Havsöringsretreat

Idag åker många på retreat när de är överbelastade. Ett retreat är ett ställe dit den stressade urbana människan åker när hon inte orkar med sig själv och sitt liv. På ett retreat ges till en vältilltagen summa möjligheten till eftertanke och reflektion. Jag behöver inget retreat. Jag har små andningshål i stället. Jag har mitt flugspö, min husvagn och några vattendrag.

Hela jag skriker efter fiske, behöver varva ner efter en hektisk höst. Varken kropp eller själ har riktigt hängt med den senaste tiden. En ensam helg i husvagnen, havsöringsfiske och en god bok borde fungera som balsam för själen. Havsöringsfiske är svårt, har aldrig fått till det. Kanske för att jag är för mycket laxfiskare, kanske för att jag väljer Ljungan och de kanske minst populära fiskeplatserna där. Jag trivs bäst ensam eller tillsammans med en god vän när jag fiskar havsöring. Det ska vara lugn och ro. Det är nästan viktigare än att få fisk. Snacket vid ljugarbänken tilltalar inte mig. Därför väljer jag de mindre populära fiskeplatserna. Det är skönt att få sluta sig som en mussla och göra sina rundor. Träffar man någon så är det oftast en likasinnad, en ensamfiskare som stannar till en stund för att sen gå vidare efter älven.

Åker in i en vägg av mörker och vatten strax norr om Hudiksvall. Högsta hastigheten på torkarna och 60 km/h i tre mil. Börjar känna att chansningen var väl vild, regnet ska upphöra under kvällen och i morgon ska det blåsa hårt. Blåsten ska lägga sig till i morgon kväll och min förhoppning är att det ska gå och fiska tidig morgon och kväll. Det är mörkt när jag kommer till campingen, men det gör inte så mycket. Installerar mig och tacklar upp spöna för morgondagens fiske. Skogsliv vid Walden ser till att avkopplingen inställer sig. Insikten smyger sig på. Henry David Thoreus tankar har funnits inom mig i många år utan att jag vetat om det. Tror Lidman och en del andra inspirerats av Thoreu, även en del anarkister har inspirerats av hans tankar. Har egentligen aldrig läst Skogsliv vid Walden på allvar tidigare fast jag haft boken i många år. Jag släcker läslampan sent. Det börjar att spricka upp, men ingen storm ännu. Ställer klockan på 05.00. Övriga campinggäster verkar ha annat i tankarna. Bastun går varm och snacket är ölrusigt. Inget som stör, men jag förvånas ändå. Morgonfisket kan vara hett, men då måste man vara först på plats.

Pannlampan lyser upp den smala stigen ner till Allstaholmarna. Det blåser ganska hårt, men vinden kommer från rätt håll så det går nog att kasta. Börjar vid den övre holmen. Går två vändor, motvinden är svår, vilket gör det svårt att kasta. Klumpen och två spölängder skjutlina är allt jag får ut. Vid den nedre holmen går det bättre. Vinden stör inte alls. Fiskar med mitt tiokommafem switchspö. Tvåhandskast och enhandsfiske är det fiske jag trivs bäst med. Långkastarpåkar får andra hålla på med. Vid ensamfiske kan man komma nära fisken och då är det roligare med lätt och smidig utrustning. Flugan är en svart Ullsockvariant. Första rundan går jag med en lätt spets så att jag kan fiska av grundvattnet bra. Öringen kan stå grunt på morgnarna om den inte blir störd. Jag brukar byta till en tyngre spets när jag gått en runda.

När jag gått halva rundan stannar linan upp mitt i älven. Det är för djupt för att det ska vara botten, jag höjer spöt och fisken svarar med att försöka dra ut linan. Trots att rullen saknar broms går det inte ut mycket lina. Det gör inget, jag får så sällan havsöring så jag gläds även åt små fiskar. Den går och stökar i strömmen en stund innan jag får in den på grunt vatten. En fin liten öring, vild och vacker. Den sticker iväg direkt när jag lossar flugan från käften på den. Jag är glad, lättad och närmast rusig av lycka. Jag gjorde rätt som chansade på fiske trots stormvarning. Går en runda till innan jag avbryter. Traskar tillbaka till husvagnen för frukost och vila. Blåsten tilltar, jag vilar och väntar. Batterierna börjar ladda. Blir nog inget fiske förrän sen eftermiddag eller kväll. Blåsten ska lugna sig något framåt kvällen. Tur att Walden är en tjock bok. Boken väcker tankar. Är Thoreus 150 år gamla kritik mot samhällsutvecklingen relevant idag? Vet inte men jag ställer ibland samma frågor som Henry David gör. Frågorna är kanske viktigare än svaren. Frågorna sätter igång processer inom mig.

Klockan hinner bli sen eftermiddag innan blåsten avtar så pass att flugfiske är möjligt. Efter en bit mat traskar jag upp till Stocken via Klaras och Persnacken. Det låga vattenståndet gör att inte känns inspirerande att slänga ut en fluga trots att det visar sig lax vid Klaras. Jag vill ha lite fart på fluga och lina, strömmen ska ju få flugan att simma. Vid Stocken träffar jag en finländare som är här på en veckas flugfiske. Hans engelska är dålig så det blir inte mycket till pratstund, han har inte fått någon fisk i alla fall. Det blåser fortfarande hårt och kastningen är svår. Jag fäller upp huvan för att inte riskera att sätta en fluga i nacken. I somras satte jag en dubbelkrok i örat. Stocken är stendöd och jag knallar tillbaka till campingen. Allstanacken kanske går att fiska?

Morgon och vindstilla. Fem grader i luften när jag smyger ner till öarna i mörkret. Morgnar är nog bland det bästa jag vet. Skogen och älven som vaknar, nattens drömmar som ännu lever, naturens väsen drar sig tillbaka till skuggorna under rötter och stenar. Har man tur kan man förnimma dem, ett ljud, en skugga som pilar iväg. Nattens dofter gjuter liv i en morgontrött kropp. Morgonljuset, det magiska, förväntningar som ännu inte grusats. Liv.




Fiskar av Leos grop utan att se och känna något. Igår morse visade det sig fisk, igår när motvinden gjorde det omöjligt att kasta. Känns lite typiskt. På den nedre holmen är det en fiskare. Han är nybörjare med tvåhands säger han. Jag tycker han kastar rätt bra. Själv är jag inte särskilt duktig på att kasta, god teknik är ett nödvändigt ont och jag har inte tålamod att lära mig de små finesserna som skiljer en skicklig kastare mot en medelmåtta. Jag kommer oftast dit jag vill utan att slita ut armar och rygg, det räcker för mig. Nybörjaren har inte heller fått någon fisk. Jag går några rundor utan att känna något. Morgonen övergår till förmiddag, mina batterier är laddade. Målet med fiskehelgen är därmed uppfyllt. Årets säsong är över. Jag är en smula klokare. Henry David Thoreau har nog rätt. "De rika inskränka sig inte till att hålla sig lagom varma, utan leva onödigt upphettade".

Nattöring och vargtjut

Ska vi testa nattfiske på finnskogen? Jag vet en tjärn där våra största nattsländor kläcker. Det var Mulle som undrade. Vattnet är egentligen för varmt för öringfiske, men det har varit ett par kalla nätter och vattentempen kanske är på väg ner. Vem vet, kanske finns det kallkällor i tjärnen som håller ner temperaturen.

Det var nästan mörkt innan vi kom fram till tjärnen. Den ligger lite längre bort än vad Mulle minns. Minst 15 år sen jag var här sist, säger han. Tjärnen har en stenig strand på ena sidan och myr på andra sidan. Vi sätter oss på en brygga och inväntar det första vaket. Kaffetermosen töms på innehåll. Ingenting händer. Kläckande nattsländor springer på vattenytan, någon enstaka stor nattslända flaxar runt på ostadiga vingar ovanför vattenytan, när de landar händer ingenting. Kvällen är skön, lite sval och nästan vindstilla. Lommen klagar i en sjö långt bort. Tranorna ropar, en och annan fladdermus jagar i den tilltagande sommarnatten.

Jag har aldrig lyckats lära mig flugfiske i stilla vatten fullt ut, det känns som om jag inte har samma tålamod som vid ett rinnande vatten. Trots det fiskar jag ganska mycket i tjärnar. Det är ett socialt fiske, korvgrillning och trevlig samvaro, men mycket enklare om man kastmetar istället för att fiska med fluga. Numera lämnar jag haspelspöt hemma för det mesta. Jag vill verkligen lära mig att trivas lika bra vid en skogssjö som vid en skogså. Kvällar som denna hjälper. Mulle och jag har fiskat tillsammans i kanske tio år. Mulle kommer ut för sällan, barn och husrenoveringar begränsar tiden för fiske. Därför är kvällar som denna extra ovärdeliga för honom.

Mörkret tilltar och inga vak. Vi sitter kvar på bryggan och resonerar om hur viktigt flugfiske är för oss. Vi pratar också en del om hur olika människor ser på sitt flugfiske. Vi är olika och det finns egentligen inget rätt eller fel, bara olika syn på vad som är viktigt. Första gången jag träffade Mulle var i Bollnäsströmmarna. Jag fiskade med guldskallar och Mulle körde oförtyngda nymfer. Guldskallar kanske fångar fisk, men de fångar inte mig, hävdade Mulle den där gången för länge sen. Jag fattade inte vad han menade. Idag förstår jag. Fiskelycka handlar om så mycket mer än att till varje pris fånga fisk. Själva ordet sportfiske innebär ju att man för utmaningen, för sportens skull göra det svårare än nödvändigt för att fånga fisken. Ibland glömmer vi det och söker bättre metoder för att effektivisera vårt flugfiske. Det tog mig många år att komma till den insikten. Idag är det svårare att nå fram med djupare tankar om flugfiske. Tror det beror på samhällsandan. Flugfiske är mer tävling idag än vad det var förr. Därför är också jakten på mer effektiva flugor, bättre spön och linor viktig för många. Sociala medier bidrar till detta. Jakten på bekräftelse gör att många använder flugfisket och sociala medier ungefär på samma sätt som andra gör när de med hjälp av ytliga bilder på påstådd lycka visande maträtter, husrenoveringar, trädgårdar och annat lägger upp illusioner av perfekta liv. De flesta tycks tro att ordet sport i sportfiske betyder tävling.

Vi sätter ihop våra spön trots att det inte vakar. Jag väljer den största nattsländeimitationen jag har i min ask, en ekorrfluga i storlek 12. Mulle väljer en nymf i i storlek 8. Vet inte vad den liknar, det är den största han har i asken. Rätt fiskad imiterar den en kläckande nattslända. Vi går tillbaka ut på bryggan, sätter oss och fortsätter våra resonemang. Mulle kastar lite förstrött, medan jag väntar på vak. Det plaskar till och en öring har tagit Mulles. De finns där även om de inte vakar. Öringen är liten men lika efterlängtad som om den vore en kilosfisk.

Det är nu så mörkt som det blir en klar hälsingenatt i början av augusti. Ljuset är magiskt, en och annan stjärna blinkar försiktigt på det mörkblå himlavalvet, fladdermössen flyger så nära att de ibland nästan krockar med vår spön. Märkligt att fladdermössen är så talrika, när bolaget som vill bygga sönder skogen med vindkraft knappt  hittade några alls vid den inventering de gjorde för några år sedan. Man måste ta hänsyn till fladdermöss, smålom och sällsynta rovfåglar vid vindkraftutbyggnad. Bolaget borde kanske ha räknat fladdermöss i augusti istället för i oktober.

En hund skäller, omgående besvaras skallet av ett ylande av uppemot tio djur. Kan det finnas så många hundar här mitt i skogen? Var det en hund som skällde? Vi befinner oss i ett vargrevir så det är inte alls omöjligt att det är revirets vargar som skäller och ylar i sommarnatten. Ylandet pågår i kanske fem minuter och sätter fart på fantasin. Det är första gången vi hör vargar. Ylandet hörs mycket tydligt och djuren kan inte vara många hundra meter bort, kanske på andra sidan tjärnen. Jag känner mig aldrig rädd, bara extra uppmärksam och lite spänd. Framför allt känner jag mig privilegierad. Att få sitta vid en tjärn tillsammans med en god vän en sommarnatt och andas in högsommarens dofter och lyssna när skogens varelser talar med varandra ger mig en känsla av frihet och rikedom. En rikedom som är gratis, men ändå dyrköpt. För ett tag sen dömdes två personer till fängelse för att ha jagat och kört över en varg med skoter och till sist slagit ihjäl vargen med en påk. Den rikedomskänsla jag känner skapar helt andra känslor hos andra. Känslor av vanmakt och frustration och känslan av att tvingas leva ett fattigare liv. Känslor som i vissa fall leder till att en del tar lagen i egna händer oavsett konsekvenser och fördömande från omgivningen. Tänker på filmen Varg med Peter Stormare. Jag vill inte döma. Jag är ingen jägare som brinner för jakt med drivande hund eller en bonde med tamboskap. Jag är flugfiskare som vill leva i samklang med naturens väsen. Det är synd att vargen ska behöva skapa dessa konflikter. De som vill ha bort vargen är inga trångsynta onda människor. De är människor som vill leva sina liv, jaga med hund som de alltid gjort och som till skillnad mot mig anser att vargen gör deras liv fattigare. Någonstans måste det gå att mötas. Jag hoppas att vi någon gång i framtiden kan skapa en balans mellan den traditionella jakten och vargens existens. Konflikten med lantbrukares djurhållning är troligen enklare att lösa.

Mulle känner några fiskar till innan vi packar ihop och letar oss hemåt. Räv, grävling och ett antal katter springer i diken och vägren. Det är sällan man ser levande grävling, de flesta är överkörda. Turen till skogen gav mersmak, jag måste hitta tid till att lära mig flugfiske i skogstjärnar. Det finns mycket att uppleva i hälsingeskogarna och tiden är knapp. Mina andningshåll blir färre. Skogen riskerar att bli sönderbyggd av vindkraftparker i jakten på det kollektiva miljösamvetet. Det är sorgligt att människan aldrig verkar lära sig att framtiden ger möjlighet att lära av gamla misstag och att det alltid blir bättre om man tänker efter före.

Måste fiska!

Det går inte det här, jag måste fiska! Orden är Lasses. En halvtimme senare är vi på väg. Mellanljusnans harrar är målet trots vattentemperatur och dåliga förutsättningar. Måste fiska! Det här går inte! Sommaren har varit gräsligt varm och flugfiske i hemmavattnen är uteslutet. Det är för varmt i vattnet, den hugger inte och om den hugger så är det djurplågeri. Ska man då fiska är det put & takefiske som gäller. Fisken ska slås ihjäl och stoppas in i frysen. Måste fiska! Mellanljusnans harrar är små och överlever nog återutsättning. Snabb drillning minimerar risken för mjölksyrachock hos fisken. Måste fiska annars går jag sönder! March brown storlek 14 på hullinglös krok och nya silkeslinan blir kvällens vapen.

Harren är hemma, de är så små att de kan surfas hem. De tar nog ingen skada. Kaffe, fiskeljug, samvaro. Vattnet skulle vara en decimeter lägre menar Lasse, då har jag vågat vada ut till gropen där fisken står. Strömmen är svag, det är bara lite halt svarar jag. Lasse vadar ut, får sina harrar. Jag vadar tvärs över hela älven, halkar, förbannar algerna, får inget hugg när jag når djupfåran. Vadar tillbaka, det är nästan mörkt. Packar ihop. Det är forsens brus och avskildheten som är viktig säger Lasse. Och att det rycker lite i spöt. Fisken behöver inte vara stor. Det räcker att den finns där. Vi åker hem, silkeslinan är silkeslen, själen har ro.

Långa bollar på Bengt. Om behovet av långa kast

Om du vill kasta riktigt långt, byt till en lina med en högre linklass så går det lättare. Det tipset gavs på en facebooksida. Debatten blev lång och gick ut på att en tyngre lina är en genväg som är fel. Tunga linor ger tailing loops. Gå hellre ner en linklass, det ger långa vackra kast och fina presentationer av flugan.

Några ställde samma fråga som jag gör. Varför kasta långt? I sjöar kan det finnas en poäng, men i rinnande vatten? När det gäller lax och havsöringsfiske kan långa kast ibland vara nödvändiga, men vid ordinärt enhandsfiske efter harr och öring?  Redskapsbranschen marknadsför hellre kastkanoner än flugfiskemetoder, de vill ju sälja spön och eftersom de flesta spön idag är bra eller bättre så kan man till viss del förstå dem.

Gunnar Westrin hävdar att majoriteten av hans fiskar är fångade inom 8-12 meter från land. Jag vill hellre lära mig fiska än att tävla i långkastning. I strömmande vatten finns ofta flera strömmar som tar tag i fluglinan och försvårar kontakten med flugan och därigenom också fisket. Kontakt med flugan och förmåga att äga flugans färd i strömmen är a och o inom flugfisket. Lars-Åke Olsson beskriver att han misslyckas med sina tidiga försök att fiska med nymf med Frank Sawyers metod. Inte förrän han insåg att han fiskade med för långa kast lyckades han lära sig tekniken. Jag prioriterar därför att lära mig fiska med korta kast. Med korta kast menar jag max 10 meter. Ett 15 meterskast är i min värld ett långt kast. Tror att vi idag har har för bra utrustning. Bara för att det blivit relativt lätt att kasta 25 meter behöver man ju inte göra det.

Svärsonen med Ljunganharr

Allt för ofta ser jag folk trampa ut i älven och kasta över till andra sidan och med sitt kastande skrämma bort fisken. Jag har gjort lika även om jag aldrig lärt mig kasta 25-30 meter. Faktum är att fisken nästan alltid vakar några meter för långt ut oavsett om jag kastar fem eller 20 meter. Om jag istället fokuserar på alla delar inom flugfisket och inte bara på kastet blir jag en bättre flugfiskare, en flugfiskare som blir ett med naturen och som försiktigt närmar mig vattnet och fisken, studerar vak, insekter på vattenytan och andra tecken som kan berätta var fisken kan tänkas stå, försiktigt vada i position om vadning krävs, kasta med korta nätta kast, fångar de fiskar som inte blir skrämda av mina rörelser i och vid vattnet. De fiskar som vakar längre bort låter jag vara. Denna zon på upp till kanske10 meter kallar jag min trygghetszon. Genom att släppa in fisken i min trygghetszon, få dem att känna sig trygga ger jag mig chans att fånga de intressanta fiskarna. Ju mer jag lär känna mitt fiskevatten desto lättare blir det.

Jag minns en gång i våras. Jag fiskade efter öring i Bollnäsströmmarna. Det kläckte små mörkgrå dagsländor och jag fiskade med en Waterhen Bloa. Fisken vägrade nappa och vakade ett par meter från min fluga. Jag bytte fluga till en Nattens Drottning, Lidmans klassiska våtfluga.
Det var fel fluga utifrån vilka insekter som kläckte, men de verkade inte intresserade av en imitation. Jag satte mig ner vid stranden och inväntade vaken. Efter kanske 15-20 minuter vakar en fisk fem meter ut och jag lägger flugan två decimeter från vaket, drar försiktigt i fluglinan. Fisken tar direkt. En fin våröring på ca 8 hekto ligger snart i håven. Varför tog fisken fel fluga men ratade imitationen? Öringen var trygg, det är nog huvudskälet. Det andra skälet var nog att fisken inte var selektiv utan tog det som kom i dess väg. Rätt fiskad fluga inom trygghetszonen är långt viktigare än i de flesta fall bättre en perfekt imitation fel fiskad med för långa kast.

En av svårigheterna med detta fiske kan vara att dela vattnet med andra. Alla fiskar ju inte på samma sätt. Det kan vara mycket frustrerande att vänta in fisk och när fisken börjar närma sig land kommer vadar någon ut och skrämmer ut fisken ur kastavstånd. Därför söker jag mig ofta till glest befolkade, gärna otillgängliga vatten där jag kan utöva mitt fiske utan att störa andra fiskare. Jag kan ju inte kräva att andra vid ett fiskevatten anpassar sig till mig och till mitt sätt att fiska. Jag kan bara kräva att vi tillsammans visar varandra ömsesidig hänsyn.

Skogen

Jag har aldrig blivit fjälltagen. Jag är mer en skogsmänniska. Fjällen är fantastiskt vackra, men jag känner mig ensam och utsatt i det karga landskapet. Skogen ger mig trygghet, skogsåarna och skogstjärnarna med sina svarta vatten lockar. Har faktiskt bara varit på fjällfiske en gång. Det var i Ammarnäsfjällen. Jag trivdes jättebra och fick bra med fisk, men suget kom aldrig, ni vet det där suget som liksom drar en tillbaka, det där som är omöjligt att värja sig mot. Skogen klarar jag mig inte undan. Jag vänder alltid tillbaka.

Silkeslinan

Jag har köpt en ny fluglina. En handgjord lina i silke. Det är en italienare, Terenzio Zandri som gjort linan. Hade en del konversation med honom innan jag bestämde mig för vilken lina jag skulle köpa. Jag beskrev såväl mitt fiske, vilka egenskaper jag önskar av linan, samt vilket spö jag har tänkt att använda. Han rekomenderade då en DT i #5. Han ingen färdig på lager utan måste tillverka innan han kunde leverera. Det är en speciell känsla att fiska med en lina som är tillverkad enbart för mig, med ett splitcaneflugspö som jag byggt nästan helt själv och med egenbundna flugor. En fluglina i silke har många fördelar i förhållande till en i plast. Den största fördelen är att den helt saknar "linminne", vilket innebär att den lägger sig helt rakt på vattenytan när man kastat ut den. De flesta plastlinor har lite minne vilket innebär att att linan tenderar att dra i hop sig på vattenytan. Den minns lite av hur den ligger påspolad på rullen och man måste då dra ut den från spolen och spänna den för att den ska bli rak. Lika rak som en slikeslina blir den aldrig. Den andra stora fördelen är att en slikeslina har tunnare diameter. Det gör den lättare att kasta, särskilt när det blåser. Den är också lättare att lyfta upp från vattenytan när man ska kasta, vilket gör att man har bättre kontroll i inledningen av kastet. Den stör också vattenytan mindre när den landar, vilket gör att det blir lättare att fiska på skygg fisk. Det är också lättare att göra kontrollerade rollkast och andra specialkast när det är för trångt för vanliga kast.

Nackdelar då? Plastlinan har ju tagit över helt så det måste väl finnas stora nackdelar med en silkeslina? Jag ser två stora nackdelar med en silkeslina. Den första är priset. Den lina jag köpt kostar 120 pund, ca 1500 kr inkl två förpackningar linfett och frakt från Italien. Motsvarande plastlina kan man få för halva priset. Den andra nackdelen är att en silkeslina kräver underhåll. Efter varje fisketur måste den torkas och efter var tredje eller var fjärde fisketur måste den impregneras med fett för att inte sjunka. En plastlina behöver man bara tvätta i mild tvållösning ett par tre gånger under en säsong. Den behöver också smörjas med särskilda preparat för att fungera bra. För min del är är underhållet en del av mitt fiske. Att vårda och underhålla utrustningen gör att att jag kommer ner i varv och att jag lär mig fiska mer eftertänksamt. När det gäller priset så kan man titta på linans livslängd. En välskött silkeslina kan hålla i 20 år eller längre medan en plastlina i bästa fall håller i 5-6 år. Det innebär att  en slikeslina i längden är billigare än en plastlina.

Jag har fiskat med silkeslina under ett par säsonger, en lina som är tillverkad i Kina med sämre kvalitetskontroll och sämre grundimpregnering, en slags lågprissilkeslina. Den har fungerat bra, men den har saknat det där lilla extra. Det ska bli mycket intressant att jämföra en handgjord lina med en fabriksgjord. Är skillnaden i pris motiverad?

Ån

Till ån åker man inte för att fånga troféfiskar. En öring på halvkilot räknas som stor i ån. Det är egentligen bra, de som vill få större fisk åker till älven där kraftbolaget pytsar ut odlade öringar i rätt storlek. Fisketrycket sjunker och jag får ha ån nästan för mig själv. Till ån åker man om man söker gulbukiga bärnstensöringar och vildmarkskänsla. Har man tur kan man se bäver eller utter. Ibland ser man björnspår på den gamla vägen som går efter ån. Ån är heller inte rätt vatten för torrflugefiskaren. Visst går det att fiska torrt men det är svårt och hetsigt eftersom vegetationen inte medger luftkastning samtidigt som skoningslös flottledsrensning har gjort strömmen hård. I selen simmar mest gädda så mitt fiske sker mest i strömmarna. Våtfluga är den bästa metoden. Jag har fiskat i ån sedan jag var tio år och familjen flyttade till byn. Då fiskade jag främst vid den gamla sågen. Jag fick mest abborre och gädda. Jag minns när jag fick en stor regnbåge på toppknutet metspö vid den gamla kvarnen nere i byn. Jag var 14 år och umgicks med Erik. En stor regnbåge vägde kilot på den tiden. Kvarnen hörde till huset där han bodde. Den brann ner till grunden några år senare. När jag lärde mig flugfiska fick jag en och annan harr i strömmarna i byn. Jag blev äldre, fick moped och började jag fiska i strömmarna närmast sjön. Mest maskmete men också fluga. Ibland kunde fisket vara riktigt bra även om de största fiskarna lyste med sin frånvaro.

Jag parkerar bilen vid vändplanen där tysken bor. Han som var här på semester, förälskade sig i platsen och köpte huset. Huset ligger mitt i skogen och saknar alla moderna bekvämligheter. Är lite avundsjuk på honom för att han vågade. Huset var till salu i många år innan han köpte det. Ville själv köpa huset men det blev inte så. Jag är nog ingen stugägare som gillar att måla, renovera och hugga ved. Jag vill fiska, drömma och lära mig leva mitt liv. Fisket har blivit sämre i ån, eller har det det egentligen? Jag träffar sällan andra fiskare efter ån, det är nog jag som fiskar för sällan i ån numera och i minnet kanske bara de lyckade fisketurerna finns bevarade. Jag sätter ihop mitt spö, knyter på en March Brown som ändfluga och en Fetkuse som upphängare. En kombination som passar utmärkt för mitt fiske. Izaak Walton möter allmogefiskaren Oscar Fick från Hede i Härjedalen. Promenaden till den översta höljan tar en stund vilket ger möjlighet att släppa tankarna fria. Mitt fiske tog en ny vändning för ett par år sen. Jag insåg att jag fiskade på samma sätt som jag levde mitt vardagsliv. Fisket tappade mening. Måttet på fiskelycka var att lägga ut 20 harrar på Facebook som alla återutsattes, mitt samvete var rent, jag var en modern miljömedveten ekologisk flugfiskare. Mina förtyngda tjecknymfer och guldskallar var mycket effektiva, jag var på väg att gå in i flugfiskeväggen. Jag insåg inte att rovfiske är rovfiske oavsett om jag slår ihjäl fisken eller inte. Jag var vilse och tvingade mig själv att börja om som flugfiskare. Fiskelycka måste vara att komma hem med en hel själ. Lyckan kan vara att uppleva kläckande sländor, möte med något av djuren som lever efter ån, eller att fånga någon av åns fiskar.

Det finns planer på att restaurera ån. Fiskevårdsföreningarna längs ån har bildat en grupp som jobbar med att ta fram planer för en återställning av ån efter flottledsrensningen. Det skulle göra underverk för livet i och kring ån. Kraftverken i ån saknar tillstånd och bör därför rivas ut. Så fort dessa planer blev kända började rykten gå att markägare skulle få sina åkrar översvämmade och motståndet mot restaureringsplanerna mobiliserades. Jag var på ett möte där en av byns markägare gjorde klart för mig att jag inte var välkommen att fiska efter ån. Fiskekortet gäller inte enligt honom. Det kändes som i forna tider då storbönderna styrde och ställde som dom ville. Det märkliga är att rykten alltid verkar ha lättare att slå rot än fakta. Allt ska helst vara som det alltid varit och återställning av människans våld mot naturen ses av vissa som ett hot mot samhällsutvecklingen.

När jag kommer upp till den översta strykan är alla surgubbar långt borta. Vattnet är lite högt. Inte för högt, men tillräckligt högt för att jag ska bli osäker om fisken bytt ståndplatser. Jag börjar med kaffe. Sotpannan är hemma, ån rinner genom ett naturreservat och eldningförbud råder. Jag får nöja mig med termoskaffe. Strömstaren flyger fram och tillbaka efter ån. Ibland stannar den till, knycker lite på stjärten och dyker ner i vattnet. Oftast har den en husmask i näbben när den kommer upp igen. Strömstararna är ganska talrika så det måste finnas bra med mat åt dom. Det är lite märkligt eftersom jag sällan upplever nattsländekläckningar i ån. Jag börjar mitt fiske. Det är lite besvärligt att få ut flugan. Vadar jag skrämmer jag fisken, därför är det krångelkast som gäller. Tur att ån är smal. Jag får ut flugan till den bortre strömkanten. Innanför är det en liten djupgrop där det brukar stå en harr. När flugan landar försvinner den i ett vak. Jag behöver inte göra mothugg, fisken krokar sig själv. När jag höjer spöt svarar fisken med att gå någon meter. Den får kämpa sig trött på lång lina och efter en stund är den redo för landning. Det är en fin liten öring, klädd i åns färger, mörkgrön rygg och bärnstensfärgad buk.

Jag hoppas på fler fiskar i höljan. Jag låter höljan vila och termosen kommer fram. Jag följer vattnets väg genom höljan och blir allt mer säker på att det står en fisk på andra sidan av en undervattenssten mitt i höljan. Jag tar två steg framåt, där är det lättare att få ut flugan med rollkast. Inget händer. Fiskarna kanske blev skrämda. Jag avbryter fisket för att flytta mig en bit nedströms. Jag vevar in linan och när bara tafs och flugor befinner sig i vattnet plaskar det till framför mina fötter. Fisken fastnar inte. Jag sätter mig ner och begrundar händelsen. Jag har fiskat denna hölja i många år och aldrig fått napp på detta ställe. Troligen för att jag skrämt bort den fisk som stått där. Nästa gång vet jag bättre. Jag bestämmer mig för att det får räcka med fiske för denna dag. När jag åker hem genom byn som var mitt hem i många år känner jag mig hemma. Ån och byn är en del av min själ, surgubbarna kommer aldrig att kunna skrämma mig härifrån. Ån kommer att återställas och surgubbementaliteten är på väg att försvinna. Framtiden är min.