är en tid då vi är vilse i tillvaron.
Naturromantik blir lätt pekoral. Det är oket att bära som naturromantiker. Jag försöker ibland ta med naturromantik i bilder och texter. Det är svårt, mycket svårt. Det gäller att bruka ett sparsamt språk i såväl bild som text. Naturromantiken ska vara kärv eftersom naturen är kärv, även när den är vacker. Jag närmat mig Tranströmmer och Boye i ett försök att finna ett sparsamt språk med djupt innehåll. Än så länge mycket försiktigt. Jag lär mig långsamt, har ännu inte funnit någon som kan vägleda mig i poesins värld. Dan Andersson funkar om det är tonsatt. Thåström är nog den största inspiratören.
Det jag söker inom flugfisket, i mina naturromantiska drömmar är att lära känna mig själv och att finna min egen stig att vandra på. Att skriva är ett sätt att lära känna sig själv. Det är svårt och jag är självkritisk. Min främsta kritik mot mina försök att skriva är att det ofta blir för många ord. Jag söker färre fast rätt ord, rätt kombinationer av ord, på samma sätt som jag söker färre men rätt flugmönster att fiska med, rätt utrustning för mitt fiske, inte minimalistiskt men sparsmakat. Samma sak med mina bilder. De är för platta och för detaljrika. Svartvita och enkla, med djup är det jag eftersträvar. Har långt dit. Jag gillar det svartvita eftersom man lättare ser detaljerna utan alla färger. Har lite försiktigt vågat mig på svartvita bilder. Är fortfarande för dålig fotograf, eller för feg. Måste våga släppa taget.
Ser fram emot mina vandringar i Hälsinglands skogar med kamera och anteckningsbok och poesiböcker. Det sägs att själen mår bra av att skriva för hand. Det blir min nästa utmaning. Att skriva på dator eller läsplatta är bekvämt, det är samtidigt lätt att slarva, lätt att slösa med orden. Att skriva med penna kräver mer eftertanke.
Idag känns det som man ser ner på romantiker, på drömmare. Även i flugfiskets värld. Det är forskning, fakta och evidensbasering som är honnörsorden. Teknik, funktionskäder och specialtaperade fluglinor och självlysande flugbindningsmaterial ska hjälpa oss att finna vår flugfiskestig. Den stigen leder bara till flugfiskebutiken, till konsumtion långt bort från flugfiskets innersta värden. Detta i en tid då drömmar kanske är viktigare än någonsin. Jag är övertygad om att drömmar är nödvändiga när man är vilse och den tid vi lever i idag är en tid då vi är vilse i tillvaron.
Naturromantik blir lätt pekoral. Det är oket att bära som naturromantiker. Jag försöker ibland ta med naturromantik i bilder och texter. Det är svårt, mycket svårt. Det gäller att bruka ett sparsamt språk i såväl bild som text. Naturromantiken ska vara kärv eftersom naturen är kärv, även när den är vacker. Jag närmat mig Tranströmmer och Boye i ett försök att finna ett sparsamt språk med djupt innehåll. Än så länge mycket försiktigt. Jag lär mig långsamt, har ännu inte funnit någon som kan vägleda mig i poesins värld. Dan Andersson funkar om det är tonsatt. Thåström är nog den största inspiratören.
Det jag söker inom flugfisket, i mina naturromantiska drömmar är att lära känna mig själv och att finna min egen stig att vandra på. Att skriva är ett sätt att lära känna sig själv. Det är svårt och jag är självkritisk. Min främsta kritik mot mina försök att skriva är att det ofta blir för många ord. Jag söker färre fast rätt ord, rätt kombinationer av ord, på samma sätt som jag söker färre men rätt flugmönster att fiska med, rätt utrustning för mitt fiske, inte minimalistiskt men sparsmakat. Samma sak med mina bilder. De är för platta och för detaljrika. Svartvita och enkla, med djup är det jag eftersträvar. Har långt dit. Jag gillar det svartvita eftersom man lättare ser detaljerna utan alla färger. Har lite försiktigt vågat mig på svartvita bilder. Är fortfarande för dålig fotograf, eller för feg. Måste våga släppa taget.
Ser fram emot mina vandringar i Hälsinglands skogar med kamera och anteckningsbok och poesiböcker. Det sägs att själen mår bra av att skriva för hand. Det blir min nästa utmaning. Att skriva på dator eller läsplatta är bekvämt, det är samtidigt lätt att slarva, lätt att slösa med orden. Att skriva med penna kräver mer eftertanke.
måndag 10 oktober 2016
Säsongsavslut
Jag brukar avsluta säsongen i Ljungan, så även i år. Jag och Peter. Han är småbarnsförälder med allt vad det innebär och värderar sina allt för få fiskedagar på en säsong mycket högt. Jag är mer bortskämd. Min dotter har flyttat hemifrån och min hustru har egna intressen, vilket gör att jag kan ägna mer tid åt fiske jämför med många av mina vänner. Planen för helgen var fiske lördag förmiddag och 40-årskalas lördag kväll. Annars har jag åkt upp med husvagnen redan under fredag kväll och fiskat hela helgen.
Det är något visst med säsongsavslut. Även om det känns vemodigt. Jag gillar och andra sidan vemod. Säsongsavslut innebär en slags uppsamling, en summering av säsongen, lärdomar kan dras och planer för kommande säsonger kan göras. Tiden går. Orubbligt och obönhörligt. Jag inser att jag har färre säsonger framför mig än bakom mig. Att ta vara på den tid man har känns därför allt viktigare.
Vi lämnar Bollnäs tidigt och kommer upp till älven när det fortfarande är mörkt. Planen är att börja vid norra bordet. Det är en liten bit att gå och därför en lite mer svårtillgänglig plats. Det är det tidiga morgonfisket som är tjusningen med havsöringsfiske. Fisken står nära land och man kan använda lätta linor. Efter första rundan har fisken tryckts ut i älven och då är det lite tyngre linor som gäller. Vi vill därför vara först på plats.
I våras köpte jag ett spö av Peter. The Gordon från Sharpes of Aberdeen. Ett elvafots enhandsspö med ganska djup aktion. Ett mycket trevligt spö som funkade perfekt för Harmångersån och havsöringarna där. Ändå var jag inte helt nöjd med spöt. Det brukar vara så. Därför bygger jag eller låter bygga mina spön så ett de passar mina behov bättre än vad fabriksspön gör. Jag vill kunna växla mellan enhands och tvåhandsgrepp. De flesta kraftigare enhandsspön har en liten fightingbutt och den gör att man kan kasta med tvåhandsgrepp. Enhandshantagen är ofta lite för korta för att man ska få ett bekvämt grepp vid tvåhandsfiske. The Gordon byggde jag om själv genom att jag köpte ett switchhandtag och modifierade det lite grann. Idag är det första gången jag fiskar med spöt efter modifieringen. Det funkar helt och hållet efter mina önskemål.
Det är tomt på parkeringen när vi kommer fram. Nöjda hoppar vi vadarbyxorna och börjar vandringen till Norra Bordet. Strax ovanför stocken ligger en stuga. Innan vi kommer dit ser vi en person med flugspö lämna stugan på väg mot Norra Bordet. Vi vänder och går ner till Stocken som verkar ofiskad. Den rymmer två eller tre personer. Peter börjar på den nedre delen och jag går upp till den gamla stenkistan. Innan jag kommer dit kliver en fiskare ner och jag måste vända. Jag får börja nedanför stenkistan. Jag skrämmer ut en fisk som står i fotsdjupt vatten, det är allt som händer under den första rundan. Jag missbedömde strömmens hastighet i det låga vattnet och hade en lite för tung spets för att kunna fiska bra på det grunda vattnet nära land. Att jag aldrig lär mig...
Jag lär mig långsamt. Det är som om min hjärna, ja hela min kropp måste ställa om för att jag ska kunna omsätta teoretiska kunskaper till fungerande praktik. Jag har i flera år fattat teorin bakom ett lyckat flugkast, men misslyckats med att omsätta det i praktiken. År av spinnfiske sitter djupt rotat i kropp och själ. Grunden till ett lyckat flugkast sitter i bakkastet. Framkastet handlar om riktning och finjustering, men framför allt om att vara försiktig med att ta i för mycket tidigt i kastet. Jag har alltid tagit i för tidigt och för mycket i framkastet vilket leder till dåliga oprecisa kast, ofta med tailing loop eller osträckt tafs. Vill man vara en framgångsrik lax och havsöringsfiskare är en sträckt tafs det kanske viktigaste av allt. Flugan börjar fiska omedelbart och strömmens tyngd mot fluglinan hjälper till att kroka fisken. Idag funkar tekniken. Om det beror på The Gordon vet jag inte. Det troliga är att det beror på att jag fiskat mycket med kopian av Hans Lidmans flugspö. Ett långt, tungt splitcanespö med en mycket långsam aktion. Spöts massa göra hjälper till att ladda spöt. Att fiska med det spöt har tvingat mig att bättre lyssna på spöts behov och att lägga energin i kastet på rätt ställe. Det har jag stor nytta av nu när jag fiskar med The Gordon.
Peter knyter en tafs |
När vi ätit och sitter med våra kaffekoppar kommer en fiskare gående. Är det ok att jag kliver i frågar han. Självklart svarar vi. Lite typiskt att någon annan får fiska av sträckan när vi medvetet låtit den vila. Det var ur det perspektivet bättre förr. Då var det ingen trängsel på de mindre populära fiskeplatserna och man kunde lägga upp en fiskedag efter eget huvud och ändå få en och annan fisk.
Baksidan av att Ljungan blivit allt mer populär som älv allt eftersom biotopåtgärder och hållbara fiskeregler är att det är allt fler som fiskar i älven. Det är folk överallt, även på de mindre heta platserna. Det är svårt att finna ofiskade sträckor. Vi borde ha tagit med oss kanoten.
Vinden börjar bli allt för besvärlig. Vi packar ihop och åker hem. Hemresan ägnas åt planering inför kommande säsonger.
tisdag 4 oktober 2016
Skogen
Forskarna har fel när de hävdar att människans ursprung är savannen. Människans ursprung är skogen.
En skogsvandring är för själen som en bäck som porlar fram genom gammelskog en försommardag. Den finner sin väg förbi rötter och stenar för att till slut förena sig med någonting större, en å eller en sjö. När bäckens vatten når havet är börjar det om i ett evigt kretslopp. En skogsbäck finner alltid sin väg. Skogsvandringar är ett sätt att finna rätt väg när man är vilse i livet. Skogens alla ljud, dofter passerar kropp och själ. När man funnit rätt tempo läggs pusselbitarna på plats.
Vinter, en skidtur genom en tyst och stilla skog där snön tynger trädens grenar och förstärker stillheten. Jag sänker farten, höjer huvudet, andas in den kalla luften och känner hur skogen ger mig kraft och vägledning.
Vandrar aldrig planlöst i skogen.
En skogsvandring är för själen som en bäck som porlar fram genom gammelskog en försommardag. Den finner sin väg förbi rötter och stenar för att till slut förena sig med någonting större, en å eller en sjö. När bäckens vatten når havet är börjar det om i ett evigt kretslopp. En skogsbäck finner alltid sin väg. Skogsvandringar är ett sätt att finna rätt väg när man är vilse i livet. Skogens alla ljud, dofter passerar kropp och själ. När man funnit rätt tempo läggs pusselbitarna på plats.
Vinter, en skidtur genom en tyst och stilla skog där snön tynger trädens grenar och förstärker stillheten. Jag sänker farten, höjer huvudet, andas in den kalla luften och känner hur skogen ger mig kraft och vägledning.
Vandrar aldrig planlöst i skogen.
onsdag 31 augusti 2016
Säsongsavslutning i Gloppen. Tankar vid ett vägskäl
"Utan tvivel är man inte klok". Orden är Tage Danielssons och de stämmer in på det mesta livet har att erbjuda. Att tvivla och våga ifrågasätta etablerade sanningar är livsnödvändigt om man inte ska stelna till en stenstod. Jag ägnar mycket tid åt att fundera på mitt flugfiske och att försiktigt men målmedvetet vandra på min flugfiskestig. Ett vägskäl närmar sig, jag stannar upp, tänder en eld och kokar mitt kaffe.
Jag har funnit en bra stig att vandra på. Kanske ägnar jag för lite tid vid ån eller älven, kanske inte. Den tur till det fjällnära skogslandet jag planerade att göra under sommaren hanns inte med.
Gloppenelva får bli ett bokslut över sommarfisket. Lämnar sommaren bakom mig med ett lätt stänk av vemod. Jag gillar vemod. Vemod handlar om saknad. Saknad föder längtan. Längtan föder drömmar och drömmar gör livet värt att leva. Jag fiskar helst med lätt utrustning vid lax och havsöringsfiske. Max 12.6 fot och intermediatelinor. Därför passar augustifiske bättre än det hårda vårfisket med hög kall älv och tung utrustning.
Gloppen är en fantastisk liten älv. Fisket är dyrt men värt pengarna. Lyxfiske med helpension och hela älven för oss själva. 10 personer på 6 km älv ger noll trängsel. Vattnet är klart med en smaragdgrön ton. Vestlandet är vackert och dramatiskt och att få fiska i dess älvar känns som ett privilegium. Trots att det är mycket fisk i älven är det inte bara att hämta den.
Förutsättningarna för bra fiske är bättre än juniveckan i Orkla, men det är som vid allt laxfiske ett hårt arbete och det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Fisket börjar med en välkomstmiddag på hotellet kl 15.00 ankomstdagen. Helge, vår värd informerar om älven, fisket och vad som gäller. Vi fiskar i 8-timmarspass på norra respektive södra sidan av älven. Middag är kl 15.00 varje dag. Mitt fiske inleds på den södra sidan på platsen som kallas Sanden.
Ställer i ordning två utrustningar. Min 12.6:a med intermediateklump och min 11 fots med sjunktrespets. Flugorna blir Blue Charm med grönt hackel och en Black & Silver också med grönt hackel. Har fått för mig att grönt är en bra färg för Vestlandet.
Första repan. Vattnet är mycket lägre i år. Det blir därför spännande att undersöka sträckorna ovanför fallet. Ifjol gick det lite för högt vatten för min smak där. Min nya tolvsexa kastar fint, även om jag har mycket att lära när det gäller kastteknik. jag fiskar numera med något längre klumpar jämfört med för några år sedan 12-13 meter istället för 10-11 meter. Det ger mig mer harmoniska kast.
Är inte tillräckligt intresserad av teknik och därför kommer jag nog inte att bli en mycket bättre kastare än vad jag är idag. Jag når i allmänhet dit jag vill med mina kast, det räcker för mig.
Fast fisk! En grilse har tagit min Green Charm. Det här börjar bra tänker jag. Efter en kort fight är fisken strandad. 55 cm nystigen. Sedan händer inget mer för mig. Ett par-tre fiskar kommer upp innan augustimörkret lägger sig över Gloppen. Jag gör ett försök med nattfiske men tröttnar ganska snart. Det är krångligt och svårt att kasta.
Tillbaka till hotellet och nattvickning. Soppa, bröd och massa pålägg. Några av fiskekamraterna är redan på plats och jag lyssnar förstrött men samtidigt vetgirigt på fiskeljuget. Man lär sig alltid något av fiskeljug och eftersom det här är första gången jag fiskar med det här gänget finns det mycket att lära, särskilt när det gäller flugor, flugval och flugors uppbyggnad. Fiskeljuget innehåller andra historier eller varianter på de historier jag hört och själv berättat. Många har fiskat på Kola och där är det tunndressade flugor som gäller för laxen. Varför bara där? Mina flugor är ofta väldressade med mycket material i vinge och hackel. Ska nog binda upp ett gäng med tunnare vingar och färre hackelvarv till nästa säsong.
Istället för nattfiske satsar jag på det tidiga morgonfisket. Jag är nog mer morgonmänniska än nattmänniska. De stora natthavsöringarna får andra fiska efter. Mitt sätt att fiska med lättare utrustning och lätta linor innebär begränsningar. Jag har gjort ett medvetet val att begränsa mig och inom dessa gränser utveckla mitt fiske och mig själv som flugfiskare. Det innebär att de fiskar jag inte når tack vare att jag begränsat mig inte är mina fiskar att fånga.
Kommer till älven i det första gryningsljuset. South Pool och Rennan är fiskeplatserna. Det togs en fin lax här igår kväll. Börjar med elvafotaren med flytklump och sjunktrespets. Det fiskar fint. Det har dessutom ett vackert namn. "The Gordon". Tillverkare är Sharpes of Aberdeen. Ett ganska billigt spö och ganska ovanligt i Norden. Djup förlåtande aktion. Kanske har jag en lite för tung lina på det men jag kastar bra, vilket är viktigast. Ska bygga om handtaget till switchgrepp under vintern.
Nere vid Platform visar sig en del fisk. Jag går tillbaka till muren vid South Pool och byter spö till mitt 12.6-fots LTS Explosive Light. Ett underbart spö med en helt annan aktion än The Gordon. Namnet på spöt visar tydligt att det vänder sig till en helt annan kategori fiskare än The Gordon, den moderna livsstilsflugfiskaren med tatueringar och huvtröja med dödskalletryck. Mitt nostalgiska jag drömmer om den tid flugspön hade sifferkombinationer eller mer poetiska namn. Hur som helst är det ett fantastiskt spö och troligtvis en modern klassiker som morgondagens nostalgiker kommer att skriva drömmande lovord om. Green Charm från igår får sitta kvar. Vid Rennan hugger en grilse. Troligtvis kom den med steget jag såg nere vid Platform. Den är mindre än gårdagens, 45-50 cm. Green Charm verkar vara en hit. Ett mönster att vidareutveckla under vinterns övningar vid bindstädet. Nöjd med morgonens fiske åker jag till hotellet för att äta frukost. En märklig känsla att äta hotellfrukost iförd fiskeskjorta och fleecunderställsbyxor.
De tre dagarna rinner iväg snabbt. Jag får några mindre havsöringar och tappar en 3-4 kiloslax vid North Pool när jag ska stranda den. Det gör inte så mycket. Jag fick uppleva hugget, ett märkligt sugande laxhugg som jag tidigare bara läst om men själv aldrig upplevt. Att jag har nerverna under kontroll och kan vänta tills laxen krokat sig själv ger en enorm tillfredställelse. Det vanliga är ju att man gör mothugg så fort man känner något. Ofta resulterar det i missade hugg eller dåligt krokade laxar. Ur det perspektivet passar laxfiske mig som hand i handske. Jag försvinner ofta bort i tankar, funderingar och drömmar när jag fiskar och missar därmed många harrar och öringar eftersom jag är för sen i mothugget. Laxen krokar ofta sig själv om man håller inne mothugget.
Sista förmiddagen fiskar jag Rock. Gloppens kanske vackraste pool. Jag ser ett par laxar men lyckas inte kroka någon. 85 mil i bil väntar och jag känner mig allt annat än sugen på bilfärden.
Under bilresan hem tänker jag på det vägskäl jag har framför mig på min flugfiskestig. När jag kommer till vägskälet gör jag upp en eld, kokar kaffe och gnager på en bit torkat renkött.
Hinner jag med både laxfiske och harr och öringfiske? Jag borde göra det om jag bara ser till tidsåtgång. Laxfisket kräver mer i form av framför allt pengar, men också av kropp och själ. Det är därför jag sitter vid vägskälet med min eld och mitt kaffe. En ny känsla finns också där, känslan av saknad, av längtan. Längtan efter hustrun och familjen. Den känslan har jag aldrig tidigare känt när jag varit på mina fiskeresor.
För några år sedan satt jag vid ett annat vägskäl. Jag sålde båten och det mesta av spinnutrustningen. Orsaken var densamma. Jag kände mig splittrad av bredden i mitt fiske. Fisket är för mig mycket mer än att fånga fisk och båtfisket efter gädda, gös och öring gav inte det jag sökte. I flugfisket finner jag en väg till mitt inre.
Jag ger det norska laxfisket några år till. Det gäller att passa på så länge jag har ekonomiska förutsättningar att satsa på lax och havsöring i Norge. Vill också återse Skottland och River Spey. Den dan förutsättningarna ändras byter jag flugfiskestig. Det innebär också att jag beställer ett 11 fots splitcanespö av Ulf Löfdal, ett spö jag trånat efter ända sedan jag kände på det för första gången. Ett spö för framför allt Harmångersån, men också för augustifiske i Norge.
När elden brunnit ut dricker jag upp det sista av kaffet innan jag vandrar vidare på min flugfiskestig.
Jag har funnit en bra stig att vandra på. Kanske ägnar jag för lite tid vid ån eller älven, kanske inte. Den tur till det fjällnära skogslandet jag planerade att göra under sommaren hanns inte med.
Gloppenelva får bli ett bokslut över sommarfisket. Lämnar sommaren bakom mig med ett lätt stänk av vemod. Jag gillar vemod. Vemod handlar om saknad. Saknad föder längtan. Längtan föder drömmar och drömmar gör livet värt att leva. Jag fiskar helst med lätt utrustning vid lax och havsöringsfiske. Max 12.6 fot och intermediatelinor. Därför passar augustifiske bättre än det hårda vårfisket med hög kall älv och tung utrustning.
Gloppen är en fantastisk liten älv. Fisket är dyrt men värt pengarna. Lyxfiske med helpension och hela älven för oss själva. 10 personer på 6 km älv ger noll trängsel. Vattnet är klart med en smaragdgrön ton. Vestlandet är vackert och dramatiskt och att få fiska i dess älvar känns som ett privilegium. Trots att det är mycket fisk i älven är det inte bara att hämta den.
Förutsättningarna för bra fiske är bättre än juniveckan i Orkla, men det är som vid allt laxfiske ett hårt arbete och det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Fisket börjar med en välkomstmiddag på hotellet kl 15.00 ankomstdagen. Helge, vår värd informerar om älven, fisket och vad som gäller. Vi fiskar i 8-timmarspass på norra respektive södra sidan av älven. Middag är kl 15.00 varje dag. Mitt fiske inleds på den södra sidan på platsen som kallas Sanden.
Ställer i ordning två utrustningar. Min 12.6:a med intermediateklump och min 11 fots med sjunktrespets. Flugorna blir Blue Charm med grönt hackel och en Black & Silver också med grönt hackel. Har fått för mig att grönt är en bra färg för Vestlandet.
Första repan. Vattnet är mycket lägre i år. Det blir därför spännande att undersöka sträckorna ovanför fallet. Ifjol gick det lite för högt vatten för min smak där. Min nya tolvsexa kastar fint, även om jag har mycket att lära när det gäller kastteknik. jag fiskar numera med något längre klumpar jämfört med för några år sedan 12-13 meter istället för 10-11 meter. Det ger mig mer harmoniska kast.
Är inte tillräckligt intresserad av teknik och därför kommer jag nog inte att bli en mycket bättre kastare än vad jag är idag. Jag når i allmänhet dit jag vill med mina kast, det räcker för mig.
Fast fisk! En grilse har tagit min Green Charm. Det här börjar bra tänker jag. Efter en kort fight är fisken strandad. 55 cm nystigen. Sedan händer inget mer för mig. Ett par-tre fiskar kommer upp innan augustimörkret lägger sig över Gloppen. Jag gör ett försök med nattfiske men tröttnar ganska snart. Det är krångligt och svårt att kasta.
Tillbaka till hotellet och nattvickning. Soppa, bröd och massa pålägg. Några av fiskekamraterna är redan på plats och jag lyssnar förstrött men samtidigt vetgirigt på fiskeljuget. Man lär sig alltid något av fiskeljug och eftersom det här är första gången jag fiskar med det här gänget finns det mycket att lära, särskilt när det gäller flugor, flugval och flugors uppbyggnad. Fiskeljuget innehåller andra historier eller varianter på de historier jag hört och själv berättat. Många har fiskat på Kola och där är det tunndressade flugor som gäller för laxen. Varför bara där? Mina flugor är ofta väldressade med mycket material i vinge och hackel. Ska nog binda upp ett gäng med tunnare vingar och färre hackelvarv till nästa säsong.
Istället för nattfiske satsar jag på det tidiga morgonfisket. Jag är nog mer morgonmänniska än nattmänniska. De stora natthavsöringarna får andra fiska efter. Mitt sätt att fiska med lättare utrustning och lätta linor innebär begränsningar. Jag har gjort ett medvetet val att begränsa mig och inom dessa gränser utveckla mitt fiske och mig själv som flugfiskare. Det innebär att de fiskar jag inte når tack vare att jag begränsat mig inte är mina fiskar att fånga.
Kommer till älven i det första gryningsljuset. South Pool och Rennan är fiskeplatserna. Det togs en fin lax här igår kväll. Börjar med elvafotaren med flytklump och sjunktrespets. Det fiskar fint. Det har dessutom ett vackert namn. "The Gordon". Tillverkare är Sharpes of Aberdeen. Ett ganska billigt spö och ganska ovanligt i Norden. Djup förlåtande aktion. Kanske har jag en lite för tung lina på det men jag kastar bra, vilket är viktigast. Ska bygga om handtaget till switchgrepp under vintern.
Nere vid Platform visar sig en del fisk. Jag går tillbaka till muren vid South Pool och byter spö till mitt 12.6-fots LTS Explosive Light. Ett underbart spö med en helt annan aktion än The Gordon. Namnet på spöt visar tydligt att det vänder sig till en helt annan kategori fiskare än The Gordon, den moderna livsstilsflugfiskaren med tatueringar och huvtröja med dödskalletryck. Mitt nostalgiska jag drömmer om den tid flugspön hade sifferkombinationer eller mer poetiska namn. Hur som helst är det ett fantastiskt spö och troligtvis en modern klassiker som morgondagens nostalgiker kommer att skriva drömmande lovord om. Green Charm från igår får sitta kvar. Vid Rennan hugger en grilse. Troligtvis kom den med steget jag såg nere vid Platform. Den är mindre än gårdagens, 45-50 cm. Green Charm verkar vara en hit. Ett mönster att vidareutveckla under vinterns övningar vid bindstädet. Nöjd med morgonens fiske åker jag till hotellet för att äta frukost. En märklig känsla att äta hotellfrukost iförd fiskeskjorta och fleecunderställsbyxor.
De tre dagarna rinner iväg snabbt. Jag får några mindre havsöringar och tappar en 3-4 kiloslax vid North Pool när jag ska stranda den. Det gör inte så mycket. Jag fick uppleva hugget, ett märkligt sugande laxhugg som jag tidigare bara läst om men själv aldrig upplevt. Att jag har nerverna under kontroll och kan vänta tills laxen krokat sig själv ger en enorm tillfredställelse. Det vanliga är ju att man gör mothugg så fort man känner något. Ofta resulterar det i missade hugg eller dåligt krokade laxar. Ur det perspektivet passar laxfiske mig som hand i handske. Jag försvinner ofta bort i tankar, funderingar och drömmar när jag fiskar och missar därmed många harrar och öringar eftersom jag är för sen i mothugget. Laxen krokar ofta sig själv om man håller inne mothugget.
Sista förmiddagen fiskar jag Rock. Gloppens kanske vackraste pool. Jag ser ett par laxar men lyckas inte kroka någon. 85 mil i bil väntar och jag känner mig allt annat än sugen på bilfärden.
Under bilresan hem tänker jag på det vägskäl jag har framför mig på min flugfiskestig. När jag kommer till vägskälet gör jag upp en eld, kokar kaffe och gnager på en bit torkat renkött.
Hinner jag med både laxfiske och harr och öringfiske? Jag borde göra det om jag bara ser till tidsåtgång. Laxfisket kräver mer i form av framför allt pengar, men också av kropp och själ. Det är därför jag sitter vid vägskälet med min eld och mitt kaffe. En ny känsla finns också där, känslan av saknad, av längtan. Längtan efter hustrun och familjen. Den känslan har jag aldrig tidigare känt när jag varit på mina fiskeresor.
För några år sedan satt jag vid ett annat vägskäl. Jag sålde båten och det mesta av spinnutrustningen. Orsaken var densamma. Jag kände mig splittrad av bredden i mitt fiske. Fisket är för mig mycket mer än att fånga fisk och båtfisket efter gädda, gös och öring gav inte det jag sökte. I flugfisket finner jag en väg till mitt inre.
Jag ger det norska laxfisket några år till. Det gäller att passa på så länge jag har ekonomiska förutsättningar att satsa på lax och havsöring i Norge. Vill också återse Skottland och River Spey. Den dan förutsättningarna ändras byter jag flugfiskestig. Det innebär också att jag beställer ett 11 fots splitcanespö av Ulf Löfdal, ett spö jag trånat efter ända sedan jag kände på det för första gången. Ett spö för framför allt Harmångersån, men också för augustifiske i Norge.
När elden brunnit ut dricker jag upp det sista av kaffet innan jag vandrar vidare på min flugfiskestig.
tisdag 26 juli 2016
Tillbaka till Viforsen
Laxfiske sliter. Både kropp och själ behöver återhämta sig efter en laxfiskevecka. Laxflugfiske kräver så mycket mer av dig jämfört med annat flugfiske, därför är en tids återhämtning nödvändig. Att kliva in och ut ur laxfiskebubblan är jobbigt. Jag kan inte förklara varför det är så, bara att acceptera faktum. Ett par veckor efter laxveckan börjar fiskesuget kännas rejält. Har visserligen haft en del att göra hemma, men det finns alltid tid för ett par timmars fiske.
Suget har helt enkelt inte funnits där. Det var inte förrän ett par goda vänner for till Ljungan med husvagn för ett par dagars harrfiske det började pirra till i flugfiskesjälen.
Harrfiske är på många sätt enklare för kropp och själ jämfört med laxfiske. Älven talar till dig på ett annat sätt. Insekter i luften och på vattenytan är tecken på att det är läge att fiska. När harren börjar vaka vet jag var i älven jag ska fiska. Det blir ett mer avslappnat fiske. Laxfiske är mer hårt arbete där du inte vet när hugget kommer. Flugvalet är viktigare vid harrfiske. Storlek och färg på flugan är viktig. Harren kan vara oerhört kräsen. Klassiska våt och torrflugor är med vissa undantag de flugor jag fiskar med. Undantagen är moderna klassiker som klinkhammervarianter, hjorthorspuppan och något till mönster. Det jag lärt mig under vintern och under vårens och försommarens fiske är att fiska med grövre tafsspetsar. 0.18 är sällan fel. Mindre trassel och bättre kast.
Jag hade nästan glömt hur viktig Ljungan och Viforsen är för mig. Att sitta högst upp på ön i Viforsen och se de försiktiga harrvaken bryta vattenytan är meditativt. När kvällen övergår i natt ser det ut som duggregn på vattenytan trots molnfri himmel. Det är kläckande nattsländor. Ett par dagar i ensamhet behövs innan jag är nere i varv. Har ett behov av att då och då vara ensam vid ett fiskevatten eller på en skogsvandring. Ensamhet fungerar liksom helande på mig, i alla fall om ensamheten är självvald.
Fisket går i perioder. Det kan vara nästan heldött i flera timmar mellan huggperioderna. När solen skiner ser man harrarna stå och sova bakom stenar eller i gropar. En mäktig syn. Då är det nästan helt omöjligt att fånga någon. När sedan huggperioderna inträffar har jag haft bäst fiske i ganska hård ström i knädjupt vatten.
Korta kast där man ser fiskarna stiga till flugan är riktigt häftigt. Fina harrar mellan 35 och 45 cm, ibland ännu större. Man behöver flugor med bra flytförmåga och som syns bra i den snabba och krabba strömmen om man vill fiska torrt. Trots att fisken vakar behöver det inte betyda att man ska fiska torrfluga. En dag fiskade jag varannan gång med Klinkhammer och Hjorthårspuppan och varannan gång med March Brown och en Hedefluga som liknar Red tag. Fick ungefär lika många fiskar. Skillnaden var att jag fick större fisk på våtflugorna.
Mina splitcanespön fiskar bra. Hans Lidmanspöt är på grund av sin längd (9.4 fot) tungt att fiska med under längre fiskepass. Vid harrfiske är mina fiskepass ganska korta och därför fungerar det ändå bra. Den tunga långsamma aktionen i spöt passar mig. 7.6 fots Mentorn är som en dröm att kasta med. Silkeslinan håller sig flytande hela dagen om jag fettar in den innan jag börjar fiska. Jag gillar naturmaterial och har därför funnit den perfekta utrustningen för mig.
En kväll bevittnade jag troligtvis tillkomsten av ännu en flugfiskare. Innan han gick ut i älven berättade han att han fiskat mycket havsöring med spinn, men var nyfiken på flugfisket eftersom det ser så mysigt ut. Glädjen i hela hans kroppsspråk när han fick sin första harr gick inte att ta miste på. Ännu en förlorad själ tänkte jag.
Fem dagar behövdes innan fiskelusten lagt sig såpass att jag kan åka hem. Nya erfarenheter att bearbeta, nya ideér till flugor att binda. Kropp och själ är i balans.
Viforsen är ett av mina andningshål. Ett livsviktigt sådant.
Suget har helt enkelt inte funnits där. Det var inte förrän ett par goda vänner for till Ljungan med husvagn för ett par dagars harrfiske det började pirra till i flugfiskesjälen.
Harrfiske är på många sätt enklare för kropp och själ jämfört med laxfiske. Älven talar till dig på ett annat sätt. Insekter i luften och på vattenytan är tecken på att det är läge att fiska. När harren börjar vaka vet jag var i älven jag ska fiska. Det blir ett mer avslappnat fiske. Laxfiske är mer hårt arbete där du inte vet när hugget kommer. Flugvalet är viktigare vid harrfiske. Storlek och färg på flugan är viktig. Harren kan vara oerhört kräsen. Klassiska våt och torrflugor är med vissa undantag de flugor jag fiskar med. Undantagen är moderna klassiker som klinkhammervarianter, hjorthorspuppan och något till mönster. Det jag lärt mig under vintern och under vårens och försommarens fiske är att fiska med grövre tafsspetsar. 0.18 är sällan fel. Mindre trassel och bättre kast.
Viforsen i lågvatten och extremt panorerad |
Jag hade nästan glömt hur viktig Ljungan och Viforsen är för mig. Att sitta högst upp på ön i Viforsen och se de försiktiga harrvaken bryta vattenytan är meditativt. När kvällen övergår i natt ser det ut som duggregn på vattenytan trots molnfri himmel. Det är kläckande nattsländor. Ett par dagar i ensamhet behövs innan jag är nere i varv. Har ett behov av att då och då vara ensam vid ett fiskevatten eller på en skogsvandring. Ensamhet fungerar liksom helande på mig, i alla fall om ensamheten är självvald.
Harr 49 cm fångad på en hjorthårspuppa i storlek 14 |
Korta kast där man ser fiskarna stiga till flugan är riktigt häftigt. Fina harrar mellan 35 och 45 cm, ibland ännu större. Man behöver flugor med bra flytförmåga och som syns bra i den snabba och krabba strömmen om man vill fiska torrt. Trots att fisken vakar behöver det inte betyda att man ska fiska torrfluga. En dag fiskade jag varannan gång med Klinkhammer och Hjorthårspuppan och varannan gång med March Brown och en Hedefluga som liknar Red tag. Fick ungefär lika många fiskar. Skillnaden var att jag fick större fisk på våtflugorna.
Mina splitcanespön fiskar bra. Hans Lidmanspöt är på grund av sin längd (9.4 fot) tungt att fiska med under längre fiskepass. Vid harrfiske är mina fiskepass ganska korta och därför fungerar det ändå bra. Den tunga långsamma aktionen i spöt passar mig. 7.6 fots Mentorn är som en dröm att kasta med. Silkeslinan håller sig flytande hela dagen om jag fettar in den innan jag börjar fiska. Jag gillar naturmaterial och har därför funnit den perfekta utrustningen för mig.
En kväll bevittnade jag troligtvis tillkomsten av ännu en flugfiskare. Innan han gick ut i älven berättade han att han fiskat mycket havsöring med spinn, men var nyfiken på flugfisket eftersom det ser så mysigt ut. Glädjen i hela hans kroppsspråk när han fick sin första harr gick inte att ta miste på. Ännu en förlorad själ tänkte jag.
Fem dagar behövdes innan fiskelusten lagt sig såpass att jag kan åka hem. Nya erfarenheter att bearbeta, nya ideér till flugor att binda. Kropp och själ är i balans.
Viforsen är ett av mina andningshål. Ett livsviktigt sådant.
tisdag 12 juli 2016
Trägen vinner! Om laxveckan i Orkla
Laxflugfiske är tekniskt egentligen ganska enkelt. Oftast vet du var laxen står och har du en hyfsad kastteknik finns chansen att fånga en lax. Det kan vara nästa kast eller nästa år. Däri ligger det svåra, ingen vet när och varför laxen tar flugan.
Barnboksförfattaren och fiskeskribenten Mikael Engström är nog den som lärt mig det viktigaste inom laxfisket, nämligen det som handlar om slitet, om hopplösheten, om att hantera besvikelsen över att laxen aldrig hugger. Bli inte förvånad om du blir utan, bli förvånad om du får en lax är den sanning jag levt med under mina år som laxfiskare. Jag trodde jag visste vad jag gav mig in på när jag började fiska lax efter att ha läst i stort sätt allt Engström skrivit om laxfiske. Trots att jag var var mentalt väl förberedd redan 2004 så inser jag idag att jag hade fel. Hur kan man förbereda sig tillräckligt på något som inte går att förklara? Varför utsätter man kropp och framför allt själen för den prövning som laxfiske innebär? Laxfiske handlar inte om kampen mellan dig och laxen, det handlar om en inre kamp mot dig själv och de egna demonerna. En slags inre frihetskamp där friheten spränger dina inre gränser och tar dig vidare på livets resa. Tror att det är därför laxfisket lockar mig. Laxfiskeveckan i Orkla känns viktigare för varje år trots att jag varje vinter känt tvivel inför laxfisket, tvivel som växer sig starkare för varje år. Varför gör jag det här? Det suger kraft från mitt andra flugfiske, det efter harr, öring och havsöring, från det viktiga vardagsfisket.
Vi är sex personer som fiskar tillsammans på tre sträckor i Orkla. Øya, Vikabukta och Mælhåggån. Vi fiskar två och två i sextimmarspass innan vi byter sträcka. Jag fiskar med Gurkan. Han hade inte löst den norska fiskeavgiften via nätet som vi övriga hade gjort. Han anser att det är enklare att göra det på postkontoret i Brekken det första samhället innanför den norska gränsen. Det tog en timme. På nätet tar det fyra minuter...
Efter tvätt av utrustningen är vi på plats i huset vi bor i under veckan. Bonden vi hyr av berättar att fisket varit bra och förväntningarna är på topp. Arbetsveckan vid älven börjar. Jag fiskar med lätt utrustning, ett enhandsspö med ett switchhandtag ombyggt av Pär Palm, ett 12.6 fots LTS Explosive light # 6-7 med flyt/Intermediateklump samt ett gammalt 12.4 fots Yellow Line i klass 8-9.
Orkla mellan Bjørset och Sworkmo är en liten älv, man behöver normalt varken fiska med tunga linor eller kasta särskilt långt. Genom att fiska lätt kastar jag bättre och fiskar därför också bättre. Min laxfiskefilosofi har två huvudregler, flugan i vattnet och sträckt tafs. Med sträckt tafs fiskar flugan direkt när den landat. Resten handlar om tålamod, en kamp mot dig själv och dina demoner. Demonerna lockar med öl, whisky, stugvärmen, tv och avancerat laxfiskeljug med kompisarna.
Lördag kväll.
Att kliva i älven för första gången på ett år är en befriande känsla. Samtidigt vet jag vad som väntar. Hopp och hopplöshet i en inre resa. Gurkan tappar en fisk vid den heta platsen på Øya.
Söndag.
Gurkan har tappat en på samma plats som igår. Jag tacklar upp mitt Yellow Line med sjunk 1-2 spets på Bill Drurylinan innan vi åker till Vikabukta. Flugan blir en Black & Silver där silverkroppen ersatts med peacock. Det finns två trappor ner till Vikabukta. En gammal och den nyare som går direkt till vindskyddet. Fisken kan stå väldigt nära land, jag smyger ner på den gamla trappan och fiskar av gropen framför vindskyddet medan Gurkan väntar i slänten. Tre fiskar visar sig och en av dessa biter omgående min fluga.
Det var enkelt i år tänker jag när jag vadar i land och börjar drilla laxen på allvar. Den rör sig i hela poolen utom ner mot suget, det farliga suget som är början på en två hundra meter lång fors. Jag har ränt forsen en gång med en felkrokad lax och vill helst inte göra om resan. Enda gången jag felkrokat lax. Har du måttband frågar Gurkan. Laxen ska vara på land först svarar jag. Då släpper den, helt utan anledning. Det känns tomt, mycket tomt. Man får inte många chanser under en vecka, det här var kanske min chans den här veckan. Fiskar fram till midnatt, lägger oss för att köra ett tidigt morgonpass med början på Øya.
Måndag.
Kliver upp halvfem. Øya. Gurkan får en lax på den första rundan, ca 80 cm. Helt odramatiskt, bara att veva hem den. Laxfiske är så enkelt ibland. Vi firar laxen med en liten whisky. Det är en del av vår laxfisketradition. Varje lax firas med en hutt, typ 2 cl. Har nog aldrig tagit en whisky kl fem på morgonen tidigare. Den smakar fantastiskt gott. Gurkan skiner som bara en laxfiskare med lax på land kan göra.
Kl 10.00 byter vi pool till Vikabukta. Fiskar den med mitt 12.4 Yellow Line, Bill Drurylina och sjunk 1-2 spets. Spöt fiskar underbart. Den djupa lite långsamma aktionen tilltalar mig, spöt liksom kastar av sig själv bara jag sätter stoppen rätt. Efter ett par rundor byter jag till en sjunk 10 spets. När jag kommit halvvägs på rundan och lyfter för att göra ett nytt kast går spöt av en cm under holken på handtagsdelen. Tog inte i särskilt mycket och överansträngde därför inte spöt. Det är andra 12.4 Yellow Line jag knäcker på samma ställe i samma pool, dessutom. Förra gången var det mitt fel, jag överbelastade spöt vid ett bottennapp. Den här gången är det oförklarligt. Måste vara fabrikationsfel. Jävlar!!!
Byter spets från flyt till sjunktre på mitt niofots Sage enhands. Funkar sådär att fiska Vikabukta med det spöt. Innan kurvan i den hårda strömmen är spöt lite för kort. Svårt att lyfta linan i den starka, turbulenta strömmen. Efter kurvan är det lättare.
Tisdag.
Brukar vara veckans svåraste dag. Det är då laxkoman slår till. Man har fiskat dygnet runt sedan i lördags utan att ha fått en fisk på land. Entusiasmen byts mod leda och hopplöshet. Jag inbillar mig att jag har erfarenhet nog att hålla laxkoman i schack, fast jag vet att det inte är sant. Fiskade jag ensam blev jag nog kvar i stugan. Gurkan som fått fisk håller mig uppe. Det har regnat in i Gurkans bil. Växelspaksdamasken är full i vatten. Ett dåligt vindrutebyte är orsaken. Ett märkligt fel vi aldrig varit med om tidigare.
Vi börjar vårt fiske i Vikabukta, den pool jag genom åren lyckats bäst i. Längst ner på nacken smäller det på. En lax tar flugan, drar ut tre meter lina för att sedan kliva av. Andra tappade laxen på tre dagar. Jag brukar inte tappa lax. Vi fiskar på. När det börjar bli dags för att tända en brasa och grilla korv smäller det på en för Gurkan. Den simmar snabbt ner mot nacken och Gurkan låser rullen i hopp om att få stopp på fisken.
Den fortsätter att gå och Gurkan är på väg att följa efter när jag skriker åt honom att hålla i. Fisken har vänt och det är tyngden av fluglinan som drar nerströms. Laxen gör ett hopp och drar uppströms innan den lossnar. Det var en mycket dramatisk och intensiv fight. Gurkan är helt skakis.
Vi fortsätter vårt fiske i Mælhåggån, en pool som detta år helt verkat hamna i bakvattnet. Jag har haft bra fiske där de senaste åren, men då på lite högre vatten. Inget händer och efter sex timmar drar vi vidare till det vackra Øya. Det visar sig som vanligt fisk där och vi reagerar på att fisken verkar stå grunt. Och nära land. Har vi kastat för långt tidigare och därmed fiskat över fisken med linan pekande rakt nedströms? Vi byter taktik, fiskar tvärare, sätter fart på flugan med nedströms mendningar. Gurkan byter fluga till Den vanliga. Det är rätt ljus för den menar han. Taktiken lyckas och han krokar en fisk. En vild fisk som gör allt den kan för att slå sig fri. Den är i samma längd som hans förra men betydligt fetare. Det händer inget mer på Øya trots att det visar sig fisk hela tiden. Var det taktiken som gav fisk eller var det bara tillfälligheter? Vi får för få laxar på en säsong för att kunna dra någon slutsats. Jag är övertygad om att det handlar om tillfälligheter. Flugan i vattnet och sträckt tafs är det viktiga. Att mecka med flugbyten och sjunkspetsar handlar mer om att hålla laxkoman borta och inge hopp.
Tillbaka till Vikabukta. Laxkoman bubblar inom mig. Med förenade krafter håller vi den stången. Jag fiskar varannan runda med 12.6 LTS:n och Intermediateklump och varannan runda 9 fots Sagen med en 400 grains skagitklump och en 15 fots sjunktrespets. kasten funkar bättre och bättre. En och annan fisk visar sig, även här nära land. Minimal vadning och variation i kasten är taktiken. Det smäller på och mitt Sagespö får jobba hårt. laxen stökar på i poolen och gör ett par hopp. Hoppet om lax på land tänds. Tredje gången gillt! Då raknar spöt...Jag känner absolut ingenting, det är helt tomt inombords. Tre tappade fiskar på tre dagar, det händer bara inte. Har jag tappat förmågan att kroka lax? Försvann den med årets lyckade havsöringsfiske i Harmångersån? Jag är på väg att begå det största misstag man kan göra vid laxfiske, nämligen att börja grubbla. Förnuftet i mig vet att det är bara tillfälligheter att fisken lossnar, ändå gror grubblet. Strömmen är stark och kroken kan lika gärna fastna långt fram i munnen där den fäster dåligt Som i mungipan där den sitter benhårt. Använd slinga tipsar experterna. Vadå slinga? Mina laxar bara suger fast och när jag väl känner hugget har laxen oftast redan börjat sin första rusning. Oftast sitter den. Slinga? Den slinga jag har beror på att jag vill säkra att tafsen är sträckt. Gurkans entusiasm och kaffe håller mig kvar på banan.
Onsdag
Lite fisk i älven och inte ett liv på hela dan. Förutom Gurkan då som får en fin lax i Vikabukta.
Det verkar vara hans år även i år. Gurkan har utvecklats otroligt mycket som laxfiskare under de år vi fiskat tillsammans. Han har blivit en riktigt duktig laxfiskare och jag lär mig väldigt mycket av honom. Tror att det beror på att vi fiskar på ett likadant sätt. Vi går våra repor, fiskar på. Inom mig har tvivlet naglat sig fast.
Jag längtar hem, hem till Hälsinglands öringar och Ljungans harrar, till ön i Viforsen. Resten av veckan handlar om att härda ut. Jag har haft mina chanser och bränt dom, bara att acceptera fakta och komma igen nästa år.
Torsdag.
Väckarklockan ringer kl fyra på morgonen. Vi har morgonfisket på Öya. Det gör ont i kroppen att bara öppna ögonen. Jag mår illa och har helt tappat lusten för laxfiske. Tvivlar på min förmåga, vill ligga kvar i sängen till lördag morgon, åka hem och sälja laxprylarna. Kliver ändå upp, äter min frukost. Det blåser en del, men inte värre än att det går att fiska. Jag plockar med flugor, varierar storlekar trots att jag är övertygad om att det inte spelar någon roll. Högre upp i älven, på Wella har man fiskat bra på riktigt små flugor. De laxar som vi 6 personer har fångat, fem stycken hittills har tagits på betydligt större flugor. Spelar storleken någon roll? Kanske i varmare vatten senare på säsongen, men inte nu. Morgonen är händelselös, efter Øya fiskar vi Vikabukta.
Kvart i fyra på eftermiddagen, inför sista rundan byter jag till en 15 fots sjunkåttaspets på mitt enhands. Skagitklumpen bör orka att lyfta en sådan tung spets. Byter också till en Thunder & Lightning, en fluga jag aldrig fått lax på. Efter några kast har jag kastat in mig och kasten funkar bra. En lax hoppar strax ovanför guppet. Gurkan pekar. Den når jag aldrig svarar jag honom och lägger ut mitt kast. Det behövs inte heller replikerar jag. Flugan hinner knappt landa förrän det stramar till. Jag kliver iland och börjar drilla fisken. Jag drillar alltid hårt och bestämt, trots det är det laxen som har kommandot. Jag klarar av att parera rusningarna sådär, den håller sig borta från suget och den farliga nacken. Den visar sig inte trots att den hela tiden simmar runt i poolen. Så fort den stannar ökar jag pressen för att sätta fart på den. Samtidigt är mitt inre i upplösningstillstånd, hopp och tvivel slåss för fullt. Det här är mitt livs viktigaste lax. Min framtid som laxfiskare står på spel. Tappar jag den här fisken slutar jag med laxfiske, jag klarar inte mer. Laxen kommer in mot land för första gången. Den är stor! När den känner botten skrapa mot sin mage rusar den. Tur att poolen är liten, rusningen begränsas därför till kanske tjugo meter. Backingen är aldrig ute. Jag fortsätter hålla en stenhård press. Enhandsspöt känns definitivt inte vekt, tvärtom så upplever jag att jag har bra kontroll. Det går minst lika bra att drilla fisk på ett kortare spö, i alla fall i de pooler jag fiskar. Man fiskar ju tarpoon med enhandsspö. Äntligen är fisken trött. Gurkan försöker håva den men misslyckas att få in den i håven. Han släpper håven och tar ett bestämt grepp om stjärtspolen. Håva den skriker jag panikslagen. Det går inte svarar han, det är för grunt och laxen är för stor. Jag släpper spöt, greppar håven och tillsammans får vi in laxen i håven. 100 cm och ca 9,8 kg. Nytt enhandsrekord!
Känslan när laxen simmar tillbaka är omöjlig att beskriva i ord. Glädje, lättnad, befrielse, en salig tomhet. Känner mig oövervinnerlig. Jag har besegrat laxkoman, mina demoner och jag är tillbaka på banan som laxfiskare och som människa. Jag har för stunden besegrat livet. Att i de mörkaste stunderna när man tappat tron på sin förmåga ändå vara kvar på banan och göra det man ska är en lärdom från laxfisket jag tar med mig till vardagen.
Jag går upp till bilen lite före Gurkan. Då kommer tårarna. De förlösande befriande tårarna.
På fredag kväll får jag äntligen en lax på Øya, den himmelskt vackra poolen. Även den på enhands. Trägen vinner!
Barnboksförfattaren och fiskeskribenten Mikael Engström är nog den som lärt mig det viktigaste inom laxfisket, nämligen det som handlar om slitet, om hopplösheten, om att hantera besvikelsen över att laxen aldrig hugger. Bli inte förvånad om du blir utan, bli förvånad om du får en lax är den sanning jag levt med under mina år som laxfiskare. Jag trodde jag visste vad jag gav mig in på när jag började fiska lax efter att ha läst i stort sätt allt Engström skrivit om laxfiske. Trots att jag var var mentalt väl förberedd redan 2004 så inser jag idag att jag hade fel. Hur kan man förbereda sig tillräckligt på något som inte går att förklara? Varför utsätter man kropp och framför allt själen för den prövning som laxfiske innebär? Laxfiske handlar inte om kampen mellan dig och laxen, det handlar om en inre kamp mot dig själv och de egna demonerna. En slags inre frihetskamp där friheten spränger dina inre gränser och tar dig vidare på livets resa. Tror att det är därför laxfisket lockar mig. Laxfiskeveckan i Orkla känns viktigare för varje år trots att jag varje vinter känt tvivel inför laxfisket, tvivel som växer sig starkare för varje år. Varför gör jag det här? Det suger kraft från mitt andra flugfiske, det efter harr, öring och havsöring, från det viktiga vardagsfisket.
Vi är sex personer som fiskar tillsammans på tre sträckor i Orkla. Øya, Vikabukta och Mælhåggån. Vi fiskar två och två i sextimmarspass innan vi byter sträcka. Jag fiskar med Gurkan. Han hade inte löst den norska fiskeavgiften via nätet som vi övriga hade gjort. Han anser att det är enklare att göra det på postkontoret i Brekken det första samhället innanför den norska gränsen. Det tog en timme. På nätet tar det fyra minuter...
Efter tvätt av utrustningen är vi på plats i huset vi bor i under veckan. Bonden vi hyr av berättar att fisket varit bra och förväntningarna är på topp. Arbetsveckan vid älven börjar. Jag fiskar med lätt utrustning, ett enhandsspö med ett switchhandtag ombyggt av Pär Palm, ett 12.6 fots LTS Explosive light # 6-7 med flyt/Intermediateklump samt ett gammalt 12.4 fots Yellow Line i klass 8-9.
Orkla mellan Bjørset och Sworkmo är en liten älv, man behöver normalt varken fiska med tunga linor eller kasta särskilt långt. Genom att fiska lätt kastar jag bättre och fiskar därför också bättre. Min laxfiskefilosofi har två huvudregler, flugan i vattnet och sträckt tafs. Med sträckt tafs fiskar flugan direkt när den landat. Resten handlar om tålamod, en kamp mot dig själv och dina demoner. Demonerna lockar med öl, whisky, stugvärmen, tv och avancerat laxfiskeljug med kompisarna.
Två svenska rullar. En från före 65, en från efter 85. Bägge funkar. |
Øya. Vår vackraste pool |
Att kliva i älven för första gången på ett år är en befriande känsla. Samtidigt vet jag vad som väntar. Hopp och hopplöshet i en inre resa. Gurkan tappar en fisk vid den heta platsen på Øya.
Söndag.
Gurkan har tappat en på samma plats som igår. Jag tacklar upp mitt Yellow Line med sjunk 1-2 spets på Bill Drurylinan innan vi åker till Vikabukta. Flugan blir en Black & Silver där silverkroppen ersatts med peacock. Det finns två trappor ner till Vikabukta. En gammal och den nyare som går direkt till vindskyddet. Fisken kan stå väldigt nära land, jag smyger ner på den gamla trappan och fiskar av gropen framför vindskyddet medan Gurkan väntar i slänten. Tre fiskar visar sig och en av dessa biter omgående min fluga.
Det var enkelt i år tänker jag när jag vadar i land och börjar drilla laxen på allvar. Den rör sig i hela poolen utom ner mot suget, det farliga suget som är början på en två hundra meter lång fors. Jag har ränt forsen en gång med en felkrokad lax och vill helst inte göra om resan. Enda gången jag felkrokat lax. Har du måttband frågar Gurkan. Laxen ska vara på land först svarar jag. Då släpper den, helt utan anledning. Det känns tomt, mycket tomt. Man får inte många chanser under en vecka, det här var kanske min chans den här veckan. Fiskar fram till midnatt, lägger oss för att köra ett tidigt morgonpass med början på Øya.
Måndag.
Kliver upp halvfem. Øya. Gurkan får en lax på den första rundan, ca 80 cm. Helt odramatiskt, bara att veva hem den. Laxfiske är så enkelt ibland. Vi firar laxen med en liten whisky. Det är en del av vår laxfisketradition. Varje lax firas med en hutt, typ 2 cl. Har nog aldrig tagit en whisky kl fem på morgonen tidigare. Den smakar fantastiskt gott. Gurkan skiner som bara en laxfiskare med lax på land kan göra.
Kl 10.00 byter vi pool till Vikabukta. Fiskar den med mitt 12.4 Yellow Line, Bill Drurylina och sjunk 1-2 spets. Spöt fiskar underbart. Den djupa lite långsamma aktionen tilltalar mig, spöt liksom kastar av sig själv bara jag sätter stoppen rätt. Efter ett par rundor byter jag till en sjunk 10 spets. När jag kommit halvvägs på rundan och lyfter för att göra ett nytt kast går spöt av en cm under holken på handtagsdelen. Tog inte i särskilt mycket och överansträngde därför inte spöt. Det är andra 12.4 Yellow Line jag knäcker på samma ställe i samma pool, dessutom. Förra gången var det mitt fel, jag överbelastade spöt vid ett bottennapp. Den här gången är det oförklarligt. Måste vara fabrikationsfel. Jävlar!!!
Den heta, men farliga nacken på Vikabukta. Sticker laxen väntar en 200 meters tuff resa till Mælhåggån. |
Tisdag.
Brukar vara veckans svåraste dag. Det är då laxkoman slår till. Man har fiskat dygnet runt sedan i lördags utan att ha fått en fisk på land. Entusiasmen byts mod leda och hopplöshet. Jag inbillar mig att jag har erfarenhet nog att hålla laxkoman i schack, fast jag vet att det inte är sant. Fiskade jag ensam blev jag nog kvar i stugan. Gurkan som fått fisk håller mig uppe. Det har regnat in i Gurkans bil. Växelspaksdamasken är full i vatten. Ett dåligt vindrutebyte är orsaken. Ett märkligt fel vi aldrig varit med om tidigare.
Vi börjar vårt fiske i Vikabukta, den pool jag genom åren lyckats bäst i. Längst ner på nacken smäller det på. En lax tar flugan, drar ut tre meter lina för att sedan kliva av. Andra tappade laxen på tre dagar. Jag brukar inte tappa lax. Vi fiskar på. När det börjar bli dags för att tända en brasa och grilla korv smäller det på en för Gurkan. Den simmar snabbt ner mot nacken och Gurkan låser rullen i hopp om att få stopp på fisken.
Den fortsätter att gå och Gurkan är på väg att följa efter när jag skriker åt honom att hålla i. Fisken har vänt och det är tyngden av fluglinan som drar nerströms. Laxen gör ett hopp och drar uppströms innan den lossnar. Det var en mycket dramatisk och intensiv fight. Gurkan är helt skakis.
Vi fortsätter vårt fiske i Mælhåggån, en pool som detta år helt verkat hamna i bakvattnet. Jag har haft bra fiske där de senaste åren, men då på lite högre vatten. Inget händer och efter sex timmar drar vi vidare till det vackra Øya. Det visar sig som vanligt fisk där och vi reagerar på att fisken verkar stå grunt. Och nära land. Har vi kastat för långt tidigare och därmed fiskat över fisken med linan pekande rakt nedströms? Vi byter taktik, fiskar tvärare, sätter fart på flugan med nedströms mendningar. Gurkan byter fluga till Den vanliga. Det är rätt ljus för den menar han. Taktiken lyckas och han krokar en fisk. En vild fisk som gör allt den kan för att slå sig fri. Den är i samma längd som hans förra men betydligt fetare. Det händer inget mer på Øya trots att det visar sig fisk hela tiden. Var det taktiken som gav fisk eller var det bara tillfälligheter? Vi får för få laxar på en säsong för att kunna dra någon slutsats. Jag är övertygad om att det handlar om tillfälligheter. Flugan i vattnet och sträckt tafs är det viktiga. Att mecka med flugbyten och sjunkspetsar handlar mer om att hålla laxkoman borta och inge hopp.
Kaffe och plock i flugasken |
Den vanliga. Rätt fluga? |
Kaffe. Rätt bränsle för laxfiskaren. Håller till skillnad från alkohol laxkoman stången |
Onsdag
Lite fisk i älven och inte ett liv på hela dan. Förutom Gurkan då som får en fin lax i Vikabukta.
Det verkar vara hans år även i år. Gurkan har utvecklats otroligt mycket som laxfiskare under de år vi fiskat tillsammans. Han har blivit en riktigt duktig laxfiskare och jag lär mig väldigt mycket av honom. Tror att det beror på att vi fiskar på ett likadant sätt. Vi går våra repor, fiskar på. Inom mig har tvivlet naglat sig fast.
Jag längtar hem, hem till Hälsinglands öringar och Ljungans harrar, till ön i Viforsen. Resten av veckan handlar om att härda ut. Jag har haft mina chanser och bränt dom, bara att acceptera fakta och komma igen nästa år.
Gurkan fiskar Öya |
Väckarklockan ringer kl fyra på morgonen. Vi har morgonfisket på Öya. Det gör ont i kroppen att bara öppna ögonen. Jag mår illa och har helt tappat lusten för laxfiske. Tvivlar på min förmåga, vill ligga kvar i sängen till lördag morgon, åka hem och sälja laxprylarna. Kliver ändå upp, äter min frukost. Det blåser en del, men inte värre än att det går att fiska. Jag plockar med flugor, varierar storlekar trots att jag är övertygad om att det inte spelar någon roll. Högre upp i älven, på Wella har man fiskat bra på riktigt små flugor. De laxar som vi 6 personer har fångat, fem stycken hittills har tagits på betydligt större flugor. Spelar storleken någon roll? Kanske i varmare vatten senare på säsongen, men inte nu. Morgonen är händelselös, efter Øya fiskar vi Vikabukta.
Kvart i fyra på eftermiddagen, inför sista rundan byter jag till en 15 fots sjunkåttaspets på mitt enhands. Skagitklumpen bör orka att lyfta en sådan tung spets. Byter också till en Thunder & Lightning, en fluga jag aldrig fått lax på. Efter några kast har jag kastat in mig och kasten funkar bra. En lax hoppar strax ovanför guppet. Gurkan pekar. Den når jag aldrig svarar jag honom och lägger ut mitt kast. Det behövs inte heller replikerar jag. Flugan hinner knappt landa förrän det stramar till. Jag kliver iland och börjar drilla fisken. Jag drillar alltid hårt och bestämt, trots det är det laxen som har kommandot. Jag klarar av att parera rusningarna sådär, den håller sig borta från suget och den farliga nacken. Den visar sig inte trots att den hela tiden simmar runt i poolen. Så fort den stannar ökar jag pressen för att sätta fart på den. Samtidigt är mitt inre i upplösningstillstånd, hopp och tvivel slåss för fullt. Det här är mitt livs viktigaste lax. Min framtid som laxfiskare står på spel. Tappar jag den här fisken slutar jag med laxfiske, jag klarar inte mer. Laxen kommer in mot land för första gången. Den är stor! När den känner botten skrapa mot sin mage rusar den. Tur att poolen är liten, rusningen begränsas därför till kanske tjugo meter. Backingen är aldrig ute. Jag fortsätter hålla en stenhård press. Enhandsspöt känns definitivt inte vekt, tvärtom så upplever jag att jag har bra kontroll. Det går minst lika bra att drilla fisk på ett kortare spö, i alla fall i de pooler jag fiskar. Man fiskar ju tarpoon med enhandsspö. Äntligen är fisken trött. Gurkan försöker håva den men misslyckas att få in den i håven. Han släpper håven och tar ett bestämt grepp om stjärtspolen. Håva den skriker jag panikslagen. Det går inte svarar han, det är för grunt och laxen är för stor. Jag släpper spöt, greppar håven och tillsammans får vi in laxen i håven. 100 cm och ca 9,8 kg. Nytt enhandsrekord!
Känslan när laxen simmar tillbaka är omöjlig att beskriva i ord. Glädje, lättnad, befrielse, en salig tomhet. Känner mig oövervinnerlig. Jag har besegrat laxkoman, mina demoner och jag är tillbaka på banan som laxfiskare och som människa. Jag har för stunden besegrat livet. Att i de mörkaste stunderna när man tappat tron på sin förmåga ändå vara kvar på banan och göra det man ska är en lärdom från laxfisket jag tar med mig till vardagen.
Jag går upp till bilen lite före Gurkan. Då kommer tårarna. De förlösande befriande tårarna.
På fredag kväll får jag äntligen en lax på Øya, den himmelskt vackra poolen. Även den på enhands. Trägen vinner!
söndag 29 maj 2016
Stillavattenpremiär
Dags för årets premiär i stilla vatten. Abbortjärn. Det sägs att man bara sätter ut en och tvåsomrig öring i sjön, fisken blir då så att säga semivild och håller därför mycket fin kvalitet. Peter har hört rykten om fina öringar på sävsländenymfer i storlek 16-18. Jag hoppas på rocken. Jag hämtar Peter vid tolvtiden för vidare färd till finnskogen. Även dotterns jämthundstik är med. Dottern och hustrun är på Solvalla och elitloppshelgen. Sjön har lite märkliga regler. Före första juni och efter 31 augusti får medlemmar i fiskevårdsföreningen fiska med valfria sportfiskeredskap. Övrig tid gäller flugfiske. För oss andra gäller flugfiske under hela perioden sjön är öppen.
Vädret är lovande, det kanske spricker upp och det lovas svaga vindar. Jag har två utrustningar med. Mitt Hans Lidmanspö i splitcane som är byggt av Ulf Löfdal och ett niofots femdelat jag har byggt själv. Min förhoppning är att jag kan få en öring på Lidmanspöt även om det kanske inte är den optimala utrustningen för stilla vatten. Jag fiskar hellre med det spöt trots att det är tyngre och betydligt långsammare än mitt kolfiberspö. Det är något i spöts aktion som talar till mitt inre.
Efter 45 minuters bilfärd genom ett försommargrönt Hälsingland är vi framme. Vattnet i sjön är högt efter de senaste dagarnas skyfallsliknande regn. Det är mulet och varmt i luften, förhoppningarna på rocken är stora. Innan vi satt ihop våra utrustningar ser vi det första vaket. Nerverna kommer i dallring. Vakande fisk är något speciellt! Vad tar de? Sländor eller nymfer? Knyter på en Royal Wulff i storlek 10. Det är ett fåtal sländor på vattenytan så jag tror inte att fisken är kräsen. Spöt kastar bra och jag når dit jag vill med mina kast. Det finns därför ingen anledning att fiska med kolfiberspöt. Vaken fortsätter och våra torrflugor ratas. Peter byter till en nymf och strax därefter krokar han en fisk, en öring runt kilot. Jag byter till en March Brown våtfluga i st 10. Den fungerar som en imitation av en kläckande slända om den fiskas strax under ytan. Flugan ligger i ytfilmen och därför tror jag att den inte funkar, måste ta in den och blöta den innan den kan fiska som jag vill.
Slurp! En fisk slukar flugan, jag är för snabb i mothugget och missar den. Det kanske funkar med att fiska den torrt trots allt? Under tiden krokar Peter sin andra öring på nymf. Den är något större än den första öringen och lite mer gul i färgen. Dags för kaffe och funderingar. De tar alltså nymfer trots att det kläcker en och annan slända i olika storlekar. Även rocken kläcker även om det är glest.
Efter fikat traskar Peter iväg till en vik där det inte blåser lika mycket. Vinden har ökat något. Jag stannar kvar, byter till en Partridge & Orange i storlek 10. Rätt fiskad imiterar den en kläckande nymf. Det står inte på förrän en öring hugger. Lidmanspöt får jobba bra och Doublén knarrar fint när öringen rusar. Den drar ut nästan hela fluglinan innan jag får stopp på den. En vacker bärnstensfärgad öring på ca 45 cm ligger efter en stund i håven. Mer än nöjd gör jag några kast till. Det plaskar inne i viken, Peter har krokat sin tredje öring. Det surrar till i telefonen, ett SMS från Peter. Kom hit!! är det korta meddelandet. Jag packar ihop, tar hunden med mig och traskar över till viken.
Det går en öring på minst 1,5 kg och vakar efter kanten berättar Peter. Jag testar att kasta efter den, men det bara trasslar. Det är trångt och svårt med bakkastet. Flugan fastnar i buskarna. Det är därför jag hellre fiskar i strömmande vatten, då kan man rollkasta utbrister jag irriterat. Peter småskrattar och föreslår matpaus med korvgrillning. En god idé. Under tiden elden brinner ser vi den stora öringen vaka. Den går bitvis nära land så den borde gå att lura. Efter korv och kaffe fortsätter vi fisket. Min Partridge & Orange fastnar i en buske och försvinner. Jag beslutar mig för att testa March Brown med avklippt vinge. Den borde imitera en nymf som ligger i eller strax under ytfilmen. Jag ser att en fisk är på väg in mot mig. Den har vakat två gånger längre ut och en tredje gång lite närmare. jag kastar ut flugan och den hinner inte mer än landa förrän den försvinner i en liten virvel. Jag lyfter spöt.
Fast fisk! Den rusar direkt runt tio meter och känns omöjlig att stoppa. Paniken är nära, det här kan vara en rekordöring, kanske den stora Peter sett vaka.
Efter en stund får jag in så pass mycket lina att jag börjar känna mig trygg. 0,18 tafsen ska nog hålla bara den är bra krokad. Nu ser jag den! En enorm fisk bryter vattenytan innan den rusar några meter. Peter kommer till undsättning och gör sig beredd att håva fisken. Den simmar när land och är nära att trassla in sig i en enbuske till höger om mig.
Tack och lov vänder den innan den trasslat in sig. När den äntligen ligger i håven är lättnaden enorm. Nytt rekord på torrflugefångad öring. 50 cm i ypperlig kondition! Fångad med splitcanespö, en nedklippt March Brown. En dröm har gått i uppfyllelse.
Vädret är lovande, det kanske spricker upp och det lovas svaga vindar. Jag har två utrustningar med. Mitt Hans Lidmanspö i splitcane som är byggt av Ulf Löfdal och ett niofots femdelat jag har byggt själv. Min förhoppning är att jag kan få en öring på Lidmanspöt även om det kanske inte är den optimala utrustningen för stilla vatten. Jag fiskar hellre med det spöt trots att det är tyngre och betydligt långsammare än mitt kolfiberspö. Det är något i spöts aktion som talar till mitt inre.
Efter 45 minuters bilfärd genom ett försommargrönt Hälsingland är vi framme. Vattnet i sjön är högt efter de senaste dagarnas skyfallsliknande regn. Det är mulet och varmt i luften, förhoppningarna på rocken är stora. Innan vi satt ihop våra utrustningar ser vi det första vaket. Nerverna kommer i dallring. Vakande fisk är något speciellt! Vad tar de? Sländor eller nymfer? Knyter på en Royal Wulff i storlek 10. Det är ett fåtal sländor på vattenytan så jag tror inte att fisken är kräsen. Spöt kastar bra och jag når dit jag vill med mina kast. Det finns därför ingen anledning att fiska med kolfiberspöt. Vaken fortsätter och våra torrflugor ratas. Peter byter till en nymf och strax därefter krokar han en fisk, en öring runt kilot. Jag byter till en March Brown våtfluga i st 10. Den fungerar som en imitation av en kläckande slända om den fiskas strax under ytan. Flugan ligger i ytfilmen och därför tror jag att den inte funkar, måste ta in den och blöta den innan den kan fiska som jag vill.
Slurp! En fisk slukar flugan, jag är för snabb i mothugget och missar den. Det kanske funkar med att fiska den torrt trots allt? Under tiden krokar Peter sin andra öring på nymf. Den är något större än den första öringen och lite mer gul i färgen. Dags för kaffe och funderingar. De tar alltså nymfer trots att det kläcker en och annan slända i olika storlekar. Även rocken kläcker även om det är glest.
Efter fikat traskar Peter iväg till en vik där det inte blåser lika mycket. Vinden har ökat något. Jag stannar kvar, byter till en Partridge & Orange i storlek 10. Rätt fiskad imiterar den en kläckande nymf. Det står inte på förrän en öring hugger. Lidmanspöt får jobba bra och Doublén knarrar fint när öringen rusar. Den drar ut nästan hela fluglinan innan jag får stopp på den. En vacker bärnstensfärgad öring på ca 45 cm ligger efter en stund i håven. Mer än nöjd gör jag några kast till. Det plaskar inne i viken, Peter har krokat sin tredje öring. Det surrar till i telefonen, ett SMS från Peter. Kom hit!! är det korta meddelandet. Jag packar ihop, tar hunden med mig och traskar över till viken.
Det går en öring på minst 1,5 kg och vakar efter kanten berättar Peter. Jag testar att kasta efter den, men det bara trasslar. Det är trångt och svårt med bakkastet. Flugan fastnar i buskarna. Det är därför jag hellre fiskar i strömmande vatten, då kan man rollkasta utbrister jag irriterat. Peter småskrattar och föreslår matpaus med korvgrillning. En god idé. Under tiden elden brinner ser vi den stora öringen vaka. Den går bitvis nära land så den borde gå att lura. Efter korv och kaffe fortsätter vi fisket. Min Partridge & Orange fastnar i en buske och försvinner. Jag beslutar mig för att testa March Brown med avklippt vinge. Den borde imitera en nymf som ligger i eller strax under ytfilmen. Jag ser att en fisk är på väg in mot mig. Den har vakat två gånger längre ut och en tredje gång lite närmare. jag kastar ut flugan och den hinner inte mer än landa förrän den försvinner i en liten virvel. Jag lyfter spöt.
Fast fisk! Den rusar direkt runt tio meter och känns omöjlig att stoppa. Paniken är nära, det här kan vara en rekordöring, kanske den stora Peter sett vaka.
Efter en stund får jag in så pass mycket lina att jag börjar känna mig trygg. 0,18 tafsen ska nog hålla bara den är bra krokad. Nu ser jag den! En enorm fisk bryter vattenytan innan den rusar några meter. Peter kommer till undsättning och gör sig beredd att håva fisken. Den simmar när land och är nära att trassla in sig i en enbuske till höger om mig.
Tack och lov vänder den innan den trasslat in sig. När den äntligen ligger i håven är lättnaden enorm. Nytt rekord på torrflugefångad öring. 50 cm i ypperlig kondition! Fångad med splitcanespö, en nedklippt March Brown. En dröm har gått i uppfyllelse.
måndag 9 maj 2016
Tålamod är flugfiskarens bästa vän. En söndagseftermiddag vid Svartån
Flugfiskaren har en hel del att lära av naturfotografen. Jag tänker då på sättet en naturfotograf jobbar. Genom att läsa in sig på den art man vill fotografera, finna rätt plats att bygga ett gömsle, att i god tid ta sig till gömslet och sedan vänta. Oftast är väntan lång innan den efterlängtade bilden kan tas. Flugfiskaren vinner en hel del genom att tänka på samma sätt. Genom att lära sig vattnet, finna de heta platserna och sedan vänta. Vänta på rätt tillfälle att lägga ut flugan. Ibland har man tur och fisken visar sig ganska omgående, oftast tar det betydligt längre tid. Tipset att lära av naturfotografen läste jag i en gammal artikel av Mikael Engström.
Man lär sig mycket av att vänta. Hur vattnet rinner genom strömmen vid olika vattenstånd. Hur ån låter beroende på väder och vattennivå. De där små men viktiga nyanserna som gör att man lättare uppmärksammar tecken på aktivitet från fisken. Genom att studera hur sländor och insekter uppträder kan man lära sig en del om var man bäst placerar flugan. Genom att studera fågellivet efter ån kan man upptäcka sländkläckningar långt innan fisken börjar vaka. Har man kameran med kan man få fina bilder. Man kan också lära sig hantera sin kamera. Testa kamerans olika inställningar. Väntan och tålamod är flugfiskarens bästa vänner. Hans Lidmans noveller om Svartån handlar mycket om väntan.
I dagens stressade samhälle har vi inte alltid tid att vänta, att koppla av. Effektivitet och hög produktivitet är sådant som belönas. Internet ombord på tåget gör att du kan arbeta när du reser istället för att läsa en bok. Bokläsningen kanske är viktigare för dig och ditt arbete, men du ser det inte eftersom du förväntas vara högpresterande hela tiden. Tid för samtal och reflektion hinns inte med och du går in i väggen.
Jag lär mig något nytt varje gång jag är vid ett fiskevatten. Jag lär mig framför allt väntan och tålamod. I helgen var jag till Hans Lidmans Svartån med förhoppning om att få uppleva årets första kläckning av dagsländor. Vill också fiska med replikan av Hans Lidmans flugspö som Ulf Löfdal byggt åt mig. Vägen sista biten till ån är ännu avstängd så jag parkerar vid fiskekortautomaten. Sätter ihop min utrustning och påbörjar vandringen till Svartåfallet. Planen är att påbörja fisket där och fiska mig tillbaka till bilen. Sista biten går efter en gammal kärrväg. Det är en speciell känsla att vandra efter en sådan väg.
Vid fallet kokar jag en panna kaffe. Har köpt en liten gasolbrännare vilket gör att jag kan koka mitt kaffe var jag vill. Kokkaffet är betydligt godare än termoskaffe och kokningen gör att jag går ner i varv. Det går liksom inte att stressa fram kokkaffe, samtidigt som det inte passar att göra upp eld överallt. Det måste koka upp och sedan måste sumpen sjunka till botten på pannan innan kaffet kan avnjutas. Kokkaffe är ett bra sätt att gå ner i varv och lära sig att vänta.
När jag druckit kaffe börjar mitt fiske. Ser inga sländor och blindfiskar mig därför nedströms. Ån är mycket spännande att fiska i. Jämfört med mitt hemmavatten i exil, Galvån har Svartån en mer varierad profil med djupare strömmar och djupare sel och höljor. Det är helt enkelt mer sten i ån. Öringen borde därför ha bättre förutsättningar än Galvåns öringar som får kämpa i mer kanalliknande strömmar och av sand och sediment uppgrundade höljor och sel. Blindfisket är tråkigt och nappen uteblir. Man måste kunna sitt vatten om man ska hitta fisk vid blindfiske och jag kan ån för dåligt. I slutet av Svartströmmen sätter jag mig att vila. När jag suttit en stund ser jag något i ögonvrån. Ett vak? Ser inga svallvågor, men något rörde sig vid en sten en halvmeter från stranden tre spölängder nedströms där jag sitter. Jag sätter mig att vänta. Efter ca tio minuter blir det som en uppbuktning i vattenytan utanför stenen. En fisk. Undrar vad den äter? Det är ingen aktivitet på ytan. Jag fiskar med en Tippet & Silver som ändfluga och en March Brown som upphängare, slända eller fiskyngel? När fisken visat sig för tredje gången lägger jag ut flugkastet. Det stramar till och jag gör mothugg lite för snabbt. Har jag skrämt fisken? Jag väntar en stund innan jag gör ett nytt kast. En virvel där flugorna befinner sig visar att fisken inte blivit skrämd av mitt misslyckade mothugg. Den fastnar inte heller nu och jag gör om kastet. Där sitter den! Efter lite stök ligger den i håven. Svartåns öringar är starka. Trots att den endast är drygt 30 cm lång ger den mig en god fight. Tippet & Silver har levererat. Åt öringen små elritsor eller var det flugans rörelse som gjorde att den högg? Svar jag aldrig får eftersom all fisk måste återutsättas.
Jag blir sittande en stund. Huvudet är fullt av tankar. Vad åt fisken egentligen? Åt den över huvud taget? Min viktigaste fundering kretsar runt att jag såg fisken röra sig under vattenytan. Hade jag fiskat på hade jag missat den här öringen. Ståndplatsen var knappt en halvmeter från land och jag hade troligtvis aldrig lagt ett kast där om jag inte sett en fisk visa sig. Tänker på tipset om att tänka som en naturfotograf. Söka upp intressanta platser och sedan vänta på vak eller andra tecken på fisk. Jag vet inte hur mycket öring det finns i ån och därför är det svårt att veta vilka tänkbara ståndplatser som håller fisk. Väntan och tålamod ger svaret.
Jag vandrar vidare nedströms, spanande efter tänkbara ståndplatser. Återigen jämför jag Svartån med Galvån och ser tänkbara ståndplatser på många ställen där Galvån är grund och steril. Det blir fler besök med förhoppning att jag lyckas pricka in någon kläckning. Då kanske jag får svar på om det ställer sig öring i selen och höljorna vid sländkläckningar. Är också nyfiken på vilka sländor som finns i ån. Kenneth Boströms små böcker om dagsländor och nattsländor blir en bra hjälp.
Stannar till vid vindskyddet vid Rönsholmen. Där finns en bra eldstad och lite ved. Gör upp en liten kaffeeld, kokar mig en panna och äter min medhavda smörgås. Platsen är vacker och jag kan tänka mig att det är en bra plats om man vill spana på bäver, älg eller andra av skogens djur. I mitt inre ser jag platserna i Lidmans berättelser och jag förstår varför ån en gång var mycket produktiv. Om ån återställdes helt från flottningens skador och fiskvägen vid sjöutloppet ersattes med en tröskel har ån potential att minst lika produktiv som exempelvis Stavre eller Idsjöströmmen i Gimån. Öppnas dessutom hela systemet....
Jag vandrar sakta nedströms, stannar till vid nackar och strömmar. Väntar, men ser inga vak eller andra tecken på fisk. Efter någon timme befinner jag mig vid Kvarndammen längst ner på sträckan. En för oss Lidmanfantaster en klassisk plats som nämns i novellerna Kvarndammen i Nappatag och Åter till Svartån i Laxögat. Där fick jag min första Svartåöring ifjol. Här blir jag sittande länge utan att fiska. Jag sitter bakom en liten gran, spanar och lyssnar efter vak. En mycket liten våg visar sig på vattenytan. Det ser ut ungefär som i juli när nattsländor kläcker. Var det en slända eller var det en fisk. Efter tio-femton minuter blir det en likadan mycket liten ring på vattenytan. Jag är nästan säker på att det är en fisk. Helt säker är jag inte och bestämmer mig för att vänta. Är det en fisk har jag tiden på min sida. När den lilla ringen visar för tredje gången känner jag mig säker. Det är en fisk och den äter någonting under vattenytan. Tippet & Silver och March Brown får sitta kvar. Flugan landar rätt redan i första kastet och den försvinner i en virvel direkt när den landat. Återigen en stark fisk som stökar runt vid botten trots att jag sätter hård press på den. Till slut ligger den i håven. En lika lång som den förra, men lite fetare öring med min March Brown i mungipan. Replikan av Hans Lidmans utrustning ger en speciell dimension. Spöt är 9.4 fot i klass 7 och jämfört med ett grafitspö något tungt, men fungerar utmärkt för fiske. Hans Lidmans berättelser från Svartån har lärt mig flugfiskets kanske viktigaste kunskap.
Tålamod är flugfiskarens bästa vän.
Man lär sig mycket av att vänta. Hur vattnet rinner genom strömmen vid olika vattenstånd. Hur ån låter beroende på väder och vattennivå. De där små men viktiga nyanserna som gör att man lättare uppmärksammar tecken på aktivitet från fisken. Genom att studera hur sländor och insekter uppträder kan man lära sig en del om var man bäst placerar flugan. Genom att studera fågellivet efter ån kan man upptäcka sländkläckningar långt innan fisken börjar vaka. Har man kameran med kan man få fina bilder. Man kan också lära sig hantera sin kamera. Testa kamerans olika inställningar. Väntan och tålamod är flugfiskarens bästa vänner. Hans Lidmans noveller om Svartån handlar mycket om väntan.
I dagens stressade samhälle har vi inte alltid tid att vänta, att koppla av. Effektivitet och hög produktivitet är sådant som belönas. Internet ombord på tåget gör att du kan arbeta när du reser istället för att läsa en bok. Bokläsningen kanske är viktigare för dig och ditt arbete, men du ser det inte eftersom du förväntas vara högpresterande hela tiden. Tid för samtal och reflektion hinns inte med och du går in i väggen.
Jag lär mig något nytt varje gång jag är vid ett fiskevatten. Jag lär mig framför allt väntan och tålamod. I helgen var jag till Hans Lidmans Svartån med förhoppning om att få uppleva årets första kläckning av dagsländor. Vill också fiska med replikan av Hans Lidmans flugspö som Ulf Löfdal byggt åt mig. Vägen sista biten till ån är ännu avstängd så jag parkerar vid fiskekortautomaten. Sätter ihop min utrustning och påbörjar vandringen till Svartåfallet. Planen är att påbörja fisket där och fiska mig tillbaka till bilen. Sista biten går efter en gammal kärrväg. Det är en speciell känsla att vandra efter en sådan väg.
Vid fallet kokar jag en panna kaffe. Har köpt en liten gasolbrännare vilket gör att jag kan koka mitt kaffe var jag vill. Kokkaffet är betydligt godare än termoskaffe och kokningen gör att jag går ner i varv. Det går liksom inte att stressa fram kokkaffe, samtidigt som det inte passar att göra upp eld överallt. Det måste koka upp och sedan måste sumpen sjunka till botten på pannan innan kaffet kan avnjutas. Kokkaffe är ett bra sätt att gå ner i varv och lära sig att vänta.
När jag druckit kaffe börjar mitt fiske. Ser inga sländor och blindfiskar mig därför nedströms. Ån är mycket spännande att fiska i. Jämfört med mitt hemmavatten i exil, Galvån har Svartån en mer varierad profil med djupare strömmar och djupare sel och höljor. Det är helt enkelt mer sten i ån. Öringen borde därför ha bättre förutsättningar än Galvåns öringar som får kämpa i mer kanalliknande strömmar och av sand och sediment uppgrundade höljor och sel. Blindfisket är tråkigt och nappen uteblir. Man måste kunna sitt vatten om man ska hitta fisk vid blindfiske och jag kan ån för dåligt. I slutet av Svartströmmen sätter jag mig att vila. När jag suttit en stund ser jag något i ögonvrån. Ett vak? Ser inga svallvågor, men något rörde sig vid en sten en halvmeter från stranden tre spölängder nedströms där jag sitter. Jag sätter mig att vänta. Efter ca tio minuter blir det som en uppbuktning i vattenytan utanför stenen. En fisk. Undrar vad den äter? Det är ingen aktivitet på ytan. Jag fiskar med en Tippet & Silver som ändfluga och en March Brown som upphängare, slända eller fiskyngel? När fisken visat sig för tredje gången lägger jag ut flugkastet. Det stramar till och jag gör mothugg lite för snabbt. Har jag skrämt fisken? Jag väntar en stund innan jag gör ett nytt kast. En virvel där flugorna befinner sig visar att fisken inte blivit skrämd av mitt misslyckade mothugg. Den fastnar inte heller nu och jag gör om kastet. Där sitter den! Efter lite stök ligger den i håven. Svartåns öringar är starka. Trots att den endast är drygt 30 cm lång ger den mig en god fight. Tippet & Silver har levererat. Åt öringen små elritsor eller var det flugans rörelse som gjorde att den högg? Svar jag aldrig får eftersom all fisk måste återutsättas.
Jag blir sittande en stund. Huvudet är fullt av tankar. Vad åt fisken egentligen? Åt den över huvud taget? Min viktigaste fundering kretsar runt att jag såg fisken röra sig under vattenytan. Hade jag fiskat på hade jag missat den här öringen. Ståndplatsen var knappt en halvmeter från land och jag hade troligtvis aldrig lagt ett kast där om jag inte sett en fisk visa sig. Tänker på tipset om att tänka som en naturfotograf. Söka upp intressanta platser och sedan vänta på vak eller andra tecken på fisk. Jag vet inte hur mycket öring det finns i ån och därför är det svårt att veta vilka tänkbara ståndplatser som håller fisk. Väntan och tålamod ger svaret.
Öringen högg utanför stenen på min sida |
Stannar till vid vindskyddet vid Rönsholmen. Där finns en bra eldstad och lite ved. Gör upp en liten kaffeeld, kokar mig en panna och äter min medhavda smörgås. Platsen är vacker och jag kan tänka mig att det är en bra plats om man vill spana på bäver, älg eller andra av skogens djur. I mitt inre ser jag platserna i Lidmans berättelser och jag förstår varför ån en gång var mycket produktiv. Om ån återställdes helt från flottningens skador och fiskvägen vid sjöutloppet ersattes med en tröskel har ån potential att minst lika produktiv som exempelvis Stavre eller Idsjöströmmen i Gimån. Öppnas dessutom hela systemet....
Jag vandrar sakta nedströms, stannar till vid nackar och strömmar. Väntar, men ser inga vak eller andra tecken på fisk. Efter någon timme befinner jag mig vid Kvarndammen längst ner på sträckan. En för oss Lidmanfantaster en klassisk plats som nämns i novellerna Kvarndammen i Nappatag och Åter till Svartån i Laxögat. Där fick jag min första Svartåöring ifjol. Här blir jag sittande länge utan att fiska. Jag sitter bakom en liten gran, spanar och lyssnar efter vak. En mycket liten våg visar sig på vattenytan. Det ser ut ungefär som i juli när nattsländor kläcker. Var det en slända eller var det en fisk. Efter tio-femton minuter blir det en likadan mycket liten ring på vattenytan. Jag är nästan säker på att det är en fisk. Helt säker är jag inte och bestämmer mig för att vänta. Är det en fisk har jag tiden på min sida. När den lilla ringen visar för tredje gången känner jag mig säker. Det är en fisk och den äter någonting under vattenytan. Tippet & Silver och March Brown får sitta kvar. Flugan landar rätt redan i första kastet och den försvinner i en virvel direkt när den landat. Återigen en stark fisk som stökar runt vid botten trots att jag sätter hård press på den. Till slut ligger den i håven. En lika lång som den förra, men lite fetare öring med min March Brown i mungipan. Replikan av Hans Lidmans utrustning ger en speciell dimension. Spöt är 9.4 fot i klass 7 och jämfört med ett grafitspö något tungt, men fungerar utmärkt för fiske. Hans Lidmans berättelser från Svartån har lärt mig flugfiskets kanske viktigaste kunskap.
Tålamod är flugfiskarens bästa vän.
lördag 16 april 2016
Om fiskelycka. Hur Ingemar Stenmarks ord inspirerar till stordåd i Harmångersån
Visst är det märkligt, ju mer jag tränar desto mer tur får jag! Det sägs att Ingemar Stenmark svarade en journalist så när journalisten påpekade att Stenmark hade tur som hade marginalerna på sin sida. Tror att Stenmarks visdomsord även passar in på havsöringsfiske.
Min fjärde tur till Harmångersån, den lilla ån med de stora öringarna har gett mig det lilla extra i form av havsöringssjälvförtroende. Jag har snappat upp ett och annat från Gunnar, Harry och de andra duktiga harmångersfiskarna. Det har gjort att jag funnit några gropar, ståndplatser som håller öring. Det kombinerat med utrustning som passar ån och flugmönster jag tror på har gett mig en del tur av den typ Stenmark hade.
Det började på premiären. Peter tipsade om några ställen. Vårfloden hade inte kommit igång så därför fiskade jag med intermediatespets. Jag slapp därmed bottennapp innan flugan simmat genom ståndplatserna. Det gav mig två havsöringar och en tappad. Vid kolbullelunchen pratade Harry om vart man kan fiska vid högre vattenstånd. Vid nästa tur snappade jag upp några andra heta platser från Gunnar, vilket gav mig en fin öring och två tappade fiskar. Igår var det det högvatten Harry pratat om på premiären. Jag bytte intermediatespetsen mot en sjunktrespets. Ally´s Shrimp fick förtroendet och jag testade The Gordon, mitt nya 11.3 fots projekt.
När jag min första runda var jag lite orolig. Var sjunktrespetsen för tung? Jag har ju satt en fluga vid den där stenen som är en säker ståndplats. Jäklar! Där sitter flugan i botten. Jag började joksa med spöt för att få loss flugan. Plötsligt började "bottennappet" röra på sig. Fast fisk! Den var tung i strömmen och jag fick kämpa en bra stund innan jag hade öringen i håven. En vinterståndare på 63 cm. Nytt personligt rekord för flugfångad öring! Dagen kunde knappast ha börjat bättre.
Jag prövade nästa plats, samma som gav mig en öring på premiären. Pang! Öring nummer två. En välkonditionerad vinterståndare på 50 cm.
Fiskade mig neråt samtidigt som jag studerade var de andra flugfiskarna fiskar. Rätt vad det är sliter det till i spöt och en rejäl fisk har huggit. Den släppte efter en stund. Lite kaffe stillade mina nerver innan jag klev i igen. Den här rundan testade jag tiofotarn, i-lina och en neongrön shrimpfluga. Inte ett liv. Bytte tillbaka till 11.3:an och Ally´s Shrimp. Tre kast senare drog det till ordentligt och jag var inne i en ny öringfight. 10 minuter senare låg ett nytt pb i håven. 65 cm lätt färgad vinterståndare i fin kondition.
Ju mer jag lär mig desto större blir min fiskelycka. Att lägga en fluga på rätt plats vid rätt tillfälle handlar mer om erfarenhet och kastskicklighet än om tur. En fiskare med fiskelycka fiskar ofta. Han hade rätt den där gången, Ingemar Stenmark.
Min fjärde tur till Harmångersån, den lilla ån med de stora öringarna har gett mig det lilla extra i form av havsöringssjälvförtroende. Jag har snappat upp ett och annat från Gunnar, Harry och de andra duktiga harmångersfiskarna. Det har gjort att jag funnit några gropar, ståndplatser som håller öring. Det kombinerat med utrustning som passar ån och flugmönster jag tror på har gett mig en del tur av den typ Stenmark hade.
Det började på premiären. Peter tipsade om några ställen. Vårfloden hade inte kommit igång så därför fiskade jag med intermediatespets. Jag slapp därmed bottennapp innan flugan simmat genom ståndplatserna. Det gav mig två havsöringar och en tappad. Vid kolbullelunchen pratade Harry om vart man kan fiska vid högre vattenstånd. Vid nästa tur snappade jag upp några andra heta platser från Gunnar, vilket gav mig en fin öring och två tappade fiskar. Igår var det det högvatten Harry pratat om på premiären. Jag bytte intermediatespetsen mot en sjunktrespets. Ally´s Shrimp fick förtroendet och jag testade The Gordon, mitt nya 11.3 fots projekt.
När jag min första runda var jag lite orolig. Var sjunktrespetsen för tung? Jag har ju satt en fluga vid den där stenen som är en säker ståndplats. Jäklar! Där sitter flugan i botten. Jag började joksa med spöt för att få loss flugan. Plötsligt började "bottennappet" röra på sig. Fast fisk! Den var tung i strömmen och jag fick kämpa en bra stund innan jag hade öringen i håven. En vinterståndare på 63 cm. Nytt personligt rekord för flugfångad öring! Dagen kunde knappast ha börjat bättre.
Ett dåligt foto på nytt pb.
Ibland finns inte tid till att ta en bra bild
om fisken ska återutsättas
|
Jag prövade nästa plats, samma som gav mig en öring på premiären. Pang! Öring nummer två. En välkonditionerad vinterståndare på 50 cm.
Fiskade mig neråt samtidigt som jag studerade var de andra flugfiskarna fiskar. Rätt vad det är sliter det till i spöt och en rejäl fisk har huggit. Den släppte efter en stund. Lite kaffe stillade mina nerver innan jag klev i igen. Den här rundan testade jag tiofotarn, i-lina och en neongrön shrimpfluga. Inte ett liv. Bytte tillbaka till 11.3:an och Ally´s Shrimp. Tre kast senare drog det till ordentligt och jag var inne i en ny öringfight. 10 minuter senare låg ett nytt pb i håven. 65 cm lätt färgad vinterståndare i fin kondition.
Ju mer jag lär mig desto större blir min fiskelycka. Att lägga en fluga på rätt plats vid rätt tillfälle handlar mer om erfarenhet och kastskicklighet än om tur. En fiskare med fiskelycka fiskar ofta. Han hade rätt den där gången, Ingemar Stenmark.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)