Om att ta skrock på allvar. En kväll vid Svartån

Jag är skrockfull. Jag har allt för många gånger upplevt hur en fisketur kan spolieras om man inte tar skrock på allvar. Egentligen handlar det nog inte om skrock, utan om respekt. Respekt mot naturen, mot fisken och inte minst respekt gentemot en själv. 

Jag är inne i tredje säsongen som svartåfiskare. Hans Lidmans klassiska vatten som egentligen aldrig fanns, men som ändå präglat generationer av flugfiskare. Han hämtade inspiration till de klassiska novellerna om Svartån från Mållongsboåns vattensystem. De största öringarna fick han i inloppet till ån innan den ödelades av flottledsrensning och en regleringsdamm. 

Jag har i tidigare beskrivit en slags rädsla att besöka Svartån. Rädslan bestod i huvudsak i att magin i novellerna kan gå förlorad om jag upptäcker att Svartån bara är en vanlig å i Hälsingland och att allt är påhittat. Det handlade också om att jag var osäker på att ån skulle ta emot mig, om jag är värdig att möta åns invånare. Rädslan har gått över och förvandlats till insikt och respekt. Insikten om att Svartån faktiskt funnits på riktigt trots att novellerna är att betrakta som skönlitteratur. Jag har också fått en större respekt för naturen och dess väsen. Ån och dess invånare börjar mer och mer acceptera mig. Det blev tydligt vid mitt senaste besök.

Nationaldag. Morgonen är mulen. Väderprognosen spår uppklarnande till eftermiddag/kväll. Jag lämnar hemmet vid tvåtiden och far de 3,5 milen till ån. Jag har denna dag kompletterat min utrustning med en engelsk upplaga av Izaak Waltons The compleat angler. Tanken är att jag ska läsa den i väntan på att fisken ska vaka. 




Jag parkerar bilen längst ner på sträckan och promenerar de ca 2 kilometrarna upp till utloppet av kvarnströmmen. Där börjar ett långt lugnvatten och den lite större öringen bör leta sig upp till utloppet av strömmen för att äta.

Jag har också bytt ut min keps mot min gamla slokhatt. Hatt funkar bättre i skogen särskilt när man tar sig igenom täta snår av gran. Har man keps kan det ramla ner barr och annat innanför kragen på skjortan. Sånt slipper man om man har hatt. Dessutom passar en hatt bättre vid Svartån. Hans Lidmans signum var ju slokhatten. 

Jag sätter mig på en sten vid strandkanten och läser min medhavda bok. Efter kanske en halvtimme plaskar det till i strömkanten. Jag tacklar upp spöt och knyter på en Royal Coachman Fan Wing. 


Det är fel fluga ur ett entomologiskt perspektiv eftersom det är främst gul forsslända som kläcker, men de klassiska mönstren funkade på Lidmans tid så  de borde funka även idag. Jag smyger ut i ån, sätter mig på en sten och väntar in att fisken åter ska visa sig. Innan jag hinner lägga ut flugan dyker en hund upp. Den hälsar inte på mig, men håller mig under uppsikt. När jag gör mitt första kast kliver hunden ut i vattnet två meter från den plats där fisken visat sig. Hunden stannar kvar i vattnet så länge jag sitter kvar på stenen. Den tittar ömsom på vattnet och ömsom på mig som om den vill säga mig något. Hur som helst är fisken störd. Jag kliver iland, packar ihop mina grejor och går upp mot dammen. Hunden kanske bor där. Den följer efter mig upp till vägen. Där försvinner den bort mot sjön. Jag vänder tillbaka och går ner till kojan vid Svartåfallet, kokar mitt kaffe. Solen håller på att ta över och det blåser ljumma vindar. Någon enstaka gul forslända kläcker. Även forsärlan är aktiv.

Jag vandrar ner till utloppet av portströmmen. I lugnvattnet mellan portströmmen och kvarndammen har jag tidigare haft ett trevligt smygfiske. Öringarna har visserligen varit små, runt 20 cm. Trots det är det spännande att försöka överlista dem. Det är smygande korthållsfiske som gäller och man får bara en chans. När jag kommer ner till ån plaskar det till i strandkanten. 


Var det en gädda som jag skrämde iväg? Ett spår av luftbubblor ut i ån pekar mot att det var en bäver. Jag har aldrig träffat på bäver efter efter ån trots att spåren efter den är tydliga. 

Jag sätter mig på en av bävern fälld björkstam, läser Walton och väntar på vak. Att läsa på engelska går sakta och kräver koncentration, vilket passar min tanke med bokläsning perfekt. Lättlästa böcker passar sämre vid ån.

En fisk vakar. Jag lägger ifrån mig boken, spanar ut över den blanka vattenytan. Det susar en aning i träden, vinden når inte den såegelblanka vattenytan. Öringen verkar patrullera en sträcka på lugnvattnet. Eftersom jag inte ser något på ytan knyter jag på ett guldribbat haröra, fettar in tafsen och styr på så sätt djupet flugans fiskedjup. Jag gör några kast utan att det nappar. Det verkar som om jag lägger flugan bakom fisken istället för framför. 

Tar in flugan och väntar på nästa vak. Samtidigt ser jag något högst upp på lugnvattnet. En bäver! Jag sitter helt still. Bävern har redan sett mig, simmar försiktigt i zick-zack mot mig som om den spanar in vad jag är för en filur. 





När den är 8-10 meter från mig stannar den upp, höjer huvudet, riktar blicken mot mig, ser mig i ögonen, nickar åt mig och simmar sedan sakta tillbaka uppströms. Upplevelsen är svår att ta in. Det känns som om en av åns varelser accepterat min närvaro. Bävern har förstått att jag inte är ett hot, blott en enkel flugfiskare som välkomnar bäverns återkomst till ån. 

En fisk vakar, jag lägger flugan 30 cm ovanför vakringen. Öringen tar flugan direkt när den landat. Den lossnar lika snabbt och jag vevar in, låter vattnet vila. Jag fortsätter läsa min bok, tar en skiva torkat renkött. En fisk vakar i inloppströmmen precis utanför en liten ö, egentligen en gräsbank. Knyter på en Royal Coachman Fan Wing och smyger upp mot den lilla ön. Jag vadar mycket försiktigt ut till ön, kryper de sista två metrarna ställer mig på knä och väntar. 

Fisken vakar två gånger innan jag lägger ut min fluga. Det handlar om korta kast, max fem meter. 

Den tar flugan i ett Lidmanskt snyftande vak. Jag höjer spöt, krokar fisken. Den rusar några meter, rullen skriker i falsett. Den tröttnar efter en stund och jag har den snart i håven. Min Royal Coachman Fan Wing sitter säkert i mungipan. Trots att kroken saknar hulling krävs peang för att lossa flugan. 



Jag mäter den till 32 cm. En fin fisk med åns mått mätt. Efter att ha släppt tillbaka öringen blir jag sittande en lång stund. 


Jag fingrar på min hatt, tar av den, begrundar kvällens händelser. Jag är övertygad om att hatten har varit viktig för kvällens upplevelser. Hatten och hunden. Hunden störde mig, fick mig att byta fiskeplats och gav mig därmed såväl bäver som öring. Hur jag ska kunna förklara hatten vet jag inte. Det känns bara så rätt att bära hatt vid öringfiske i Hälsingeskogarna. Skogen verkar välkomna mig på ett helt annat sätt när jag bär hatt  jämfört med mina tidigare kepsburna turer.

Skrock eller inte. Kvällens upplevelser talar till mig med ett tydligt språk. Ta med en bok till ån, läs sakta, koka kaffe. Vänta in skogens väsen och din upplevelse blir utöver den vanliga. Bär hatt.

Dagbok från Skottland

Den här texten har varit ovanligt svår att få till. Den handlar lika mycket om min egen laxfiskelivsresa och varför jag fiskar lax som årets första laxfiskevecka. Jag har en kluven relation till laxfiske. Det är himmel och helvete på samma gång och jag vet inte om jag vill kalla mig laxfiskare trots att jag anser mig vara rätt duktig på att hantera laxfiskets olika komponenter. 

Söndag

Kliver upp halvtre, hämtar Tomas, Peter och Hasse i Valbo/Gävle för färd mot Arlanda. Blir hämtad av Sandy och Sam från Scottish Salmon Fishing Surgery vid Edinburghs flygplats. Vi finner varandra direkt. Öppna, genuint trevliga och passionerade laxfiskare. Bekantar oss med Kercock, vår sträcka sträcka, åker upp till en laxtrappa i biflödet Tummel. En laxtrappa där det passerar runt 5400 lax/år. Avslutar dagen på den lokala puben.

Måndag

Frukost 07.30. Blir hämtade av Sam 08.30. Träffar Gary vår ghillie och Finlay, hans lärling. Laxfisket i Skottland är organiserat helt annorlunda jämfört med i Norge eller i Sverige. För det första så finns där en ghillie. Hans ansvar är att sköta älvsträckan och se till att vi laxfiskare trivs. Han ser till att det finns kaffe, han guidar oss efter sträckan, han fungerar som kastinstruktör om behov finns, han plockar ihop vår utrustning om vi önskar hjälp med det osv. Det finns ofta också en stuga vid älven där man kan värma sig, äta och förvara sin utrustning. Fisket pågår under dagtid. Man börjar kl 8-9 på morgonen och avslutas vid lämplig tidpunkt på eftermiddag eller kväll. 

Efter att ha hälsat och blivit ordentligt presenterade bjuds vi på kaffe. Sträckan har plats för åtta spön. Vi fyra har fem dagar och övriga fyra spön fiskas av olika grupper, engelsmän och skottar. Halva gänget fiskar övre halvan före lunch och nedre efter lunch. Sträckan är 2.25 miles lång (ca 3,6 km) och kan fiskas från bägge sidorna. Jämfört med vad vi är vana med från Norge så har vi hur mycket plats som helst att fiska på. Vår sträcka har en mix av djupa strömmar, snabba forsar och lugna partier fördelade på 12 pooler. En sträcka som fungerar mycket bra för flugfiske om man behärskar speykast eller andra varianter av underhandskast. Gary rekommenderar oss att vada försiktigt. Fisken går ofta nära land när den simmar genom poolerna.

Vi börjar med att fiska den övre delen. Gary kör över oss i båt till den andra sidan. Jag och Tomas  fiskar poolen Dungeon medan Peter och Hasse börjar högst upp i Boatlands. Vinden är ganska ovänlig. Vilket försvårar kastandet. Poolen verkar trevlig. Den börjar med en hård ström som går ner i en kurva. I kurvan finns en djupgrop som är en ståndplats. Efter kurvan följer en djup rak ström med många ståndplatser. Blankfläckar på vattenytan avslöjar var det finns större stenar på botten. Dessa blankfläckar bör fiskas av noga. Där stannar laxen till på sin vandring mot sina lekplatser. Jag har med två spön, ett 14 fots och ett 12.4 fots. Jag fiskar helst med så korta spön som möjligt, även där längre spön rekommenderas. Har inte märkt att jag fiskar sämre eller fångar färre fisk trots att jag uteslutit 15-fotaren. 

Den hårda vinden gör att jag väljer 14-fotaren i klass 9-10. Jag kliver i vattnet, känner det där förväntansfulla pirret i kroppen. Pirret jag varje vinter glömmer bort hur det påverkar mig och får mig att tvivla på om jag är en laxfiskare. Här står jag, redo att leva en mina drömmar. Laxfiske efter springer i Skottland. Springer kallas den blanka nystigna vårlaxen i Skottland och är den förnämsta av alla laxar. Vinterns laxfisketvivel rinner ur min kropp och ner i den mäktiga River Tay. Känner mig ringrostig, men efter ett tiotal kast sitter rörelserna. Flugan landar där jag vill förutom när vinden vill annorlunda.

Jag brukar beskriva laxfiske som ett tillstånd. Du går in i en bubbla och i den bubblan existerar världen utifrån laxen. Allt går ut på att fiska lax. Laxfiske kan vara fysiskt krävande, särskilt för armar, rygg och axlar, men även tuff vadning och hård vind sliter på kroppen. Ska du orka med en veckas hårt laxfiske måste du vara i god kondition. Den går att träna upp under vintern. Det som är svårare att träna upp är den mentala biten. Trots att laxfiske är fysiskt krävande sitter den verkliga utmaningen i skallen. Det är ditt huvud eller ditt inre som avgör om du är en laxfiskare. Laxen nappar sällan och ingen kan riktigt förklara varför laxen biter på våra flugor. Det gör att man under en laxvecka kan uppleva ett hav av känslor. Allt från eufori när en lax är på land till djup ångest över att det inte nappar. De som kan hantera djup laxångest och avundsjuka har förutsättningar att bli duktiga laxfiskare. Du måste kunna känna glädje över andras framgångar trots att laxångesten har dig i sitt grepp. Du måste klara av att övervinna dina laxfiskedemoner, de som försöker få dig att tro att du inte kan laxfiske, de som vill få dig att tro att du fiskar med fel flugor, med för lätta eller för tunga linor, att det inte är någon idé att fiska när det är för kallt, för varmt, för soligt, för regnigt eller när älven är för hög eller för låg. Du måste också klara av hålla laxfiskedemonerna i schack när de försöker övertala dig att fotbollsmatchen på tv:n i stugan är viktigare än att göra tröstlösa kast i en fisktom älv, eller att ölen och whiskyn smakar bättre än den ständiga motvinden. Mitt mantra vid laxfiske är "Bli inte förvånad om du blir utan, förvånas om du får någon" Allt som stör laxfisket måste ut ur bubblan.

Redan efter en halvtimme känner jag hur bubblan sluts, hur älvens ljud och dofter liksom välkomnar mig som en gäst och inte som en inkräktare. Det rycker till i linan. Hårt, sugande. Adrenalinpåslaget är omedelbart, sinnena skärps. Fisken lossnar direkt. Jag hinner inte ens höja spöt. Jag kliver iland och går ner till Tomas. Han har tappat en fin lax när han skulle landa den. Veckan börjar bra!

Tisdag

Inget mer hände under gårdagen. Den avslutades på Fishermans, hotellets pub. En pub med fiskemotiv på väggarna och böcker om laxfiske och whisky i runt borden. Eftersnack, hamburgare och öl till maten. Somnade ovaggad vid 22-tiden. Blir hämtad av Sam 8.15. Det blåser än mer idag, vilket begränsar platserna att fiska på. 


Trots det finns det gott om plats att fiska på för oss alla. Efter lunch fiskar Tomas och jag Boatlands, en lång pool med jämn och fin ström. Vinden och vågorna gör att det är svårt att se blankfläckarna som avslöjar laxens ståndplatser. 

Jag trivs med upplägget kring det skotska laxfisket. Förmiddagsfiske, 1-1,5 timmes lunch, eftermiddagsfiske och sedan middag på den lokala puben. Hade vi varit i Norge hade vi klivit upp klockan fyra och sedan fiskat till dess att det är för mörkt för att fiska. Det skotska fisket ger en lunk som bättre passar en sakta åldrande fiskare som mer och mer utöver fisket uppskattar samvaro med goda fiskekamrater.

Onsdag

Skulle inte ätit mexiburgaren igår. Magen fixar inte riktigt chilifrukterna och de starka kryddorna. Tur att det finns en bra toalett vid fiskestugan. Vinden är vänligare idag. Vi ser en del fisk, men fångar ingen. Det troliga är att vi missat steget, att det är stegets sista fiskar vi ser försvinna upp i älven. Eftersom fisken verkar vara i rörelse och vinden är vänlig bestämmer vi oss för att fiska även under kvällen. Sandy fixar kvällsmat åt oss. Jag kan äntligen fiska med mitt lilla trollspö. En 12.6 LTS Explosive light i klass 6-7. Jag fiskar den med en 28 grams klump. Jag förstår faktiskt inte varför man fortfarande märker spön efter det gamla AFTM-systemet. Klass 6-7 ska motsvara en vikt på 10,3-12 gram på linans 30 första fot (9,17m). 28 gram motsvarar linklass 13 enligt AFTM-systemet. Det vore enklare om man klassade spöna efter rekommenderad vikt på klumpen, i alla fall när det gäller tvåhandsspön. De flesta tvåhandsfiskare fiskar med olika varianter av klumpar. Knappt någon fiskar med en dubbeltaperad lina längre och därför har det gamla AFTM-systemet spelat ut sin roll. Min klump är visserligen ca 13 m lång men de sista fyra metrarna väger knappast 16 gram. Linor och spön är idag en riktig djungel och man måste vara väl insatt om man ska finna den bästa kombinationen mellan spö och lina. Personligen har jag blivit mer och mer övertygad om att linan är viktigare än spöt. Anledningen är att det idag inte finns några dåliga spön på marknaden. Det finns bra och bättre och väljer man ett spö från någon av de kända tillverkarna får man ett spö som är "bättre". Det svåra är att hitta en lina som passar din stil, din kastteknik och därmed ditt spö. Vi fyra som fiskar tillsammans är alla duktiga kastare, en tillhör troligen en av landets bästa. Vi har alla olika linor och olika spön som är anpassade till våra personliga kaststilar. Jag kanske sticker ut en del eftersom jag helst fiskar med lite kortare spön än mina kamrater. 

När jag började med tvåhandsfiske var det längden på klumpen och längden på tafsen som var det väsentliga. Man började med att klippa klumpen till en angiven längd. Allt enligt den tidens store kastguru, Göran Andersson. Man tränade främre och bakre stopplägen på spöna och man tänkte hjul. Spöna skulle vara styva med snabb toppaktion. Jag lärde mig aldrig att kasta enligt Göran Andersons underhandskast kast. Jag lyckades inte ankra tafsen i vattenytan och ladda spöt i framkastet. Jag har heller inte tålamodet att träna in den exakta timing som krävs för att Anderssons kast ska fungera. Dessutom är det ju så att det sällan är optimala förhållanden när man fiskar. Man måste kunna kasta på ett mer varierat sätt om man ska kunna fiska bra. Det var först när jag vågade lämna den tidens regelverk som jag började utvecklas som kastare. Jag började experimentera med klumpens vikt i stället för längden. Klumpens vikt i förhållande till klumpens längd gjorde att jag började förstå fysiken som styrde ett flugkast. Tyngre klumpar gjorde att spöt jobbade djupare ner i klingan och gav mig stabilare och mer balanserade kast. Jag bytte också ut de moderna skjutlinorna av slickshootertyp till förmån för coatade skjutlinor. Det gjorde att jag bättre kan styra kastet i luften. Jag förlorar visserligen en aning i kastlängd, men vinner på att flugan oftare landar med sträckt tafs. Det gör att flugan fiskar omedelbart när den landar i vattnet. Andra var inne på samma spår, vilket innebar att linor som bättre passade mig började dyka i handlarnas hyllor. Jag tror att fler är som jag, dvs inte tillräckligt duktiga att kasta med flugspö för att kunna behärska Göran Anderssons teknik. Idag finns linor att köpa som passar allas behov. Man behöver inte längre klippa sina linor för att finna rätt kombination av lina och spö i förhållande till sin egen kaststil. Linor är en djungel, det handlar om att lära sig att navigera rätt i denna djungel. Det är därför jag menar att man borde slopa den gamla AFTM-märkningen av tvåhandsspön och ersätta den med en rekommenderad klumpvikt. Det är också därför jag undviker att byta ut mina spön. Jag vet idag vilken vikt/längdkombination som passar mig och mina spön. Det är därför jag fiskar med så korta spön som möjligt. Det funkar utmärkt för mitt sätt att kasta och fiska. Mitt 12.6 fots Explosive Light hade jag aldrig köpt om jag inte fått två spön stulna. Jag har också beställt ett 11 fots tvåhandsspö i splitcane. Det är för att jag saknar ett kortare tvåhands som tål tyngre klumpar. Det 11 fots jag har funkar för lätt havsöringsfiske, men inte för lax. 

Svagare vindar gör att man kan läsa älven på ett helt annat sätt. Man ser blankfläckar, djupkanter, stenar och strömkoncentrationer, vilket tänder både kropp och själ. Hasse tappar en fisk vid Cottage stream och Tomas tappar en vid Dungeon.

Torsdag

Åter blåsigt, men fiskbart. Vi ser en del fisk, men ingen är intresserad av våra flugor. Vi får en varsin fluga av Gary, vår ghillie. En fluga av shrimptyp. Man fiskar med helt andra flugtyper i Skottland jämfört med de flugor vi fiskar med. Vi fiskar helst tuber. I Skottland fiskar man med mindre och slankare flugor och gärna dubbelkroksflugor. Tror det mer handlar om kultur och traditioner än att den ena flugtypen fångar fisk bättre. Jag tillhör dem som tror att flugmönster inte är så viktigt. Storleken och färgen har större betydelse. Med färg menar jag mörk eller ljus, diskret eller skrikig färg. När jag började med laxfiske var Mikael Frödin hjälten. Han hade knäckt koden och hans artiklar och instruktionsfilmer följdes slaviskt. En laxfluga måste på den tiden ha en vinge av tempelhund.. Ett mjukt krusigt hår som i rätt kvalitet var svårt att få tag på. Vingen skulle vara droppformad. Frödin utvecklade tubsystem och konor som skulle balansera flugans vikt i förhållande till kroken. Han utvecklade krokar i svart, silver och guld. På ett närmast vetenskapligt sätt analyserades flugans ingående komponenter och nåde den som band in ett par flashstrån för mycket. Efter några år insåg jag att det mest handlade om att sälja prylar designade eller marknadsförda av Frödin. Han är visserligen en skickligare laxfiskare än vad jag någonsin kommer att bli, men det har absolut ingenting att göra med de flugor han fiskar med. Hans kändisskap har gjort att han har möjlighet att fiska i älvar och på platser som jag bara kan drömma om. Platser som håller mer lax än de sträckor vi vanliga dödliga laxfiskare bara kan drömma om. Han bygger sina erfarenheter om laxfiske och laxflugor från dessa platser. Frågan är vilken relevans de erfarenheterna har för mig? Jag har hur som helst inte märkt någon skillnad. Mina kompisar som fortfarande fiskar mest med flugor av Frödintyp får lika mycket fisk som jag får. Det stärker mig i min uppfattning om flugans betydelse.

Jag har blivit mycket förtjust i flugor av shrimptyp bundna med bucktail. Enligt de som tror på mjukt och krusigt hår i flugans vinge är bucktail, ekorre och get värdelösa material. Raka, livlösa strån som simmar dåligt. Min erfarenhet är en annan. Tunt dressade simmar de riktigt fint. Långa stjärtar av bucktail gör att flugan liksom svävar i vattnet. På senare år så fiskar jag mer och mer med krokflugor. Främsta anledningen är att jag fiskat senare på säsongen när mindre flugor fiskar bra. Det jag tar med mig från Frödins syn på hur flugor ska vara designade är mängden flashmaterial. Det räcker oftast med ett par strån. Teorin är att laxen ska bli överraskad av flugan och därför hugga. En stor fluga syns tidigare och laxen kan då tappa intresset innan flugan kommer in i fiskens huggzon. En fluga som glittrar för mycket ger enligt den teorin samma effekt, laxen ser den för tidigt. De moderna skotska flugorna intresserar mig. De är enkla att binda, binds med billigt och lättillgängligt material och har ett utseende som tilltalar mig. I och med att fler och fler svenskar fiskar lax i Skottland har skotska flugtyper och mönster börjat hamna i svenska fisketidningar.

Vi pratade om mer än flugor den eftermiddagen ghillien Gary och jag. Ett liv som ghillie vid en skots laxälv ger erfarenheter och insikter, inte bara om laxfiske, utan också om människor. Jag känner mig mycket ödmjuk inför människor som Gary och jag hoppas att en dag kunna visa upp endast ett uns av den visdom en erfaren skotsk ghillie besitter. När jag träffar människor som Gary blir jag som en svamp och suger åt mig så mycket jag kan av den livsvisdom de besitter.

Fredag

Vindstilla! Börjar fiska Boatlands. Två rundor. Fiskar disciplinerat. Vadar till max knädjup. Vadning är ett gissel. Laxen går ofta väldigt nära land och därför ska vadning undvikas. Det vet jag av egna erfarenheter. Ifjol på Øya i Orkla fick jag en lax som högg där jag normalt vadar. Det var en liten grop som kanske var en decimeter djupare än botten i övrigt. På Vikabukta i Orkla högg flera laxar bara ett par meter ut från stranden. Ändå vadar jag djupare än vad jag behöver. Bara för att jag kan.

Ingen fisk visar sig och jag vandrar nedströms. Fiskar av Dungeon innan vi åker över och fiskar sträckan nedanför stugan. Sträckan kräver att man behärskar underhandskast. Ser ett par fiskar, bland annat en som visar sig där min fluga kommer att befinna sig tio sekunder senare. Pulsen stiger, men inget händer. Efter lunchen fiskar jag Cottage stream sedan First Croy. Veckan har också ägnats åt en av mina favoritsysselsättningar när jag fiskar, nämligen att vila. Att ligga på rygg i en älvbrink eller i en skogsbacke och sakta domna bort till ljudet av ett levande vattendrag fungerar som balsam för min själ. Det känns som om man förenas med omgivningen i det ögonblick omgivningen försvinner och man går in dvala.

Eftermiddagen gå mot kväll och det börjar bli dags att summera veckan. En härlig vecka trots jobbiga vindar och ingen fisk på land. Min erfarenhet av laxfiske känns som en tillgång. Författaren Mikael Engström  lärde mig tidigt, redan innan jag började med laxfiske vad laxfiske handlar om. "Bli inte förvånad om du inte får någon, bli förvånad om du får en" är ett mantra jag lärt av Engstöm. Det mantrat har lärt mig att härda ut, gett mig förmåga att genomleva laxångesten.

Jag går upp till Tomas och fiskar av översta delen av Dungeon som avslutning på veckan. Tyngsta spetsen och en Red Francis har gett honom ett par hugg och två tappade fiskar under veckan. En fisk visar sig men vägrar att nappa. Jag kliver upp ur vattnet. Tomas kliver i. Det är en skön kväll. En fasantupp rusar upp för den snårbeklädda älvbrinken. Jag sitter och beundrar Tomas näst intill fulländade kastteknik. Jag vet vilket hårt arbete och hundratals timmar av övning som krävts för att nå dit. Tid och tålamod jag saknar.

Fisk! 

Peter har krokat en lax nedanför stugan. Det verkar som om ingen hör honom. Jag springer ner för att se vad som händer. Vid stugan har man märkt att något är på gång, Finlay springer ner till båten för att hämta håven, Gary tar bilen och de andra springer ner mot Peter. Jag gör sällskap med Sam. Finlay överlämnar håven til Gary. Kampen med laxen innehåller allt en spännande kamp ska innehålla. Vi filmar och fotograferar när vi plötsligt hör ett skrik från Dungeon. Även Tomas har fisk! Finlay rusar upp för att hjälpa honom. I fiskeveckans sista skälvande minuter nappar två laxar. Gary håvar laxen och lyckan är obeskrivlig. Vi hör också ett glädjetjut från Dungeon. Även Tomas lax är landad. Det här är laxfiske när det är som bäst! Min kanske största förebild inom laxfisket, Mikael Engström skrev en gång att en framgångsrik laxfiskare måste vara egoistisk. Jag håller inte med honom. Eller så vill jag inte vara framgångsrik på det sättet. Det laxfiske jag ägnar mig åt är mer ett lagarbete än den ensamme fiskarens kamp med laxen, naturen och andra laxfiskare. Det är kanske därför jag inte trivs på kortvatten där jag måste dela fiskeplatserna med andra okända fiskare. När vårt fiskegäng hyr en sträcka väljer vi själva hur vi vill fiska. Vi kan låta sträckan vila två timmar om vi vill, vi behöver endast ta hänsyn till varandra. På ett kortvatten är det annorlunda, där kanske man måste vara mer egoistisk i sitt fiske? 

Det är svårt att säga vilken av oss som är gladast, nu när två fiskar landats. Peter svävar på moln, Tomas ser mest lättad ut, Hasse går och myser. Gary och Finlay ler ikapp med oss andra, Sam och Sandy visar både glädje och lättnad. Och jag? Tårarna är mycket nära. Fisket avslutas med whisky och cigarr. Ingen cigarr för min del eftersom jag inte röker, inte ens vid ett sådant här tillfälle. Gruppbilder tas och läggs ut på sociala medier. Under en bild kommenterar Gary "First class Salmon Anglers a pleasure to spend time with them on the beat". Det är stort. En ghillie vid en skotsk laxälv har sett det mesta och brukar sällan kommentera sina kunder, oftast kommenteras endast fångsten. Jag ser Garys kommentar som ett erkännande, att vi fyra visat upp ett stort kunnande i laxfiske, inte bara i själva fisket utan även i uppträdande och i respekt för älven och laxen. Vi visade trots tuffa väderförhållanden med nästan omöjliga vindar att det gick att flugfiska. Vi gav inte upp oavsett om de yttre omständigheterna vissa daga var i det närmaste hopplösa. Vi tappade varken hopp eller humör. Kamratskapet, samtalet med Gary, Sam och Sandys genuina gästfrihet och en fluga jag fick av Gary är det jag tar med mig från veckan vid Tay. Samt en stark längtan tillbaka.

Laxen har fortfarande ett starkt grepp om mig. Jag har för bra laxfiskevänner för att kunna släppa laxfisket. Utan dessa har jag troligen gått vidare. Jag är fortfarande för nyfiken på livet för att kunna lämna laxen och laxfisket bakom mig. Laxen ger mig så mycket i form av vänskap och kunskap om människor och livet. Det är inte laxen utan fel sorts människor och miljöer, exempelvis forum eller trådar på sociala medier jag ska undvika. Jag vet inte om jag vill kalla mig laxfiskare, men jag vet att jag fortfarande måste fiska lax. En skotsk ghillie ser mig som en av "First class Salmon Anglers". Det räcker för mig.

Bag limit trots c/r? Tankar kring hållbart fiske

För andra året i följd börjar säsongen med kompisfiske på Lilla Malma utanför Malmköping. Det är stor regnbåge och c/r som gäller. Jag fick 7 fina regnbågar på knappt ett dygns fiske. Den största regnbågen vägde kanske 3 kg. Ett hyfsat bra resultat med mina mått mätt. Det är lite grann som en pimpelpremiär, samma goda stämning kryddat med en del trevligt fiskeljug.

P/t och c/r är något jag funderat på under några år. Jag testar tankar, stöter och blöter i syfte att finna en väg framåt som funkar för mig. Konsekvensen är att jag fiskar allt mindre i p/t-vatten. Jag vill att fisket ska fungera mer hållbart än vad det gör idag. Vi har ur ett helhetsperspektiv blivit bättre på att förvalta vatten och fiskbestånd jämfört med när jag växte upp, mycket går åt rätt håll. Fiskevård idag handlar mer om återställning, biotopvård och fångstbegränsningar. Samtidigt har kraven på stora fiskar lett till att perspektiven skruvats en aning. En tvåklios regnbåge väcker knappt någon uppmärksamhet längre. Jag minns min första kilosregnbåge. Jag var åtta eller nio år och fiskade i Björktjäratjärn i centrala Bollnäs. På den tiden planterades öring och regnbåge i tjärnen. Minimimåttet var 25 cm och de flesta fiskar var i den storleken. Jag fiskade med en Abumatic 120 och ett massivt glasfiberspö på kanske 7 fot. Fisken som svalde mitt maskagnade bottenmetetackel var så stark att jag föll ner i vattnet och så stor att farsan struntade i att skälla på mig för det. Det här var på den tiden då barn fick vistas vid vatten utan flytväst så det var inte riskfritt att ramla i. Han var så stolt över att jag fick en så stor fisk att han menade det hörde till att ramla i vid våldsamma och dramatiska bataljer med drömfiskar. En annan stor fisk jag minns från samma tid var farsans röding på 7,5 hg från Bolletjärn. Även den var en drömfisk på den tiden.

Jag blir mer och mer övertygad om att vi måste ändra vår attityd till fiske. Det räcker inte att ha en bra förvaltning, en insikt att vi bara ska beskatta räntan på fiskkapitalet. Vi måste också fiska annorlunda. Varför inte en fångstbegränsning trots c/r? En fångstbegränsning inte bara för fiskens skull, men också för fiskarens skull. Jämför med jakt. Där skjuter man sin kvot och avslutar jakten. Varför kan vi fiskare inte tänka så även när vi återutsätter fångsten? När man fångat sin kvot avslutar man sitt fiske. Vi måste också ändra attityden till storleken på odlad fisk om p/t-vatten ska kunna motiveras ur ett hållbarhetsperspektiv. Frågan om varför fiskarna måste vara löjligt stora? Jag vill hellre ha en 7 hektos i perfekt kondition än en pelletsstinn 3 kilosfisk även om den har hela och fina fenor. En 7 hektos som går efter en vasskant och sörplar i sig sländor. En semivild fisk som har utvecklat den vilda fiskens beteende.

I Hela Hälsingland publicerades en insändare som menade att man bör förbjuda c/r-fiske. Anledningen är att det är djurplågeri. På sätt och vis förstår jag om en som inte fiskar kan vara kritisk till att vi sportfiskare leker med fisken för vårt höga nöjes skull. Det är därför också viktigt att vi fiskar med gott omdöme och visar fisken respekt. Problemet med insändaren var att den egentligen inte värnade fisken, den värnade den småskaliga vattenkraften. Om man förbjuder c/r och istället odlar fisk behövs inga fria vandringsvägar läste jag mellan raderna i insändaren. Fiskeintresset, inte behovet av att återställa de ekosystem människan en gån förstört är enligt insändaren den enda orsaken till att den småskaliga vattenkraften är hotad. Sanningen är den att den småskaliga vattenkraften inte längre behövs. Det finns helt enkelt bättre och mer miljövänliga sätt att producera småskalig el, exempelvis solenergi.

Helgen på Lilla Malma visar att även jag har en lång väg att gå innan jag är mogen att i handling agera i enlighet med mina funderingar. Jag hade kunnat fiska annorlunda, med andra flugor och nöjt mig med 3-4 fiskar istället för att fiska så intensivt att jag fick träningsvärk av allt kastande. Sommaren kommer därför att användas till att omsätta mina tankar i praktisk handling. Oavsett vilket vatten jag besöker är min ambition att göra färre kast och att fånga färre fiskar. Det kräver självdisciplin, särskilt i vatten där harren ibland biter på allt man presenterar för den. Självdisciplin som kräver en hård insats att jobba upp.

Tillbaka till Harmångersån. Bilder och tankar från årets premiär

Tillbaka i Strömsbruk och Harmångersån för årets havsöringspremiär. Kommer fjolårets succé att återupprepa sig? Jag har svårt att tro det. Jag har alltid haft svårt för havsöringsfiske. Fjolåret får nog ses som ett undantag. Eller talar ån till mig på det där speciella sättet som en del vattendrag kan göra? Liksom välkomnande och inbjudande. När startskottet går är nästan alla fiskeplatser upptagna. Vi letar oss neråt och finner en kort sträcka ovanför nedersta ön. Peter fiskar de övre delen och jag den nedre.

Redan på den första rundan känner jag ett hugg och en stöt. Både ovanför och nedanför oss drillas fisk. När jag gått min runda sätter jag mig och vilar. En person kliver i mitt emot mig. Efter några kast hugger en fisk. Han landar fisken, en skaplig öring. Peter kommer upp efter sin runda. han har inte känt något. Harry och några till tittar förbi på en kopp kaffe. Harry är en av åns eldsjälar. 


De har gjort ett fantastiskt fint arbete med att återställa ån genom att baxa ut sten i ån och skapa fler lekområden på den korta sträckan. Nedanför oss fiskar en som heter Jonas. Rätt vad det är står han med böjt spö. Fast fisk! Harry lånar min håv och håvar fisken. 

Jag är ganska trött på skrytbilder,
men nytt personligt rekord gör att även jag tar en skrytbild.

När han kommer tillbaka med håven kliver jag i. Jag hinner inte göra många kast förrän det hugger. Öringen gör några korta tunga rusningar innan den visar sig i ytan. En stor fisk! Peter greppar håven och gör sig beredd att håva fisken. Den visar sig igen och jag inser att det kan vara en rekordfisk. Äntligen i håven och jag kan andas ut. Fisken är riktigt stor, en omblänkare i fin kondition. 76 cm är ett nytt längdrekord med 9 cm. Har den varit nystigen kan den ha vägt 5-5,5 kg. Nu kanske den väger som mest 4,5. Hur som helst en fantastisk fisk! Fjolårets premiärsuccé har återupprepats med råge. samtidigt som jag är otroligt glad över fångsten funderar jag vad det beror på varför det funkar så bra för mig i Harmångersån. Jag har flugfiskat havsöring i många år utan att lyckas särskilt bra. Någon ströfisk har det blivit, men aldrig någon riktigt fin. Jag tror att det har med ån att göra.

Den passar min syn på fiske. Andra vatten som Ljungan eller Dalälven där man måste fiska med långa spön och snabbsjunkande linor är inget fiske som passar mig. Det är slitsamt, kräver djupvadning och en bättre kastteknik än den jag behärskar. I Harmångersån räcker det för det mesta med intermediatelina och enhands eller ett kort switchspö. 

Säsongen i Harmångersån är kort, vissa år endast några veckor. Premiärdatum, vattenflöde och vattentemp styr. Drömmen är att fånga en fin nystigen havsöring. För att lyckas med det krävs timing. Eftersom jag har en bit att åka är det svårt att vara på plats när öringen stiger från havet. Jag hinner med en eller två resor till innan säsongen är över. Kanske är blänkarna på plats då?

Stenar som troligen hör hemma i vattnet

Vi fortsätter fisket. Efter morgonens huggsexa har det lugnat ner sig. Vi byter plats, delar på oss. Peter går tillbaka uppströms och jag flyttar mig nedåt mot ön. Där hugger det igen och efter en stunds bråkande har jag ännu en fin öring i håvgarnet. 

Sotpanna och Brynäskatt

Fjolårets premiärsuccé har med råge överträffats av årets premiärfiske, alla fall för mig. Två fina fiskar och ett svar på en av de viktiga frågorna inför flugfiskesäsongen, nämligen den om kaffekoppen. Det självklara valet av kaffemugg blir bleckplåtsmuggen med katter på! Den har visat sig ha de där för balansen i utrustning rätt egenskaper för att platsa. 

Någon sade att en av katterna hade Brynäs färger och eftersom Brynäs avslutade premiärdagen i Harmångersån med att gå till SM-final har kattmuggen kvalat in som en del av min fiskeutrustning!

Laxfisketvivel

Varje vinter tvivlar jag på att jag är laxfiskare. Hittills har jag löst det genom att boka och förskottsbetala sommarens laxresa till Orkla, så även i år. Resan bokas och betalas innan tvivlet kommer, då har jag inget annat val än att åka på laxresan. Har även bokat en vårresa till River Tay i Skottland. Att fiska efter springers i Skottland är en dröm jag haft i många år.

Varför tvivlar jag då på mig själv som laxfiskare? Det är främst av två skäl. Huvudskälet är att laxfiske tar enormt mycket tid, även om jag kanske bara fiskar två veckor per år. Laxfiske kräver tid i form av flugbindning, läsning, förberedelser, redskapsvård mm. Dessutom måste man förbereda sig mentalt. Laxfiske sliter mer på själen än vad det gör på kroppen. Efter varje säsong blir jag allt tröttare. Öring och harrfiske kräver lika mycket tid i förberedelser, men kräver något annat av själen. Något som inte sliter på samma sätt.

Ett annat skäl till mina laxfisketvivel är att laxen gör laxfiskare galna. För det mesta är det en sund mani, men ibland slår det över till en osund galenskap. När laxfiskegalenskapen slår över ser man bara laxfiskarens sämsta egenskaper. Duktiga och normalt sansade laxfiskare börjar snacka skit om varandra och deras respektive syn på laxfiske. Man får tunnelseende och verkar anse att alla som inte fiskar på det sätt man själv fiskar på betraktas som avfällingar och borde bannlysas från allt som har med lax och laxfiske att göra.

Jag fiskar för att komma bort från vardagen, från sociala mediers hets och hat. Därför tar det hårt på mig om hets och hat ska prägla även fisket. Jag flyr hellre än deltar i hetsen. Tänk om vi lärde oss att lyssna på varandra, ta tillvara varandras kunskaper och vilja att skapa ett bättre laxfiske för alla istället för att tävla i vem som vet bäst med konsekvensen att man låser in sig i sin egen uppfattning.

Samtidigt älskar jag laxfiskegalenskapen. Det är liv och passion samtidigt som den kan kasta ner en i den värsta laxångest. Det är för laxångesten jag fiskar lax. Den och laxhugget. Laxhugget och laxens första rusning är den häftigaste upplevelse jag känner till alla kategorier. Den fungerar som en drog, en drog som gör oss laxgalna.

Det är kanske så att effekterna av laxgalenskapen avtar med åren och det kanske är därför mina laxfisketvivel växer? Eller så är det så att jag aldrig varit en riktig laxfiskare...

Hur som helst växer min längtan till öringen. Allt från vårens havsöringar i Harmångersån till de djupa hälsingeskogarnas hemlighetsfulla öringar. Har två öringdrömmar. Dels att fånga en nystigen blank praktöring i Harmångersån och dels att fånga en fin vild skogsöring från ett bortglömt vatten. Öringgalenskapen verkar dessutom inte vara lika destruktiv som laxgalenskapen. Öringfiske är också mer den ensamma fiskarens fiske vilket passar mig bättre än det mer sociala laxfisket.

Kanske blir den här säsongen min sista laxfiskesäsong på några år?

Sent en lördagkväll

Försommarnattens bleka ljus gör stigen till ån nästan osynlig. Jag tänder en brasa och ställer på sotpannan. Fisket har varit trögt, kläckningarna sparsamma. Två mindre öringar lockades av min March Brown. Den gråbruna våtflugan har blivit min favoritfluga. Den kan imitera nästan alla sländor som kläcker i ån. Den fungerar också i större storlekar som en liten fiskimitation.

Det fräser till i eldstaden när kaffet kokar över. Jag lyfter bort sotpannan från elden, lägger på en vedklabbe till. Här finns gott om brasved. Det har bävern sett till. I början svor jag över bävern. Dammarna och trädfällningen har gjort det nästan omöjligt att ta sig fram efter ån. Idag är jag glad över att bävern är tillbaka. Fisket har blivit bättre. Kanske trivs öringen bra att dela ån med bävern, kanske är det färre som gör sig omaket att fiska i ån? Människan är trots allt en ganska lat varelse och mer lättillgängliga vatten kanske lockar mer?

Min kompis dröjer. Jag sitter ensam med mina tankar. Ensam med mitt kaffe. Ifjol bytte jag ut min kåsa mot en bleckmugg jag köpte i Prag. En bleckmugg med katter på. Riktigt varför vet jag inte. En riktig flugfiskare dricker ju ur kåsa. Kåsans stora fördel är att den har rund botten vilket gör att den inte välter när man ställer den i mossan. I övrigt handlar det väl mest om nostalgi. En bleckmugg är mer praktisk, lättare att hålla ren.

Plötsligt sitter han där. Han sträcker ut armen. Jag fyller kaffe i kåsan han har i handen. Han dricker under tystnad. Jag lägger på ett par vedträn till. Långt borta sjunger koltrasten sin vemodiga visa om längtan och ensamhet.

"Sociala medier verkar locka fram det absolut sämsta ur oss!" Orden nästan spottas ut. "Oavsett om det handlar om flugfiske, politik eller vad vi nu diskuterar." Jag säger ingenting. "Varför ska det vara så svårt att lyssna? Även om man inte alltid håller med kan det faktiskt finnas något som är värt att lyssna på. Istället för att lyssna, fundera och ställa någon nyfiken följdfråga bestämmer vi oss direkt för att det som sägs är fullständigt idiotiskt och så är kriget igång. De som deltar i debatten förväntas okritiskt att ta ställning till den ena eller andra sidan. Den som med de fränaste och mest välformulerade kränkningarna vinner flest gilla och därmed debatten. Två läger av idioter bildas."

"Kanske är vi flugfiskare en spegelbild av den tid vi lever i" frågar jag lite försiktigt. Min kompis sitter tyst. Han tar fram en bit torkat renkött och en plunta. Rökig whisky, torkat renkött och en kaffeeld är en utsökt kombination. Han skär en skiva renkött som han räcker till mig, fortfarande utan att säga något.

"Du har nog rätt. Jag tänker på KSMB:s gamla dänga Upp & ner. De visste nog inte hur rätt de hade när de skrev den. Det gäller att följa strömmen. Att tänka själv upplevs som störande. Strömmen stannar liksom upp och den som leder lämmeltåget känner sig utmanad och måste därför markera mot den som råkat tänka en självständig tanke. Trots att jag innerst inne vet bättre så trillar jag dit gång efter annan. Fast jag vet att det är där strömmen hejdas livet får möjlighet att utvecklas. Ryggmärgsmässigt idiotförklarar jag den jag inte förstår fast jag vet att jag borde lyssna och fundera på vad han försöker få sagt. Samtliga hinder ska undanröjas så att sanningen kan rinna så snabbt som möjligt i den av nyttiga idioter röjda sanningskanalen. Varför glömmer vi bort att livet finns i samtalet, i brytande och bändandet av argument?" Han tystnar, stirrar in i elden, verkar försvinna bort. Även jag sitter tyst. Att sitta tyst är ibland livsviktigt. Jag vill fråga om fisket, men förstår att inte störa honom. Det är något han vill säga, men har svårt att finna orden. Om jag stör honom blir det han vill säga aldrig sagt. Jag smuttar istället på whiskyn.

"Tänk om det finns en konflikt mellan biotopvård och flugfiske? En konflikt vi inte ser eftersom vi har fullt upp med att positionera oss för eller emot på sociala medier. Vad gör vi då? Är vi verkligen beredda att biotopvårda sönder fina fiskesträckor i ett vattendrag istället för att försöka finna en balans mellan biotopvård och fiskeintresset?" Hur tänker han nu? Det är väl självklart att miljön och biotopvården alltid måste sättas före alla andra intressen? "Många gånger hävdas ju att ett av syftena med återställning efter flottningen är att skapa förutsättningar för sportfisketurism" fortsätter han. "Men om turisterna ska lockas till älven måste det ju gå att fiska i den. Jag tänker framför allt på laxfisket. Öring och harrfiske är sällan något problem, tvärtom. Biotopvård och flottledsåterställning ger mycket spännande fiskeplatser. Laxfiske däremot kräver ju pooler där man kan göra sina kast och fiska av sträckan utan det är en massa sten i vägen eller bakvatten som gör att linan inte kan hållas sträckt. Ta Gropen i Orkla där du fiskar varje år. Den fiskar ju bättre på lite högre vattenföring eftersom stenarna mitt i poolen skapar ett bakvatten som omöjliggör fiske på den övre delen vid normalt vattenstånd. Vid lite högre vatten försvinner bakvattnet och gör även den övre delen av poolen fiskbar. Samtidigt vet vi att de laxpooler som är fiskbara och håller fisk oavsett vattenstånd som är de mest attraktiva och därmed dyraste att fiska i. Om vi då återställer en laxälv så att den inte går att flugfiska i åker ju turisterna någon annanstans och de enda som har glädje av laxen är yrkesfiskarna. Vi måste nog tänka oss för hur vi återställer och hur vi biotopvårdar, och inte minst varför."

Han ställer ifrån sig sin kåsa, lägger på ett par vedträn på elden innan han klär av sig och kryper ner i sovsäcken. "Du borde sluta med det där jäkla laxfisket. Laxen verkar göra folk galna." Han vänder sig om och somnar på några ögonblick.

Jag blir sittande vid elden. Fyller på med kaffe. Hans ord stör, växer till en mara. Att sova är omöjligt. Långt därborta sjunger koltrasten. Gryningens skarpa ljus väcker mig ur mina tankar. Jag tar flugspöt och går ner till ån. Stigen är lätt att vandra i morgonens första ljus.

Om sportfiskemoral

Dagens inlägg handlar om sportfiskemoral.

Den vanliga uppfattningen är att moral är människors uppfattningar om vad som är rätt och gott. Det är föreställningar som i högsta grad varierar mellan skilda kulturer och sociala kontexter. Etiken är det teoretiska och kritiska studiet av dessa skilda moraluppfattningar liksom av det moraliska språket. Det innebär att etiken är vetenskapen om moralen.

Hur ser det då ut inom sportfiskevärlden? Har vi högre sportfiskemoral idag jämfört med förr? Kanske, kanske inte.

Som i allt annat går det mode även i fiskevård. Fiskevård handlade länge om fiskplantering och put & take. Idag handlar det om biotopvård, återställning och catch & release. Fiskevården idag utgår i mångt och mycket efter moraliska perspektiv. Att återställa ett vatten är en moralisk handling, en skyldighet vi har gentemot naturen. Det har med andra ord gått framåt. I alla fall när det gäller biotopvård.

Förr var det helt naturligt att slå ihjäl all fisk man fångade. Antingen åt man upp fisken, gav den till katten eller slängde den i skogen. Det fanns ädelfisk och skräpfisk och så fanns det fisk som var mitt emellan, exempelvis abborre. Det var bara ädelfisk under gällande minimimått man återutsatte. Idag är det helt naturligt att återutsätta all fisk man fångar. Gränsen mellan ädelfisk och annan fisk har suddats ut. Skräpfisken är så att säga utrotad. Även om flugfiske efter harr, öring, röding och lax fortfarande anses av många som lite finare så har de flesta fiskarter  idag en självklar status som sportfiskar. Det är bra eftersom det lett till en ökad förståelse för arternas samspel i naturen och att samtliga arter är viktiga.

När jag var ung på den gamla onda köttfiskartiden rotenonbehandlades sjöar och ädelfisk, främst regnbåge och röding sattes ut. Fiskarna var ofta små eftersom odlad fisk var dyr att köpa. Det fanns såväl minimimått och fångstbegränsning i put & takesjöarna. Anledningen var ekonomisk. Fisken var dyr och skulle räcka så länge som möjligt. Idag behövs inga minimått eftersom den utsatta fisken är betydligt större. En del fiskevatten marknadsför sig med bilder på inplanterade monsterfiskar. Är det god moral att odla regnbågar och rödingar till groteska vikter för att sedan plantera ut dem i fiskevatten så att moderna miljömedvetna sportfiskare kan fånga dem? Som lök på laxen kan man vinna storfiskeutmärkelser om man fångar någon av dessa pelletsmonster. Hur stor miljöpåverkan har inte odling av fångstfärdig fisk och monsterfiskar skapat? Hur har de matats? Är det fiskpellets från industrifisket som är basen i monsterfiskarnas föda? God sportfiskemoral?

Läser ibland på sociala medier hur stolta sportfiskare fångat och återutsatt 23 harrar, 18 regnbågar eller 15 rödingar under en fiskedag. Är det god fiskemoral? Har den som återutsatt 18 regnbågar efter en dag på pimpelisen utifrån sportfiskemoraliska skäl rätt att kritisera mig eller någon annan om vi fyller vår kvot genom att slå ihjäl tre regnbågar och sedan ha fiskat klart för dagen? Har den c/r frälsta laxfiskaren som kanske fångar och återutsätter 20-30 lax per säsong i varm sommarälv rätt när han fördömer mig för att jag tar hem en av två eller tre fångade laxar efter årets laxvecka i Orkla?

Jag menar att det är obetänksamt och ibland rovfiske att fånga och återutsätta fisk utan att överhuvudtaget fundera på vad man håller på med. Detta gäller särskilt stor fisk i varmt vatten som löper risk att drabbas av mjölksyrechock eller skador på de känsliga slemskiktet när man ska ta den obligatoriska skrytbilden. Jag har sett hur laxfiskare som anser sig ha god sportfiskemoral haft lax på land i flera minuter för att mäta, väga och fotografera sin fångst. Ska vi tillämpa c/r kräver moralen att vi fiskar med gott omdöme och behandlar fisken med respekt. C/r får aldrig vara en ursäkt för rovfiske. Ibland kanske alternativet till c/r är att inte fiska överhuvudtaget.

Överlevde laxen? Borde jag struntat i denna skrytbild ur ett spotfiskemoraliskt perspektiv?

100% c/r är bättre än 100% kill skrev en sportfiskebroder i ett inlägg på Facebook. Jag menar att han har fel. Det handlar inte om antingen eller, det handlar om både ock. Vissa vatten har 100% c/r, vilket jag tycker är bra, i andra vatten tillåts ett uttag, förhoppningsvis baserat på hur stort uttag vattnet tål. Jag är rädd att en ny köttfiskargeneration är på väg att utvecklas. En generation sportfiskare som visserligen återutsätter all fisk de fångar, men som inte tänker efter hur de fiskar eller varför. Att återutsätta 26 gäddor efter en fiskedag är inte god sportfiskemoral, det är rovfiske. Rovfisket sitter i sportfiskarens själ, i sportfiskarens girighet, i hens jakt på bekräftelse. Sportfiskemoral handlar om att fiska med gott omdöme, med respekt för naturen, för den fisk man fångar. Det innebär att man begränsar sitt fiske särskilt om man hamnat rätt och fisken hugger på allt man presenterar, oavsett om man slår ihjäl en fisk då och då eller om man återutsätter all fisk man fångar.

Slutligen menar jag att det är synnerligen dålig sportfiskemoral att sätta sig själv på en piedestal och kritisera andra fiskare som följer reglerna och som inte ägnar sig åt rovfiske även om de tar hem en matfisk då och då. Trots det menar jag sportiskemoralen ändå gått framåt sedan 70-talet då jag tog mina första stapplande sportfiskesteg.