Sentimental av ingenting

 Jag har en fallenhet för att bli sentimental. Korta ögonblick av längtan. Längtan efter en känsla av tillhörighet. Ögonblick då idealisten i mig inte var besviken. Jag är nog en större idealist än vad jag ibland vill erkänna. Idealist eftersom jag tror och hoppas att flugfiskare är mer eftertänksamma, människoälskande, kloka människor som värnar naturen mer än vad andra kanske gör. Därför blir jag besviken varje gång när jag upptäcker småsinthet, främlingsfientlighet, girighet och liknande hos flugfiskare. Jag vill inte tro att flugfiskare kan sjunka så lågt. Insikten om att flugfiskare är som folk är mest svider. Jag ser mig själv också som en nyfiken person. Nyfiken, samtidigt som jag betraktar mig som introvert. Där ligger nog grunden för min idealism. Det är nog min idealistiska ådra som gör att min flugfiskestig ser ut som den gör. Naturromantik, litteratur, klassiska våt och torrflugor.

När jag läser om synen på sentimentalitet framställs det ofta som en dålig egenskap. Att vara sentimental är något negativt, nästan beklämmande. En halvpackad äldre person som med tårfylld blick tänker tillbaka på tider när hen var ung och odödlig. I ordlistan beskrivs sentimental med ord som gråtmild, jolmig, hjärtnupen och lättrörd. Inte särskilt smickrande. Dessa sidor finns helt klart hos mig. Jag kan vara mycket lättrörd.

Jag ser hur som helst på sentimentalitet lite annorlunda. I rätt portion och rätt förpackat är jag övertygad om att det är nyttigt. Det kan till och med vara en drivkraft. Det är naturligtvis en balansgång. Ungefär som countrymusik. Är man för sentimental blir det bara en kladdig gegga.

Jag är däremot inte särskilt nostalgisk. Jag vill trots att jag gillar klassiska flugor, splitcanespön och Hardyrullar framåt. Trots att hellre läser Hans Lidman än tittar på Youtube. Skillnaden mellan mig och Lidman är att jag ser ljusare på framtiden. Jag är övertygad om att åar och älvar kommer att få tillbaka det liv som en gång fanns där. Den småskaliga vattenkraften har passerat bästföredatum för länge sedan. När fler inser det kommer de att förbjudas på samma sätt som annan miljöfarlig verksamhet förbjudits. 

En av få gånger när jag känner mig nostalgisk är på midsommarafton då jag drömmer mig tillbaka till min barndoms midsommarfiranden hos Sohléns. Det var lekar och fest med läsk och godis. Det var gemenskap. En tid som aldrig återkommer, men som jag varje midsommarafton längtar tillbaka till.

Ordboken beskriver nostalgi som en ve­modig men njutnings­fylld längtan hem eller till­baka till ngt förlorat särskilt om längtan till barn- och ungdomsmiljöer. Där är inte jag. Jag vill framåt. Förutom  på midsommarafton.

Min kärlek till splitcanespön, klassiska flugmönster och rullar med klassiskt utseende är främst estetiskt. Silkeslinan är trots att den kräver ständigt underhåll en bättre lina. Mjuk, följsam och helt utan linminne vilket innebär att den lägger sig spikrak på vattenytan. Dessutom är den helt stum. Utrustningen hjälper mig att komma ner i tempo när jag fiskar. Genom att koka kaffe på plats sänks tempot. Att med en kaffekopp i handen spana ut över en ström eller en sakta rinnande vattenyta är bland det mest avkopplande jag vet. Jag fångar inte särskilt mycket fisk numera. Att spana och i bästa fall upptäcka fisk har blivit viktigare än att till varje pris fånga fisk. Jag är övertygad om att jag fått mer fisk om det funnits guldskallar och andra kraftigt förtyngda nymfer i min flugask som jag kunnat använda när fisken står och trycker i sina gropar. Men jag har lämnat det fisket bakom mig. Idag fiskar jag helst efter fisk som vakar eller visar andra tecken på att de är aktiva. För att upptäcka de ibland försiktiga tecknen på att fisken är aktiv krävs att jag skakat av mig vardagen och anpassat mitt tempo till naturens tempo.

När en fisk tagit min fluga under dessa förhållanden och jag har den i håven kan känslan av sentimentalitet infinna sig. Öringen är sällan större än 30 cm. Det kan vara nära till tårar vid dessa tillfällen. Ganska löjligt egentligen. Men det är sådan jag har blivit.

Man blir sentimental av ingenting sjunger Thåström i Brev till 10 e våningen. 

Varför påhopp och personangrepp? Debatt om c/r som spårat ur

 Jag blockerade en person på Facebook för ett tag sedan eftersom personen i fråga hävdar att jag bryter mot lagen när jag fiskar c/r. Han skrev ett ganska långt inlägg om sin syn på c/r, om hur man riskerar att skada fisken osv. En åsikt jag självklart respekterar. Tyvärr avslutar han inlägget med följande ord:

”Byt stil och bli laglig och samhällsdemokratisk! Otillbörligt djurplågeri är ju straffbart som brott mot "Allmän ordning" enligt gammal svensk lag. Det ska bekämpas. Vi ska väl leva laglydigt, i ett rättssamhälle, eller? C&R är anarkistiskt! Är du för anarkism också? Tolererar du det? Mycket dåligt i så fall!”

Jag svarade honom att jag gärna diskuterar c/r, men om han fortsätter att hävda att jag bryter mot lagen kommer jag att blocka honom. En stund senare har han delat mitt inlägg till en annan c/r-motståndare med följande kommentar:

”Se vilken dålig stil av en anarkistisk sk sossedemokrat, högt förtroendevald och lagolydig, som väl borde uppmärksammas medialt och politiskt.”

Återigen skriver han att jag bryter mot lagen och därmed är klandervärd.

Jag blockade honom omedelbart.

Sedan började jag att fundera över det han skrivit. Han utpekar mig och i andra inlägg andra som brottslingar när vi fiskar c/r. Kan det vara förtal? 

Enligt Wikipedia definieras förtal enligt nedan:

”Med förtal avses att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämna uppgifter som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning. Med "är ägnade" åsyftas att uppgifterna typiskt sett ska räcka för att få den utpekade missaktad. Det behöver inte visas att uppgifterna faktiskt har lett till missaktning. Ej heller behöver det visas att anklagade hade uppsåt att uppgifterna ska leda till missaktning.”

På Åklagarmyndighetens hemsida kan man läsa följande om förtal:

”Förtal, muntligt eller skriftligt, sker när någon utan grund pekar ut en annan person som brottslig eller lämnar nedsättande uppgifter om personen.”

Om det personen i fråga har skrivit om mig är förtal eller inte vet jag inte. Jag tänker inte göra någon anmälan. Det räcker för mig att jag blockerat honom från att läsa och kommentera mina inlägg. Jag blir dock både ledsen och arg över att han inte vill eller kan föra en sansad diskussion om nyttan eller i hans ögon skadan och riskerna med c/r. Det är en viktig diskussion och vi som fiskar c/r har ett mycket stort ansvar att behandla fisken skonsamt. Och att undvika att fiska när vattentemperaturen är för varm.

En sådan debatt utan personangrepp som gränsar till eller kan vara förtal blir så mycket bättre.

Nybörjarfjällfiske. En vecka i Marsfjällen

Jag har en lite komplicerad relation till fjällvärlden. Jag har alltid sett mig själv som en skogsmänniska. Fjällen har aldrig lockat. I alla fall inte på det sättet att det tänts en eld av längtan inom mig. Orsaken är vädret. Eller främst vinden. Det har alltid varit dåligt väder med regn, rusk och starka vindar de fåtal gånger jag besökt fjällvärden. Det har dämpat min lust till fjällfiske. Viforsen med sitt harrfiske har tillfredställt mitt behov av enhandsfiske efter fin harr. Jag är nog också mer av en lax och havsöringsfiskare än en en harr och öringfiskare även om jag ägnar en del tid åt det fisket. Pandemin har dock begränsat möjligheterna till laxfiske i Norge och suget efter laxfiske i de norrländska älvarna har aldrig riktigt kommit. Lusten till fjällfiske började därför gro redan förra vintern. 

När jag fiskar lax är blåst och regn sällan något problem. Bara att klä sig och lära sig att bemästra olika kasttekniker som hanterar blåsten.

Det borde väl vara samma sak vid enhandsfiske? Bara att klä sig och att anpassa sitt fiske efter vädret. Naturligtvis är det så, men genom mitt sätt att fiska har jag begränsat mig. Vid enhandsfiske vill jag ha bra yttre förutsättningar. Svaga vindar, kläckningar och fiske efter vakande fisk. Vill man kunna fiska i fjällen måste man nog tänka om. Man får inte låta sig luras av alla fina klipp på Youtube med fina förhållanden och stora fiskar. De perfekta kvällarna är för få och ska man pricka in allt på önskelistan krävs pengar, tur eller tid. 

Denna text handlar om en vecka i Marsfjällen tillsammans med familjen. Hustru, dotter och svärson. Dotter som hustru ville inte fiska så planen var dagsturer till intressanta platser med under dagarna och fiske under kvällarna. Svärsonen visste om en bra plats att ställa husvagnen och planen började sättas i vintras. Jag läste på om fjällfiske, vilka flugor som gällde, vilka vattendrag förutom ån där husvagnen ska stå som kan vara intressanta att fiska i. I mitt bakhuvud fanns Hans Lidmans Fjällfisken hugger från 1948. Några kapitel i den boken utspelar sig i den trakt vi tänkt att fiska i. Jag läste dessa kapitel och tog med boken. Kanske det går att fiska i samma vatten där Lidman en gång fiskat?

Marsfjällen!

Lördag

”Det vakar” ropar svärsonen upphetsat när vi går ner till ån för att se hur den ser ut. Vi har nyss kommit till platsen och husvagnen måste ställas i ordning för en veckas boende. Jag går de tjugo metrarna till ån och ser vakringar sakta försvinna ovanför en sten. Vattnet rinner sakta, det verkar vara en aning lågt. Inom någon minut bryts vattenytan av ytterligare et vak på samma plats. Jag ser ingen slända på vattenytan. Undrar vad de tar? ”Vi måste ställa ordning vagnen innan vi kan börja fiska” svarar jag svärsonen. ”Vi har hela veckan på oss”.

Vi har lämnat högsommaren bakom oss. I Vilhelmina bytte jag skjortsen och den kortärmade skjortan mot långbyxor och långärmad skjorta. Det friskar i ordentligt i vindbyarna. Solen värmer trots det och svetten sprutar innan förtältet är uppsatt. Det är för övrigt första gången jag sätter upp förtältet till vår nya husvagn. Har haft lite ångest över det. Mina erfarenheter av förtält är inte de bästa. Nu har jag en instruktion att följa, bra hjälp från svärsonen och det går förvånansvärt bra att sätta upp det. Behöver bara göra några omtag eftersom jag i vanlig ordning läst instruktionen slarvigt.

Ovanför stenen står en fisk som gäckade oss hela veckan.
Så fort vi började fiska slutade den att vaka!

Fisken ovanför stenen slutar naturligtvis att vaka när fisket sent om sider kan börja. Ån är som död! Svärsonen vadar över till andra sidan, men kommer snabbt tillbaka. En björn som visslat på sina ungar bakom honom gjorde att han tog det säkra före det osäkra och vadade tillbaka.

Söndag

Mulet och svalt, vinden tilltar i styrka. Vi gör en kortare vandring uppströms ån och finner spännande forsar, höljor och mindre sel. Planen blir att fiska sträckan under kvällen. Under dagen besöker vi Litsforsen, Trappstegsforsen och Marsliden. Förutom Hans Lidman och Fjällfisken hugger har ju författaren Bernard Nordh skildrat nybyggarlivet i Marsliden. Vi besöker den första stuga som byggdes vid Marsliden av nybyggaren Pålsson. 

Vackra partier av ån uppströms husvagnen

Skogsnycklar, Fläcknycklar, Jungfru Marie nycklar.
Buden var många bland mina botaniskt kunniga vänner

Stenigt och vackert!

Efter maten fiskar vi den sträcka vi vandrat efter under förmiddagen. En hel del mindre öring och en del harr. Två harrar fick följa med hem som nattvickning. Det är första gången jag äter harr. I vintras var jag på en hälsokontroll efter tjat från fader och syskon. Då passade jag på att göra ett allergitest. Jag har ju varit fiskallergiker och därför inte kunnat äta den fisk jag fångat. Testet gav inget utslag på fisk och min allergi har troligen växt bort. Det är ändå ganska nervöst när jag tar den första tuggan. Det får räcka så utifall att jag skulle få en reaktion. De övriga i sällskapet äter  upp resten av fångsten. Inget hände och jag somnar lycklig. Trots halvdassigt fiske är det en av mitt livs bästa dagar.

Måndag

Kallt och blåsigt.

Dimforsen, Fatmomakke och Satsfjället besöks. Hans Lidman fiskade i Satsån, men vädret var sådant att vi struntade att gå ner till ån. Dimforsen är ett mäktigt vattenfall och nedströms riktigt luktade det storöring. Vi pratar om att fiska Kultsjöån någon dag, men det blir aldrig så. Tiden räcker inte till och sedan är det ganska många fiskare efter ån. Vi fiskar helst ostörda. 

Fatmomakke

Dimforsen

Står det större öring nedanför forsen?

Fatmomakke

Kvällen är kall och blåsig. Istället för fiske blir det fiskefilm i husvagnen. Innan vi lägger oss vid tolvtiden går vi ner till ”homepool”. Där vakar det. Vi bestämmer oss för att under morgondagen trotsa vinden och fiska sen kväll när den lagt sig någorlunda. Kanske kan det kläcka någon slända då.

Tisdag

Under dagen åker vi till Kittelfjäll. Fjällfisken hugger är med som guide. Vid Grönfjäll stannar vi till och frågar lite om fisket, får en del tips och bestämmer oss för att om någon dag fiska samma sträcka som Lidman och Elvén gjorde 1947. Sträckan från första selet nedströms Borkasjön till det första vattenfallet. Där fick de under tre timmars fiske 45 fina harrar, vilka skänktes till värdinnan, fru Näslund i boendet de hyrt. Det var andra tider. Idag tar riktiga sportfiskare enbart upp den fiska man kan äta färsk. Resten släpps tillbaka.

Kvällsfisket sker nedströms husvagnen. Ån är vacker med korta forsar och fina lugnvatten mellan forsarna. Lite kämpig terräng. Ett och annat vak ger ett hum om var fisken står. Två harrar får följa med hem. Vägen hem blir över myren där såväl älgspår och björnspår är relativt färska.

Kvällsmaten på gång!

Onsdag

Fiskonfallet och sju forsar i Klimpjäll blir dagens utflykt. Fortfarande kallt och blåsigt. Köper en ny kniv med skaft av masur och horn. Den matchar rullfästet på mitt splitcanespö.

På kvällen fortsätter fisket nedströms husvagnen där vi slutade på tisdagkvällen. Sporadiska vak, knappt några kläckningar. Få men större harr fångas. Samtliga släpptes tillbaka.

Torsdag

Vojmån från Björnselet till första fallet. Samma sträcka Hans Lidman och Stig Elvén fiskade 1947. Som Lidmannörd är det en särskild känsla att vandra och fiska i hans fotspår och känna igen platser han skrivit om. Det kläcker små dagsländor trots att det är kallt och blåser en elak vind. Småöringen är periodvis ordentligt på hugget och det är en bra dag trots att största fisken inte är större än 25 cm. 

Vojmån

Fina Elda höll oss sällskap efter Vojmån

Björnselet Vojmån

Fredag

Stekenjokk och Gaustafallet är dagens utflykt. Saxån passeras och den väcker en önskan om att fiska där. Kanske nästa år?

Gaustafallet

Äntligen lite skönare vindar! Kanske kläckningarna kommer igång under kvällen? Vi fiskar oss neråt och fisket är periodvis riktigt bra även om det mest är mindre fisk som tar våra flugor. En harr på dryga 30 cm är kvällens största fisk.

En liten öring som gör skäl för sitt latinska namn Trutta!

Här står ett par harrar

Vilka blev nattvickning och pålägg på frukostmackan!

Summering av veckan

Veckan har varit lärorik. Jag är fortfarande inte i balans med min relation med fjällvärlden, men veckan har givit mersmak. Likheterna med laxfisket finns där. Gilla läget och nödvändigheten av tålamod är kanske de största likheterna. Som vid laxfiske tar det tid att lära sig att bli vän med en å eller ett område. Man kan naturligtvis köpa sig tid genom att fiska på de mest populära ställena, snappa upp ett och annat av de fiskare man träffar, inte krångla till det genom att begränsa flugvalen och sättet att fiska. Men jag gillar att krångla till det, även om det gör det svårare att fånga troféfiskarna. Mitt mål är egentligen att förenkla mitt fiske, att skala bort allt som är onödigt, sånt som stör. Det kan i vissa lägen krångla till det om man till varje pris vill fånga fisk. Jag har hur som helst fått en bättre bild över vilka flugor som funkat under veckan, vilket gör att jag vet vilka mönster jag ska binda upp under vintern. Det blir en blandning av spiders av klassiskt snitt och moderna mönster som Dyret, Superpuppan och olika foampuppor som blir stommen i nästa års flugask. Kanske tar jag med mitt lilla switchspö för storöringjakt i Kultsjöån. Då blir det Wolly Buggers och andra streamers som gäller.

Den obligatoriska bilden på Trappstegsforsen

Att kombinera fiske med andra aktiviteter var också något som kändes helt rätt. Det finns så mycket mer att uppleva än enbart fiske under en vecka i fjällvärlden.

 

Hjärna mot instinkter. En envig i två akter

Människans hjärna väger knappt ett och ett halvt kilo. Öringens sägs vara stor som ett knappnålshuvud. Trots det är öringen ibland mycket svår att överlista. Här följer en berättelse i två akter om konsten att locka skogsåns skyggaste varelse att stiga till min fluga.

Första akten

Den senaste veckan har varit afrikavarm med tryckande högsommartemeperaturer. På tisdagen passerade en åskfront. Temperaturen föll närmare tio grader och ett skyfall fyllde källare och vägtunnlar med vatten. Det föll runt 30 mm regn på en dryg timme. Onsdagen var också relativt sval. En tanke föddes. Regnmängderna och svalare väder kanske har satt fart på skogsöringarna? Den senaste tidens värme har omöjliggjort fiske i de små åar jag tillbringar försomrarna vid.

Färden mot ån går igenom ett vattensjukt landskap. De mindre bäckarna svämmar över sina bräddar med ärtsoppeliknande vatten. Kyrktjärn är så full av vatten att den översvämmar landsvägen. Känner ett styng av oro. Kommer åns vatten också vara så färgat att fiske är omöjligt? 

Kvällen är sval och när jag kommer till ån ser jag till min glädje att den knappt är färgad alls. Sländor kläcker. Jag vandrar till en av mina favorithöljor. En öring vakar regelbundet. Jag går en bit uppströms, vadar över ån och vandrar tillbaka. Tanken är att jag ska inta en position bakom en buske och där vänta in öringen. Innan jag nått busken snubblar jag till och blir tvungen att sätta ner en fot i vattenbrynet. Öringen slutar att vaka. Jag sätter mig bakom busken och väntar. Fyrtiofem minuter går. Jag tar en kopp kaffe. Det går ytterligare an halvtimme.

Se där! En öring vakar två spölängder nedströms den plats det först vakade på. Är det samma fisk? Blev den så pass skrämd att den bytt plats, eller är det två olika fiskar? Jag väntar en stund innan jag gör ett kast. Fisken slutar att vaka. Jag vevar in. Väntar tålmodigt bakom den skyddande busken. En och en halv timme senare kommer kalldimman. Jag ger upp och åker hem.

Åns öringar är små. Ändå är de skygga som om de vore kilosfiskar i ginklara kalkströmmar. Kanske finns kilosfisk i ån. Fisk som ännu inte anser mig värdig. Mängden sländor och de fåtal öringar jag fångat har varit i fin kondition, vilket talar för att ån borde hysa större fiskar. Jag är för otålig och stör den sköra balansen i ån genom mitt sätt att uppträda. Kanske handlar det mer om mig än om öringen? 

Känner viss frustration under hemresan. Trodde jag lärt mig detta fiske. Att med ålder kommer tålamod. Att inte lägga ut flugan förrän fisken i höljan är trygg och inte ser mig eller inte störs av min närvaro. Helt klart är jag inte riktigt där. I teorin vet jag hur jag ska uppträda vid ån, men när jag ser ett vak är det som om min hjärna slutar att fungera.

Väl hemma läser jag Mikael Engström och Hans Lidman. Tänk som en naturfotograf skriver Engström om öringfiske i skogsåar. Hitta en plats som ser intressant ut. En plats som borde hålla öring. Sätt dig att vänta. Det kanske inte räcker med en kväll. Det kanske var förra veckan kläckningarna var på sådan nivå att öringen lämnat sin ståndplats för att beta av de sländor som i strid ström då passerade. Därför menar Engström att man måste ge intressanta platser tid.

Lidman skriver att öringen måste vaka sig trygg, eller snarare rusig innan man kan lägga ut flugan och förmå den att låta sig luras av falsariet. 

Ett och ett halvt kilo hjärnkapacietet mot ett knappnålshuvud. 100 miljarder hjärnceller som skickar signaler som blir till information och intryck i 300 km/tim mellan hjärnans olika synapser borde spöa knappnålshuvudet alla dagar i veckan. Ändå vinner öringen.

300 km/tim kanske gör oss fartblinda. Eller ger oss ett extremt tunnelseende. Det kanske är därför vi trots 100 miljarder hjärnceller saknar förmåga till långsiktigt tänkande och därför förstör naturen så som vi gör. Som om vi fortfarande är grottmänniskor som  kämpar för att överleva idag och i morgon. Som om nästa år och nästa generation aldrig kommer. Det är som om öringen med sin knappnålsstora hjärna är klokare än vi människor eftersom den använder sin anpassningsförmåga till att såväl överleva för dagen som att övervintra. Som om knappnålshjärnan är bättre programmerad när det gäller konsekvenstänk. Vad vet jag? Det jag vet är att jag behöver omsätta det jag vet om öringfiske till praktisk handling, vilket främst handlar om tålamod.

Andra akten

Kvällen efter sitter jag åter vid höljan. Taktiken är att vara på plats innan öringen börjar vaka. Då är det lättare att smyga till rätt kastposition utan att skrämma fisken. Ån är liten och höljorna små. Ovanför vattenytan flyger massor av insekter. Jag ser dock ännu inga sländor på vattenytan. Ingen fisk vakar.

Det går någon timme innan de första sländorna visar sig. Gul forsslända, en och annan danica och en mörkare slända i samma storlek som gul forsslända. 

Efter en stund vakar en öring. Jag väntar. Den vakade endast en gång. 

Det går en timme. Längst ner i höljan, under en gren vakar en öring. När den vakat regelbundet bestämmer jag mig mig för att göra ett försök. Jag smyger mig sakta fram, ett halvt steg i taget för att inte skrämma den. Det tar en stund att komma på plats. 

Öringen fortsätter att vaka. Den verkar ta kläckande sländor. En våt March Brown är valet för kvällen. Den borde kunna imitera de sländor jag sett. Ett kort krångelkast krävs för att jag ska kunna lägga min fluga rätt så att den driver in naturligt under grenen. 

Första kastet blir för kort. Nästa kast går bättre. När flugan driver in under grenen skvätter det till. Jag höjer spöt och öringen är krokad. En kort kamp och kvällen är fulländad. Öringen är som alla skogsöringar bländande vacker med sin kantarellgula buk som övergår i grönt mot ryggen. En och annan rubinröd prick förgyller den i övrigt svartprickiga dräkten.

Jag avbryter fisket. Dels börjar kalldimma lägga sig över ån och dels har jag lyckats i det jag föresatt mig. Då räcker det med en fisk, även om den var långt ifrån en skrytfisk. Jag lämnar ån rik på upplevelser och med tillfredsställelsen över att ettochetthalvt kilo hjärna till slut lyckades besegra ett knappnålshuvud.

En av åns sländor har satt sig på taket på min bil

En erfarenhet jag kommer att ha nytta av om jag någon gång hittar en troféöring i någon av mina skogsåar. 

 

Om äganderättens dilemma

 Jag sitter med en kopp kaffe och en macka vid en mycket vacker hölja efter en å i hälsingeskogen. Våren har varit sen detta år, när sommaren äntligen kom var det med besked. Det är varmt och lite klibbigt trots att det är sen kväll. Solen står lågt och har svårt att bryta genom den täta skogen. Sländor kläcker och en och annan öring vakar. Tankarna går åt det dystra hållet. Ån som rinner genom skog och myr är svårt skadad av flottledsrensning. Öringen i höljan har levt på marginalen sedan flottledsrensningen någon gång på 40-talet. Nu är den starkt hotad av skogsbruk. Inom något år kommer delar av ån att rinna genom ett kalhugget och markberett område där eventuella hänsyn till ån och den miljö som finns runt ån är tagna av tvång och inte av hänsyn till åns känsliga ekosystem. I bästa fall sparas en liten rand av träd närmast ån för att ge skugga. Egentligen mer av en kuliss än av hänsyn. I alla fall hänsyn till naturen. Av hänsyn till markägaren räcker det med en kuliss.

Öringens hölja. 

En ny skogsutredning föreslår bättre skydd för fjällnära skog, vilket får markägare att rasa. Jag kan på sätt och vis förstå dem. Skogen är är värdefull och inskränks rätten att bruka skog förlorar markägaren stora inkomster. Samtidigt behöver vi skydda mer skog och den natur som finns i stora skogar. Jag menar skogar med mångfald och inte trädåkrar som levererar hög avkastning.

Här inträder ett stort dilemma, nämligen äganderättens dilemma. Som markägare är det en självklarhet att kunna bruka den mark man äger. Oavsett om det är rinnande vatten med småskalig vattenkraft, åkermark eller skogsmark. Att har rätt att avverka, markbereda och omvandla skogen till trädåkrar. Det är ju så man på bästa sätt skapar avkastning på sitt skogsinnehav, oavsett om skogen är fjällnära eller om den ligger efter en liten å i Hälsingland. Om jag som markägare får äganderätten kringskuren av lagar och regler som tvingar mig att riva dammar och kraftverk, att återställa flottledsskadade vattendrag, att ta hänsyn till lavskrika, tjäder, örn eller för den delen sällsynta lavar äts min avkastning upp, och själva grejen med att äga och bedriva skogsbruk försvinner. 

Skogsutredningen föreslår att ägare av fjällnära skog kan få annan skog som ersättning eftersom den fjällnära skogen måste skyddas. Jag lyssnade på en markägare som intervjuades med anledning av det. Skogsägaren var inte särskilt entusiastisk. Han vill naturligtvis ha sin skog där han bor och inte långt bort i en för honom helt okänd trakt. Jag har full förståelse för hans inställning.

Öringens öga! Mat och livsmiljö är allt den önskar sig. Vilka lyssnar och förstår en örings behov?

Jag har också full förståelse för politikers och politikens dilemma. Äganderätten och rätten att bruka sin skog för maximal avkastning är en för många en viktig princip att värna om. LRF:s kritik mot skogsutredningen är att att den tar för stora hänsyn till den biologiska mångfalden. Således hotas enligt LRF äganderätten. Äganderättens vänner är duktiga lobbyister vilket märks, inte minst när man som jag vistas såväl i maktens korridorer som i landets skogar. Monokultur har ersatt mångfald. Bäckar och åar kvävs av sediment från skogsbruket. Allt för att regering och riksdag tagit till sig lobbyisternas känslosamma argument om äganderätt och vikten av frivillighet när det gäller naturvård. Lobbyisternas löften om frivilliga insatser klingar falskt när jag ser hur Galvåns kraftverk får nya tillstånd istället för att man nyttjar den fond som finns för utrivning och återställning. Fonden ger ersättning för tänkta framtida avkastning man går miste om om man avvecklar sitt kraftverk. I fallet Galvån visar ägaren och dennes supportrar hur dåligt frivillighet funkar i praktiken. Fiskvägar sägs bidra till åns och Natura 2000-områdets biologiska mångfald, men är även det en kuliss. Samtidigt vet vi att om den biologiska mångfalden i skogarna urholkas för mycket dör planeten en smula. Om vi tvingas välja, vilket är viktigast? Den enskilda markägarens rätt till maximal avkastning eller en levande natur med stor variation av liv. Det räcker ju inte att skydda någon plätt här och där. Det krävs ju stora sammanhängande områden med skog för att skogens alla växter, varelser och väsen ska överleva. Inte ens staten tar ansvar för att gå före genom att bruka sin egen skog på ett mer hållbart sätt, trots att det borde vara det minsta man kan kräva. Sveaskogs avkastningskrav verkar vara viktigare än den biologiska mångfalden i statens skogar.

Samtidigt har jag full förståelse över att inskränkningar i äganderätten skapar bitterhet hos de drabbade markägarna. Mark som brukats i generationer och som ska brukas i generationer framåt, där insatserna som görs idag ger avkastning åt barn eller barnbarn till den nuvarande markägaren. Äganderätt ger frihet och inskränkningar i äganderätten skapar inskränkningar i friheten. Och inskränkningar i friheten ska man inte ta lätt på. Det är mycket svåra avvägningar riksdag och regering har att göra. Avvägningar som handlar mer om känslor än om fakta. 

Verkligheten visar att frivillighet fungerar mycket dåligt. Ska vi skydda skogen och vattendragen krävs tvingade lagstiftning. Granen vid höljan tas ner eftersom markägaren anser den vara mer värd än öringen som lever i höljan på samma sätt som att lavskrikans värde alltid kommer att ifrågasättas när den mäts mot pengar.

Frivillighetens pris! Granen vid åkanten är för markägaren mer värd än den öring som hade sin ståndplats i skydd av granen.

Hör också om att det höjs röster om att inskränka allemansrätten eftersom friluftsliv i olika former blivit mer populärt. I dess kölvatten har det utvecklats en turistnäring som behöver levande skogar för att kunna växa, vilket står i direkt konflikt med många markägares intressen. Det är alltså ett problem om det finns andra värden i skogen än priset på virke. Ett problem som löses genom att begränsa människors rätt att vistas i skog och mark.

I lokaltidningen annonserar det lokala elhandelsbolaget om ”förnybar el” med en bild från en fors som ser ut att vara Hylströmmen, Hälsinglands och södra Norrlands största obundna fors. En fors vattenkraftlobbyn ville men aldrig fick bygga ut. Det vore mer ärligt om de hade en bild på någon av de torrfåror som är konsekvensen av den vattenkraft elhandelsbolaget marknadsför som ”förnybar”. Visst är vattenkraft förnybar, men så som den produceras av de kraftverk som är anslutna till det lokala elhandelsbolaget är den knappast hållbar. 

Jag tappar lusten för fortsatt fiske. Plockar ihop mitt spö och går mot bilen. Bilfärden hem går genom ett kalt och livlöst men ur ett ekonomiskt avkastningsperspektiv optimerat landskap.

Bakom den smala kulissen av träd. Ån. Hänsyn till naturen eller hänsyn till markägaren? 

 Pingstdagsmorgon i Hälsinglands skogar. Regnet smattrar mot husvagnstaket. Husvagn är betydligt mer bekvämt än de flottarbaracker  Hans Lidman övernattade i när han besökte samma vatten på 30 och 40-talet. Det är mycket som är bättre idag. På gott och på ont. Fisken var större på Lidmans tid. Hade utan tvekan hellre övernattat i en kall, dragig flottarbarack och haft möjlighet att fånga en Lidmanöring. Medan andra jagar stor torrflugeöring i sjöar och tjärnar under försommaren söker jag mig till åarna i Hälsinglands skogar. Öringarna är som sagt var betydligt mindre än vad de är i de välskötta sjöar och tjärnar som finns på trakten. Trots det lockar åarna mer än tjärnarna. I åarna är en halvkilos stor, en sjuhektos en troféfisk och en kilosfisk en drömfisk. Själv drömmer jag om en Lidmanöring. En gulbuk på halvannat kilo. Finns de kvar är de otroligt sällsynta. Lidman skrev att ån var på väg att bli utfiskad redan 1941 ”Stora, väglösa skogsvidder runt om ha gjort sitt till att ån ännu idag hyser en och annan storöring. Men deras dagar synas vara räknade. För varje år söka sig allt flera fiskare till det undangömda vattnet, vilka trampa upp en riktig liten stig längs åns stränder...”

Det är mitt första besök i denna å. Planen var att fiska i Lidmans fotspår med artikeln i Ljusnan från juni 1941 som utgångspunkt. Vädret var styrande för längden på vandringarna och fisket efter ån. Anlände på fredagskvällen, ställde i ordning husvagnen, kopplade av inför helgens fiske som påbörjades lördag förmiddag. Sov till kl åtta, vilket får ses som ett gott betyg åt sängen i husvagnen. Åt frukost och tog det lugnt. Det är en av fördelarna med husvagn. 

Jag slutar att stressa. Den enda tid jag har att passa denna helg är söndag kl 17.00. På lördagsmorgonen kändes den tiden avlägset. 

Våren är sen. Här uppe i skogen har björken fortfarande musöron och inga insekter syns på vattenytan. Vid sådana tillfällen sitter March Brown på tafsen. Den imiterar det mesta som kan finnas i vattnet under försommaren. Den kan imitera såväl nymfer, kläckande sländor som fiskglin.

Förmiddagsfisket skedde uppströms husvagnen. Ån ser verkligen inbjudande ut. Strömmar och lugnvatten om vartannat. Tyvärr ingen aktivitet på ytan. Jag vandrade sakta uppströms, stannade till och spanade efter aktivitet. Bävern har gjort ett fint jobb med att förse ån med livgivande död ved. När myren övergick i skog blev ån mer strömmande. Korta strömmar med små höljor och bakvatten. 

Jag började fisket vid en hölja med ett par stenar som styrde strömmen på ett sätt som indikerade på ståndplatser. Jag sänkte ner min March Brown en meter ovanför den största stenen och lät strömmen ta tag i flugan. Det högg direkt, men jag missade mothugget. Jag väntade någon minut innan jag gjorde samma manöver. Denna gång plaskade det till i vattenytan och öringen var fast.

En liten men mycket vacker öring kunde strax befrias från den hullingfria kroken. Minimimåttet i denna å är 35 cm. Om det finns så stora öringar återstår att se. Efter öring kommer kaffe, vilket kokades på min lilla gasolbrännare. Lidman tände en tjärvedbrasa. Jag vill inte göra så om det inte finns någon eldstad, även om doften av kokkaffe blandat med tjärvedsrök är bland de bästa dofter jag vet. Det är onödigt att bygga eldstäder efter ån när det funkar lika bra att koka kaffe med gasolbrännare. Då kom regnet. 

Det var en rejäl regnskur och regnjackan gjorde stor nytta. Jag har bytt ut min fiskejacka i andasmaterial mot en lättvikts regnjacka av god kvalitet. Anledningen är att de fiskejackor jag haft inte klarat ordentliga regnväder. En fiskejacka som gör det kostar tre till fyra gånger så mycket som en lättvikts regnjacka av god kvalitet. Det är helt enkelt inte värt dessa tusenlappar bara för att få ett par fickor för flugaskar och en stropp att fästa linklipparen i. Samt naturligtvis statusen att ha den kända loggan på jackan...

March Brown.

Jag fiskade mig sakta tillbaka till husvagnen. På håll såg jag ett vak uppströms en undervattensten. Eller var det inbillning? Den av regnet upprörda vattenytan som spelade mig mig kanske ett spratt? Jag smög mig sakta mot stenen, lade ut flugan. En liten öring steg genast. Jag blev för ivrig och var för snabb med mothugget. Fisken visade sig inget mer. Trots att de är små verkar de vara minst lika skygga som dess ättlingar Lidman fiskade efter för mer än 80 år sedan. 

Resterna av de gamla flottardammar Lidman balanserade över finns kvar i form av mossövertäckta vallar i de lugnvatten dammarna låg. Det är märkligt att dessa dammar inte förstörde öringens vandringsmöjligheter. Det kan kanske ha att göra med att de enbart användes vid vårens och försommarens flottning. Övrig tid var öppna och fisken kunde simma fritt. Lidman skriver i artikeln ”När jag efter någon minut tittar tillbaka genom de upphuggna dammluckorna, ser jag Eriks långa bamuspö avteckna sig mot den röda västerhimmeln.” Det får mig att fundera på de som hävdar att vattenspeglarna i de gamla kvarndammarna, som nu av kulturminnesskäl anses så viktiga att de måste sparas och användas till småskalig vattenkraft kanske har fel. Vattenspeglarna kanske aldrig funnits på det sätt som de finns idag. Dammarna kanske fylldes under den tid kvarnarna användes. Övrig tid var dammluckorna upphuggna såsom Lidman skriver om flottningsdammen, vars upphuggna luckor han tittade tillbaka genom. Ska man tro Lidman så var det de sista rensningarna med schaktmaskiner som och regleringsdammarna som tog död på storöringarna i åarna. Han hade självklart rätt. Den livsmiljö som nu erbjuds gör att öringen lever på marginalen i många av Hälsinglands åar. Det kanske sorgligaste i sammanhanget är att vi idag har både kunskap, teknik och resurser att återställa de flesta åar, men vi saknar förmåga att väga naturens behov mot egenintressen i form av kraftbolag och privata kraftverksägare. Deras behov är som alltid högst prioriterade. Ingen hör öringens, fladdermusens eller strömstarens desperata klagan. Tabeller, siffror och äganderätt är förhärskande även i miljödebatten. 

Tillbaka till husvagnen för mat och avkoppling. Jordlöparens bok av Thomas Tidholm är helgens fiskelitteratur. I den ställer Tidholm många av de frågor jag grubblar över under mina fisketurer i Hälsinglands skogar. Är priset på korv viktigare än naturen? Har vi människor lämnat naturen eftersom den är farlig för oss? Ett hot? Vår livslängd och vår materiella livskvalitet har ju stigit i takt med vårt ökande avstånd till naturen. Och det är naturen som betalar priset för vårt välstånd. Det kanske är dags att vi betalar tillbaka i form av återställning av vattendrag och ett mer skonsamt och långsiktigt skogsbruk. 

Bokens första dikt heter Till naturen och börjar så här:

”Nu går vi till naturen

Nu går vi så försiktigt,

Sista biten får vi smyga och krypa

Naturen är rädd för oss, den har glömt, den vet inte vilka vi är längre”

Jordlöparens bok känns som en viktig följeslagare.