Julaftonsmorgon vid Svartåfallet

 Julaftons morgon.

Jag packar min lilla ryggsäck med julfika för att bege mig till Svartån. Hustrun jobbar och jag har inga förpliktelser. Därför känns en utflykt till Svartån helt rätt. Jag tar också med ett par vedträn för att kunna tända en liten brasa att koka mitt kaffe på.

När jag lämnar hemmet visar termometern tre minus och solen smyger sig upp försiktigt på andra sidan älven.

På vägen till Svartåfallet stannar jag till vid Portströmmen. Eftersom allt är fruset borde tillflödet av vatten vara lågt och ån kan få sin välförtjänta vintervila. Istället är vattenståndet betydligt högre än den där förmiddagen i maj när jag på en djupt fiskad March Brown fick en av åns bättre öringar. Det är kraftbolagets omvända vattenföring som gör att vattenståndet är för högt. 

Omvänd vattenföring innebär att det är behovet av vattenkraft som styr flödet i ån. Åns varelser stressas. Kan det vara därför öringen inte blir så stor och att kläckningarna av sländor är av mindre omfattning än när Lidman fiskade i ån? I liknande åar utan omvänd vattenföring kan jag finna fler och större öringar. Det sägs hur som helst att samhällsnyttan med att stressa åns varelser är viktigare än att låta dem leva i en så naturlig årstidscykel som möjligt. Fast det handlar nog mer om kraftverksbolagets vinst än om samhällsnytta. Tabeller som sägs mäta samhällsnytta mäter egentligen kraftbolagets vinst. Hur mycket miljö tål vattenkraften tycks vara utgångspunkten för lagstiftarna. Det är märkligt att inte fler ser den skada vattenkraften gör på skogens alla mindre vattendrag. 

Snön lyser med sin frånvaro. Vädret blir märkligare och märkligare. Vintern har hittills präglats av grått, mörkt och tråkigt väder. En vit jul blir allt mer ovanlig i södra Hälsingland, även om det hänt då och då även förr. Det som är nytt är att även kylan uteblivit. 

Vid Svartåfallet tänder jag en liten brasa och kokar mitt kaffe. Ett tunt lager rimfros skänker ljus i den skumma julaftonsförmiddagen. Solen orkar inte över trädtopparna. Jag tänker på novellerna om Svartån. Vad var det Lidman egentligen ville berätta? Det som ligger bortom själva fisket? När jag läser novellerna får jag en känsla av saknad. Han fiskade nästan alltid ensam när han fiskade i Svartån. Ibland träffade han på någon fiskare. Mjölnaren, Svartbo-Anders eller någon annan som flytt byns gemenskap. Eller som kanske var utstött. Samtidigt var Svartån ensamhetens å, där han ville undvika sällskap. I Clarys första öringkväll, när han var nygift och tog med sig hustrun till Svartån, stördes han av sällskapet. Hon åkte hem före honom. Han kunde inte släppa tanken på hustrun och helt koncentrera sig på fisket. Hittade hon vägen hem eller åkte cyklade hon vilse? Svartån var längtans och ensamhetens å. Men även saknadens å. Jag blir för varje gång jag läser dessa noveller mer och mer övertygad om att det är mer än åns öringar Lidman saknade. 

Svartån är också för mig ensamhetens, saknadens och längtans å. Även om jag helst fiskar Svartån ensam kan jag ibland sakna en fiskekompis vid kaffeelden. Någon man kan prata med. Eller bara sitta tyst tillsammans med. Tysthetens gemenskap är nog något som är på väg att gå förlorad. 

Jag lägger på det sista av den medhavda veden och låter tankarna vandra vidare längs ensamhetens å. 

Svartåfallet i hög vintervattenföring

Hans Lidman skrev en handfull noveller med jultema. Ofta om fattiga människor som på olika sätt lyckades skapa lite julglädje. Jag tycker om dessa noveller och brukar läsa någon av dem varje julafton. Idag läser jag En kolares lyckofågel från Skogen kallar. Den handlar om två bröder som arbetade som kolare. En av bröderna gick ner till bruket för att julhandla och hamnade vilse på vägen hem när han blev överraskad av en snöstorm. Han tvingades tillbringa julaftonsnatten under en gran. En lavskrika hjälpte honom att hitta rätt väg till kolarkojan. Det är också ett genomgående tema i Lidmans författarskap. Han tog ställning för de fattiga och utstötta. Han beskriver dem med kärlek och stor respekt. Oavsett om det är Lim-Johan eller Finn-Hindrik. Var det för att han själv kände sig utanför samhällsgemenskapen? Genom att bli en betraktare kunde han finna ett värde trots att ha egentligen kände sig utanför?

Elden har brunnit ut och det är dags att bege sig hemåt. Strömstaren står och vickar på sin sten innan den med sitt karaktäristiska kvittrande ger mig sin julhälsing och flyger ner mot den biotopvårdade Svartströmmen. 

Jag visslar tillbaka innan jag går till bilen. 

Jag hoppas hinna hem lagom till Kalles Jul. 

Bolletjärn. En tillbakablick

 Jag har ju skrivit en del om att mitt natur och fiskeintresse grundlades vid vår sommarstuga i Lillrösten. Det är inte helt sant. De få år vi hade stugan har satt djupa avtryck i mig och är en av anledningarna till att jag är den jag är. Livet är mångt och mycket ett pussel och en annan viktig pusselbit som format mitt liv är Bolletjärn.

Bolletjärn är en oas som ligger bakom stora Bolleberget och har så länge jag vet varit en tjärn där man främst planterat röding. De fanns också öring under en period. Inplanteringarna upphörde när man planterat in fisk med någon sjukdom. Tjärnen ligger vad jag vet i träda med förhoppningen att sjukdomen ska försvinna.

Jag fick följa med farsan dit under höst och tidig vinter de år han fiskade där. Jag var nog sex-sju år när jag fick följa med första gången. Under hösten kastmetade vi, funkade inte det fiskade vi med drag. Det var skeddrag som förseddes med en decimeterlång tafs med enkelkrok som betades med mask. Enligt farsan var Professor det bästa draget. Tror att han föredrog det eftersom Professor var ett finskt drag. Han har alltid varit stolt över sitt finska ursprung. Jag fick nöja mig med Toby, Salar eller Jämtlandsdraget.

När jag var barn var vandringen till Bolletjärn lång och jobbig. Känslan i kroppen på toppen av tallbacken ner mot tjärn finns fortfarande kvar. Eller om det är minnet av känslan som finns kvar i det rum där jag har mina finaste minnen?

Minns älg som simmade över tjärn när jag fiskade från denna plats.

Jag minns inte att vi fick särskilt mycket fisk. En tydlig minnesbild är att jag fiskade från en liten stenhäll med ett Jämtlandsdrag och såg när draget närmade sig land att en röding följde draget utan att nappa. Jag minns också när en älgko klev i vattnet en bit bortanför mig och simmade tvärs över tjärnen

På vintrarna pimplade vi med stora rödingblänken. Krokarna betades med åmor, stora vita larver vi plockade ur stubbar om höstarna. Maggot från affären var inte alls lika bra.

Det fanns en gubbe som hade en stuga vid tjärnen som kallades El-Nisse. Han var vi barn livrädda för. Om han var farlig vet jag inte, men det gick historier om hur han skrämt folk runt tjärnen. Jag träffade aldrig på honom även om hans bil nästan alltid stod parkerad vid parkeringsplatsen.

En gång fick farsan en riktigt stor röding. Det är viktigt att komma ihåg att det inte går att jämföra fiskars storlek i inplanteringsvatten från tidigt sjuttiotal med dagens fiskar. Ofta planterades mindre fisk in. Minimimåttet i Bolletjärn var 25 cm och det var också den vanliga storleken. Fisket var trögt på de vanliga ställena. Han gick därför ut på djupet där han fick ett rejält napp. Rödingen vägde 7,5 hekto och räknades som en bjässe. Jag följde inte med den gången, minns inte varför. Brorsan var med och jag minns hur han visade kassen med fisken när han passerade köksfönstret på väg in.

Det var också vid Bolletjärn jag blev kär på riktigt för första gången. Jag gick i nian. Vårterminen i nian var en ganska bra tid  i en i övrigt vilsen och ganska jobbig ungdomstid. Det var gökotta och natten hade tillbringats vi tjärnen. Jag minns hur vi pratat hela natten. Vi låg på vindskyddets tak när våra händer fann varandra. Pirret i kroppen var av ett slag jag aldrig tidigare känt. Det höll ett par veckor. Tomheten när det tog slut var också en ny känsla. En tomhet som födde en längtan.

Jag tänker på allt detta när jag en grå novemberförmiddag vandrar upp till Bolletjärn. De gamla fiskeplatserna har börjat att växa igen. Vindskyddet står kvar. Tjärnen är mer tillgänglig idag eftersom kommunen har byggt en trätrottoar från parkeringen och ner till vindskyddet. Jag hoppas att man någon gång i en inte allt för lång framtid åter kan plantera ut röding. Jag har tröttnat på pimpelfiske i inplanteringssjöar, men skulle gärna återuppta isfisket om Bolletjärn skulle återuppstå som fiskevatten.

En av Bolletjärns fiskeplatser

Jag tar den långa stigen hem.

Höstlängtan

 Det är en vecka efter Hans Lidman Sällskapets årsmöte. En trevlig tillställning som pga pandemin var något rumphuggen detta år. Att träffa såväl välkända som nya ansikten är en av höstens höjdpunkter. Samtal om Lidman, men även en del fiskesnack skapar en längtan under årets mörkaste tid. Löven har fallit och med dem även höstens ljus och höstens alla färger. Det är mörkt, fuktigt och grått. Samtidigt är det en tid för längtan och drömmar.

Jag besökte ett par nya hälsingeåar under försommaren. Till dessa längtar jag tillbaka. Jag längtar också efter Svartån och hur den ser ut efter årets restaurering. Men mest av allt längtar jag efter ljuset, försommargrönskan, sländorna och fåglarna. Att sitta lutad mot en gran med flugspöt, kameran och anteckningsboken och låta tankarna flyga fritt utan att för den skull missa öringens ibland diskreta vak eller någon av skogens djur eller fåglar är bland det bästa jag vet. 

Fåglar har alltid fascinerat mig. När jag som tioåring flyttade till byn kunde jag ägna timmar åt att spana efter fåglar. Allt från tofsvipa och storspov till den vackra blå kärröken som under några korta vårveckor svävade som en osalig ande någon meter över de plöjda åkrarna. Morkullan under barndomens magiska försommarkvällar. Peter och jag låtsades att de var brevduvor som kom med meddelanden skrivna i chiffer när vi lekte krig och hans trädkoja var ett hemligt gömställe mitt i fiendeland. 

Gräsand i Svartån

Forsärlan är en ny bekantskap. Jag såg min första vid Svartån för kanske sju år sedan. Nu ser jag den även i Harmångersån och i Ljungan. Strömstaren, drillsnäppan, knipan, storskraken, sångsvanen, havsörnen, hackspetten. Listan kan göras lång på de fåglar jag längtar efter under höstens mörkaste tid.

Jag tänker på hur viktig litteratur är för mitt natur och flugfiskeintresse. Det räcker inte med att läsa flugfiskeböcker som handlar om utrustning och teknik. Ska man förstå flugfiskets innersta väsen måste man läsa skönlitteratur. Naturligtvis Hans Lidman. Men också Hemingway, Jack London, Thoreau och annan klassisk litteratur. Men också författare som man kanske inte förknippar med natur och miljö. Jag läser Väinö Linna, Susanna Alakoski, Per Anders Fogelström, Leif GW mfl. På senare år har jag fastnat för Ulf Lundells Vardagar 1 och två. Trean har jag ännu inte hunnit med. Gemensamt för den litteratur jag återkommer till är att den tar ställning, ofta för de svaga och utsatta. Jag söker nya författare att läsa, men landar ofta såsom mina flugval tillbaka i klassikerna eller i de klassiska berättelserna. Ibland berättad av nya röster. Vilka böcker finner jag denna vinter som stillar min längtan? Jag börjar känna mig redo för poesi. Främst Tranströmmer.

Flugfiskeböcker?

Jag har gått ner mig i Lidmans novell Nattens drottning från hans bok Det nappar i Svartån. Enligt Lidman heter flugan Light Teal & Silver, Red Hackle och ska vara av Hardy´s fabrikat. Har under några år sökt ursprunget till flugan. Hittar den inte i någon av de gamla hardykataloger jag har. Har av den anledningen köpt några gamla engelska flugfiskeböcker utan att ha funnit en bindbeskrivning. Däremot en del ledtrådar. I Handbok om sportfiske av Rudolf Hammarström från 1925 finns en kolorerad plansch med en fluga som heter Nattens Drottning, Light Teal & Silver, Red Hackle. Den är dock olik bilden i Lidmans novell. Benny Lindgren skriver i Sportfiskarna och livet under ytan att Hammarström hämtade planscherna i boken från Hardy. Mitt sökande fortsätter nog även denna vinter.

Min variant av Nattens Drottning

Jag binder inte så många flugor längre. Har hittat mina favoriter i de klassiska våt och torrflugorna och de enda jag binder är när jag behöver komplettera innehållet i min flugask. Det som tidigare var e trevlig vintersysselsättning är därför numera reducerat till enbart några timmar varje vinter.

Längtan till ån blir starkare och starkare för varje år. När jag var yngre handlade längtan mer efter fiske. Då funkade älvens eller tjärnens inplanterade regnbågar många gånger bättre än åns svåra öringar. Oron i kropp och själ stillades av fiskens ryckande i spöt. Nu är det ån och dess öringar. Egentligen ån och vaken. En vakande vildöring i en liten stilla flytande hälsingeå har skapat ett beroende hos mig vars abstinens är som svårast under årets mörkaste tid.

Varför fiskar jag? Hösttankar från Ljungan

 Packar bilen, kopplar på husvagnen och ger mig av till Ljungan. Lämnar enhandsgrejorna hemma trots att harrfisket kan vara mycket bra under hösten. Jag älskar denna älv. Särskilt om hösten. Varför jag gör det saknar rationell förklaring. Jag har aldrig varit särskilt framgångsrik när det gäller havsöringen. Får någon fisk då och då, men har aldrig fått någon troféfisk. Jag vet att dessa finns där. Jag vet också ungefär var i älven de finns. Ändå väljer jag oftast bort dessa ställen, vilket naturligtvis varken är klokt eller rationellt. Jag har ju en dröm att få en blank höstöring  på minst fem kilo.

Jag kommer fram under tidig kväll. Ställer i ordning husvagnen, sätter ihop mina spön och pumpar kanoten. Kanoten ger mig frihet att fiska på de ställen jag trivs att vara på. De flesta framgångsrika ljunganfiskare betar av de heta platserna med några snabba rundor per plats. Det är nog så man ska göra om man vill vara framgångsrik. Jag väljer att fiska färre ställen, men platser som är sällan besökta. Kanoten är då till stor hjälp. Är jag ensam kan jag fiska ett par rundor, låta vattnet vila för att sedan gå ytterligare ett par rundor. Så håller jag på till dess att det är dags att åka till husvagnen för att äta. Efter maten byter jag plats.

Mobilens väckarklocka väcker mig klockan fem. Det är dimmigt, men inte så kallt. Jag har inte särskilt bråttom. Jag behöver numera mer tid om morgnarna för att komma igång. Jag klarar inte längre av att hoppa i vadarna och hasta ut i älven så som jag gjorde förr. Det har väl med åldern att göra. Vill jag iväg tidigare måste jag ställa klockan ännu tidigare.

Morgondimman omsluter kanoten när jag paddlar uppför älven. Persnackens södra sida är målet för dagen. En av mina favoritplatser eftersom den är sällan besökt. Man behöver ha båt för att nå den. På själva nacken står det mer lax än havsöring, men jag har fått en del öring där. Utloppet ur Stocken är mer ett öringställe. Eller Bordet om jag paddlar dit. På väg mot Persnacken paddlar jag förbi en del fina öringställen, men dessa kräver mer vatten för att jag ska trivas där. Jag tycker att det är tråkigt när strömmen är för långsam och man måste fiska flugan genom att ta hem den. Väljer därför bort sådana ställen även om de kan hålla fin öring.

En fisk visar sig på nacken. Troligtvis en lax. Jag tar mitt för säsongen nya femtonfots GLX och går upp till utloppet av Stocken. Jag börjar mitt fiske. Kasttekniken känns sådär. Har heller ännu inte funnit den rätta kombinationen av klumpar som passar såväl spö som min kastteknik. De jag har funkar ganska bra, men jag vet att det finns bättre klumpar för mig. Jag skannar begagnatmarknaden efter klumpar i rätt längd och vikt. Då behöver det inte bli så dyrt att prova sig fram till rätt kombo. 

Inget händer på hela dagen. Jag får visserligen harr på drygt 40 cm, men de räknas inte när jag fiskar öring. Jag paddlar tillbaka till husvagnen, äter middag, vilar en stund innan jag paddlar över till södra sidan av Allstanacken. Förutom en tjugo centimeters öring händer ingenting.

Söndagen är en repris på lördagen förutom att jag avbryter fisket vid lunch för att packa ihop och bege mig till vardagen för ett telefonmöte senare på eftermiddagen.

För mig handlar en helg i Ljungan om att finna en slags ro i själen, en inre balans som jag lättare når om jag fiskar i ett lågt tempo. Att fara runt på många olika platser ger förvisso mer fisk, men skänker inte samma ro. Jag får ju mina fiskar om de är på plats och är nappvilliga. Så pass duktig fiskare är jag. Jag kan trots att jag medvetet valt ett mindre effektivt sätt att fiska ibland känna viss avundsjuka på en del av de duktiga fiskare som får de fiskar jag drömmer om. Inte avundsjuka i negativ mening utan en slags positiv avundsjuka. Det kanske är fel att använda ordet avundsjuka, men jag finner inget annat ord. Jag gläds åt deras framgångar, är nyfiken på hur de fiskar och drömmer om lika fina fångster men förmår mig inte att fiska på samma sätt. Trots det lär jag mig en del av dem. Jag önskar ibland att jag hade mindre behov att att få ro i själen så att jag kunde ändra fokus i mitt fiske. Bli mer social, knyta kontakter, fiska de heta platserna, byta plats ofta. Få skryta lite istället för att skriva inåtvända texter.

Fast utan behovet av ro i själen kanske jag inte skulle fiska Ljungan. Kanske inte ens fiska över huvudtaget...

 

Flaxlax!

 Som vid allt fiske kräver lax och havsöringsfiske stor skicklighet om man ska vara framgångsrik. Du behöver kunna läsa vattnet och på så sätt få en bild av var i älven fisken har sina stånd och viloplatser vid olika vattenstånd och vid olika vattentemperaturer. Du behöver ta hänsyn till väder och vind och du behöver naturligtvis kunna hantera din utrustning. Att lära sig att kasta så att tafsen sträcker är enligt mig det viktigaste när det gäller kastteknik. Sträckt tafs är viktigare än långa kast. Med sträckt tafs fiskar flugan omedelbart när den landat. En dåligt sträckt tafs gör att flugan inte börjar att fiska förrän tafsen sträckts. Det är särskilt viktigt vid sjunklinefiske.

Det räcker dock inte enbart med skicklighet. Du behöver också ha en rejäl portion tur. Laxen och havsöringen hugger ganska sällan och du behöver vara på rätt plats när fisken vill ta din fluga. Apropå flugor så vete tusan om flugmönstret är jätteviktig eller om du kan ha i stort sätt vilken fluga som helst? Jag lutar åt det senare. Flugans storlek och färg kan vara viktig, men det finns nog inga supermönster som är bättre än andra. De laxar och havsöringar jag fått har varit på en mängd olika flugor och mina favoritmönster har ändras genom åren.

Tillbaka till det här med tur. Tur är något som kommer och går. Därför gäller det att fiska mycket. Då är chansen större att du är på rätt ställe när turen står på din sida. Här följer en liten berättelse om hur taskiga omständigheter med hjälp av en rejäl portion tur gav en fiskeupplevelse utöver det vanliga.

Jag hade en långhelg i Ljungan. Kombinerade fiske med att ha ett par möten. En av fördelarna med coronan är att vi har fler möten via länk. Det gör att man kan sitta lite var som helst när man har sitt möte. Det enda man behöver säkerställa är att det finns en tillräckligt bra uppkoppling. Kom onsdag kväll och fiskade Klaras. Ett bra havsöringsställe om det går rätt vatten. Nu drog det tillräckligt för att kunna fiska. En ganska elak vind gjorde att min kastteknik sattes på prov.

Torsdag morgon och klockan är ställd på halvfem. Vinden är lika hård som igår. Kanoten upp till Stocken. Planen är att börja där och fiska mig neråt mot campingen innan det är dags för mat. Stannar till på Klaras och gör en runda. Gryningen där är magisk. En havsörn svävar över älven. Paddlar vidare uppströms i den hårda vinden. Inser att Stocken nog är för svår för min kastteknik. Jag har vid ett antal tillfällen satt flugor i handen, i kepsen och i örat när vinden legat på som den gör denna morgon. Stannar därför vid Persnacken. Där går det hjälpligt att kasta. Efter ett par händelslösa timmar ger jag upp och paddlar nerströms. På södra sidan mellan Klaras och Allstaforsen finns några korta men spännande fiskeplatser. Dessa är otillgängliga och svåra att nå utan båt. Jag brukar beta av dem om vattnet är rätt. Nu är vattnet rätt, dessutom ger den branta skogsbeklädda brinken bra skydd för vinden.

Man brukar prata om Pathagorva som en fluga för Ljungan. Det är en variant av den klassiska Thunder & Lightning. Jag väljer en Thunder & Lightning, rundbunden på en waddingtonshank. En fluga jag fick min första ljunganlax på. Fångar den lax fångar den nog också havsöring. En djup, tung ström talar för att det kan stå havsöring på platsen. När jag kommer till en ofiskad plats börjar jag alltid mitt fiske med mitt elvafots Salar Scandi. Ett splitcanespö byggt av Ulf Löfdal. Flytklump och sjunktrespets är en bra kombo till det spöt. Nästa runda blir med mitt femtonfots GLX som kastar längre och klarar tyngre spetsar.

Jag börjar mitt fiske. Nästan omedelbart drar det till och en härlig tyngd känns i spöt när jag lyfter det. Kan det vara en öring som äntligen nappat? Fisken känns skaplig och den följer med bra när jag börjar kampen. Plötsligt vänder den och gör en ganska lugn rusning ut mot älvens mitt. Då känner jag att det inte handlar om en öring utan att det är en av Ljungans bättre laxar som tagit min fluga. Mitt canespö har en bra ryggrad och det har aldrig bottnat trots att jag fått lax på nästan fjorton kilo på spöt. Jag tar därför fisken så hårt det bara går. Ska man återutsätta fisken är det bra om man kan hålla fighten så kort som möjligt.

Fisken visar sig! Mitt hjärta stannar till! Det är en mycket stor lax! Om jag lyckats att landa den är det troligtvis nytt personligt rekord. Det tar några ögonblick att få tillbaka nerverna på rätt ställe och fortsätta att fighta laxen stenhårt. Alaskahårt som Rolf Smedman skulle ha sagt. Åtminstone sade han så när han tappade en storröding i tv-programmet Naturrutan. Att vara Alaskahård är närmast självklart i Smedmans Ljungan. Laxen är inne tre gånger innan jag lyckas att lägga handen runt stjärtspolen. Handen når inte runt, men jag har ett tillräckligt bra grepp. En vacker laxhona med perfekta proportioner. Fet, välväxt och utan tecken på den sjukdom som slagit hårt mot Ljungans bestånd av lax och öring de senaste åren. Det första jag gör är att klippa av tafsen. Om laxen får för sig att simma iväg har jag ingen chans att hålla den. Att klippa av tafsen är en säkerhetsåtgärd. Jag vill ju inte att den ska simma iväg med mitt favoritspö. Jag mäter den mot mitt flugspö och den sträcker sig till drygt halva tejpningen av den första skarven. Splitcanespöt har splitsade skarvar som jag tejpar ihop. Därefter lossar jag flugan som sitter som berget en bit bakom den ena mungipan. När flugan är lossad tar jag några snabba bilder medan laxen återhämtar sig.

Den simmar iväg och hela jag skakar när jag äntligen kan slappna av. Tårarna är nära. Jag sätter mig ner, häller upp en kopp kaffe i ett försök att få mina nerver i ordning. Jag förvånas över min förmåga att under kampen stänga ute nerver och känslor och helt och hållet kunna fokusera på att drilla fisken. Det är nog 15 års erfarenhet av laxfighter som lärt mig att hålla fokus.

Först nu tar jag fram måttbandet och mäter längden mot märket på spöt. 109 cm! Enligt Ljungans längd-vikttabell innebär det en vikt på 15.669 kg. Nytt personligt rekord med nästan två kg!

Det var långhelgens enda napp. Anledningen till att jag valde att fiska platsen var vinden. Vinden och att det gick tillräckligt med vatten. Ren och skär tur med andra ord.

En flaxlax!   

Kärleken till ett spö

 Det började i storstaden för många år sedan. När jag mötte dig för första gången såg jag hur vacker du är, men skönhet är inte allt. Du kändes tillgjord och ytlig. Det gick något år. Nästa gång vi träffades var i Uppsala. Du lockade och pockade, men jag var inte övertygad om att du var något för mig trots att jag gillar den stil du representerar. Klassisk och tidlös. Efter det fanns du i mitt inre, lite som Thåströms Fan fan fan. Thåström har rätt. Det skulle vart du.

Den tredje gången vi sågs föll jag till föga och nästan ett år senare flyttade du hem till mig och sedan dess har kärleken växt till något som närmast kan liknas vid ett beroende. 

Det handlar naturligtvis om ett flugspö. Närmare bestämt ett handbyggt Salar Scandi, 11 fot för klass 9. Byggt i splitcane av den skicklige spöbyggaren Ulf Löfdal. Det är mitt favoritspö för lax och havsöringsfiske i lite större älvar. För Harmångersån tycker jag att det är för stort. Där fiskar jag helst spön i klass sju eller åtta. Ju mer jag fiskar med det desto bättre blir det. Fina tighta linbågar, kast som sträcker ut tafsen bra.

Är det verkligen motiverat att fiska tvåhands splitcane? Jag trodde inte det innan jag skaffade spöt. Jag trodde det skulle vara tungt och svajigt och att jag knappast skulle orka fiska med det en hel dag. Än mindre en norgevecka. Mina förutfattade meningar kom på skam. Visst är spöt tungt i handen, men när man fiskar försvinner en del av tyngden och jag besväras aldrig av vikten när jag fiskar. Spöt är relativt snabbt och långt ifrån någon svajmast. Obelastat kan det upplevas lite som en påk. När man kastar byter det skepnad och blir ordentligt rappt. Det kräver bra timing i kasten för att komma till sin rätt, men när man hittat rytmen upplever jag det som lättkastat.

Spöt är en fröjd att drilla stor fisk med. Det har en ryggrad som verkar ha hur mycket kraft som helst. Har drillat lax upp till 14 kg utan att spöt bottnat trots hård ström. Jag upplever det som att det är lättare att ta kommandot i en laxfight med Salar Scand än med något annat spö jag äger. Fisken tröttas snabbt och effektivt, vilket är viktigt vid c/r.

 

Fiskade Allstanackens södra sida i Ljungan i fredagskväll i hopp om att få någon av Ljungans större havsöringar. Har alltid varit nervös att en lax ska ta flugan och rusa nerför forsen. Det är mycket besvärligt att följa efter och jag har hört många berättelser om laxar som förlorats när de rusat utför forsen. Öringen brukar göra en kortare rusning, sen står den mest och bökar. Jag hade två spön med. Ett femtonfots Loomis GLX och mitt elvafots Salar Scandi. GLX:n var laddad med en flytsjunktvå belly och en 18 fots sjunk fyra-sexspets. Nacken är djup och ibland behöver man komma ner lite. Scandi Salar är utrustad med en flytbelly och en sjunktrespets. Börjar med Scandi Salar, sedan GLX. Inget händer och det är inte heller någon fisk som visar sig. Det kläcker kanelbruna nattsländor och harren vakar sporadiskt. På min andra runda med Salar Scandi hakar en tjugocentimeters öring fast. Jag drar in den, släpper tillbaka den och fortsätter mitt fiske. När kastet gått ungefär halvvägs suger det och rullen skriker till. Mitt i älven hoppar en lax ungefär tio meter uppströms där linan från spöt träffar vattenytan. Mitt inre är för en kort stund i kaos. Hur tusan ska jag hålla den kvar på nacken? Linan pekar nedströms och fisken har parkerat där den landade efter hoppet. Jag spänner upp linan och påbörjar fighten på allvar. Efter kort, men brutal fight kan jag lossa kroken ur en välfödd, lite gråaktig laxhona på 93 cm. Den visade aldrig några tendenser att gå utför forsen. När den rusade var det antingen rakt ut eller uppströms. Det var tack vare ryggraden i spöt som fighten blev relativt kort. Så fort laxen rusade kunde jag köra med stenhård broms på min Mörnerrulle. Har efter några laxdrillar lärt mig uppskatta den enligt många känsliga Mörnerrullens bromssystem där jag kan reglera bromsen med veven. Om rullen underhålls enligt Mörner rekommendationer tror jag att den inte kommer att svika mig. Med hård broms och rejäl ryggrad i spöt tröttnar laxen snabbt och återhämtningen sker också snabbt.

Efter att ha följt laxens färd tillbaka till Allstanackens djup tar jag dig, mitt älskade Salar Scandi i ett försiktigt och kärleksfullt grepp, lyfter på hatten till laxen som tack för en härlig fight. Än en gång har du visat att jag gjorde rätt den gången när jag med viss tvekan bad Ulf Löfdal bygga dig åt mig.

Coronasommar. Stick ut och fiska så blire bra.

 ”Beklagar att Tegnell å gänget varit för slappa med att begränsa smittspridningen”. 

Orden kommer från en av många dysterkvistar på nätet som alltid finner enkla lösningar på svåra frågor. Det är lite typiskt den tid vi lever i. Enkla lösningar och jakt på syndabockar. I det här fallet syftade kommentaren till att vi inte kunde åka på vårt norska laxfiske under vecka 26. Tyvärr är det nog inte så enkelt som att skylla på Tegnell, regeringen eller den svenska strategin. Om det är den svenska strategin eller andra orsaker som hur vi organiserat vårt samhälle, vår äldreomsorg och liknande är nog för tidigt att svara på. Det vet vi bättre när pandemin är över. Faktum är hur som helst att Sverige i mångt och mycket är ett decentraliserat samhälle där regeringen inte alltid har den makt regeringar i andra länder har. Makten i många frågor som är kopplat till pandemin, exempelvis äldreomsorg och sjukvård ligger i Sverige närmare medborgarna eftersom kommuner och regioner ansvarar för dessa frågor. En bra fördelning om man frågar mig. En statligt styrd sjukvård kommer med stor sannolikhet innebära en ordentlig avlövning av sjukvården i Hälsingland. Staten gillar ju att centralisera. 

Det finns inget fiske som kan ersätta laxfisket. Laxfiske handlar till stor del om känslor och alla känslor man bär inombords får utlopp under en laxfiskevecka. Även en laxfiskevecka utan napp fyller en viktig funktion för min inre balans. Du måste vara stark för att klara en laxfiskevecka. Det nappar sällan och fisket kan upplevas som enahanda. Laxfisket tränar min mentala styrka och mitt pannben, vilket jag har stor nytta av i min vardag. Tror inte dysterkvisten ovan skulle kunna bli en laxfiskare. Den som söker enkla lösningar på svåra problem har sällan den uthållighet  som krävs för att fiska lax med fluga. Att umgås med goda fiskevänner och endast ha laxen och laxfisket i fokus dygnet runt under en vecka är också något som är svårt att ersätta. Har det bara varit fisket och laxen jag är ute efter har jag ju kunna åka till Lögde, Byske eller någon annan norrlandsälv. Det är ett annat laxfiske som inte kan ersätta det norska laxfisket. När vi fiskar på en hyrd sträcka lägger vi upp fisket utifrån hur vi vill fiska. Vi kan exempelvis låta heta platser vila. Vi behöver inte ta mer hänsyn än den till varandra. Vid ett kortvatten är man mer begränsad eftersom man måste visa mer och större hänsyn till andra fiskare. Det är inte alls ovanligt med kölapp på de hetaste platserna. Kanske blir det mer sådant fiske kommande år. 

Det började egentligen redan i mars när det stod klart att Sverige likt många andra länder inte lyckats att hejda pandemin. Redan då, när jag satt vid Harmångersån och väntade på vårblänkarna började jag ställa om mitt inre till en sommar utan norskt laxfiske. En process som inte varit helt enkel. Många som inte fiskar lax kan uppleva att det vore enkelt att bara låta sommaren gå. Ett uteblivet laxfiske är väl inte hela världen. En laxfiskevecka  är ett av de andningshål jag behöver för att klara en tuff och intensiv vardag. Särskilt ett år som detta när pandemin har gjort att jag inte kunnat besöka min mor som bodde på särskilt boende och som försvann allt djupare in i demensens dimma. Min far har jag endast träffat korta ögonblick då jag lämnat matkassar åt honom. Social distansering sliter på själen. Samtidigt är det ett faktum att åren går. Jag har färre somrar med fiske framför mig än vad jag har bakom mig. En förlorad sommar är en förlorad sommar. Ni som fiskar lax fattar.

Jag är glad att jag har femton års laxfiske i bagaget. Jag är också glad att jag kommit upp i sådan ålder att livet gett mig erfarenheter som bidragit till att lugna ner mitt inre. Det gör att när jag deppat klart istället flyttade fokus till det som faktiskt går att göra. Planen blev att söka upp bortglömda skogsåar i Hälsingeskogen. Något som legat och grott i mitt inre under många år. Att söka bortglömda öringar kräver tid och uthållighet. Det går inte att åka till en å den ena dagen och en annan å nästa dag. Då är risken stor att man inte ser någon öring. Min strategi har varit att koncentrera mig på ett fåtal vattendrag och i dessa valt ut de platser som ser intressanta ut. Djupa höljor eller sel med ståndplatser där strömmen för med sig sländor.

Vad är egentligen frihet? Vilken frihet är det jag egentligen eftertraktar? Flugfisket skänker frihet. Det gör mig nyfiken på litteratur, det gör mig engagerad i miljöfrågor kopplat till vatten, främst rinnande vatten. Flugfisket ger mig också ett utrymme att att inte behöva kompromissa på samma sätt som vardagen kräver. Kompromisser ses ofta som begränsningar, vilket de ofta är, men utan kompromisser i vardagen minskar den personliga friheten likväl som det öppna och fria samhället. Demokrati bygger på respekt för varandras olikheter och på kompromisser. Utan kompromisser ingen respekt för varandras olikheter och för våra olika behov. Samtidigt sliter kompromisser. Jag behöver därför kunna dra mig tillbaka till en miljö där jag inte behöver kompromissa lika hårt. I mitt flugfiske sker kompromisserna helt på mina egna villkor. Där kan jag välja den smala stig jag vill vandra på utan att tappa respekten för de som väljer ett bredare flugfiske. Priset jag betalar är ensamhet. Ett pris jag är beredd att betala.

Vem skulle jag vara om jag inte fick fiska? Hade jag funnit något annat som ger samma känsla av frihet och som skänker ett inre lugn? Tänker en del på Stefan Sundströms Låtlåt från Farsta. Den fångar på ett bra sätt själva meningen med att fiska. ”Jag kände smaken av frihet när fiskade en natt” En glad låt långt borta från Hans Lidmans lätt melankoliska texter, men som ändå har ett liknande budskap. Lidman flydde ut i skogen och till fisket när världen kom för nära. ”Stick ut å fiska så blire bra” sjunger Stefan Sundström. Faktum är att Stefan Sundström läst Lidman. 

Min barndom var som Sundströms i låten inte alls så dum. Det var att växa upp som var svårt. Jag gjorde mitt bästa i en värld som ville ont. Jag skärmade av mig från den världen och blev någon slags punkare. Såren har läkt, men ärren kliar fortfarande. De kliar varje gång jag möter intolerans och småsinthet. När det blir för mycket tar jag mitt spö och söker mig till rinnande vatten. I orörd skog finner jag ro. Naturen kan på ytan verka idyllisk, men den är skoningslös. Samtidigt inte alls intolerant och småsint, tvärtom. Den bejakar mångfald och mår som bäst när mångfalden får blomma. Det gör även människans värld. Vi mår bra av mångfald, trots det växer enfalden.

Jag upplever att fisket har blivit bättre i såväl sjö som i rinnande vattendrag. Fiskevårdsföreningarna förvaltar idag fisket bättre än tidigare. Dagens förvaltning har mer fokus på att värna vilda bestånd av fisk än fulla frysar. När jag började fiska var ett vanligt minimimått på öring 25 cm och det var inte alltid fångstbegränsning på vild harr eller öring. Däremot på regnbåge. Den kostade pengar att plantera och därför var den värdefull. Även synen på  inplanteringsvatten har till viss del förändrats. Idag finns sådana vatten av mycket hög kvalitet, där fokus ligger på att fisken ska upplevas som den vore vild. Tuffa regler och fiskare med rätt inställning bidrar till att dessa vatten nyttjas på ett klokt sätt. De flesta fiskare söker sig till vatten med de största fiskarna, vilket är naturligt. Att fånga en stor vildöring är varje flugfiskares dröm, även min. Fast inte just nu. Jag behöver ett annat slags fiske denna coronasommar.

För mig som söker mig bort till kartans tunna blå streck är denna utveckling bra eftersom det innebär att färre fiskar efter hälsingeskogens ofta små öringar. Mina hemliga åar blir därför inte sönderfiskade eftersom endast ett fåtal söker sig dit. Stigarna är nästan helt igenväxta, skyltarna fiskevårdsföreningarna en gång satte upp har ramlat ner. Vindskydden är sällan besökta. Här trivs jag! 

Människans ursprung sägs vara Afrikas savanner. Fast när jag sitter under en gran vid ån och väntar på att det stilla sommarregnet ska upphöra känns det som att forskarna har fel. Människans ursprung är nog skogen, inte savannen. Vi mår bra av att vistas och vandra i skog. Skogen har blivit trendig. Man ska tillsammans med särskilda terapeuter ägna sig åt något som kallas för skogsbad. Det är det jag gjort under hela mitt liv när jag tagit mitt spö, min bärhink eller min svampkorg och begett mig ut i skogen. Även om jag inte förstår fenomenet skogsbad så tror jag att det är bra. Skogen har har andra viktiga värden än skogsråvarans ekonomiska värden. Om dessa värden uppmärksammas av fler kommer mer skog och fler vattendrag att skyddas.

Tyvärr ställde vädret till det. Redan vid midsommar blev vattentemperaturen i hälsingeåarna för hög för c/r-fiske. Vid omkring 20 grader riskerar öringen att drabbas av mjölksyreförgiftning pga att vattnets syrenivå sjunker. Då är det bara att lämna spöt hemma. Lusten att fiska minskade efter midsommar. 

Jag valde istället att göra vandringar efter de åar jag tänkt fiska i. Att vandra efter en å utan flugspö är svårt. Kroppen får inte riktigt den ro som greppet om ett spö skänker.

Jag har aldrig känt en stark längtan till fjällen. Trots vackra vyer och fina vattendrag. Om det har med laxfisket eller annat att göra vet jag inte. Har endast fiskat i fjällen en gång för runt 25 år sedan. Fjällnära skog känns mer lockande. Trots det besökte jag Ljungdalen för fjällfiske ett par dagar i början av juli. Planen var att fiska en å som rinner från en sjö med röding. Förutsättningarna var dåliga. Det var så kallt och blåsigt att inte ens myggen visade sig. Ljungdalen gav trots det mersmak.

Senare under sommaren blev det en del turer till Ljungan och harrfiske. Tvåhandsutrustningen var med och jag gjorde några försök att fånga Ljungans stora blanka havsöringar. Ett fiske jag aldrig lärt mig att behärska. Coronasommaren gav mig tid och möjlighet att på allvar lära mig sommarfiske efter dessa öringar. Tyvärr stängdes min favoritplats av eftersom fisketrycket ansågs vara för högt på de fiskar som passerar den korta forsen. 

Jag har lärt känna mitt Hälsingland bättre. Har fiskat i och vandrat efter några åar jag följt med pekfingret på kartans blå streck. Har bland annat besökt Femmalugnet efter Rossån där Hans Lidman skrivit om äventyr med öring. Jag har nog också lärt känna mig själv lite bättre. Ryckt upp mig från soffan. Bejakat min nyfikenhet och verkligen tagit mig tid att reflektera över vem jag är, vem jag vill vara och varför. Vågat att sänka garden och släppa in människor. Vara mer nyfiken på andra och deras upplevelser än min rädsla för deras svek. Samtidigt accepterat att min stig är en ensamhetens stig. En stig jag periodvis behöver vandra på mer än vad andra kanske behöver. Att vandra på en bredare mer lättrampad stig kräver kompromisser av ett slag jag ännu inte är beredd att göra. Varje kompromiss du gör riskerar att urholka din frihet. Samtidigt kan den kompromisslösa friheten stänga in dig och bygga en mur kring dig själv som gör att friheten blir en börda istället för att vara de vingar som gör att du växer som människa.

Jag tänker också på hur bra jag trivs att gå och stöka efter Ljungans stränder under höstarna. Sommarvärmen är borta, jag slipper att svettas. Naturens dofter och färger andas lugn och eftertänksamhet. Även fiskens färger är på sitt sätt vackra och passar in i årstiden. Dagen tar slut relativt tidigt vilket innebär avkoppling i husvagnen. Morgnarna är magiska oavsett om det är regngrått eller klarblått väder. Jag är nog en vår och höstfiskare när det gäller tvåhandsfiske. 

Min mor dog en morgon i juli. Det hade regnat under natten. Jag sov oroligt och väcktes av telefonens definitiva meddelande. Jag åkte till henne och kom dit när hon tagit sitt sista andetag. Morgonen var bländande vacker, frisk och klar. Som om himlen ville skingra de regntunga molnen och välkomna henne över till den andra sidan. Skogen och ån blev platsen där jag kunde samla mina tankar och bearbeta min sorg. Att hon somnat in betyder också att ytterligare en rot till andra tider huggits av.

Det är många tankar som fladdrar förbi när jag sitter vid Svartåfallet och summerar denna märkliga sommar. Det krävdes en pandemi för att jag skulle ta tag i det jag velat göra under en längre tid. Att börja utforska Hälsinglands skogsåar på jakt efter bortglömda öringar. Jag lägger på ett vedträ på elden, värmer på kaffet och längtar till hösten och Ljungans höstöringar.

Flugfiske enligt GW

Sitter som vanligt och väntar på vak eller andra tecken på aktivitet från åns öringar. Eftersom öringarna är få och sällan vakar blir det mycket tid för funderingar.

Vackra splitcanespön för fiske i små vattendrag

Sportfiske handlar ju om att på ett sportsligt sätt utmana fisken att bita på ditt bete. En sportfiskare fiskar för nöjet eller för spänningens skull. Det sportsliga i sportfisket är att göra det svårare än vad det behöver vara för att fånga fisken. Nöjet och spänningen har alltid varit det primära i sportfisket, även innan catch & release var vanligt. Det går naturligtvis att använda sportfiskeredskap med det primära syftet att fånga mat, men då är det inte sportfiske utan något annat. Inget fel i att fiska för mat så länge man följer gällande regler. Tillbaka till sportfisket. Jag har gått några steg längre genom att enbart fiska med fluga och välja bort de tyngsta nymferna och helst fiska med klassiska våt och torrflugor. Det har begränsat mina möjligheter att fånga fisk. Inom det ganska tajta regelverk jag skapat för mitt fiske försöker hitta det för dagen bästa sättet att fånga mina fiskar. 

Den blyga och oansenliga men mycket vackra skogsstjärnan

Vi flugfiskare har ibland en förmåga att krångla till det i onödan. Vi går vilse i utrustningsdjungeln eller fastnar i materialträsket i jakten på att skapa så bra förutsättningar det bara går för att fånga våra drömfiskar. Det mesta av prylarna är egentligen onödiga. Flugfiske är egentligen en ganska enkel metod. Därför försöker jag sortera bort det som jag betraktar som oväsentligt och störande i mitt fiske. Jag försöker inom mina ramar förenkla mitt flugfiske så mycket som möjligt. Man kan faktiskt säga att mitt flugfiske bygger på Leif GW Perssons teorier om utredningar om spaningsmord. Mitt intresse för GW:s teorier bygger på hans böcker om Lars Martin Johansson, landets främste mordutredare. Mannen som kunde se runt hörn. I korthet har GW:s teori för utredningar om spaningsmord tre byggstenar.

1. Gilla läget
2. Krångla inte till det i onödan
3. Hata slumpen.

Jag väljer att börja mitt resonemang utifrån punkt tre, hata slumpen. Precis som Lars Martin Johansson hatar jag slumpen. Därför måste slumpen minimeras. Genom att lära mig läsa vatten och därigenom vet var öringen äter, genom att ha hyfsad koll på vilka sländor som finns i ån och när de kläcker har jag minimerat slumpen. Jag väljer alltså ut de ställen där sannolikheten är störst att fisk kommer att vaka.

Punkt två. Krångla inte till det i onödan kanske jag inte helt lever upp till. Eller så gör jag det? Jag har valt att helst fiska med klassiska våt och torrflugor istället för ett rent imitationsfiske. Inte särskilt krångligt. Istället för att imitera öringens naturliga föda försöker jag att skapa en illusion av densamma. Det gör jag genom min presentation av flugan. I mina ögon lika enkelt som självklart. 

Punkt ett. Gilla läget. Vill inte fisken visa sig är det bara att vänta. Naturligtvis under förutsättning att du minimerat slumpen och befinner dig på en plats där man kan förvänta sig aktivitet från fisken. 

Se där!

En öring vakar. Jag väcks ur mina tankar. Dåligt med aktivitet på vattenytan, men en del sländor i luften. De få som kläcker är som raketer direkt från vattenytan. March Brown sitter på den infettade tafsen. Flugan sjunker då till strax under ytan och imiterar en kläckande slända. I det fjärde kastet virvlar det till. Jag höjer spöt och dansen kan börja. Öringen är inte stor, men otroligt vacker.

Flugfiske enligt GW.

Pingst i Lidmanland

”Det finns två vägar till ensamhetens å.

Den ena är kort. Den går över berg och myr, genom risig storskog, runt dyiga sjöstränder.// Den andra är en lång och krokig stig. Den är kantad av sten och stubbar, den rundar blötmyr och vatten.”

Så inleds Hans Lidmans novell Vandring till ensamhetens å från boken Gäddan som alltid högg. Lidman skriver att bägge vägarna lockar. Han har svårt att välja. 

Idag är Ensamhetens å lättare att nå eftersom Lidmans storskog numera genomkorsas av ett myller av skogsvägar. 

Det blev äntligen försommar. Värmen kom under pingstveckan. Med den förhoppningar om kläckningar. Planen var att besöka Övre Tälningsån under pingstafton, övernattning vid Svårtåfallet och fiske i Lidmans Svartån pingstaftons kväll och pingstdagens förmiddag.

Båtatjärn

Vägen till Övre Tälningsån är lång. Från riksvägen en dryg mil på halvdåliga skogsvägar sedan en kortare vandring från Båtatjärn till vindskyddet vid gränsen mellan Alfta och Voxna socknar. Där har jag mitt lilla läger. Vandringen sker mestadels i högväxt tallskog innan det blir lite mer sankt i närheten av vindskyddet. Försommaren visar upp sin allra bästa sida. Insekter surrar. Myrorna strävar på i sitt ständiga arbete med stack och med att mata drottning och larver. Fågelsången är nästintill bedövande och blandas med ljudet av den svalkande försommarbrisen. Jag skrämmer tre tjädertuppar på min vandring till vindskyddet och hoppas på att skogen runt ån får slippa det moderna skogsbruket, så att tjädern kan få en fristad i området. Väl på plats börjar jag med att koka kaffe och sätta ihop mina spön. Jag har tagit med två spön. Mest för att testa en rulle jag bytte åt mig för någon vecka sedan, men också för att testa en lina mot mitt första splitcanespö. Jag köpte det som en byggsats och har inte använt det sedan jag fick mitt Löfdalsignerade Mentor. Spöt har en helt annan karaktär, en klassisk caneaktion jämför med mentorns mer moderna aktion. Taperingen är Paul Young´s Driggs river och sägs passa perfekt i mindre vatten och små flugor. 

Bäverdammen

Vattnet till kaffet hämtar jag vid den gamla bäverdammen. När Lidman fiskade här fanns inga bävrar. Den sista bävern sköts 1842 skriver Lidman i Den sjungande dalen.

Innan jag går upp till första höljan sitter jag en stund och funderar. Att bara tomglo och låta tankarna fara iväg verkar meditativt på själen. Särskilt när man sitter ensam djupt inne i skogen där vardagens ljud och intryck känns som annan värld. Jag har aldrig känt dragning till jakt. Jag kan trots det förstå tjusningen med älgjakt. Att sitta på pass under hösten en hel vecka måste vara som balsam för själen.

Vandringen upp mot första höljan är inte lång, kanske 15 minuter. Ibland försvinner stigen för att sedan komma tillbaka. Det är få människor som fiskar efter ån, därför underhålls inte stigen. Beståndet av öring är svagt och kanske har dagens stressade människor inte tid att vänta in åns tempo. Ån är svår. Jag har endast fiskat den ett par gånger tidigare och det räcker inte för att ån ska öppna sig och avslöja dess hemligheter. Solen och den molnfria himlen underlättar inte. Mitt favoritväder för öring är varmt och mulet, helst duggregn. Då är öringarna lättare att komma till tals med. Idag spelar det ingen roll. Dagen handlar mer om att lära känna ån lite bättre än om att fånga fisk.

Skräddare som tagit en gul forsslända

Jag sätter mig vid den första höljan och väntar. På sländor och på öring som tar de kläckande sländorna. Höljan är full av skräddare. De verkar vara riktiga rovdjur. Jag ser en gul forsslända kläckas. Den blir omedelbart attackerad av en stor skräddare. Det är fascinerande att följa ett av naturens draman. Naturen kan vid en ytlig betraktelse upplevas som idyllisk men är i själva verket skoningslös. Minsta misstag eller tecken på svaghet upptäcks direkt och utnyttjas som näring av starkare arter. 

Jag sitter stilla och väntar i kanske 45 minuter innan jag bestämmer mig för att gå nedströms. Den gula forssländan är den enda kläckande sländan jag ser. Jag har aldrig sett att öring vakar efter skräddare. Undrar varför? I utloppet av höljan simmar en skrakfamilj. En indikation på att det finns fisk i ån.

Första selet

Jag vandrar ner till det första selet. En trana lyfter från myren på andra sidan ån. Under tystnad flyger den bort över skogen. Selet är vackert. Min tanke går till Lidmans fantastiska fotobok Sommarkväll vid Svartån. Stämningen från boken lever kvar. En drillsnäppa flaxar förbi, ivrigt pipande. Jag vandrar vidare. Sländornas damm är på väg att växa igen. Det är trots det lätt att känna igen sig. Förutom stenarna är resterna av timmerrännan det enda som finns kvar från Lidmans klassiska bild.

Efter sländornas damm försvinner ån i ett gytter av block och stenar. Det ger en bild över hur många skogsåar en gång såg ut innan dynamit och schaktmaskiner ödelade dem. Därför är Övre Tälningsån extra skyddsvärd och de skador den trots allt har från flottningsepoken måste återställas så långt som möjligt. Även skogen runt ån bör skyddas.

Resterna av Sländornas damm

Rester av timmerrännan vid Sländornas damm

Kaffe!

Tillbaka vid vindskyddet och en kopp kaffe. Därefter sätter jag mig vid inloppet till selet nedanför bäverdammen. Den korta forsen är rensad från block och sten. Det enda som händer är att en slända kläcker. Jag beslutar mig därför att lämna ån för att installera mig vid Svartåkojan där jag tänkt att tillbringa natten. Alfta fvo:s del av Övre Tälningsån får vänta till ett annat tillfälle. 

Efter att ha installerat mig vid kojan åker jag ner till Portströmmen och Kvarnströmmen. Det flyger en del sländor, men ingen aktivitet på vattenytan. Jag sätter mig och väntar. Till slut vakar en fisk på nacken. Jag lägger ut dagens första kast. Kastet skrämmer fisken och den vakar inget mer.

Jag börjar bli hungrig och åter tillbaka till Svartåfallet och grillar mina korvar. Korv är nog världens bästa mat. Jag kommer nog aldrig att tröttna på den lokala varmkorven. Så länge jag minns har den varit en favorit. 

Trots skylten passerar fyra bilar på kort tid

Efter maten står jag på bron och spanar efter vak. Fyra bilar åker förbi inom loppet av en kvart. Troligtvis björnspanare. 

En öring skvätter till en bit nedanför Svartåfallet. Det är lite förvånande eftersom den sträckan nyligen har restaurerats. Grävmaskinen står nu femtio meter nedanför bron redo att bitopvårda Svartströmmen. Jag smyger upp till strykan där fisken vakat och sätter mig att vänta. Inget händer. Varken kläckande sländor eller vakande fisk.

Söndag morgon.

Vaknar vid åttasnåret efter en skön och sval natt i kojan. Den kyls snabbt när elden slocknar. Värmen i sovsäcken håller mig kvar extra länge. Utanför kojan visar försommarmorgonen sin bästa sida. Solen skiner från en klarblå himmel. Fågelsång från skogens alla fåglar. Jag kokar mitt morgonkaffe och njuter av morgonen. Pulsen börjar anpassa sig till åns och skogens rytm. I ögonvrån ser jan en stor fågel komma uppifrån från sjön. En trana tänker jag, men det är något med fågelns sätt att flyga. Det är en fiskgjuse. Den passerar mig på tio meters håll utan att se mig, eller om den inte tar notis om mig. 

Förmiddagens fiske är tänkt att ske vid samma nacke där jag såg två vak igår kväll. Jag packar ihop mitt läger och går tillbaka till bilen. Till skillnad mot gårdagskvällens björnspanare respekterar jag uppmaningarna att inte trafikera den sista biten mellan parkeringen och bron.

Jag rullar mot Kvarnströmmen i sakta mak. Hundra meter framför mig rusar något litet och brunt över vägen. En björnunge! Den sprang från ån, över vägen och in i skogen. Lidman fick nog aldrig se någon björn när han fiskade i ån. Han skrev en del om björnmöten och björnjakter, men det handlade om berättelser från äldre tider. Björnungen ökar min puls, men inte så mycket att jag inte vågar att fortsätta mitt fiske.

Sländor i luften. Önskar att de var på vattenytan

Klockan är tio när jag sätter mig vid nacken. Försommarhettan är redan tryckande. Det är aningen fler sländor på vattenytan idag jämfört med gårdagen. En öring vakar sporadiskt på nacken. Det är lite knepigt att lägga flugan rätt. Det ligger en gren i vattnet som ställer till det. Öringen visar noll intresse för March Brown, Blue Dun Spider eller Royal Coachman Fan Wing. Det sländor jag ser är baetis. Jag byter bort RCFW mot en Black Gnat #18. Den minsta fluga jag har. Öringen på nacken visar helt plötsligt intresse. Den stiger mot flugan, jag är för snabb i mothugget. Glömmer det klassiska ”God save the Queen” som man ska uttala innan motrycket görs. Jag vevar in och låter nacken vila en stund. Det dröjer tjugo minuter innan den vakar igen. Jag gör några kast och när flugan landar rätt stiger öringen. ”Det nappar i Svartån” ersätter ”God save the Queen” och öringen krokas. Den rusar upp i höljan innan den släpper. Nöjd och lättad vevar jag in linan, plockar ihop utrustningen och beger mig hemåt. Innan jag hinner lämna ån hör jag skriket från en rovfågel, jag tittar upp och ser ett par trastar jaga en vråk.

Det har växt fram en fascination för detta sätt att fiska. Att sitta och vänta på vak eller andra tecken på aktivitet från fisken ger mig en känsla av meditation. Med kameran och anteckningsboken tar jag bilder och försöker jag skriva ner tankar och funderingar. Den fisk som vakade på nacken är i bästa fall 30 cm. Det spelar ingen roll. Att ge ett svårt vatten tid att öppna sig är ett fiske som kanske inte passar alla. Just nu passar det mig utmärkt. Har varit vid vatten sedan halvelva igår och första kastet sker halvsex på kvällen. Ett fiske där målet är en själ i balans och medlen är tålamod och väntan. Har jag bara ro att vänta är jag övertygad om att även storleken på fisken kommer att öka. Att utöva fisket på åns villkor ger en dimension som är större än enbart att fånga fisk. Hur min flugfiskestig kommer att se ut i framtiden kan jag idag inte svara på. Förr eller senare kommer jag till ett vägskäl. Då tänder jag en eld, kokar mitt kaffe. Om det behövs tar jag en påtår innan jag väljer vilken riktning min fortsatta vandring kommer att ta. 

Mina spön för fiske i små åar

När jag kommer hem från jobbet på måndagen ligger senaste numret av Flugfiske i Norden i postlådan. Ledarredaktören skriver om att måttlighet borde ersätta jakten på rekordfångster i tider där antalet flugfiskare är fler än antalet fiskevatten. Om att inte vara girig i sitt fiske och därför kanske begränsa sig även i vatten där c/r råder. I tidningen kan man också läsa om hur Victor Gustafsson tipsar om fiske hemmavatten med överraskande stor fisk. Ett ensamhetens fiske eftersom åarna ofta är små. Jag blir glad inombords av att fler tänker och resonerar på liknande sätt som jag gör om och kring flugfisket.