Ån. Vintertankar

Jag har en lite besvärlig relation till min hemby. Vi flyttade dit våren innan jag fyllde tio år och jag flyttade därifrån tio år senare. Mina föräldrar bodde i byn i drygt 40 år och därför var byn hemma även när jag flyttat därifrån. Byn hade allt en naturintresserad tioåring kunde erbjuda. Skog och åkrar. Älgar och rådjur. Fåglar. En spännande skolväg där allt kunde hända. Under vintrarna såg man älg nästan varje dag. Det fanns två vägar till skolan. Vägen över åkrarna och vägen genom skogen. Om morgnarna tog jag vägen över åkrarna. Den var snabbast. Hem blev det ofta vägen över skogen. Jag stortrivdes i byn, den blev snabbt mitt hem. Skolan i byn var på många sätt hårdare jämfört med skolan stan. Det var fotboll som gällde, som gav status. Jag blev alltid vald sist. I skolan i stan var det enklare. Där var det vår klass mot den andra klassen på rasternas fotbollsmatcher. Alla som ville fick vara med i klassens lag. Där blev ingen vald sist. Skolan i byn var en sk b-skola med två årskullar i varje klass. Jag började i 3-4:an. Jag tog mig aldrig in i byagemenskapen. Varken som barn eller som ungdom. Jag hade liksom fel intressen. Är nog för mycket av en individualist för att vandra i andras fotspår. Naturen och fisket blev min trygghet och de kompisar jag hade gillade också att fiska.

Genom byn flöt ån med sina lockande forsar och sugande lugnvatten. Mitt hjärta öppnade sig redan vid mitt första besök och sedan dess har ån varit en del av mitt inre. En stor del av min barn och ungdom tillbringades vid ån. Först med cyklop och snorkel, metspö och kastspö, sedan med flugspö. Älgen och rådjuren var ständigt närvarande. Senare blev ån utterns, bäverns och björnens domäner. Jag har aldrig träffat på Nalle efter ån. Spåren har jag sett och jag är helt övertygad om att åns björnar har haft full koll på mina förehavanden efter ån. Det närmaste var ett möte med två björnungar på väg hem från ån. Uttern och bävern har jag träffat på vid ett par tillfällen.

Det dröjde ganska många år innan jag insåg att ån var sjuk. Förstörd av flottning och vattenkraftregleringar. Fisk fanns ju. Harr och öring i strömmarna och gädda i lugnvattnen. På 90-talet gjordes ett försök att restaurera ån. Grävmaskiner ommöblerade ån, men ingen sten lades tillbaka. Fiskevårdsföreningarna  planterade ut öring och fisket var periodvis riktigt bra. Mitt öringrekord från ån ligger på 1,6 kg.

Sommaren 2015 lämnade jag ån i en slags flykt. Det började egentligen något år tidigare. Fiskevårdsföreningarna som förvaltar ån vill göra en fullständig restaurering. De stenar som schaktades ur ån vid flottledsrensningen vill man lägga tillbaka. Sidofåror ska öppnas och höljor ska återskapas. Allt var i princip klart. Det enda som fattades var ett godkännande från markägarna. Det blev tvärnit. Planerna väckte ont blod hos några markägare och bybor. Hårda ord utväxlades och jag kände mig inte längre välkommen. Varken till byn eller till ån. Jag struntade i surgubbarna och fiskade vidare i åns övre del. Jag såg nu ån med nya ögon. Drömde mig bort. I mitt inre såg jag hur ån borde rinna. Hur vattnet bromsas upp av stenarna, hur vattnet kvillrar fram i sidofårorna. Hur den stora öringen vandrar ner från sjön under sommarnätterna när sländorna kläcker. När jag öppnade ögonen och såg hur vattnet forsar fram i den kanal som flottledsrensningen förvandlat ån till gick något i mig sönder. Jag förbannade världens alla surgubbar för deras rädsla för framtiden. Jag förbannade dammägare för deras kortsiktighet och för deras ointresse för naturen och för livet i våra vattendrag. De bittra känslorna skrämde mig. Jag flydde. Dystra tankar präglade och präglar fortfarande mitt sinne.

Så här i efterhand inser jag att jag var på väg att bli som dom, en surgubbe. En sådan som jag avskyr. Jag hade tur som inte hamnade där. Jag hade kunnat tappa lusten helt för fiske, för livet. Istället flydde jag till andra vatten. Till andra åar som mådde bättre, till skogstjärnar, till Ljungan med harr och havsöring.

Under 2016 började saker hända. Fiskevårdsföreningarna har jobbat vidare tillsammans med kraftbolaget, kommunen och länsstyrelsen. En gammal kvarndamm i åns nedre del öppnades och fisken har nu fri passage från älven ända upp till kraftverket. Fler och fler i byn blir positiva till restaureringsplanerna tack vare idogt arbete av fiskevårdsföreningarnas å-grupp. Mina dystra tankar börjar skingras.

Kanske kan jag inom några år återvända till ån och påbörja min själs läkningsprocess genom att hjälpa med restaureringen av åns övre delar. Kanske får jag uppleva en framtid där dammen vid sjön är ersatt med en naturtröskel och sjöns öringar kan gå ner i ån för lek och näringssök. Kanske kan jag då fresta öringen med en March Brown eller en Tippet & Silver när de om sommarkvällarna jagar löjor vid sjöns utlopp eller med en Royal Coachman Fan Wing när årets största sländor kläcker? Efter några år i beckmörker har mina drömmar börjat att skingra min bitterhet. Drömmarna tränger undan becket i mitt blod, ger skälen hopp och mjukar mitt stelnande hjärta. Kanske kommer en dag då jag åter känner mig välkommen till byn som en gång var min och till ån som rinner genom min själ.